Jag försöker och försöker, men det blir ändå inte bra. Att få ihop allt, att tillslut lägga färdigt pusslet. Det går inte, om det hela tiden fins personer som gör sönder den del av pusslet man börjat på. Jag försöker verkligen, men det kommer hela tiden saker i vägen. Egentligen kan jag nog göra det lätt för mig, men istället gör jag allting mycket svårare. Jag fruktar, samtidigt är jag glad att det kanske snart är "över". Behöver dig verkligen, hoppas du förstår det. Du har hjälpt mig så himla mycket. Det var du som drog upp mig och över kanten, tillbaka på plattformen.

 Förlåt min älskling, verkligen förlåt... </3
                               KRaM

Så ändlöst. Som ett rum - med väggar och tak. Ändå så öppet. Instängd, men ändå så mycket rum. Att andas är omöjligt. Bara små tillfällen ger en syre. Det lilla syret man får för att fortsätta...
Det är kallt. Filter sitter man insvept i, men det kalla och mörka tränger sig på. Man hoppas att det svarta ska försvinna, men hoppas förgäves. Under lång tid prövar man gränserna. En kort tid förstår man samband.
Många dörrar, tusen fönster. Dörrarna går att öppna, om man vet vilken som är rätt. Väljer man fel dörr, hamnar man i ett nytt rum, mycket mörkare och tystare än det förra. Fönstren är låsta och med glas, som är omöjligt att krossa. Ändå ligger det vasst glassplitter över golvets ytor. Allt är täckt av glas, ingenting är ofarligt att röra vid. Vad man är gör, riskerar man att skada sig.
Tusen dagar passerar långsamt förbi. Hundra nätter försvinner alldeles för snabbt. Tiden i mellan dag och natt är det ingen som kan förklara.
Hoppets låga slocknar sakta - liksom solens ljus täcks allt eftersom av moln.
En miljon röster, ändå tyst, tyst. Rösterna försvinner i tomma intet. Skratt blåser bort med vinden. Ett enda ljud kan höras ibland... och det är ljudet av smärta och besvikelse.

Många steg att ta. Hundra olika känslor. Alla var vi med om samma långa vandring, men ingen av oss uppfattade den på samma sätt. Vandringen som vi hade idag, den sista vandringen i grundskolan, den var en riktig upplevelse!

Frågar man mig om jag vill följa med ut och vandra, då blir nog mitt svara ett ganska säkert 'nej'. Visst är det bra att röra på sig, men ne... Jag är lat! x) Ibland finns det såklart undantag och... Jag måste väl erkänna att dagens vandring var riktigt kul! :D Gick med William, Johan, Oscar, Joseph och David - underbart sällskap! <3 Tacktacktack!
Jag hade faktiskt ganska mycket kläder på mig; leggings under ett par jeans, linne, t-shirt och flece (stavning?). I väskan hade jag packat ner regnbyxor, jacka och extra strumpor. Bland alla kläder fanns också en låda med pastasallad. <3

Västtrafik funkade faktiskt riktigt bra. Orkade inte ta en buss tidigare - ifall ifall bussen skulle bli sen. Som jag trodde, så var bussen sen. Vet inte om... turen verkligen gått över till min sida, för bara en minut efter att jag gått av bussen, kom spårvagnen. Känslan av att saker fungerar som de ska... En underbar känsla! Vid Korsvägen hoppade några människor från klassen på, där ibland David. Vid hållplatsen mötte vi William, Joseph, Johan och Oscar, som satt sig i andra vagnen. Vägen upp till 'vandringsplatsens start' var ganska lång, men okej.

