De unga skriker, men de vuxna håller för öronen. Att vara svag är ingen styrka. Den som skriker högst blir inte mest älskad. Ändå fortsätter vi att skrika desperat. De vuxna håller allt hårdare för sina öron. Tillslut gör de unga det samma, samtidigt som de fortsätter att skrika ut sin desperation. I en värld där ingen vill höra på; alla bara skriker.

Jag hade trånat efter samma kille i närmare tre år. Förhoppningsvis skulle jag komma över honom, så småningom. Jag kände mig ganska ensam och många stunder under de senaste åren hade jag känt mig bortglömd och osäker på om jag var välkommen in i vänskapskretsen eller inte.

Lyckligtvis hittade jag i februari år 2008 en person som brydde sig om mig. Hans namn var Rickard, han var snart 19 år och bodde en bit utanför Stockholm. Vi inledde vår relation med att jag i princip gav honom en utskällning för att han, enligt mig, hade en felaktig uppfattning om vad en så kallad ”emo” var för något, ett ämne som på den tiden var känsligt för mig. Vi diskuterade ämnet i några dagar och efter det fortsatte vi att hålla kontakten. Först skrev vi meddelande och kommentarer till varandras bilder på en Internetsida. Senare, efter att jag övervägt om det var riskfyllt eller inte, la jag till hans adress på Msn. Där började vår relation bli till något mer seriöst. Vi skrev till varandra nästa varje kväll och jag vet att längtan efter att den andra skulle logga in var ömsesidig. Jag insåg mer och mer att Rickard var en person som jag ville fortsätt ha kontakt med; och jag kunde villigt erkänna för mig själv att jag en dag ville träffa honom i verkligheten – han hade trots allt blivit en god vän till mig, om så bara genom ord på en dataskärm.

I maj, då vi hade haft kontakt i tre månader, var det dags för Rickard att flytta till ett nytt ställe tillsammans med sin familj och detta innebar att han var utan Internet i några veckor. Det var en ansträngd tid för vår relation. Det skickades små meddelande via det mobila nätet då och då, men ingen av oss visade direkta tecken på att det var kärlek – han var bara väldigt söt mot mig och han visade att jag betydde något för honom.

I slutet av juni åkte jag på språkresa till England. Jag minns att jag saknade honom, men det var nog mest hemlängtan och en rörande tanke på att det fanns någon där hemma som kanske saknade mig lite extra. Under min vistelse i ett annat land introducerade jag mitt kärleksliv som något osagt; jag kanske hade någon på gång, en kille i Stockholm. Vi hade inte träffats, men jag tyckte om honom som en nära vän.

När jag kom hem från resan visade Rickard tydligt att jag hade varit saknad. Jag tog mod till mig och frågade om han ville komma ner till mig och hälsa på. Till min besvikelse blev hans svar nej; han ville få ordning på sitt liv först. Och det var andra gången jag skällde ut honom; hans svek och min förhoppning om att utveckla vår relation gjorde att jag i princip tvingade honom att komma ner. Biljetter beställdes och den 8 augusti ankom tåget från Stockholm till Göteborg Central. Jag såg honom kliva av tåget och jag kunde inte låta bli att le.

Jag fick en kram, som jag hade blivit lovad, och jag fick hans hand i min för första gången. Det minns jag än idag; hur hans tumme strök över min hand. Så mjukt och varsamt, en liten diskret förklaring av hans känslor för mig. Det var början på en helg som jag har bevarat mycket nära mitt inre. En helg då jag och Rickard tillbringade mindre än två dygn tillsammans, men som fick oss båda att inse att vår relation var mer än vänskap. När Rickard åkte hem, den 10 augusti 2008, var jag och han ett par. Nyförälskade, lyckliga och med ett liv berikat med kärlek.

Han kom in i mitt liv vid rätt tidpunkt . Och det är jag väldigt glad för.
Jag älskar dig.

Ett nytt år betyder att det än en gång är dags att söka jobb inför sommaren. Som ung student är det inte lätt alla gånger. Jag minns förra våren då jag oroligt sökte jobb inför sommaren och försökte lägga manken till vad gällde jobbsökandet, vilket resulterade i något bra; arbetet på hotellet. Trots att jag hoppades så intensivt på att få ett positivt besked från nöjesparken Liseberg kan jag i efterhand tycka att mitt jobb på hotellet är så mycket bättre. Inga sena kvällar och inte heller en massa galet folk som skriker och lever livet (visst kan gästerna på hotellet vara högljudda ibland, men det är ingenting i jämförelse med att vistas på en nöjespark hela dagarna). Att jag fick möjlighet att jobba på hotellet förra sommaren har skänkt mig mycket glädje och under hösten har jag alltid blivit upprymd då de ringt in mig som timanställd. Jag har inte direkt sörjt att jag inte fick den där efterlängtade anställningen i nöjesparken.

