Jag ser mig själv som driven, framåt, social, modig och handlingskraftig. Det har dock vid flera tillfällen under mina veckor som sommaranställd socialsekreterare uppstått situationer då jag har ifrågasatt synen på mig själv. Orden som jag inleder detta inlägg med stämmer inte alls in på mitt beteende alla gånger, i synnerhet inte när det kommer till telefonen. Jag har nämligen en aning telefonskräck.

Att ringa till personer som jag inte känner har under hela mitt liv varit något jag bävat för att göra. När jag var liten och ringde hem till kompisar för att fråga om vi skulle leka var jag alltid rädd för att kompisens förälder skulle svara. Oftast var det ju en vuxen i familjen som svarade och det var inte alls något som gladde mig. När jag blev äldre och själv behövde ringa till banken, Skatteverket eller sjukvården fanns rädslan fortfarande med mig, men det ska erkännas att jag blev allt modigare.

Och så har jag nu fått en anställning på en myndighet. Jag insåg ganska snabbt att jobbet som socialsekreterare till stor del handlar om att ringa personer man inte känner - både klienter och andra professionella. Och så är det den där jourtelefonen. Telefonen som vi under sommaren har en gång i veckan. Telefonen som är öppen under hela dagen och kan ringa när som helst. Vad som väntar i luren är aldrig förutsägbart och min största rädsla är att behöva prata med en mycket förtvivlad anhörig och att inte kunna ge denne några svar.

Jourtelefonen har varit mitt ansvar under några dagar denna sommar. De första gångerna jag skulle ha den var jag nästan gråtfärdig! Men vet ni vad? Det har faktiskt gått bra. Jag har faktiskt gjort bra och jag har kunnat komma med svar. Någon anhörig har jag ännu inte pratat med, men jag har inte samma rädsla inför ett sådant samtal. Jag har fått bekräftat att jag kan, att jag inte behöver vara rädd. Mina kollegor visar väl att de backar upp mig, att de tror på min förmåga att ta mig an arbetsuppgifterna som jag tilldelas och de har vid upprepade tillfällen sagt att det är helt okej att inte veta allt, att det är okej att ringa tillbaka efter att ha frågat sina kollegor. Det känns tryggt.

Telefonskräcken har varit en utmaning för mig, men att övervinna skräcken har också fått mig att växa. När det kommer till att ringa samtal upplever jag ofta motstånd och jag kan då inte betraktas som driven. Men när samtalet väl pågår är jag framåt och social, och kanske också lite modig. Det är den där handlingskraftigheten som gör det, ovilja att vika mig för min egen rädsla och plikttrogenheten som får mig att ta mig an tilldelade arbetsuppgifter trots att det känns jobbigt. Jag litar på min egen förmåga och jag har på denna arbetsplats insett att jag också kan lita på min närmaste chefs förmåga att bedöma huruvida arbetsuppgiften, exempelvis ett telefonsamtal, är en lämplig uppgift för mig.

Ni ska bara veta hur mycket jag har växt som person (och som professionell) under dessa veckor som sommaranställd inom mitt kommande yrkesverksamma fält!

Jag har inte riktigt kraften. Inte riktigt inspirationen. Där finns avsaknad av motivation. Veckan som ligger bakom mig har bjudit på många guldstunder, men gnistan som jag vanligtvis bär med mig är avsvalnad. Sömnen har varit orolig den senaste veckan och jag har därav inte riktigt fått kraft till att leva fullt ut.

Istället försöker jag mest bara finnas till, det måste ju också få vara okej. Jag kan ibland tycka att det är skamligt att bara finnas till och inspireras av andra... Jag vill ju vara personen som inspirerar! Men när kraften inte finns måste det ju vara okej att börja söndagen med en kopp te framför Nyhetsmorgon söndag. Bara för att jag kan och för att jag vanligtvis inte låter mig inspireras av andra. Inte på detta sätt i alla fall.

