Ett tack i milda nyanser

Min lediga dag försvann - precis som alla andra dagar. Dock känner jag mig nöjd, eftersom ännu ett tackkort har blivit gjort. Det går långsamt framåt trots att jag intalar mig själv att jag borde få gjort de där korten. I höst kommer jag nog till en punkt när alla återstående tackkort görs på en och samma dag. En liten framtidsvision...

Håll till godo och ha tålamod, fina ni.

Ny kalender

Lagom till hösten tog min kalender slut. Nu vänder jag blad, börjar skriva på ett nytt kapitel. Det känns bra, tror jag. Min kalender med design av tidningspapper har gjort sitt och ska ersättas med en kalender från Bokia med snygg design - speciellt på utsidan. Jag gillar text, att skriva. Jag påminns om friheten som ord kan förmedla. Eller inte alltid lyckas beskriva...

Det känns skönt att kunna planera framåt - i alla fall i den mån det går, nu när allting är oklart och det mesta vad gäller framtiden är suddigt.

Hur viktig är en kalender för dig?

Ett lila tack från en student

Det är tänkt att designen på tackkorten ska vara den samma, men att färgerna och detaljerna ska variera. Det kommer antagligen bli tjatigt i längden, men att göra tio olika designer med samma ändamål känns som överkurs. Att göra kort ska ju vara roligt, inte ett tvång... (... därför gör jag kort allt eftersom. Pappa påstod att korten kan skickas under hösten, han kanske har rätt.)

För att se fler bilder, välkommen in till Jasmine's Kortmakeri. 

 

Kvällen nere på dansen var fin. Det var mycket folk och ljummet i luften. Jag sålde lotter; fyra ringar på två timmar. Jag är nöjd! Att sälja lotter tycker jag är roligt - speciellt eftersom jag så väl vet att det uppskattas - därför gör jag det mer än gärna; för föreningens skull och för min egen. Med ett leende på läpparna och med sommarklänning på var kvällen som den borde; en fantastisk kväll i juli, på en ö i skärgården, på en plats jag håller nära hjärtat. Ikväll var det dans på bryggan (inte för min del, men för många andra).

I skärgården

Vi tog oss ut till havs med pappas båt. På en holme la vi till, med strömt vatten i viken. Det var precis en sådan här dag jag behövde. Riktig semester. Med fint väder, sol och bad, picknick och harmoni. När vi senare på eftermiddagen la till vid bryggan hemma på ön var jag avslappnad till max. Ikväll är det dans på bryggan. Livet kan inte bli mycket bättre.

Ni som bryr er om och är intresserade av att veta hur min framtid ser ut finns faktiskt och era frågor gör mig glad. Det känns som att jag har betydelse; kanske inte som den största delen i just ert liv, men att jag faktiskt får en tanke då och då... Tack, detta inlägg är till er... Och till alla andra fina människor som läser.

Att Rickard har fått en lägenhet i Storstockholm känns både overkligt och konkret. Äntligen kan vi skapa oss en vettig relation, ett förhållande som inte byggs upp av saknad och förväntan om vart annat. Snart kan vi leva tillsammans, dela en vardag och faktiskt ta vara på varandra - natt som dag.

Men först; jag ska skaffa mig ett jobb och förhoppningsvis lyckas jag få ett inom de kommande månaderna. Jag skulle bli så glad om jag kunde få en anställning - både som ett tecken på att jag duger i arbetslivet och som ett startskott på det som ska bli min och Rickard's relation på en mer seriös nivå. Jag försöker att vara realistisk vad gäller arbetssökandet. Än så länge håller jag mig till att söka tjänster som jag verkligen vill ha och som jag tror att jag möjligen kan få. Om denna taktik inte fungerar ska jag sänka mina krav och ta mig an sanningen; utan utbildning kommer man inte långt. Men det är ett senare problem. Just nu får tankarna kring framtiden mig att sväva på rosa moln. Jag tänker inte långt, bara några månader eller så, men det är tillräckligt för att hjärtat ska slå några extra slag.

Tidigare inlägg: Ett lägenhetskontrakt.

Som lobbyvärd möter jag många av hotellets gäster. Receptionen sköter in- och utcheckningar, men jag får minst lika bra kontakt med gästerna. Det kan till och med hända att gästen i första hand vänder sig till mig - som idag!

