Jag älskar verkligen att dansa. Det är något av det bästa jag vet! Min fritid består inte av dans... Tyvärr har det inte fallit sig så. Jag saknar det väldigt mycket, men har ändå fått acceptera att dansen inte finns med i min vardag. Trots detta kan jag inte låta bli att inspireras!


Let's Dance - kändisar får visa sina danskunskaper.

På fredagskvällarna sänds Let's Dance i Tv4, ett program som jag regelbundet följer. Tänk om jag en dag får en förfrågan om att vara med. Självklart kommer jag svara ja. Men hur ska jag lyckas med det? Först måste jag bli känd och hur blir jag det? Känd bloggerska kommer jag nog inte lyckas bli, så det får bli något annat. Men vad i så fall? Känd författare? Tv-ikon? Idrottare på hög nivå? Jag har ingen aning om hur jag ska lyckas. Som vanlig privatperson får man inte chansen att vara med. Det tycker jag är synd, men samtidigt kan jag förstå varför. Man röstar ju på sina idoler och i så fall skulle ju ingen ringa och rösta på mig, eftersom ingen vet vem jag är.

Jag drömmer. Det är inte förbjudet.

Här kommer bilderna jag lovade er. Visst var det en vacker morgon?!

 

 

Till hösten kommer de nya elever till skolan. Jag är då inte längre yngst på skolan. För att inte gå händelserna i förväg tänker vi inte på det nu, utan istället tänkte jag berätta att det idag är Öppet Hus på min skola. Ikväll kommer skollokalerna att fyllas med elever som (förhoppningsvis) förväntar sig en bra skola. Jag ska vara med och representera skolan. Jag måste erkänna att det känns lite nervöst. Vad kommer folk fråga? Kommer jag göra bort mig? Tänk om jag säger fel? Egentligen behöver jag inte vara så nervös. Min uppgift är att visa runt på skolan, guida så att ungdomarna kommer dit de vill och så vidare. Jag är inte den enda eleven som ska vara med. Skolans ambassadörer finns också på plats för att ge ett gott intryck av skolan. Självklart finns där också lärare - alla lika förväntansfulla inför kvällen som ska komma.

Jag minns så väl, när jag var på Öppet Hus. Mitt intryck av skolan blev så otroligt bra. Mitt mål med kvällen som kommer är att jag ska ge fler ungdomar ett gott intryck av skolan. Detta tänker jag göra utan att ljuga. Det är viktigt att få en sann uppfattning, annars blir man besviken. Jag ska vara så ärlig jag kan. Är det så att jag inte kan besvara en fråga, då får jag helt enkelt hänvisa till någon annan.
Jag hoppas på det bästa.

Trevlig kväll!

Med åren inser man att känslor inte alltid bör visas. Att visa sig svag är inte att rekommendera. Så fort en människa visar sig svag och sårbar, kommer omgivningen som gamar och sliter henne i stycken. En efter en kommer de och hackar. Som om inte det vore nog har hon också sig själv att skylla. Man ska lyssna på sitt hjärta, sägs det. Men också ens hjärta kan vända ryggen till. Det är då vi blir svikna av oss själva.
Vi blir äldre och vi lära oss mer. Svaghet är inte att rekommendera. Den som är svag är inget att ha. Den som klagar är jobbig. Att vara sig själv är inte tillåtet. Är man inte glad och munter, får man ingen uppmärksamhet. Livet är en dans på rosor, annars får det vara. Nej. Så fel man kan ha. Livet har toppar höga som berg och gropar som de djupaste dalar. Ändå ska man fortsätta vandra. Men det är svårt när man inte får visa sig svag. Sårbarhet är inte att rekommendera. Endast lycka är acceptabelt.
För att få lida måste det vara allvarligt och brutalt. Vardagens bekymmer är ingenting att bry sig om. Ändå är det de små bekymren som får oss att lida mest. Det är vardagens små motgångar som sakta bryter ner oss.

