Jobb på söndag
När de ringde från sommarens arbete och frågade om jag kunde tänka mig att jobba på söndag, svarade jag genast ja! Under sommaren som har gått har det blivit en hel del jobb och jag har trivts fantastiskt bra. Jag medger att det var skönt att sommarjobbet äntligen var slut, när jag jobbade min sista dag i mitten av augusti. Nu känns det dock glädjande att komma tillbaka, om så bara för en dag. Stämningen på hotellet är slående och jag går alltid dit med ett leende. Oavsett hur smutsiga och sunkiga rum man får städa, finns där en positiv atmosfär bland kollegorna. På söndag rullar jag återigen ut städvagnen från ett av förråden. Jag öppnar återigen dörren till ett för mig okänt hotellrum och där väntar nya tag. Jobb på söndag - jag längtar!
Skickat med kärlek
Kvällens kort.
Jag har äntligen fått köpt mörkrött papper, något som jag använder på i princip varje kort - om så bara ett litet rött hjärta. Med mig hem fick jag också mönstrade papper (bland annat det jag har använt på min senaste kreation), pärlor, band av alla dess slag och några brads som jag har blivit mycket förtjust i.
Kvällens kort är jag nöjd med, speciellt min handgjorda detalj likt en stämpel med texten "Skickat med kärlek". Och självklart går det att notera ett litet rött hjärta i 3D-effekt som en ynka detalj i kortets ena hörn.
Kalendern fick en personlig design
Kalendern fick en personlig design.
Eftersom min rosa väska inte är av största modell kände jag mig tvungen att prioritera storleken på min kalender. Den som är från skolan är ganska stor och egentligen överflödig - men den är gratis. Samtidigt kändes den lilla reklamkalendern från kommunen - också den gratis - bättre med tanke på storleken. Och hur stor bok behövs egentligen, då den endast är till för att skriva upp dagarnas planering? Dock hade den lilla kalendern en design av värsta slag och jag kände mig tvungen att förändra den - genast. Den fick därför en ny design ikväll, en personlig design som representerar mig. Jag gillar ord. Jag inspireras av meningar. Och att då ta helgens GP och riva sönder sidorna kändes som en självklarhet. Det enda som återstår är att plasta in skapelsen, så att den klarar av vatten (om den skulle vilja bada...).
Någon mer som kan få kreativa infall en vanlig måndagskväll?
Ett maniskt malande av tvivel
Skrivet 2011-08-27
Jag längtar efter en person, som bor i vårt lands huvudstad. Han finns där just nu. Själv befinner man sig ett tiotal mil bort. Det är så det är och det tar på mig hårt. Kanske genomgår vi en förändring om ett år, men till dess har vi det så här. Saknaden som alltid finns med mig. Drömmen som jag längtar efter att få besanna. Rädslan för att inte hitta rätt och tvingas återvända till ett tidigare hem. Hoppet om att det kommer att gå bra, kombinerat med ett maniskt malande av tvivel. Osäker, hoppfull och förtvivlad.
Jag längtar efter en person, som bor i vårt lands huvudstad. Han finns där just nu. Själv befinner man sig ett tiotal mil bort. Det är så det är och det tar på mig hårt. Kanske genomgår vi en förändring om ett år, men till dess har vi det så här. Saknaden som alltid finns med mig. Drömmen som jag längtar efter att få besanna. Rädslan för att inte hitta rätt och tvingas återvända till ett tidigare hem. Hoppet om att det kommer att gå bra, kombinerat med ett maniskt malande av tvivel. Osäker, hoppfull och förtvivlad.
Mat från Taizé
Några var intresserade av att se bilder på vad jag åt i Taizé...
Eftersom Taizé inte är en plats för lyx och semester (utan inriktat på mycket annat), var maten också därefter. Simpelt och enkelt, men oftast helt okej. Det var först efter tre dagar, som jag började känna av bristen på mat från Sverige.
Frukosten var absolut värst (enligt mitt tycke, andra älskade den). Jag som alltid äter yoghurt och flingor varje morgon, fick känna på illamåendet direkt när jag klev upp om morgnarna. Att börja dagen med varm choklad (eller te), en ljus baguette, ett paket smör och två chokladbitar var inte riktigt vad min kropp ville ha. Tur att man hade de där knäckebröden och mjukosten på tub med sig.