De senaste fem nätterna har jag sovit oroligt. Mardrömmarna har avlöst varandra och det har knappt hunnit gå två timmar innan jag vaknat på nytt. Det beror på stress i kroppen. Kanske har också fullmånen något att göra med den senaste tidens sömnsvårigheter.

De många nätterna av orolig sömn har fått konsekvenser. Känslan av att vara utmattad vid morgonens ankomst är frustrerande och likaså känslan av rastlöshet. Jag pendlar mellan att vara uppe i varv och produktiv till att vara passiviserad och trött. Vanligtvis det sistnämnda. Jag är ingen rolig person att vara i närheten av då. Inte heller jag själv uppskattar sällskapet då jag alltför väl vet att det när som helst kan gå åt andra hållet. Det är beundransvärt att R står ut, att han orkar med min känslomässiga berg- och dalbana. Idag gick det lite för långt, därför sitter vi för bådas vår skull på olika håll. Inte heller annat umgänge är att rekommendera för min del. Det är knappt så att jag orkar med min egen närvaro...


I ett försök att må bättre har jag ätit middag jag tycker om, en chokladkaka som egentligen inte smakade någonting, citronsorben som legat i frysen och tagit onödig plats samt tömt den inköpta godispåsen. Idag har jag inte ens förmågan att känna dåligt samvete. Jag anser mig snarare vara värd allt onyttigt - om inte för gott uppförande så för det motsatta.

Det var länge sedan motståndet var likt detta. Tur är väl det, men det är ändå tungt.
Det inväntas en bättre morgondag.

Torsdagskväll i juli.  Sommarsol. Vindstilla. Västkustklippor att vila rumpan mot. En betryggande arm över axlarna. En hand att hålla. En famn att följa. Bekanta takter från dragspelets melodi. Fötter som rör sig utifrån barndomsminnen. Ikväll är det vi som har dansat på bryggan.

I söndags var det firande för min farbror som fyllde femtio år. Det bjöds på god mat och mumsiga tårtor, kakbuffé och mycket trevligt sällskap. Gästerna från stan tog båten klockan nio, folket från ön gick hem till sig och kvar var jag och R. Jag hjälpte farbrors fru att duka av från trädäcket bakom huset, medan R lekte för fullt med mina yngre kusiner. Klockan hann bli närmare tolvslaget innan vi kom i säng, efter att ha sett EM-finalen och ätit ännu mer godsaker framför teven hemma hos farbror.

Av mig och R fick farbror en flaska vin inslagen i cellofan. Presenten pryddes av en handgjord tag i blått och guld - kungligt nog för en femtioåring, inte sant?

Det är torsdagskväll. Om en vecka är det jag som dansar på bryggan. VI som dansar på bryggan - jag är så glad att jag har dig! Det har knappt gått tre veckor sedan jag lämnade Västkusten och till helgen reser jag dit igen. Det ska bli mysigt! Vetskapen om att ytterligare ett besök på Västkusten denna sommar väntar gjorde att jag med ro i kroppen kunde vistas ute på ön under en helg tidigare i sommar.

Det är inte svårt att samla på vackra sommarminnen.

2016-06-14

Tisdagen tillbringades till stor del på resande fot då jag och mamma hade bokat en guidad busstur tur och retur till Bryssel. Att få besöka också Belgiens huvudstad var ett mycket uppskattat inslag i vår Amsterdamresa och många av de finaste minnena från resan har jag därifrån.

Vårt första stopp på vägen till Belgiens huvudstad gjordes i landets näst största stad Antwerpen - staden som är mest känd för sin diamanttillverkning samt har en av världens vackraste tågstationer.


Hemma på hotellrummet den kvällen var både mamma och jag helt utmattade, men absolut redo för vår sista dag i Amsterdam.

Midsommar eller födelsedagsfirande, denna cheesecake har blivit en uppskattad favorit bland mina närmaste. Denna lyxiga efterrätt är enkel att göra, men tar sin tid. Engagemanget är dock inget betungande med tanke på hur gott resultatet blir.