Där står jag på busshållplatsen och försöker göra mig liten. Så liten, så liten. Ändå är det som om folk inte ser mig... Jag vill skrika "-Hallå, jag finns faktiskt!", men istället flyttar jag mig några decimeter åt sidan. Jag flyttar mig. Jag flyttar mig. Jag flyttar mig. Åt sidan. Åt sidan. Bort. Ingen ser ju ändå mig. Lilla jag som står där så tyst.
Jag är inte speciellt liten, egentligen. Mer åt det kraftigt byggda hållet. Hur kan man missa att det står en människa där? Att man ibland råkar gå in i någon är självklart förstårligt, men... det här. De uppför sig, som om jag inte existerar, som om de inte ser mig.
De menade säkert inget illa, men jag kan inte låta bli att fundera. Varför är det så här? Vad är orsaken till att vissa inte syns och får plats i vårt samhälle? Vems fel är det? Kan man lägga skulden på endast en enda individ?
Känslan av att vara utanför, den blir klarare. Den blir så tydlig, när folk låtsas att de inte ser mig. Jag som försöker gömma mig, men ändå blir sedd. Jag som försöker tala, men inte får ett endaste öra att reagera.

Hur ska man göra för att inte bli trampad på.
Jag vill inte vara osynlig.

I dagens GöteborgsPosten kan man läsa om Västtrafik. Artikeln har fått rubriken 'Bussarna håller inte tidtabellen' och självklart intresserar detta mig. Inledningen till artikeln lyder följande:

Jag tycker det är helt underbart formulerat! Äntligen är det någon som spelar samma spel som mig. Det är just det; busschaufförerna kör när de har lust, inte när turen ska avgå. Detta gör mig så trött. De sköter ju inte sitt jobb! Hur ska man som resenär göra för att påverka? Ställer jag mig där framme och ber honom köra, så tror jag han skiter i det. Han har kanske inte lust att köra nu. Låter det inte knasigt - rent av töntigt?!

Det finns ännu en artikel från Gp: "Kollektivtrafiken ofta försenad". Här kan man läsa att var fjärde buss är försenad. Jag är inte förvånad. Så dåligt som Västtrafik sköter kollektivtrafiken är det inte konstigt att de inte har nått sitt mål. Kommer de någonsin göra det, om det fortsätter så här? Jag är skeptisk - som alltid, när det gäller Västtrafik. "Många bussar är gamla och slitna men även nya drabbas ofta av tekniska fel." Detta har jag varit med om allt för ofta. Det var i slutet av september förra året, som jag råkade ut för detta hemska öde. En timme (!) fick jag stå och vänta, för att bussen hade gått sönder. Det är dåligt. Man betalar en halv förmögenhet, men Västtrafik har ändå inte fungerade fordon. Skamligt!

Detta företag... Jag kan inte annat än sucka.

 
Jag har alla expansionspaket till theSims.


Introduktionen till theSims.

Rickard har varit väldigt hjälpsam och fixat så att det (äntligen!) går att spela theSims igen. Jag har haft problem med spelet i flera år. Det började med att jag hade grundspelet. När jag sedan installerade OnHoliday blev allt konstigt. Jag var tvungen att åka på semester, för att ens kunna spela. Det var ju inte så roligt, eftersom att man inte kan utveckla sin familj, när man är på semesterorten. Det var synd att det blev så, jag hade ju alla andra expansionspaket i hyllan. Men nu är det fixat - tack vare Rickard. Han är bäst! Alltid hjälpsam och otroligt duktig.
Spelade en stund. Det är ovant och inte alls som de andra versionerna av theSims.
Kul att äntligen kunna spela det gamla theSims igen.

Någon mer än jag som fortfarande spelar första versionen av theSims?

Bild från Google.

Följ ditt hjärta, låt ditt inre visa vägen. Men hur ska man gå till väga, när hjärtat är förvirrat?
Att följa sitt hjärta är det bästa. Om man lyssnar på sig själv, kommer man fram till beslut man inte trodde var möjliga att fatta. Men det är inte lätt att välja rätt, när hjärtat är förvirrat och vilset. Vad gör man med ett vilset hjärta, som varken vet vad rätt eller fel innebär? Vem ska man lyssna på, när hjärtats röst har tystnat?