En lerig väg var det som utgjorde början av vår vandringsväg. Jag försökte undvika de värsta pölarna, vilket inte var jättelätt. Efter att vi gått lite mindre än hälften inträffade första händelsen; Jonis blir jagade av en aggressiv man! Tydligen hade han och hans grupp hållit på med '20 frågor'. Mannen hade skrikit 'Jävla skitungar!' till dem. De hade - på skoj - svarat 'Kom hit då!'. Han hade flippat totalt och börjat jaga dem! Jag och min grupp (William , David, Joseph, Johan och Oscar)  gick lite längre fram. Helt plötsligt kom Jonis springande över ett lite större område. Han såg skräckslagen ut! Vi frågade vad som hade hänt och han berättade, med början att han tappat sin sko. (Det var jätterörigt och jag hade själv svårt att hänga med i allt som hände.) Några av oss började leta och snart fann Henrik skon, som fastnat i lite av sumpmarken, som Jonis sprungit igenom.
Lena (vår lärare) tyckte att vi skulle ringa polisen. Jag håller med henne. En galning springer lös i Delsjönområdet!

Lite längre fram stannade vi för att äta. Killarna åt snabbt och jag hann väl få i mig det mesta av min pastasallad. Vi var de som lämnade rastplatsen först. Tempot vi höll var samma som innan; inte långsamt, men ändå inget maratonlopp. Efter någon kilometer eller två kom vi fram till en korsning. Där stannade vi, för att vänta in de andra.
Andra händelsen; Oscar måste på toa och sticker därför upp i skogen. Vi andra står och väntar. Efter ett tag kommer några fler från klassen. Det har nu gått ett tag, så Henrik ringer Oscar för att fråga var han är. 'Följ inte efter, jag vill vara själv.' får han som svar från Oscar. Det dröjer ytterliggare minuter och snart är klassen samlad. Oscar har inte kommit tillbaka och alla börjar undra var han har tagit vägen. Max ringer och frågar var han är.... och svaret han får... sätter alla klassens elever i chock. Oscar har tappat bort sig, gått vilse och vet inte var han är! Jag brister i skratt! (Under dagen har jag skrattat väldigt mycket. Haft väldigt lätt för att skratta, vilket känns underbart!) Alla får ungefär samma första reaktion som mig: 'Gått vilse? Hur kan han ha gjort det? Hur långt in i skogen gick han?'. Hälften av klassen springer upp i skogen för att leta efter Oscar. Vi andra står tålmodigt kvar vid vägen och väntar. Vi hör hur de ropar, men de verkar inte få något svar. Kontakten mellan eleverna i skogen och lärarna, som finns med oss, fungerar bra. Lena bestämmer sig för att ringa idrottsläraren och be honom om hjälp. Hon ringer också elever uppe i skogen och ber dem komma tillbaka.
Det hela slutar med att idrottsläraren kommer, frågar om vi haft kontakt med Oscar (De i skogen har pratat med honom några få gånger, men täckningen fungerar dåligt, så de har inte fått veta mycket.), ber att en lärare och några elever stannar och att resten fortsätter gå. Jag stannar inte, utan fortsätter tillsammans med övriga klassen. På vägen tillbaka pratar vi om Oscar. Jag har precis som många andra börjat känna oro. Jag håller tummarna och det är nog väldigt mycket tack vare att kompisarna finns där och skämtar om allt mellan himmel och jord, ex hur Oscar kanske blivit huggen med en yxa genom huvudet! xD

När vi kommer i mål, känner man verkligen hur trött man är. Den sista biten som är kvar för att komma ner till spårvagnen tycker jag känns alldeles för lång. Jag är trött och allmänt... hängig. Nu är jag tjatig, men jag måste tacka de som hållit mig sällskap idag; Tack vare er orkade jag ta mig igenom vandringen och också ta mig hela vägen till datorn. <3
Resvägen med Västtrafik gick... Jag kan knappt fatta det själv. Var fullt inställd på att jag antingen skulle missa bussen precis eller att den redan hade gått. Och... Så ja, jag ställer mig på hållplatsen och hinner bara kolla på tidtabellen, innan bussen kommer körandes in på hållplatsen. Jag trodde inte mina ögon! Var tvungen att dubbelkolla ett par gånger, för att verkligen vara säker på att det var min buss som kommit, som stod där mitt framför ögonen på mig. Lycklig gick jag och satte mig. Kände hur det vibrerade i fickan och jag fiskade upp mobilen - ett sms från Julia W. 'Oscar är okej. Han är hemma nu.' Det var verkligen lycka rakt igenom!

