Jag tror inte att någon har missat att det är fredag idag? Det har i alla fall inte jag. Fredag känns riktigt bra, men jag hade önskat att jag redan var hemma. Mitt humör är sårbart och jag irriterar mig på diverse människor som är respektlösa, allmänt korkade eller bara står i min väg. Jag vill bara komma hem, duscha länge och sätta mig vid kortmakeriet. I helgen ska det skapas. Jag får sällan tid att sitta ner och bara pyssla i evighet. Det är alltid något som kommer i vägen, sabbar mina planer eller så får psyket för sig att suga ur lusten. Men i helgen ska jag verkligen producera kort. Jag har så mycket fint material liggandes, som bara väntar på att få användas. Dessutom är det roligare att göra kort, när det finns folk som vill köpa kort av mig. Det var ju en tjej som köpte fem kort av mig och som var riktigt nöjd med hela processen. Det är rörande, när man får bekräftelse att man faktiskt kan.

Spana in kortet, som jag skickade till en vän.

Hej på er!
För några veckor sedan fick jag en fråga av Jasmine om jag inte ville gästblogga hos henne, jag blev självklart smickrad och glad och tackade genast ja!!
Jag har nu funderar på vad jag skulle skriva om, vad som skulle intressera er att läsa.

Jag har fortfarande inte svar på den frågan. Tihi!!

Men jag tänkte att jag kunde skriva lite om mig själv, göra lite reklam för mig och min blogg på wordpress.com

Here we go!!

Jag heter Therese men föredrar att bli kallad Tessie.
Jag är 23 år gammal men blir 24 den 28 mars.
Jag är en stjärn-motivs/ving-motivs galen rocker, singer and songwriter tjej som just nu bor i en liten 1a i Iggesund. Det är verkligen inte nått party ställe men jag har min familj nära och fina vänner.
Jag spenderar mycket tid åt musiken, båda att lyssna och spela själv. För ca 5 månader sedan köpte jag mig min första egna gitarr och den har gett mig mycket glädje. Jag vet att det står skrivit i stjärnorna att jag en vacker dag kommer stå på en stor scen, I´m gonna be a star!! Min vokaliska röst är som en porlande bäck, har du hört mig sjunga så förstår du varför. Musiken är mitt andra hjärta och det tillsammans med mina nära får mig att leva fult ut. Annars ägnar jag min fritid åt vänner, familj och karln. Jag reser titt som tätt ner till Stockholm för det är där jag har min kärlek och bonusbarn.
Snart kommer dock resorna bli omvända, jag kommer att resa upp till Hälsingland i stället för ner till Stockholm. Jag och min bästa vän Sandra samt hennes hund, min gudson Zantos kommer tillsammans att flytta till Stockholm i slutet av sommaren för att börja leva på riktigt, och följa våra drömmar.

Det var lite om mig, så min blogg då kanske!?

Jag bloggar som sagt på wordpress.com och min adress är curves4all.wordpress.com

I min blogg kan ni följa min vardag, allt ifrån djupa inlägg om livet, dikter, åsikter och allt annat tok som ploppar upp i min trasliga hjärna!
Just nu går jag igenom mycket, jag har som sagt flyttning att börja planera och tänka över men sedan har jag även en rättegång som jag inväntar datum på. Vad rättegången handlar om mer exakt har jag inte riktigt skrivit om ännu, det är nått otroligt personligt anser jag, men jag har även sagt att när jag känner mig mera redo kommer jag att dela den med världen.
Så med andra ord Welcome to the addiction - -> curves4all.wordpress.com

Ni kanske undrar nu hur jag känner vackra Jasmine!?..
Det kan jag tala om för er när jag ändå är här och gästbloggar lite!
Jasmine hittade mig på en blogg jag bloggade anonymt på, men eftersom jag la ner den bloggen och hade min gamla blogg kvar så skrev jag till henne att titta in där, sagt och gjort långa fina kommentarer kom från denna fantastiska tjej och vi fortsatte att skriva till varandra ett bra tag. Sedan bytte vi msn med varandra och där fortsatte vi ha kontakt. En dag i sommras ringde jag henne lite spontant när jag var på väg till en vän och sedan senare den sommaren så bestämde vi oss för att träffas. Det var nämligen så att jag skulle ner till Stockholm och min Jonas och hon skulle med sin pojkvän till hans familj i Stockholm, sagt och gjort så bokade vi in att träffas. Vi möttes upp på T-centralen jag hand i hand med min Jonas och hon med sin Rickard. :)
Vi patrolerade runt i stora staden och hittade en fik att fika på, efter nån timme där gick vi vidare. Det var en mysig dag, och det var otroligt roligt att träffa Jasmine. Dock fick inte vi så mycket tid att prata bara hon och jag, men vi vet att det kommer fler tillfällen att kunna ses igen. Hon har blivit en mycket god och fin vän till mig som jag varar nära mitt hjärta <3