De första dagarna såg maten förfärlig ut. Kulturchock för min del, som knappt har varit utanför vårt lands gränser. Luncherna och middagarna smakade i alla fall okej, oftast. Det var någon dag jag knappt kunde äta det som serverades, då jag inte är stort fan av kokta grönsaker. Men pasta gillar jag, speciellt med gräddig sås - och ost, självklart. Utöver tallriken med mat fick man bröd, en frukt, lite kex och ibland en yoghurt eller liknande, exempelvis potatismos i portionsförpackning. Det var en spännande upplevelse det där med att hämta mat.
Tidigare inlägg om Taizé:
Taizé 2011 - sammanfattning av resan
Vi minns Taizé - Taizémässa hemma i Sverige
Eftersom Taizé inte är en plats för lyx och semester (utan inriktat på mycket annat), var maten också därefter. Simpelt och enkelt, men oftast helt okej. Det var först efter tre dagar, som jag började känna av bristen på mat från Sverige.
Frukosten var absolut värst (enligt mitt tycke, andra älskade den). Jag som alltid äter yoghurt och flingor varje morgon, fick känna på illamåendet direkt när jag klev upp om morgnarna. Att börja dagen med varm choklad (eller te), en ljus baguette, ett paket smör och två chokladbitar var inte riktigt vad min kropp ville ha. Tur att man hade de där knäckebröden och mjukosten på tub med sig.
De första dagarna såg maten förfärlig ut. Kulturchock för min del, som knappt har varit utanför vårt lands gränser. Luncherna och middagarna smakade i alla fall okej, oftast. Det var någon dag jag knappt kunde äta det som serverades, då jag inte är stort fan av kokta grönsaker. Men pasta gillar jag, speciellt med gräddig sås - och ost, självklart. Utöver tallriken med mat fick man bröd, en frukt, lite kex och ibland en yoghurt eller liknande, exempelvis potatismos i portionsförpackning. Det var en spännande upplevelse det där med att hämta mat.
Tidigare inlägg om Taizé:
Taizé 2011 - sammanfattning av resan
Vi minns Taizé - Taizémässa hemma i Sverige
Vill tacka och visa resultat
Jag vill tacka er som alltid lämnar fina ord till mig. Några ord tillbaka är det ni får, men jag vill också visa att det ni skriver ger resultat. Sen i fredags kväll har jag vandrat från och till skrivbordet. Ändrat lite där och klippt lite extra på ett annat ställe. Det kändes inte som att jag skulle få se något färdigt resultat denna helg, men jag kan komma med det glädjande beskedet att jag nyss gjorde klart ett av alla påbörjade kort. Jag noterade av era ord att färgen lila är populär, därför höll jag mig till den färgskalan och kombinerade den på sättet jag älskar; med brunt. En återkommande konstellation som jag länge har känt en förkärlek till.
Jag vill tacka för era ord och visa på resultatet som ni har lyckats få mig att skapa.
Tack för att ni alltid ger mig den där extra energin.
Kort 106
Jag vill tacka för era ord och visa på resultatet som ni har lyckats få mig att skapa.
Tack för att ni alltid ger mig den där extra energin.
Kort 106
Drömmer om att få skriva
Mitt skrivande, en bevarad dröm.
Jag tänker på en dröm som jag har med mig varje dag. Drömmer om att få skriva. Jag vill så himla gärna bli något stort inom skrivandet, få göra det jag verkligen tycker om. Passionen till att skriva påminner mig varje dag. Min bok med kladdiga anteckningar fylls på i stort sett varje dag. Ibland bara några rader. Andra dagar flera sidor. Skrivandet som jag älskar. Att bara få sitta i ett stilla rum och låta orden komma. Drömmen om att skriva litteratur. Det var närmare ett halvår sedan jag avslutade mitt större projekt, som nu bara ligger orört. Sen dess är det mest små notiser som har skrivits ner. Jag längtar efter att få skriva mer, men det är något som sätter stopp. Jag skyller på tid, men vet att det finns en annan anledning till min passivitet. Drömmen om att få skriva ligger orörd, men är konstant oavsett utlopp. Istället läser jag andras verk och försöker finna inspiration till mitt framtida verk. Jag måste inte nödvändigtvis vara en storsäljare och en berömd författare, men jag vill ha ett genombrott och skriva den där romanen som berör. Någon gång. Någon dag. Om ett tag. Längre fram. Drömmen om att få skriva. Jag drömmer varje dag om att få skriva den där samlingen av ord.
Resonerar med mig själv
En grå tillvaro skapar ångest. Jag försöker att resonera med mig själv, men tycks alltid vara på fel plats. Där idéerna skapas, finns inte material. I stunder då jag önskar, existerar inte tillfredsställelsen. Och där jag bara har en vilja, finns problem att genomföra och ta sig runt. Det saknas alltid något och det handlar inte om att bli nöjd. Det handlar om att kunna ta sig vidare med ett obeskrivligt mående. Ett humör som jag inte kan kontrollera.