Förvirring och vilsenhet, det är så det är. Denna hemska värld som består av grymhet. Ensamhet är ett vanligt begrepp i vår vardag. Över hela världen finns det ensamhet! I varje lite stad - till och med i den minsta lilla håla - finns det någon som känner sig ensam. Att känna sig bortstött och ensam, det är svårt att hantera. Ensamheten är inte lätt att komma över, när man har ett förvirrat hjärta.

Liten kärra.

 
Flaggstång.                                                 Kompass.

 
Skärgård.
Bilderna är tagna 100116.

Artikel i dagens Metro.

I dagens Metro fanns en artikel angående Västtrafiks nya betalsystem. Som rubriker lyder kanske man kan förstå vad det handlar om. "Västtrafiks informationsmiss om sitt betalsystem kan leda till trafikolyckor, enligt Göteborgs spårvägar." "Resenärer ställer mängder av frågor till förarna." "Chaufför: "Som värst kan det bli hundra frågor per dag.""
Det är klart att det blir frågor, när Västtrafik inte har informerat. Deras skyltar räcker inte, för att man som resenär ska få sina enskilda frågor besvarade. Jag har också frågor, som jag inte kan få svar på bara genom att se på skyltarna. Att folk blir förvirrade är inte så konstigt. Tidpunkten (den platsen där man kan få information av Västtrafik) är alltid full och man får vänta ett bra tag innan man får hjälp. Jag kan förstå att man som resenär inte vill vänta där. Man väljer istället att fråga chauffören på bussen, där är det ju inte lika lång kö. Om alla ställer en lite fråga blir bussen mer och mer försenad för varje minut som går. Chauffören blir försenad, resenärer blir irriterade och det blir kaos. Bussen blir en trafikfara och kan leda till allvarliga konsekvenser.
Är detta okej? Hur ska Västtrafik göra för att ställa situationen till rätta?
Det förvånar mig att ett så stort företag som Västtrafik inte sköter sina uppgifter.

Min mamma tjatade ganska länge på mig om att jag borde åka på språkresa. Jag var skeptisk. För det första var jag rädd. Jag hade aldrig varit utomlands förut (bortsett från länderna i Norden), flyga hade jag inte heller testat på och dessutom skulle jag bli tvungen att prata engelska - jag som verkligen avskydde det. Min skräck var att öppna munnen och försöka få fram ord på engelska.

 


Ett fåtal av de bilder jag tog i Hastings.

För ungefär två år sedan bokades en resa för mig. En språkresa till Hastings skulle bli av. Jag skulle resa själv, ensam, utan någon som helst trygghet. Jag var spänd och förväntansfull inför äventyret. Det blev en resa som jag sent kommer att glömma.
Det var något speciellt med att åka på språkresa. Man kom bort ett par veckor, fick uppleva något annat, se nya platser och träffa andra typer av folk. Jag var inne i en aura av förvåning. Allt var nytt och jag var lycklig! Sen kom man tillbaka till Sverige. Jag genomled någon form av depression och hade helt plötsligt fått en annan syn på tillvaron och det liv jag levde. Jag var förvirrad och sårbar. Alla dessa minnen, känslor, inryck. All denna kärlek, lycka, sorg och vänskap. Allt hade blandat av en gigantisk mixer och jag visste varken ut eller in.
Min syster ska i sommar iväg på språkresa - till Hastings, samma ställe som jag besökte. Inför hennes resa känner jag mig... Jag vet inte vad jag vill! Jag vill att hon ska åka, så att hon också får uppleva allt det jag fick vara med om. Samtidigt vill jag skydda henne. Jag vill inte se henne ledsen och sårbar, förvirrad och rädd. Jag vill ju att hon ska vara glad. Det är en svår avvägning, men jag antar att jag inte har mycket mer till val än att låta henne åka. Hon är faktiskt inget barn längre, hon är på väg att bli vuxen. Jag hoppas att hon får en minnesvärd resa och att hon växer som människa med hjälp av resan.
Tack för att jag fick dela resa med er, Hastings sommaren 2008 16 juni-7 juli.