En medelålders man kom fram till mig och erkände att familjen pinsamt nog hade lyckats låsa in bilnycklarna i bilen. Familjen hade varit gäster på hotellet och skulle, efter dagen på Liseberg, åka vidare... men så blev inte fallet. Mannen verkade lugn, men jag kunde så väl förstå känslan han hade inombords. Jag lyckats med hjälp av datorn ta fram telefonnumret till biltillverkarens jour och erbjöd gästen att låna en telefon i receptionen. Jag såg det som en självklarhet; det är mitt jobb att erbjuda service och jag ser det också som min skyldighet som medmänniska att hjälpa till så gott jag kan... Familjen kunde inte göra annat än att vänta. Frun var tydligen mer påverkad av incidenten än var mannen, som kunde inte låta bli att skratta åt hela situationen, var, men de var båda mycket trevliga. Jag höll dem sällskap i väntan på att bärgaren skulle komma och situationen såg ut att lösa sig när jag senare lämnade lobbyn för att påbörja städandet av hotellrum.
 Jag kan inte påstå annat än att jag blev glad - och förvånad - när mannen under eftermiddagen tydligen hade checkat in för ännu en natt på hotellet, med tanke på dagen som hade börjat så olyckligt. Familjen hade fått rummet som jag nyligen hade städat och det var ett stort leende som spred sig över mannens ansikte när han kände igen mig. Och jag blev minst lika glad; det är sällan gästerna känner igen mig när jag inte längre går klädd i kostym. Mannen såg trött ut och jag kunde inte undgå att vara extra vänlig mot honom; en chokladbit var det minsta han förtjänade efter en så turbulent dag - håller ni inte med?

En vanlig dag på jobbet, typ.

16 juli
Vi gick förbi lägenheten. Inte för att vi hade möjlighet att se hur den ser ut på insidan, men i alla fall. Vi gick på innergården, tog hissen upp till fjärde våningen och gick längs loftgången. Jag vill tro att jag kommer att känna mig som hemma där.
Under helgen var han mycket fin - han, min Rickard. Kärleksfull på alla sätt och att tala om möblemang och räkningar kändes naturligt. Det är trots allt bara sex veckor kvar tills lägenheten är hans. Då är den nyrenoverad och klar. Det kommer att bli fint. Han och jag. Vi. Tillsammans. Jag vill ge vårt förhållande en ärlig chans; det är främst därför som jag flyttar upp.

Äntligen. Det är faktiskt sant; Rickard har fått en lägenhet - lägenheten med stort L, den som vi så gärna ville ha (läs tidigare inlägg). Den tredje september finns nyckeln att hämta ut och efter det är det fritt fram för mig att flytta upp. Det är också tanken. Jag ska bara skaffa mig ett jobb först.

Det har tagit några dagar, två veckor, att smälta nyheten samt att samla kraft till att faktiskt börja tänka seriöst på en flytt. Tanken har funnits med mig i över ett år, men det är först nu i vår som jag och R medvetet har sökt oss till en gemensam framtid. Det kommer att bli bra, livet känns overkligt fint i dessa dagar.

Tack-kort till familjen i Stockholm in progress

Så här lagom länge efter studenten har jag påbörjat mina kort, hälsningarna som ska skickas ut till gästerna som medverkade på min studentdag. Ett tack ska de ha, självklart, speciellt ett fint sådant eftersom inga skriftliga inbjudningar skickades ut.

Tiden har inte funnits; under mina första två veckor på jobbet var jag ledig två dagar - that's it. Dock fick jag min efterlängtade ledighet i helgen, då jag var hos Rickard i Stockholm. Skickligt nog lyckades jag göra kortet till familjen i Stockholm, de som omtänksamt skickade vackra blommor, under förra veckan. Det stod fint i en hylla när jag under lördagskvällen var på besök hos dem. Det är det enda kortet som har skickats - än så länge. Fler kort ska skapas, skrivas i och skickas iväg. Det tar sin tid - speciellt när dagarna tillbringas på jobbet. Men jag trivs så bra på min arbetsplats och kortmakeri är något jag gillar. Förhoppningsvis får jag ihop det, det gäller bara att ta vara på tiden...

