Utanför bloggvärlden finns - kanske förvånansvärt nog - ett liv. En plats där datorn inte alltid har en central roll och där tillgången till Internet inte i alla lägen är självklar. Jag kommer under en veckas tid låta bloggen vara orörd, då jag ska på en resa. Imorgon lämnar jag Sverige och på söndag natt efter midsommar kommer jag åter tillbaka till det som kallas hemma.

Att skiva inlägg bara "för att" är inget jag prioriterar. Kvantitet före kvalité har inte riktigt varit min drivkraft, därför låter jag er vara utan inlägg - tråkigt nog. Men jag är tillbaka igen efter resan och hoppas att också ni fortsätter att kika in. Er läsare vill jag inte förlora, men som jag skrev; det finns ett liv utanför bloggen.

Jag hoppas att ni får en himla härlig vecka och att ni framför allt får en supermysig midsommar - typisk svensk eller inte. Ta vara på varandra och njut av sommaren.

"Då. Nu. För alltid. Men på ett annat sätt."

Jag hör ungdomar som delar med sig av sin information från Liseberg. De har fått schema, typiska kläder som påminner om Liseberg och deras inställning är mest bara positiv. Och så finns jag, en av många som blev nekad att arbeta på nöjesfältet. När jag var där på konsert för någon vecka sedan, kändes det som ett misslyckande att se lisebergarna i arbete. "Jag kunde ha varit en av dem", tänkte jag sorgset för mig själv. Men jag försöker hålla modet uppe. Jobbet som jag har fått inför sommaren är inte helt dumt det heller. Och vad är egentligen roligast? Jag överväger och diskuterar med mig själv angående om det verkligen är så roligt att tillbringa sommaren i en glasskiosk på Liseberg. Men det är stämningen - hela grejen med att jobba på Liseberg - som lockar så otroligt! Man kan hoppas att jag får känna den känslan ändå, trots att arbete på nöjesfältet inte ligger för mig denna sommar.

Avslaget har tagit hårt på mig. Jag försöker slå bort besvikelsen och tänka på den glädjen som jag känner. Det är en inre ro som sprider sig i kroppen, då jag är förväntansfull inför jobbet som jag faktiskt har fått.

Det är bara några dagar kvar, innan sommarlovet tar sin början. Jag kämpar på, men glöden finns inte riktigt med mig. Misslyckandena slår hårt mot mig, hårdare än vanligt. Jag försöker hålla modet uppe, göra mitt bästa och leverera bra inlämningar.
Efter helgens långledighet har jag haft en stressig vecka med mycket arbete. Det blir lätt så, när man inte gör skoluppgifter under en välförtjänt ledighet. Igår skrev jag terminens sista prov i Matematik D, ett tydligt underkänt kommer att kastas i ansiktet på mig. Recension av klassiker från den svenska litteraturhistoriens utbud skickades in. Under gårdagen fanns det dock inte tid att skriva klart slutarbetet om samtliga epoker med början på Antiken. Den uppgiften skickades in idag, dagen efter...
Sista rycket, jag ligger i. En debattartikel ska skrivas och lämnas in idag. Jag förlitar mig på att timmarna av förberedelse kommer att löna sig. På måndag är det debatt om samma ämne. Det borde gå bra. Muntliga examinationer är en av mina starkaste sidor.

Jag hoppas, försöker hitta inspiration och längtar efter att få den där kramen av Rickard.

Någon gång rinner bägaren över. Och den gången behöver inte beror på en speciell faktor. Det kan endast handla om den minsta motgången och då faller allt samman. I torsdags var det Västtrafik, som var min utlösande faktor. Jag skulle åka från mamma ut till ön, för att arbeta där. Eftersom torsdagen var Kristi himmelfärdsdag, antog jag självklart att även skolkortet skulle reagera som på en söndag. Jag stämplade därför min utökning, som jag har köpt för att slippa betala mer än nödvändigt, inte behöva hålla på med Västtrafiks idiotiska system och för att jag - snål som jag är - ska slippa tänka på pengarna, när jag är ledig. När jag visade utökningen för läsaren, drogs det istället pengar från min kontoladdning, som jag tvunget har behövt lägga in på samma kort. Idioti. Det brast. Jag orkade inte med att Västtrafik än en gång visade sitt hat mot mig. Jag hade inte gjort något fel, eftersom det står - klart och tydligt - i det lilla informationshäftet som hör till kortet, att skolkortet endast ska gälla på helgfria vardagar. Och i torsdags var det ju söndag... Problemet gick inte att lösa just för tillfället, utan jag var istället tvungen att vänta två dygn. Jag gick till ett av Västtrafiks kontor igår. Och fick hjälp - makalöst nog. Hon i kassan förstod precis vad jag menade, hjälpte mig och besvarade även mina frågor inför fortsättningen. Hon var duktig och engagerad, jag kände att jag fick ett bemötande av kvalité. Vanligtvis när jag har att göra med Västtrafik, upplever jag att deras anställda är helt värdelösa I många fall är jag bättre på det nya systemet och samtliga buss- och spårvagnslinjer, än vad de anställda är. Så ska det inte behöva vara, och jag är absolut inte överambitiös. Jag är bara intresserad, lite så där nördig, och driver gärna min kampanj som i en protest mot kollektivtrafiken i Västra Götaland. Men Västtrafik kanske är på god väg att förbättras?