En grå lördag. Ångest. Te. Försiktigt skapande. Skönlitteratur. Gömd under en filt.
En grå lördag. Ångest. Te. Försiktigt skapande. Skönlitteratur. Gömd under en filt.
När det kliar i fingrarna
Kortmakeri; kort under konstruktion.
Kortmakeriet har legat orört i flera veckor. Det har varken funnits tid eller inspiration, det brukar vara så med skapandet. Efter uppehållet känner jag dock att det kliar i fingrarna och inspirationen kommer ut i design. Än så länge är inget skapande klart, men det är inte det som är det viktiga. Jag finner ro genom att bara få sätta ihop färg och form och se provisoriska konstellationer.
En rosa detalj
Att vara tillbaka i skolan känns inte alls okej. Fyra problem och endast ett av dem har löst sig. Nästan. Dagarna hänger över mig likt den gråa himlen ovanför mitt huvud. Att gå upp på morgonen är inte roligt nu för tiden. Två dagar har jag varit i skolan och jag är redan trött på det mesta. Kanske är det just därför som jag idag unnade mig den rosa väskan, som jag spanade in i morse. Min syster påstår att den är alternativ - och påpekar dessutom att den är rosa. Själv tycker jag att den är ljuvlig. Speciell, något utöver det vanliga, men jag föll för den vid första anblicken. Väskan är inte av bästa storlek, då jag gärna har med mig för mycket saker vart jag än går. Det blir helt enkelt till att prioritera om lite i vardagen. Dessutom köpte jag en ny plånbok, då den jag har haft de senaste åren är i en modell likt en mindre tegelsten.
Min nya väska.
Nå, vad tycker du? Alternativ, något utöver det vanliga eller en uppenbarelse även för dina ögon? (Ärligt ska det vara. Jag står för att vara mig själv. Gör det du också.)
Min nya väska.
Nå, vad tycker du? Alternativ, något utöver det vanliga eller en uppenbarelse även för dina ögon? (Ärligt ska det vara. Jag står för att vara mig själv. Gör det du också.)
Vi minns Taizé
En gudstjänst i samma anda som i Taizé har jag ikväll tagit del av. Resan pågick för två månader sedan och nu minns vi vår vecka i en liten by i Frankrike. Jag fick sitta på en av de unika pallarna, medan jag och övriga församlingen sjöng sköna sånger från Taizé - alla upprepade många gånger om. Sann Taizéanda. Det var som att vara där igen. Redan under första sången fick jag känslan. Vi sjöng "Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn...", en rad som alltid gör mig varm i kroppen. Inte för att min religiösa tro är stark, utanför att mitt starkaste minne från Taizé kan förknippas med den låten. Det var min första gudstjänst på platsen. Jag var nervös för att den kristna delen skulle ta över, men blev mäktigt förvånad. Det var inget påtvingat, det fanns inga krav. Och trots det sjöng jag av hjärtats lust. Det var makalöst häftigt, speciellt eftersom de två tusen andra i kyrkan också sjöng sången - på svenska, och då ska ni veta att alla inte kommer från den norra delen av Europa.
Det var häftigt att få uppleva känslan igen. Känslan av gemenskap. Minnen från en på många sätt givande resa. Och stunden då vi alla sjöng i stämmor, som om vi hade det i oss... Vi minns Taizé.
Frukost i Taizé, 2011-06-22.
Jag vet att jag lovade er bilder från resan. Tyvärr har lusten att publicera inte funnits under sommaren. Finns det intresse, kan jag visa bilder på samtliga måltider - om ni vill? De ser inte alltid så aptitliga ut...
Att komma bort kan ibland vara bästa medicinen
Det är alltid en viss känsla att komma hem. Man har varit borta under en längre tid och på så sätt fått distans till verkligheten. Känslan av att känna sig som hemma, samtidigt som man inte riktigt är bekant med tillvaron. En förändring. Alltid ovisst, men en situation att finna sig i.
Sommaren är slut, det är ett som är säkert. I alla fall i mitt huvud, eftersom det är tillbaka till skolan imorgon. Klockan nio i aulan. I detta nu känns det smått omöjligt. Att ställa klockan och gå upp klockan sju, det vet jag inte om jag vill. Men det är inte tal om att vilja, det är ett smärre måste. Att missa första dagen i skolan leder mest till kaos, vill jag föreställa mig. Det är nu jag borde få ont i magen och må illa, en känsla jag har burit med mig många gånger i sommar. Anledningen är för mig okänd, men jag antar att den beror på stress. Konstigt nog har sommaren varit lugn och stress har inte riktigt passat in i mitt tillfälliga liv.