Ne, det var nog allt för mig. Inte så märkvärdigt men väldigt roligt att få chansen att gästblogga lite. Så, åter igen är ni sugen på att lära känna mig mera är det bara att klicka er vidare till mig.

Kärlek, Kramar & Rock`n Roll // Tessie

En känsla nära ångest, som trycker ner och bryter ner mig inifrån och ut. Jag försöker kväva den, men den kommer allt närmare och jag kväver istället mig själv.

För mycket press kan ibland få mig att stänga av. Jag blir som en trotsig unge som vägrar se något annat än svart och vitt. Min skoldag kräver att jag presterar mitt yttersta. Idag hade jag ett prov i Matematik D, mitt första för kursen. Eftersom jag hade svårt för föregående kurs, har jag slutat tro på mig själv vad gäller matematiken. Samtidigt är jag inte den som ger upp, utan fortsätter hela tiden att göra mitt bästa - tills jag inser sanningen. Det som känns skönt med matematik D är att jag kan hoppa av kursen precis när jag vill. Jag behöver inte läsa den, om jag inte vill. Jag får tillräckligt med poäng utan den. Men matematik är roligt - oavsett om jag förstår allt eller inte. Hur som helst, provet idag gick förvånansvärt bra. Jag som trodde att jag skulle misslyckas totalt, blev glatt överraskad. När jag klarade de tre första uppgifterna utan problem, spred sig den där tävlingsinstinkten runt i kroppen och jag började gå på högvarv. Så här i efterhand kan jag erkänna att jag inte borde ha hoppats så mycket, men jag skrev i alla fall klart provet (med lite kladd här och var). Ibland förundras jag över mig själv. Min personlighet är ibland ganska fascinerande. Att jag kan vända från att vara trotsig unge till att bli hoppfull och fyllas av förväntan. Ganska makalöst och för det mesta en bra egenskap - om den går åt rätt håll och inte trycker ner mig istället. Jag har en viss tendens att göra det, när livet bara trasslar till min tillvaro ytterligare.

Jag beundrar de personer, som så fritt kan dela med sig av sina liv. För dem verkar det så självklart. Det är det för mig också, ibland. Andra stunder sluter jag allt inom mig. Det är en reflexmässig handling, för att undvika att bli sårad och känna att jag ångrade mig efteråt. Jag försöker skydda mig själv. Samtidigt vill jag så gärna skriva, men det blir bara fel om rädslan står i vägen för ordflödet. Modet finns inte hos mig nu. Inläggen står på kö och väntar på att bli skrivna. Jag vågar inte längre öppna min anteckningsbok, eftersom jag är rädd för att se sanningen. Jag är rädd för ett destruktivt beteende, där jag bara klankar ner på mig själv och inte ser världen med realistiska ögon. Jag är rädd för mig själv ibland. Och då skyller jag mina känslor på rädslan för att inse. Rädslan för att dela med mig av mig själv.

Uppgiften som ska vara klar till tisdag hänger över mig lite smått. Jag började med den idag, efter att ha deltagit aktivt under ett intressant seminarium gällande politik och statens roll i samhället. Dock har uppgiften ingenting med seminariet att göra. Det jag ska göra till tisdag är att sätta mig in i tre naturkatastrofer, som världen har varit med om under de senaste åren. Jag ska sedan jämföra dessa katastrofer, ganska simpelt och enkelt (men ändå komplicerat) rakt på sak och dessutom förklara fenomenen med hjälp av det jag har lärt mig gällande jordbävningar, tsunamis och endogena processer. Idag har jag mest suttit och letat efter information, för att jag över huvud taget ska ha någon from av grund att stå på. Jag kände dock för att ta fredag tidigare, då jag började bli ofokuserad och mestadels satt och uppdaterade mig själv kring nyheter kring bloggen... Mycket givande kan tyckas, men jag prioriterade hellre att åka hem, fira fredag och ta itu med skolarbetet senare under helgen.