Jag vill tacka alla för en underbar dag!
Visst var den knäpp, men det var bara roligt.
Speciellt tack till David, Joseph, William,
Oscar och Johan för det bästa sällskapet! <3
Även ett Grattis till Västtrafik,
som lyckats få mig att känna lycka.

Nu ska jag dammsuga. Efter det blir det något onyttigt att äta. <3
Kramkram med Små Pussar

Tror - och hoppas verkligen - att min otur är över nu. Denna veckan har inte varit min, det kan jag säga rätt säkert. Måndag och tisdag var jobbiga dagar. Idag - onsdag - ... Pricken över i:et skedde på... mindre än en kvart! Gick upp tidigare imorse, för att hinna lägga in inlägget. (Vill göra det innan jag åker till mamma, eftersom jag har bilderna på pappas dator.) Hade tid på mig, men... Ja, jag... blev lite sen till båten. Cyklade vid tio över och båten går tolv över  - alltså hade jag två minuter på mig! Cykelturen gick bra. Hann med båten, eftersom jag sprang från cykeln och på båten. Satte mig på båten och andades ut. Satte mig med benen i kors... *rich!* Fick ett hål i mina leggings, vid knäet. Va f*n! Väldigt irriterande!!! (Jag har ju sagt att jag irriterar mig på onödiga saker!) Jag... Satt och var allmänt irriterad. Ville helst bara försvinna för en dag, men det går ju inte... :/ Resan med Västtrafik gick bra (Tack, det kändes bra.)
Bussen... Vet inte om den var sen eller om det bara är jag som inte har koll på de nya tiderna (ändå har jag åkt bussen många gånger under hösten), men tiden var knapp, för att hinna upp till skolan. Min kropp sa ifrån och jag kände verkligen att orken gick ur mig. Sa till Katja att jag inte tänker skynda mig, så hon gick i förväg. Gick i min egna takt upp längs Linnégatan. Sen var det den långa backen upp och efter den alla miljoner trappsteg! När jag hade gått upp till mitt skåp, lagt in alla väskor och böcker, tagit ut allt som skulle med till spanska och kommit in i klasrummet, då var jag sju minuter försenad - ingenting som jag orkade bry mig om. Framme vid katedern stod en vikarie, en annan lärare som jobbar på skolan. "- Ja, nu är det såhär att jag kan ingen spanska... Någon som har någon koll på vad ni ska göra?" Alla försökte komma åt läraren för att få sagt sin sak. Själv satt jag och räckte upp handen en stund, men gav tillslut upp. Istället sa jag rakt ut att vi inte visste vad vi ska göra. Det tog ett tag för henne att bestämma sig, men hon tog beslutet att vi fick gå. Aha, det var ju bra! Eller? Ne, inte för min del. (Var beredd på massa klagande...) Här stressar man som en galning till bussen. Man mår jätteskit och sen... Sen kommer man till skolan och då är lektionen inställd. Jättebra... Visst.

Men efter det... så kändes det som att oturen vände - turen kom! Idrottslektionen var faktiskt riktigt kul! :D Jag är inte speciellt bra på gympa, men ibland är lektionen väldigt rolig. NiceNice! Efter det var det engelska, men inte direkt 'engelska'. Det var bara att fylla i massa blanketter - på svenska dessutom! xD (Tack Lena. (a))
Dagen flöt på riktigt bra. Sista lektionen var inte ens hemsk. När den var slut, tänkte jag att jag kunde gått på en till lektion, kände att jag hade ork till det.

Nu sitter man här och väntar på mamma. Fick hem alla grejer utan större problem (Visst var det lite jobbigt, men det gick bra.), så nu är jag glad! :) :) Ska ju till Cyber ikväll med mamma. Hon kommer hem efter jobbet och fixar mat, så åker vi sen. Som mamma sa, så kanske vi slipper köerna - det är ju värst vid femtiden.