Att komma bort kan ibland vara bästa medicinen. Efter min vecka i Stockholm mår jag mycket bättre och illamåendet försvann så fort jag fick Rickards armar om mig. En trygg famn att vila i. Kärleken kan göra underverk. Tänk hur mycket lättare livet hade varit, om vi hade kunnat ses varje dag. På fredag är det två veckor kvar till vårt nästa möte. Jag ska vänta och jag har säkerligen en hel del som kan distrahera min längtan. Han är redan saknad.
Sommaren är slut, det är ett som är säkert. I alla fall i mitt huvud, eftersom det är tillbaka till skolan imorgon. Klockan nio i aulan. I detta nu känns det smått omöjligt. Att ställa klockan och gå upp klockan sju, det vet jag inte om jag vill. Men det är inte tal om att vilja, det är ett smärre måste. Att missa första dagen i skolan leder mest till kaos, vill jag föreställa mig. Det är nu jag borde få ont i magen och må illa, en känsla jag har burit med mig många gånger i sommar. Anledningen är för mig okänd, men jag antar att den beror på stress. Konstigt nog har sommaren varit lugn och stress har inte riktigt passat in i mitt tillfälliga liv.
Att komma bort kan ibland vara bästa medicinen. Efter min vecka i Stockholm mår jag mycket bättre och illamåendet försvann så fort jag fick Rickards armar om mig. En trygg famn att vila i. Kärleken kan göra underverk. Tänk hur mycket lättare livet hade varit, om vi hade kunnat ses varje dag. På fredag är det två veckor kvar till vårt nästa möte. Jag ska vänta och jag har säkerligen en hel del som kan distrahera min längtan. Han är redan saknad.
Solnedgång på en holme
Torsdag
Jag och R firade våra tre år tillsammans med att ha picknick ute på en holme. Vi chansade på att vädret skulle hålla i sig och fick just därför uppleva en helt fantastisk kväll. God sallad, smaskiga pitabröd, mys på filt, choklad och ett vackert avslut på kvällen, när vi vandrade bort mot bilen. Solnedgång på en holme.
Solnedgång på en holme.
Jag och R firade våra tre år tillsammans med att ha picknick ute på en holme. Vi chansade på att vädret skulle hålla i sig och fick just därför uppleva en helt fantastisk kväll. God sallad, smaskiga pitabröd, mys på filt, choklad och ett vackert avslut på kvällen, när vi vandrade bort mot bilen. Solnedgång på en holme.
Solnedgång på en holme.
Blåbär till frukost
En liten tradition som jag, L och pappa brukade göra en gång varje sommar, var att gå ut i skogen och plocka blåbär. Hemma åt vi sedan alltid en tallrik med nyplockade blåbär toppade med socker och mjölk. Det var fina tider, en tid då jag var liten.
Frukost: yoghurt, blåbär, banan och jordgubbar.
Nu räknas jag som vuxen, men jag kan fortfarande minnas en må vara simpel men mysig traditon. Jag tog därför med mig Rickard ut i skogen, eftersom vi vid mitt förra besök här i Stockholm upptäckte ett enormt hav av blåbärsbuskar. Vi var aningen oroliga för om blåbären fortfarande fanns kvar, en oro som försvann i samma stund som vi började traska in i skogen. Blåbär fanns det gott om och vädret tillät oss att stanna i naturen länge. Rickard njöt dock inte lika mycket som jag av att vara ute i skogen, därför åkte vi hem efter en (enligt mig) kort stund. Men vi fick i alla fall en burk blåbär med oss hem, närmare en liter vill jag tro. Storslaget och inget att gå och gny över. Jag har de senaste morgnarna haft egenplockade blåbär till frukost och mellanmål. Det är väl vardagslyx om något!
Frukost: yoghurt, blåbär, banan och jordgubbar.
Nu räknas jag som vuxen, men jag kan fortfarande minnas en må vara simpel men mysig traditon. Jag tog därför med mig Rickard ut i skogen, eftersom vi vid mitt förra besök här i Stockholm upptäckte ett enormt hav av blåbärsbuskar. Vi var aningen oroliga för om blåbären fortfarande fanns kvar, en oro som försvann i samma stund som vi började traska in i skogen. Blåbär fanns det gott om och vädret tillät oss att stanna i naturen länge. Rickard njöt dock inte lika mycket som jag av att vara ute i skogen, därför åkte vi hem efter en (enligt mig) kort stund. Men vi fick i alla fall en burk blåbär med oss hem, närmare en liter vill jag tro. Storslaget och inget att gå och gny över. Jag har de senaste morgnarna haft egenplockade blåbär till frukost och mellanmål. Det är väl vardagslyx om något!