 


(Bilder från Google.)

Deras liv hängs ut i media. Var enda litet snedsteg skrivs det om. De är ju bara människor precis som vi.
Michael Jackson, Lindsay Lohan och Britney Spears är bara några av många kändisar som har fått sitt privatliv skrivet om i media. Michael har fått stark kritik för sina X antal operationer. Lindsay är knarkare. Britney har fått stämpeln 'Dålig mamma', efter att hennes barn fråntogs henne. Ja, men och?! De är ju människor precis som alla andra. De gör också fel. De har också fel och brister, goda och bra sidor. Ändå skrivs det om dessa människors liv. Kanske är det något man får räkna med, när man tar del av kändislivet, men ska det vara såhär?
Att jag har denna åsikt kan bero på att jag inte alls har något intresse av att hålla mig ständigt uppdaterad om kändisarnas liv. Jag bryr mig inte. De lever sitt liv, jag lever mitt. Är jag så intresserad får jag väl ta och ringa dem. Jag tycker det är synd att deras liv har hängts ut så. Som kändis är det allt för lätt att få en stämpel. Minsta lilla bild ger STORA RUBRIKER. Jag minns för ett tag sedan, då det var stor uppståndelse om att Lindsay skulle vara lesbisk. En bild på när hon och en tjej gick och höll handen var tydligen nog med bevis, för att Lindsay skulle bli stämplad som homosexuell. Men vad gör det? Bara för att hon är känd betyder väl inte det att hon inte har rätt att ha vilken läggning hon vill. Tänk om vi "vanliga människor" skulle hängas ut så. "- Åh, två killar går och håller handen! Vi tar kort på dem. De är ju homosexuella." Med vad katten gör det. Låt de vara så. Bry dig inte, lev ditt eget liv.

Finns det någon där ute, som kan förklara varför det är så hemskt roligt att läsa skvaller om kändisarnas liv? Jag skulle så himla gärna vilja ha ett svar.
Och till er som blir upprörda eller berörs på annat sätt; kommentera och lämna ett fotspår.

Överallt tar vi till oss intryck. Var vi än befinner oss tar vi del av något nytt.
Platser, personer, uttryck och känslor får oss att minnas saker vi har varit med om. Vi blir påminda om sådant vi lagrat inom oss. Platser får oss att tänka tillbaka på tillfällen, då vi befann oss just där. Personer betyder olika mycket för oss och vi blir ständigt påminda om det. Uttryck är något som förföljer oss. Kanske sa han just precis det som din bäste vän alltid säger till dig. Och känslor, de kan vi inte styra över och just därför blir det så tydligt att de ständigt finns runt omkring oss. Allt hänger ihop. Just den platsen ger dig just den speciella känslan. Just den personen förknippar du med det uttrycket. Det är faktiskt lite kusligt. Det blir ett så tydligt bevis på att vi påverkas av allt som sker i våra liv.
Min ö är min speciella plats. Här har jag minnen, personer, uttryck och känslor som får mig att känna och vara på ett visst sätt. Alla människor har personligheter, som vi sedan minns och tar till oss. Med personerna kommer också röster, tonlägen och uttryck. Vi lär oss känna igen och förstå. När vi åter hör, då minns vi. Man hör ett uttryck, en mening, några ord, om och om igen. Till slut fastnar de där i skallen - för alltid. Senare i livet hör vi just de orden och då minns vi. Det vi minns är känsla vi en gång fick, varje gång vi hörde just de orden i just det tonläget. Vi blir påminda om det som en gång var. Om känsla är lycka, ilska, kyla eller sorg spelar ingen roll. Vi minns ändå. Obehag kommer vi inte ifrån. Skratt kan vi inte tränga undan. Det som en gång satt sig kommer alltid att sitta kvar. Det vi bevarar i våra hjärtan är det som har påverkat oss mest.

Bild från Google.

