Jag är redo att köra en timme långt spinningpass. Min förhoppning är att jag ska kunna ta i ordentligt och verkligen få ut det yttersta av träningen. Jag måste dock tänka om, när jag några minuter innan passet, börjar känna mig illamående. Att spy är det värsta jag vet, det finns inget värre. Och att göra det offentligt känns inte vidare lockande. I en lätt dimma tar jag mig därför till närmaste toalett. Jag låser om mig, andas en stund och mer händer inte. Kanske var det bara något tillfälligt som kom över mig? En dold känsla som gjorde sig påmind och fick drastiska konsekvenser? Jag beslutar mig för att - trots illamåendet - genomföra passet. I värsta fall får jag väl lämna salen, tänker jag för mig själv. Jag börjar trampa, det går bra. Dock känner jag lätt illamående, när jag tar i lite extra. För att skona min kropp och mitt psyke, försöker jag hänga med på passet, men i ett betydligt lugnare tempo. När endast nervarvning kvarstår, lämnar jag salen. Illamåendet har kommit tillbaka. Känslan av att vilja spy kommer över mig och jag drabbas av panik. Jag vill inte spy! Andningen försöker jag hålla koll på. Jag tar kontroll över mig själv, intalar mig att det kommer gå bra - bara jag kommer hem. Jag duschar, byter om och tar mig till hållplatsen. Bara jag inte måste spy på spårvagnen! Det går bra, jag kliver av två hållplatser senare. Där får jag vänta på min buss i några minuter, och under tiden hinner jag lugna ner mig själv och andas. Men det är inte lätt att förbereda sig inför en bussresa, när jag hela tiden blir påmind av mitt illamående. Rädslan för att spy på bussen - och rädslan för att spy över huvud taget - gör att jag mår ännu mer illa. Jag kliver i alla fall på bussen och sätter mig längst fram. Ifall jag nu måste spy, kan jag ju be busschauffören att stanna. Det är vad jag tänker, samtidigt som jag vet att det inte kommer att gå. Bussen kör och jag drabbas ännu en gång av panik. Jag vill inte åka buss, jag vill bara komma hem! En hållplats hinner jag åka, innan jag går av. Illamåendet känns tydligt och jag tror att jag ska spy när som helst. Jag drar mig undan till platser där det inte finns lika mycket folk. I mörkret försöker jag vistas, det skulle vara pinsamt att spy, när någon ser. Jag ringer Rickard. Förtvivlat förklarar jag att jag mår så illa och undrar om han kan hämta mig. Självklart. Älskade Rickard ställer alltid upp. Han är en underbar vän. Efter en stund kör hans bil in på en parkering i närheten. Jag kliver in, förklarar hur jag mår och börjar än en gång känna av illamåendet. Dessutom blir jag yr; kanske bara en bieffekt av min rädsla för att spy i kombination med vetskapen om att jag måste befinna mig i ett fordon. Rickard har dock tänkt på det mesta; under hemresan sitter jag med en plastpåse, som är redo att fyllas om så skulle behövas. När vi är nästan hemma, kommer illamåendet kraftigare än tidigare. Rickard lugnar mig och jag försöker andas. Jag vill inte spy! När bilen stannar, kliver jag ut. Jag skakar, blundar och tårarna rinner. Jag vill inte spy. Det är obehagligt, äckligt och det värsta jag vet. Spyfobi.

Detta var igår. Rickard följde med mig in och stannade en timme. Jag spydde aldrig. Natten har också gått bra. Dock känner jag mig inte riktigt frisk, därför stannar jag hemma idag. Skulle jag behöva spy, kommer det bara att bli värre, om jag befinner mig i skolan. Min fobi kommer att bli ännu svårare att hantera. Dessutom vill jag inte smitta ner hela skolan, om det nu skulle vara så att jag har fått en släng av vinterkräksjukan.
Jag vill inte spy.