Debut: Allsång på Skansen
Jag tillbringar veckan uppe hos min pojkvän i Stockholm. Eftersom jag har jobbat i stort sett hela sommaren, har det inte funnits tid att träffas. Vid två tillfällen tidigare har jag varit uppe hos honom - och han flyttade tillbaka hem i mitten av maj! Men nu är jag hos honom igen och det kan förklara varför bloggen inte uppdateras som den borde...
Tisdag 16 augusti
Allsång på Skansen - en debut för min och Rickards del.
Efter att ha sett varje avsnitt av Allsång på Skansen, men på teven hemma i vardagsrummet, kände jag att ett besök på Skansen under en av sommarens tisdagskvällar var ett måste - speciellt eftersom jag faktiskt skulle befinna mig i huvudstaden under finalkvällen. R, som har bott i Stockholm hela sitt liv (bortsett från tiden då han bodde i Göteborg), hade heller aldrig varit på Allsång på Skansen. Skamligt vill jag påstå, men det kanske inte är ett krav för att få kallas stockholmare..? Det faktum att ingen av oss hade en aning om hur det fungerade, gjorde att vi var ute i god tid. Man vet ju aldrig, det verkar alltid vara så mycket folk (Skansen ser större ut hemma i soffan), därför tog vi det säkra före det osäkra. Att vi var där innan halv sju var nog inget krav för att få plats. Trots att det var finalkväll och underbart väder, var det inte många som slogs om platserna närmast scenen. Jag och R delade på något svalkande och efter det tog vi plats - i en sluttning. Vi stod ganska nära stängslet precis framför scenen och hade ett hav av bänkar att beskåda framför oss. Vi hade dessvärre tre personer framför oss, som inte var av minsta storlek. Vi såg i alla fall bra och vi var nog lite så där förälskade... Och det var mysigt, musiken var bra (det är något speciellt med att lyssna live) och jag kände mig väldigt omtyckt. Att vi dessutom kom varandra närmare - trots våra tre år tillsammans - var också något minnesvärt.
När vi lämnade Skansen strax efter nio var vi båda väldigt trötta i benen. Min rygg värkte, eftersom jag hade belastat den fel i och med att marken under oss sluttade. Men trots det var min debut på Allsång på Skansen helt fantastisk! Och att Rickard var med mig förgyllde upplevelsen. Tillsammans.
Tisdag 16 augusti
Allsång på Skansen - en debut för min och Rickards del.
Efter att ha sett varje avsnitt av Allsång på Skansen, men på teven hemma i vardagsrummet, kände jag att ett besök på Skansen under en av sommarens tisdagskvällar var ett måste - speciellt eftersom jag faktiskt skulle befinna mig i huvudstaden under finalkvällen. R, som har bott i Stockholm hela sitt liv (bortsett från tiden då han bodde i Göteborg), hade heller aldrig varit på Allsång på Skansen. Skamligt vill jag påstå, men det kanske inte är ett krav för att få kallas stockholmare..? Det faktum att ingen av oss hade en aning om hur det fungerade, gjorde att vi var ute i god tid. Man vet ju aldrig, det verkar alltid vara så mycket folk (Skansen ser större ut hemma i soffan), därför tog vi det säkra före det osäkra. Att vi var där innan halv sju var nog inget krav för att få plats. Trots att det var finalkväll och underbart väder, var det inte många som slogs om platserna närmast scenen. Jag och R delade på något svalkande och efter det tog vi plats - i en sluttning. Vi stod ganska nära stängslet precis framför scenen och hade ett hav av bänkar att beskåda framför oss. Vi hade dessvärre tre personer framför oss, som inte var av minsta storlek. Vi såg i alla fall bra och vi var nog lite så där förälskade... Och det var mysigt, musiken var bra (det är något speciellt med att lyssna live) och jag kände mig väldigt omtyckt. Att vi dessutom kom varandra närmare - trots våra tre år tillsammans - var också något minnesvärt.
När vi lämnade Skansen strax efter nio var vi båda väldigt trötta i benen. Min rygg värkte, eftersom jag hade belastat den fel i och med att marken under oss sluttade. Men trots det var min debut på Allsång på Skansen helt fantastisk! Och att Rickard var med mig förgyllde upplevelsen. Tillsammans.