I vår värld finns det många som jag skulle vilja kalla för häxor. Ingen är perfekt, men man kan trots det visa sig mänsklig. Med häxa menar jag att man är så pass elak, att man inte förtjänar någon respekt eller uppmärksamhet. Häxor ska bli feer eller brännas på bål, så tycker jag. Alla kan vi ändra oss till det bättre. Om man försöker, då kommer man att lyckas. De som inte vill ändra sig och försöka bli en bättre människa, de ska brännas på bål. Om man inte har något intresse av att bli snäll, om man bara går runt och sårar människor, då tycker inte jag att man förtjänar det goda som livet har att erbjuda. Häxa bli till fe, eller möt eldens heta lågor.

På caset såg vi på en dokumentär om krig. Vi fick se bilder och klipp från Vietnamkriget. Massa explosioner, skrik, gråt och människor i förödelse. Jag blev skärrad. Aldrig har jag sett något liknande. Allt var bara hemskt och eländigt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag kan bara beskriva dokumentären med ett ord: 'hemskt'. Efter lektionen frös jag och skakade, kanske bieffekter av att jag kände mig skärrad.
Vad är okej att visa i skolan? Finns et några regler för vad man får visa och inte? Visst, vi har ett case där vi ska analysera nyheter och media, men är det okej att visa denna dokumentär? Är det något jag helt enkelt får acceptera eller kan jag säga emot? Måste man sitta på lektionen eller får man gå ifrån om man har en bra anledning?
Att se dokumentärer är väl okej. Det är ju en del av undervisningen. Något som dock inte är okej är att visa skräckfilmer, just för att man ska lära sig ett modernt språk. Detta hände mig i nian. Jag är fortfarande väldigt besviken på läraren, för att hon visade den för oss. Jag som är så otroligt mörkrädd tog verkligen illa upp och tänker på filmen och dess obehagliga scener än idag. Ett minne som kommer ta lång tid att bryta ner...

Bilderna tagna 100101.

Jasmine

Efter att ha läst detta inlägg blev det väldigt tydligt för mig. Det enda jag vet säkert, är vad som finns i mitt hjärta. Inom mig finns sanningen, det som berättar vem jag är. Där går det inte att ljuga, för där inne finns jag. Det är så jag är och ingen kan påverka det. I mitt hjärta har jag gömt alla minnen, alla hemliga funderingar och alla känslor, som jag inte kan hantera.
En gång var jag olyckligt kär, men ingen förstod. Alla sa bara att det var patetiskt, att jag inte skulle bry mig om det. Men jag var kär, jag tyckte så mycket om honom. Han betydde så mycket för mig. Han hjälpte mig, så som ingen annan någonsin hade gjort förut. Det var han som krävde att jag berättade sanningen. Han visste när någonting var fel. Jag kunde inte dölja något för honom. Han slängde alltid ut kroken, men drog snabbt den till sig, då jag kom för nära. Det var som ett spel och det ledde för långt. Jag blev helt galen, som besatt av honom. Jag följde varje steg han tog. Jag gjorde allt för att han skulle se mig. Jag ändrade stil, för att jag kanske skulle bli mer lämplig för honom. Mina tankar försökte jag omvandla, så att jag skulle tänka som han. Allt var patetiskt, men jag ångrar ingenting.
Ni behöver inte bli rädda. Jag vet vad jag gjorde för fel och jag vet att det inte kommer att hända igen. Jag var ung och naiv. Idag är jag fortfarande ung, men jag tänker efter. Jag försöker se hur verkligheten är.... vilket skrämmer mig. Verkligheten kan man inte styra över, man vet inte vad som kommer att hända. Det som finns i mitt hjärta kan jag inte heller styra över, men jag vet i alla fall vad jag har där inne. I mitt hjärta finns det som betyder mest för mig; platser, personer, tankar och känslor. Där inne finns det som ingen någonsin får röra. Jag har - precis som du - en skatt att bära på. Det är jag, det är min personlighet och jag älskar det jag har lyckats skapa mig; en underbar värld i mitt hjärta. Denna underbara värld är bara till för mig, för den finns i mitt hjärta. Verkligheten är inte ens i närheten. Verkligheten är bara en sten jämfört med min röda rubin.

Jasmine