Är ni intresserade av att se korten som skapas?

När timmar blir till dagar och sommar blir till höst. Det har redan gått en månad sedan jag hade den vita mössan på och med glädje lämnade gymnasiet bakom mig. Sen dess har det skett en hel del, både förändringar och återblickar. Mammas hushåll flyttade i början av juli in i en enplansvilla en bit utanför Göteborg. Jag bor också där – ett tag i alla fall. Vägen ner till busshållplatsen har redan gjort mina fötter ömma, kanske med tanke på att jag också går omkring på hotellet flera dagar i veckan. För mycket ledigt har jag inte haft. Mitt schema inför sommaren började förra lördagen och sen dess har jag bara haft en dag ledigt. Härligt nog har jag en ledig dag imorgon för att samla kraft och jobba några dagar till. I helgen är jag dock friare och de fina dagarna – de blir fina oavsett väder – ska jag – nämligen – tillbringa hos Rickard i Stockholm. Det var fem veckor sen sist…


När fina vänner vill umgås över en fika

I övrigt gör jag inte mycket annat än att äta, jobba, sova. Typ, för ärligt talat är jag hungrig mest hela tiden och tröttheten har slagit till på riktigt. Dock finns det ibland fina vänner som vill umgås över en fika och det tackar jag inte nej till – speciellt inte med tanke på framtiden. Det är ju dags att gå skilda vägar – oavsett om det faller sig naturligt eller inte.

Kära ni, ha tålamod. Jag finns kvar och så också mina ord. Jag ska bara ta mig tiden att dela med dig av det som kretsar i mitt huvud. Tack för att ni läser.

Idag har min äldsta kusin konfirmerat sig. Dessvärre kunde jag inte medverka då jag befinner mig på jobbet. Beklagligt, men så är det. Jag har dock inget emot att jobba; jag trivs så bra att jag nästan börjar tro att arbetsplatsen är på låtsas... Eftersom min frånvaro är ett faktum knåpade jag i alla fall ihop ett kort här i veckan; det är det minsta jag kan göra. Dessutom fick jag en släng av inspiration och då är det bestämt bra att passa på.


Konfirmationskort till kusinen

Tidsinställt inlägg, skrivet 2012-07-02.

Pernilla Andersson på Liseberg

Ikväll åkte jag in till Liseberg för att se Pernilla Andersson, en mycket vacker kvinna som sjunger vackert och har texter som berör, uppträda på Taubescenen. Förra sommaren var jag förväntansfull inför hennes uppträdande, men dessvärre ställdes kvällen med henne in. Men nu, denna sommar, ikväll, fick jag chansen att se henne live. Vackert och självklart lika bra som jag hoppades. Dessutom köpte jag en skiva med hennes konsert i ett fodral som hon signerade. Kvällen var fin.

Ni var många som uppmuntrade mig till att ha på mig den lila klänningen på min studentdag och för det vill jag tacka. Jag vet mycket väl att man ska vara egen och det är något jag har strävat efter större delen av mitt liv. Det känns som att jag har hittat min roll, hittat vem jag är – i alla fall för det mesta – och jag lär mig varje dag att trivas och acceptera vem jag är. Er uppmuntran betyder därför mycket – tack.

Jag vet hur svårt det kan vara att stå för vem man är och låta sig ledas av det som känns rätt inombords. Under ett år eller två tappade jag tron på värdet av att vara egen och för det fick jag sota; jag behandlades inte rättvist och jag kunde heller inte försvara mig. Så här i efterhand är det tydligt, men just då kände jag mig mer eller mindre förvirrad… och övergiven – av mig själv.

På min studentdag kände jag mig fin. Tack vare att jag valde en klänning som jag trivdes i gjorde det mig det samma att den inte var vit och det spelade ingen roll om det var så att någon av diverse skäl fick för sig att jag var knasig – jag ville ha det så, med lila klänning på; jag vågade vara egen. Och det kändes som sagt bra, jättebra. Jag kände mig stark, självständig, egen – en känsla som övervinner alla andra. För som egen kan man styra över sig själv och på så sätt blir man en själ med frihet, en fri ande.

Tack.