Däremot har jag tänkt en del på det inför denna säsong. Visst skulle det vara roligt att få uppleva känslan som en sommar på Liseberg innebär - jag har ju längtat i så många år. Samtidigt trivs jag så bra på hotellet, därför är det ett svårt beslut. Jag har dock insett att en sommar på Liseberg nog inte ger mig så mycket som jag hoppas. Som säsongsanställd är det roliga att man jobbar flera säsonger - och inte bara en eller två vilket kanske är fallet för mig. Jag vet inte vad som händer efter sommaren; var jag bor och vad jag arbetar med, studier är inget alternativ. Dessutom vill jag tro att det är bra för mitt CV om jag visar på att jag faktiskt har jobbat under en längre tid på ett och samma ställe.

Tankarna finns fortfarande, men jag har i alla fall bestämt mig; det blir ännu en sommar för mig på hotellet - och det ser jag fram emot. Det är något visst med stämningen i korridorerna under sommarens tre månader. Det ska bli roligt.

Hur går det för ditt sökande av sommarjobb?

De senaste tre dagarna har jag kört hårda pass som gjort mig alltmer svag i kroppen. På onsdagen deltog jag i ett spinningpass där jag kämpade mot pulsklockan. Innan skolan på torsdagen körde jag ett pass skivstång. Det var mitt andra försök att få mig själv till att träna styrka på en mer seriös nivå och jag var mest där för att hitta tekniken. Efter passet var mitt linne inte lika blött som vanligt och jag kände mig därför smått missnöjd med min insats. Under kvällen insåg jag dock att min kropp hade tränat bra – trots lätta vikter. Idag fick jag, som vanligt, planera om min dag. Det resulterade i ännu ett träningspass; denna gång gick jag upp och ner och över och runt en bräda. Dessutom fick jag köpt mig en ny sport-bh, vilket kan behövas nu när jag tränar en del. Egentligen har jag aldrig haft som mål att springa till träningsanläggningen var och varannan dag; det bara blir så då det passar bra in i mina omstrukturerade planer för dagen.

Efter dagens pass tog jag mig tiden att njuta av en kopp mocka latte tillsammans med en god vän. Det var mycket trevligt och jag kände mig så uppskattad; som att jag verkligen har bidragit med någonting i hans liv bara genom att finnas till och vara tillmötesgående. Det gjorde min fredag gott och trots att kroppen värker mår jag bra. Äntligen helg!

Jag har känt av kulturen i Göteborg och dessutom fick jag möjlighet att ta del av en påkostad invigning av Göteborgs nya hotell; Clarion Hotel Post, det gamla posthuset som ligger vid Drottningstorget i centrala Göteborg. Kvällen bjöd på en läcker uppvisning med ljud och bild på byggnadens fasad och avslutningsvis fick man som åskådare njuta av vackra fyrverkerier. Den kommande timmen uppträdde diverse artister, däribland Danny och Tove Styrke. Kvällen avslutades av Timbuktu som delgav oss sin nya låt och under den lämnade jag hastigt torget; bussen hem väntade och jag ville försäkra mig om att komma med den. Det var ett par stycken som stod där på torget och när alla de ska försöka ta sig hem vill man gärna vara en av dem som tänkte ett steg längre.

En väldigt rolig kväll, jag är glad att jag åkte in och tog del av invigningen.
Någon mer som var där? I så fall, vad tyckte du?

Något som jag gör varje dag är att värdera min tid. Jag överväger alltid huruvida jag borde stanna kvar i stan eller åka hem i förhållande till vad jag vinner och vad jag förlorar. Det handlar om tid och pengar - alltid. Mitt mående kan många gånger vara en oberoende faktor i min inre diskussion, något som jag ofta får ta konsekvenserna av sedan. Att vara kvar i stan (och i princip driva omkring utan mål i diverse butiker) bara för att "vinna tid" är något som jag ofta försöker ta ställning till; egentligen borde man kanske åka hem och få lite fritid samt stoppa i sig riktig mat, men i lägen då tiden värderas högre än ekonomin är en rundtur på stan ganska lockande. Alltför många gånger har jag insett att jag inte mår bra av att försaka min tid på onödiga aktiviteter. Samtidigt är det ju bortkastad tid att åka från stan för att sedan åka tillbaka in till ett evenemang. Att värdera sin tid kräver att man reflekterar utifrån många aspekter och i mitt liv pågår diskussionen var och varannan dag.

Idag insåg jag en sak, faktiskt. Mitt i alla mina planer och värderingar hit och dit blev jag - självklart - tvungen att strukturera om min dag. Fikan som det var tal om blev inte av och det betydde att jag hade timmar att spendera på annat håll. Att vara kvar i stan med en kurrande mage och med en påse blöta träningskläder var inte heller lockande. Dessutom var jag klok nog att inse att jag skulle må så mycket bättre om jag fick komma hem, slappna av och äta riktigt mat. Det var också så det blev. Jag tog beslutet att åka hem och senare visade det sig att det var rätt beslut. L var också på väg hem och nu har vi båda fått i oss middag. Ett extra plus är att jag kan ta sällskap med L in till stan och undvika att inte stöta på henne inne på det större evenemanget.
Att jag undviker att träffa på Herr Ensamhet är också befriande.

Att värdera sin tid är inte alltid rätt, men man borde i första hand lyssna på sin kropp; den brukar veta bäst.

Mina skapelser går att finna här.


En skapelse i januari