Skrivet 28-mars 2011
Det är tyst och stilla.
Jag försöker att inte finnas till,
inte märkas av och inte vara i vägen.
Tyst och med rösten låst,
det ska tydligen vara så.
Alla gånger som du sårar.
Jag orkar inte bry mig om att det gör ont.
För kärleken som du ger mig ibland
är värt så mycket mer än dumma ord.
Värt så mycket mer.
Kärleken finns kvar.

För ett år sedan visste varken jag eller Rickard hur framtiden skulle se ut. Att han skulle flytta tillbaka till Stockholm var bestämt, hans lägenhet på Västkusten var uppsagd. Hur det skulle bli med oss visste vi inte. Jag tror inte att någon av oss vågade vara ärliga. Själv var jag feg – och rädd. Jag tror att Rickard kände det samma. Det var svårt, men någonstans i allt det onda växte vår relation. Jag tog vara på varje sekund och minut som jag fick vara nära honom. Alla eftermiddagar i hans lägenhet blev så mycket mer uppskattade när jag visste att tiden var knappt. Men visst var det ledsamt, utan att beslut att rätta sig efter.

Lyckligtvis var jag en kämpe och jag vill tro att Rickard också ville fortsätta vår relation, på ett villkor; att han inte skulle behöva åka tåg. I samband med att han flyttade tillbaka till huvudstaden övertygade jag honom om att jag så gärna åker. Jag tycker om att åka tåg, det har jag alltid gjort. Och det senaste året är det jag som har rest, fram och tillbaka. Förhoppningsvis varar inte distansen för evigt. Efter sommaren kanske vi kan bo tillsammans, vara nära varje dag. Det skulle vara fint. Jag saknar honom alltför ofta.

Jag har fått ta del av era funderingar kring min kommande flytt till Stockholm. Jag tror att den kommer bli av, jag och R pratar om det på en seriös nivå. Och beslutet är genomtänkt, absolut. Det har varit ett aktuellt ämne i vår relation sedan förra våren då R flyttade tillbaka till huvudstaden.

För tillfället bor R i en lägenhet tillsammans med en kompis. Jag kommer inte att flytta in där av diverse skäl, främst för att jag och R vill ha något eget. Dessutom är det ju jag som ska flytta hemifrån – och då vill jag göra det på riktigt. Jag och R känner att ett eget boende skulle uppskattas, egen tid måste alla förhållanden få ha, eller hur? Var vi kommer att bosätta oss är inte bestämt, men antagligen blir det i närheten av där R bor nu eller åtminstone på samma sida av staden.

Det har talats lite spontant om att köpa en lägenhet, vilket i längden är billigare än att hyra en hyresrätt. Att äga en bostad är ju en investering. Och visst, det skulle jag kunna tänka mig att köpa en bostad - om det inte vore för en liten detalj; att jag kanske inte trivs i huvudstaden. Trots att jag kommer från Västkustens största stad Göteborg har jag aldrig varit en storstadstjej. Jag tycker inte om att vistas i centrala staden, det gör mig stressad. Jag är hellre ute i skärgården, i utkanten av stadspulsen eller gömd på en parkbänk i ett avlägset område. Bara jag slipper all stress, alla människor och den ständiga påminnelsen om att någon kan se mig. Jag trivs helt enkelt inte i stora städer och det är nog det som hindrar mig från att fundera på en bostadsrätt i Stockholmsområdet. Och man ska ju inte göra saker bara för att. Vem vet, om jag trivs i Stockholm kanske jag bestämmer mig för att slå mig ner där och då är en bostadsrätt något att fundera kring på en mer seriös nivå. Men som det är nu ska jag minsann vänta med det beslutet. Först skall jag bosätta mig i huvudstaden för att se hur det är.

Och det är inte bara staden som skrämmer. Också det faktum att jag och R för första gången på riktigt ska bli sambos är ju ett steg att notera. Det är inte alltid det lättaste att bo tillsammans, men jag vill ta reda på om jag och R klarar av det. Nu när möjligheten äntligen finns, när jag har slutat gymnasiet och får avgöra själv vad jag vill göra de kommande åren, känns det som att det är dags att ta min och R’s relation till nästa nivå. Det är nog på tiden. Efter sommaren har vi trots allt varit tillsammans i fyra år, varav mesta tiden på distans.

Jag uppskattar att ni visar intresse. Alla vill väl känna att ens liv är intressant.
Undrar du något mer får du gärna fråga.

Ännu en bild på mig från bröllopet.
Se hur fint klänningen faller, det är det jag tycker så mycket om med den.

Det finns planer på att jag så småningom ska flytta till Rickard i Stockholm. Det känns overkligt, men jag vet att det är sanning. Och jag vill, tro inget annat. Jag vill, det känns som att det är min tur att flytta. Rickard har trots allt flyttat en hel del under de tre och ett halvt åren som vi har varit tillsammans – och han har gjort det för min skull, för vår skull.