Det här med att söka jobb inför sommaren är en himla berg- och dalbana. Jag har aldrig direkt varit arbetslös, eftersom jag ännu inte har satt min fot på den stora arbetsmarknaden. Dock börjar jag förstå hur det känns för de individer, som tvingas bort från arbetsmarknaden, inte får plats eller helt enkelt har svårt att komma in. Att söka arbete är inte lätt. Själv har jag de senaste dagarna upplevt allt från extrem besvikelse, till att på nytt bli hoppfull och fyllas av förväntan. Liseberg sa nej och nu är det för sent att söka andra jobb. Det var inte smart gjort av mig, det erkänner jag med motstånd och en smäll på käften till mig själv. Jag får skylla på mitt eget ego. Samtidigt vill jag inte ge upp hoppet. Motståndet jag har stött på är ju inget att ens tala om. Det känns jobbigt, men jag ska inte klaga. Hoppet finns fortfarande med mig. Jag kanske har ett jobb som i alla fall drar in lite pengar. Kanske. Jag vet inte ännu, men jag hoppas. Och kanske måste jag räkna med att bli sviken ännu en gång. Men vad ska jag göra, mer än att söka jobb efter jobb efter jobb... och räkna med att bli nekad en gång till.

Ständigt återkommande tankar, som finns kvar i mig än idag.

Jag behöver din luft, för att kunna andas.
Jag behöver din närhet, för att känna mig trygg.
Du behövs i mitt liv, för att jag ska se mening.
Om det enda jag kunde ge dig, ändå vore nog.

Mina älskade skor med hög klack.

Här i Göteborg har våren kommit - på riktigt, vill jag tro. Jag kan inte ha vinterkängorna längre, eftersom jag blir alltför varm om fötterna i dem. Därför har jag med glädje (och smärta) på mig mina höga klackar. Äntligen! Jag kommer ha på mig dem framöver, samtidigt som conversen antagligen kommer att dammas av och ställas fram. Mina vinterstövlar med högt skaft hänger kanske med ett tag till, men det gäller nog bara månaden ut. Våren är här, jag har svårt att tvivla på det.

Hur är det i din del av Sverige?

Efter skolan åkte jag och tränade med en vän. Vi körde Spinning Puls - något jag aldrig provat på förut. Spinning Bas eller Medel kör jag några enstaka gånger i månader, därför är jag så pass van vid passen att jag vet hur mycket jag orkar ta i. Men nu blev det annorlunda, när jag hade en mätare som mätte hur många procent till maxpulsen jag hade kvar. Tävlingsmänniskan i mig gjorde sig synlig. Jag kämpade på som sjutton, utan att tänka på själva passet i sig. Jag tänkte på min andning, eftersom ledaren var väldigt noga med att poängtera den. Jag höll mig dessutom inom det området på mätaren, som ledaren sa till oss att hålla. Och jag nådde den röda och jobbigaste nivån - åtminstone vid ett kort tillfälle. 90 % lyckade jag uppnå, vilket är precis i början av röda nivån. Jag är nöjd, absolut. Och jag kan tänka mig att köra det igen; att än en gång få tävla mot mig själv. Under nästa pass hoppas jag dock att jag kan få mer koll på hur jag anstränger mig under passet, utan att titta alltför mycket på klockan. Pulsklockan lär vara en sporrande faktor, men träning handlar ju inte bara om att lyckas bättre - det handlar också om att lära känna sig själv och sin kropp.

Och hur mycket förbrände jag under passet? Ingenting, om man räknar med kladdkakan som jag ska trycka i mig ikväll.

Min mormor har lyckats hitta ett kort från mig. Det är ett julkort gjort för länge sedan. Det måste vara omkring tio år sedan! Jag gick nog på fritids då, en tid under lågstadiet.
 Som ni ser har jag alltid haft en väldigt kreativt ådra inom mig. Kortet är ju makalöst vackert, kanske nästan antikt? Oavsett om det ser stiligt ut eller inte, var det i alla fall himla roligt att få se ett av mina första kort som har skapats. Det har skett några små framsteg sen dessa, tycker du inte?

Jag tappar greppet totalt och jag minns inte var jag står.
Som om mitt minne har raderats och jag har tvingats börja om på nytt.
Lära livet från början. Se för att kunna förstå.
Misslyckandena duggar tätt och ensamheten har blivit min livspartner på nytt.
I en sval bur, som varken ger skydd eller trygghet;
som bara håller mig borta från att uppleva omvärlden.