Det var min sommar
Sommaren leder mot sitt slut och så också min ledighet från skolan. Mitt sommarlov, som inte direkt har bestått av ledighet. Jag har jobbat sen i slutet av juni, nästan varje dag och endast bara någon ledig dag här och var. Jag har trivts väldigt bra på mitt jobb, det är inte det som bedrövar mig. Det som jag ångrar är att jag inte tog vara på sommaren tillräckligt mycket. Och nu är den över. Semesterfirarna är åter på sina arbetsplatser och jag har fortfarande inte fått njuta av en lång ledighet. Jag är blek. Inte så utvilad som jag hade önskat. Måsten hänger fortfarande över mig. R och jag har inte haft mycket tid tillsammans. Badandet har hamnat i bakhuvudet. Glass har jag inte ens smakat på. Och picknick i gräset är fortfarande bara en dröm. Det var min sommar. Jag ångrar att jag inte njöt mer av vårt lands varmaste årstid. Men vad skulle jag har gjort, man måste ju försörja sig..?
Sommarens sista dans
Bild från kvällen, sommarens sista dans.
Den fantastiska kvällen, som var ung men inte alltför ljum. Det märks att sommaren är över. Kylan låg som ett täcke över alla dansande par. Mörkret föll snabbt över samtliga nere vid bryggan. Sommarens sista dans. En kväll som bjöd på vacker solnedgång och en dans för min farbrors del. Själv stod jag ensam vid dansbanans räcke och såg på de glada dansarna. Det blev också en tur på båten, där de flesta stod med en alkoholhaltig dryck i handen. Själv stod jag utan.
Sommarens sista dans. Vilken fantastisk sommar vi har haft! Synd att jag har jobbat så mycket, annars hade jag gärna njutit mer. Men att sörja hjälper inte. Istället får jag blicka tillbaka - och minnas de fina stunderna.
Bli inspirerad av Jasmine's Kortmakeri
Jasmine's Kortmakeri har fått en modernisering.
De senaste timmarna har jag skapat en ny header till Jasmine's Kortmakeri. Jag tyckte att den förra såg amatörliknande ut, därför behövdes förändring. Och eftersom jag trivs så bra med headern som jag har här i bloggen (som för övrigt ska förnyas längre fram), tänkte jag att det var lika bra att fortsätta köra på samma tema. Jag är riktigt nöjd och jag ser fram emot att få publicera fler kort i mitt kortmakeri.
Dessutom finns chansen för andra skapare att få inspiration vid första anblicken. Och för er som inte skapar eget, men ändå föredrar personliga gåvor; glöm inte bort att korten i kortmakeri är till salu. Välkommen in!
En droppe av is
Destination Strandkyrkogården, 100108
Jag minns så väl känslan, när jag tog den här bilden. Hur nöjd jag var med att resultatet blev så fint. Jag blir påmind om tillfället varje gång jag ser bilden. Jag och R var ute på en fotopromenad, en liten runda med kamerorna likt kikare. På jakt efter fina motiv. Vi hade en öppen gräsplan vid vår högra sida, nu i vintertid betäckt med snö. Jag riktade blicken dit och fick i en närliggande buske syn på en liten detalj. Som dessutom hade en droppe av is vid sin sida.
En professionell fotograf skulle säkert påstå att min bild har brister, att bilden är fotograferad av en amatör. Men jag är amatör och just därför blir jag inte sårad av de orden. Jag fotograferar efter egen förmåga och efter eget tycke. Jag fotograferar för att jag tycker det är roligt - och jag blir nöjd med mina resultat. Självklart finns det många bilder som egentligen borde raderas, men inte alla. Bland mina bilder finns guldkorn, likt denna bild på en droppe av is.
Dagens goda handling
Bussen fylls allt mer och jag noterar tydligt att många har återgått till arbetet efter semestern. Det är trångt och gången i bussen börjar fyllas med utmattade resenärer. På en av hållplatserna går en pappa på, han har två små söner med sig. Jag tvekar inte, utan frågar den yngsta av sönerna om han vill sitta. Han nickar förtjust, pappan ler ursäktande men tacksamt. Jag reser mig upp och lämnar min plats, alla ska få se min bravad. Även hon som sitter bredvid mig lämnar sin plats, men hon skyller på att baklänges inte är en resa som passar henne.