Jag vill också offra något med förhoppning om att vinna något annat. Jag säger inte att det är något bättre eller finare jag kan vinna, men min tillvaro kommer absolut att få lite mer kärlek. När avståndet till Rickard minskar kommer vi att kunna leva tillsammans som ett riktigt par, inte som ett som ständigt längtar och inväntar nästa tågresa. Jag vill offra, satsa och vinna något fint. Men jag ska vara noga med att aldrig glömma var jag kommer ifrån.


Min vackra ö

Ön kommer alltid att vara hemma för mig. För oavsett vad som sker, oavsett vad som har skett och vad jag har varit med om under mina unga år, har ön alltid betytt trygghet och värme för mig. Det har förekommit obehag även ute på ön, självklart – det kommer man inte ifrån, men jag har alltid kunnat återvända med en kärlek inombords.

Kärleken till en ö i en vacker skärgård.
Här är jag född, uppvuxen och här finns min trygghet. Mitt hem.

När livet en dag inte är förstårligt, då hoppas jag att jag kan återvända till min ö, på obestämd tid, och njuta av vackra dagar – sommar som vinter – och slutligen hitta tillbaka till den jag en gång var. För alla förändras, även jag, och någon eller något från det förflutna måste ju finnas kvar för att påminna om hur livet en gång var. Jag tycker det är fint. Mina unga år har varit fina. Antagligen inget märkvärdigt eller finare än någon annans, men de har betytt mycket för mig. Åren som ung. Och jag kommer alltid, oavsett var jag flyttar i världen, att se min ö som mitt hem. Hoppas jag. Det skulle betyda mycket för mig om jag kunde känna kärleken till ön under alla dagar i livet. Längta tillbaka, minnas och drömma kommer jag alltid att göra. Den dagen jag flyttar härifrån på riktigt.

Det finns många i vårt samhälle som mår mycket dåligt, och det gör mig ledsen. Verkligen. För jag undrar hur det har kunnat bli så. Jag själv har alltid känt en distans till det faktum att kunna må så dåliga som dessa personer beskriver. Och jag har många gånger frågat mig själv varför jag inte har hämnat där, inte än så länge.

I min familj har vi alltid varit tydliga med att man ska tala om hur man känner. Det är viktigt att vara ärligt, framför allt mot mig själv. Och visst, jag kan erkänna att det har gjort ont många gånger, men jag kan så här i efterhand se att ärligheten har fått dimman av oro att lätta ganska hastigt. Där har funnits känslor som inte går att förklara, men vi har pratat om det och rett ut tankarna. Funderingarna har skingrat sig och jag har kunnat gå vidare med känslan av att det är lättare att andas.

Att prata med varandra är viktigt. Och vad som är ännu mer nödvändigt om man vill ta sig genom livet på egen hand och med ett starkt sinne som inte sviker i trasiga stunder är att man hela tiden påminner sig själv om att man som egen person är herre över sitt eget liv. Där finns ingen annan som kan bestämma, styra och förklara livets alla gåtor. Frågorna som saknar svar måste man klura ut på egen hand. Det är en del av livet. Och jag gillar det. Jag tycker om att känna att jag är egen, stark nog att klara mig själv och så pass medveten om hur jag mår att jag kan hantera och acceptera att dåliga dagar kommer och går, liksom de bra dagarna.

Oavsett hur man mår måste man kunna se till situationen för vad den är. Det blir alltid bättre, förr eller senare. Och jag tror starkt på att det alltid finns ett ljus – en liten nyans av rosa – i den till synes mörka och svarta tillvaron. Man måste tro, annars kan man inte drömma. Hoppet är det sista som sviker människan, det har jag fått höra hela mitt liv. Och jag tror på de orden. För i stunder då tillvaron har känts grå och livslusten har varit svagare har jag ställt mig en enda fråga; Vill jag dö? Nej. Och vet du varför; För att jag vill veta hur det slutar, jag vill veta om jag lyckas klara av även denna prövning och jag är nyfiken på det som kommer att ske mig längre fram, när världens hav inte tycks lika skrämmande.

Jag har alltid varit lite av en revolutionär, därför funderar jag på att skippa den vita klänningen helt och hållet. I juni tar jag studenten och jag har många gånger insett att jag inte är som de flesta andra på min skola. Så varför följa trenden, traditionen, klassiker och bära vit klänning på studenten, den dag då jag springer ut från min (på pappret) tre år långa utbildning på gymnasiet? Nej, jag funderar på något annat, något som sticker ut och som representerar mig…


Jag på bröllopet, 19 september 2009

I min garderob hänger en plommonlila klänning, en kreation som jag köpte till ett bröllop för några år sedan. Klänningen användes också på min pappas femtioårsfest, men utöver dessa två tillfällen har den hängt orörd i garderoben. Så varför inte damma av den plommonlila klänningen en tredje gång och bära kombinationen lila och svart på studenten – bara för att. Studentmössan är vit, men har en svart skärm. Och till den passar det ju faktiskt att ha lila samt fortsätta detaljera med svart.

Nå, vad tycks? Kan man ha en lila studentklänning eller måste man följa tradition och klä sig i vitt – vad tycker du?

Jag vet att det är fler som tar studenten nu i vår. Jag är nyfiken på era tankar kring klädval, planeringar och gästlistor. Dela med er, det vore roligt.