Imon är det vandrig. Inte precis något jag ser fram emot, men man måste ju..
Fredagar är slappa, speciellt den som kommer... (Tror den blir slapp, eller så blir den jättejobbig!)
Lördag - då är det återträff med STS. Saknar alla från i somras så himla mycket! Tack för allt. Ni lärde mig så himla mycket. Är verkligen glad att jag fick lära känna er. Alla kommer ju inte, så till er, som jag inte får chans att träffa, ger jag en varm kram. <3
SÖNDAG! <333 <333 Saknar Dig mer än något annat! Helgen närmar sig... >.<

Hej Världen!

Väldigt skönt att vi slutade vid lunch idag. Det gör mig glad! ^^
Min andra dag som bloggare har väl varit... sådär - i alla fall bättre än igår (Förlåt, inte meningen att ni ska få höra massa gnäll.... (Måste nog erkänna att jag tyvärr är lite sån...)). Har varit Är allmänt trött. Ingen aning om varför. Mår smått illa lite då och då (ganska säker på att det inte är något allvarligt, även fast jag inte vet anledningen). Orkar inte så mycket, som om någon sugit... lusten ur mig. Vissa små stunder trivs jag väldigt bra, andra vill jag helst slippa...


Vi har nu fått uppgiften. För att lösa den måste vi gå på stan... Känns väl sådär. (Förlåt att jag klagar!) Vi ska ta reda på vad som säljs ute i affärerna - stil, färg, material... Jag är inte alls intresserad av mode (väldigt ovanligt, men det finns såna människor också - jag är ett levande bevis på det), så jag ser inte fram emot det så mycket. Men det måste ju göras, så det är bara att acceptera.

Missade ganska mycket av matten. Delvis mitt eget fel.
Jag tycker det är orättvist att min halva av klassen skulle få uppgift, men inte övriga klassen. Därför sa jag ifrån, jag sa min åsikt. Mina klassföreståndare kunde inget göra, så jag gick till rektorn... och hon är ju som hon är (Visst har hon rätt i vissa saker, men jag har... lite svårt för henne.). På beordring av rektorn gick jag ner till träslöjdsläraren och frågade varför ena gruppen fått uppgift att göra hemma, men inte hans grupp. Visst är det som en kompis sa, att alla inte har samma läxor, men detta är ju ingen läxa. Detta är en hemuppgift, en uppgift som alla ska göra. Jag var (som de flesta märkte) ganska... uppretad (Jag vet, jag irriterar mig på onödiga saker.).
Fick min åsikt igenom och andra gruppen fick också en uppgift. (Till er som är arga på mig; Jag sa inte direkt att ni skulle få en uppgift. Gav förslag på att alla skulle få slippa.... bara så att ni vet.)

Så... Ja, jag skriver riktigt tråkiga inlägg, men det är så mitt liv ser ut. Fler delar av mitt liv kommer strax... Västtrafik imorse.
Måste ha en macka. Har inte ätit något sen frukost (Hoppade ju över lunchen i bamba för att hinna ut med båten.).

MorronMorron på Er!

Min andra dag som bloggare, tisdag. Än så länge trivs jag väldigt bra som bloggare. Tycker (än så länge) inte att det är jobbigt. Visst tar det tid att skriva, men jag sitter ju jämt vid datorn ändå. x)
Hoppas på att denna dag blir bättre. Gårdagen var inte den bästa, men jag överlevde i alla fall...
Om... Om det blir som planerat, då slutar jag efter lunch. Hoppas på att hinna ut med 12-båten, annars måste jag vänta 2 timmar... =/
Vi skulle tydligen... få en uppgift att göra hemma, men den fick vi inte igår. Sen, om det nu visar sig att bara min halva av klassen får uppgiften, då tänker inte jag göra den. Vi ska ju inte behandlas olika, beroende på i vilken slöjdgrupp vi går.
Jaja, får se hur det blir. Onödigt att haka upp sig på det nu, innan man vet säkert. Men man kan alltid hoppas. (a)

För övrigt tackar jag Rickard <3 för att han hållit mig sällskap nu på morgonen.
Puss