Dagens goda handling och jag skryter gärna om den. Och samtidigt vill jag uppmuntra andra att göra det samma. Inte bara skryta om att man tar väl hand om sina medmänniskor, utan att faktiskt tänka på att alla resenärer inte har samma möjlighet att stå upp. Barn, människor som börjar komma upp i åren och gravida ska absolut sitta ner. Och vem är bättre lämpad att lämna sin plats till behövande? Jo, du som inte har några problem att stå upp. Och var inte så förbannat lat! Det är faktiskt okej att vara snäll ibland - du lär få igen det vid ett senare tillfälle. Och den dagen då du visar din sida som god medmänniska kanske du till och med får ett tack. Det fick jag idag och det gjorde mig väldigt glad!
Dagens goda handling och jag skryter gärna om den. Och samtidigt vill jag uppmuntra andra att göra det samma. Inte bara skryta om att man tar väl hand om sina medmänniskor, utan att faktiskt tänka på att alla resenärer inte har samma möjlighet att stå upp. Barn, människor som börjar komma upp i åren och gravida ska absolut sitta ner. Och vem är bättre lämpad att lämna sin plats till behövande? Jo, du som inte har några problem att stå upp. Och var inte så förbannat lat! Det är faktiskt okej att vara snäll ibland - du lär få igen det vid ett senare tillfälle. Och den dagen då du visar din sida som god medmänniska kanske du till och med får ett tack. Det fick jag idag och det gjorde mig väldigt glad!
När pulsen slår i takt med musiken
Jag trillade över ett inlägg hos Anna Helena. Hon beskrev så bra hur det känns att ha genomfört ett riktigt skönt pass på Friskis & Svettis. När jag läste hennes rader, blev jag faktiskt lite avundsjuk. Jag saknar att känna den där fantastiska känslan efter ett träningspass. I vanliga fall känner jag mig ofta misslyckad både under och efter passet, oavsett hur mycket jag kämpar. Det är inte så träning ska kännas...
Idag fick jag dock uppleva ett riktigt bra pass, då jag efter jobbet trampade som en galning. Spinning Puls Distans, ett träningspass som var helt nytt för mig. Spinning Puls har jag tidigare kört, men inte på distans. Det var faktiskt mycket jobbigare - men också väldigt roligt. Jag är vanligtvis ingen direkt tävlingsmänniska, men visst finns det ett ego som kommer fram då och då. När pulsklockan sitter klistrad mot bröstkorgen, finns där en själ som trampar för allt hon är värd. Jag. (Med många andra också, förhoppningsvis.) Det är en härlig känsla, när pulsen slår i takt med musiken. När basen är så kraftig, att man flyger fram på cykeln - oavsett motstånd eller tempo. När det bara går, när benen orkar trampa i en mindre evighet. Om träning alltid känns så här för mig i fortsättningen, finns nog en chans att jag börjar träna på riktigt.
Vad är viktigast för dig, när du tränar?
Ett sätt att andas på
Att skriva har i många lägen varit mitt sätt att andas på. När luften runt omkring mig inte räcker till, finner jag syre och kraft i orden som kommer ur mig. När ingen vill lyssna, då finns en anteckningsbok gärna nära till hands. Alla tankar och idéer samlade på ett konkret ställe, men ändå svåra begrepp att förstå sig på. I stunder då det gör ont, finns där ord som kan beskriva. En känsla av tomhet låter jag orden fylla ut. Meningarna bildar samband, som i sin tur får mig att förstå och inse. Ett sätt att andas. Att kunna pusta ut, när man har hittat en lösning. Att kunna skriva, sätt ord på saker och ting, är en egenskap jag är väldigt stolt över. Det blir inte alltid rätt, men passionen finns alltid med mig - oavsett vad jag skriver. Men om jag fick välja, skulle jag vilja publicera den där kärleksromanen...
Tanke om vänskap
På sommaren tar man en paus från vardagen. Man kopplar bort måsten som hänger över en och man ändrar sin livsstil - om så bara för en begränsad period. Det som är vardag faller sig inte lika naturligt. Och kanske är det därför som vänner inte prioriteras på samma sätt under den långa ledigheten. Det är därför jag förundras över en av mina vänner. Vi lärde känna varandra för ett år sedan, när han började på min skola. Sen dess har vi varit goda vänner och jag vill anse att vi står varandra nära. Han får mig alltid att känna mig speciell och saknad, eftersom han alltid överraskar och föreslår fikastunder. Hans agerande gör att vi har haft en hel del kontakt i sommar, något som utan hans engagemang inte hade fallit sig lika naturligt. Jag har varit helt insatt i mitt, något som kanske inte är så konstigt. Jag förundras över vilken fin vän han är, en snäll människa. Jag tror att jag med många andra skulle ha haft tankarna på annat håll. Det handlar inte om att man är ointresserad av att träffa vänner, man är helt enkelt fokuserad på annat. Jag blir därför så glad, när en vän visar på att det faktiskt finns något mer där än en vardaglig relation som kommer naturligt. Att anstränga sig, ställa upp och visa på intresse. En liten tanke om vänskap.
Min ensamma kväll
Kvällens tillbehör.
Jag har arbetat idag och tänkte nu njuta av min ensamma kväll hemma. Det är bara jag och katterna, tillsammans med pannkakor och första säsongen av Beverly Hills 90210. En av de bästa kvällarna, det är jag säker på. Vardag är inte så dumt, det gäller bara att ta vara på ögonblicken. För finns det något bättre än att kunna göra som man vill, äta det man är sugen på och se på sin favoritserie - hela kvällen?! Jag tror inte det. Ibland har jag det faktiskt riktigt bra.
Telefonsamtal fyllda av kärlek
Det lilla. Det stora. Omtanken. Att synas och vara unik i en annan människas ögon. Det är en viss känsla. Där finns tilliten som är svår att ta sig ifrån. Kär och smått galen.
Kärlek
Jag och Rickard pratade i närmare en timma. Vi beställde tågbiljetter, för två tillfällen framöver. Det är snart bara en vecka kvar tills jag åker upp till honom och tillbringar en längre tid där. Så länge som jag har tid att vara där, mellan jobb och skolans början. Men det finns helger efter det och då passar jag på att åka upp. En gång i september, i början av oktober och sedan är min förhoppning att jag ska vara hos honom större delen av höstlovet i början av årets sista höstmånad. Men det är bara förhoppningar, något som vi i många lägen bygger upp vår relation på.
Vi hoppas. Gråter i svåra stunder. Bokar biljetter och svär över dyra priser. Vi håller varandra nära, om så bara i tankarna. Men när vi väl ses spelar alla motgångar ingen roll. Då är vi tillsammans, det enda som räknas. Men visst är det svårt att ständigt sakna, att alltid känna att tiden då vi går hand i hand är begränsad och att alltid behöva se framåt och ta vara på den gnutta hopp som inte alltid är enkel att ta hänsyn till. Visst är det svårt. Men vi har ju våra telefonsamtal fyllda av kärlek.
Kärlek
Jag och Rickard pratade i närmare en timma. Vi beställde tågbiljetter, för två tillfällen framöver. Det är snart bara en vecka kvar tills jag åker upp till honom och tillbringar en längre tid där. Så länge som jag har tid att vara där, mellan jobb och skolans början. Men det finns helger efter det och då passar jag på att åka upp. En gång i september, i början av oktober och sedan är min förhoppning att jag ska vara hos honom större delen av höstlovet i början av årets sista höstmånad. Men det är bara förhoppningar, något som vi i många lägen bygger upp vår relation på.
Vi hoppas. Gråter i svåra stunder. Bokar biljetter och svär över dyra priser. Vi håller varandra nära, om så bara i tankarna. Men när vi väl ses spelar alla motgångar ingen roll. Då är vi tillsammans, det enda som räknas. Men visst är det svårt att ständigt sakna, att alltid känna att tiden då vi går hand i hand är begränsad och att alltid behöva se framåt och ta vara på den gnutta hopp som inte alltid är enkel att ta hänsyn till. Visst är det svårt. Men vi har ju våra telefonsamtal fyllda av kärlek.
En dag att minnas i vintertid
Jag har spenderat min lediga dag med pappa och havet. Den fina snipan som pappa skaffade sig i fjol har tillfört mycket gott. Det är en viss skillnad på att ta den istället för att ta den lilla ekan ut på äventyr.
En dag att minnas i vintertid.
Vi hade i dörjen, när vi hade siktet ut mot horisonten och sedan tillbaka in mot land igen. Innan vi la till vid bryggan låg vi också en timme med agn och hoppades på fiskelycka. Pappa fick upp två makrillar, medan jag själv endast fick känna hur fisken nafsade. Jag sörjer dock inte, då jag mest är glad att jag fick uppleva en så fantastisk dag även denna sommar. En dag att minnas i vintertid.
En dag att minnas i vintertid.
Vi hade i dörjen, när vi hade siktet ut mot horisonten och sedan tillbaka in mot land igen. Innan vi la till vid bryggan låg vi också en timme med agn och hoppades på fiskelycka. Pappa fick upp två makrillar, medan jag själv endast fick känna hur fisken nafsade. Jag sörjer dock inte, då jag mest är glad att jag fick uppleva en så fantastisk dag även denna sommar. En dag att minnas i vintertid.
Trollslända (bild)
Kvällens besök på altanen.
