En lärare utbrast att jag är lik Scarlett Johansson. Huh?

 
Till vänster: Scarlett Johansson, Till höger: Jasmine

Vad tycker du? Är jag lik henne?

Kram
/Jasmine

Idag säger vi grattis till min blogg RosaNatt!
Den 20 oktober år 2008 började jag blogga. Det har varit en helt underbar upplevelse. Jag älskar verkligen min blogg. Det är här jag trivs. Varje gång jag loggar in på mitt konto, så fylls jag av lycka. När jag går in på min blogg, då sprids ett leende över mina läppar.

Under bloggåret som har gått har jag haft följande header:

  

Kategorier som tillkommit under året:
Att bli vuxen
Bloggen
Foton
Frågor
Förändra Världen
Händelser som berör
Jobb & Studier
Konserter
Korta Recensioner
Kreativ
Känslor
Kärlekslivet
Nära hjärtat
Recept
TackOrd
Tankar & Åsikter
Underhållningsbranschen
Utflykt & Evenemang
Vardagliga Jag

Jag är fortfarande lika förtjust i att blogga. I still love it!
Det är mycket roligare nu, när jag börjar få fler läsare. Jag har i genomsnitt 15 läsare per dag.
I bloggen har jag publicerat över 520 inlägg.

Hoppas att ni fortfarande tycker om min blogg!
Finns det något som ni vill att jag ska skriva om?
Vill ni veta min åsikt inom ett visst ämne?
Förmedla gärna era önskemål. :)

Kram
Jasmine - RosaNatt

Ibland får jag mina ryck. Då finns det inget annat för mig, än att sitta och pyssla. Igår åkte mina tre lådor med papper, pennor, stämplar, klistermärken, band... Allt material hamnade på min säng. Här skulle pysslas!



 


Det blåa kortet ska morbror få, när vi firar honom imon.

Kram

Äntligen har jag tagit mig tid och fotat hösten!



 



 





 



Fler bilder hittar du här!

//Jasmine - RosaNatt

Jag började skolan, när jag var sju år. Det gör alla barn i Sverige. Det är då man verkligen går i skolan. Dagis är en sak. Sexårs-verksamheten en annan (andra ord: lekis, förskolan, sexårs). Det året man börjar ettan, då är det något speciellt. Allting blir nytt på ett spännande sätt. Jag minns inte exakt min första dag i skolan, jag minns bara mina känslor, mina intryck och mina upplevelser jag haft under lågstadiet. Det var en mycket speciell tid för mig... Jag vill minnas för alltid. På den tiden var jag ett barn. Idag är jag nästan vuxen. Mina problem är större än vad de var då. Allt är större. Finns det något som är mindre idag?

Jag minns när jag gick i trean. På lågstadiet hade vi läroböcker i matematik som hette 'Tripp', 'Trapp' och 'Trull'. Man hade en bok varje år. I trean fick jag aldrig 'Trull'. Jag jobbade för snabbt och hade istället fått en annan bok, när jag var klar med 'Trapp'. 'Talriket E' var min nya utmaning. Jag jobbade på flitigt - mycket flitigt. När jag var klar med den boken, fick jag forsätta på nästa. De övriga eleverna i klassen började jobba i 'Talriket E', samtidigt som jag började lösa problemen i 'Talriket F'. Jag älskade problemlösning! (Det gör jag fortfarande.) Vi hade jätteroliga kort med massa vardagliga problem. Det fanns också gröna och röda kort med "enkla tal" (idag ses de som väldigt enkla, men på den tiden var de ganska kluriga). De gröna var addition och på de röda skulle man lösa subtraktion. Jag minns...

Under min skolgång har jag alltid älskat matematik! Det har varit min absoluta styrka ända sen lågstadiet.  Jag tycker jag fick det bevisat för mig, när jag i nian gick ut med Mycket Väl Godkänt i detta ämne. Jag var så glad! Det var någon gång på mellanstadiet, som jag beslutade mig för en sak: jag skulle ha Mvg i Matte, när jag gick ut nian. Hade jag inte det, skulle jag gå om hela grundskolan. Det var ett mål som måste nås - inget annat var acceptabelt! Men för mig var det inte så svårt. Visst fick jag kämpa, men jag hade också talangen.


(Bild från Google.)

Och så börjar man gymnasiet. Vi fick fylla i ett dokument, om vilket betyg vi hade i nian, hur högt vi satsar i Matematik A och så vidare... Jag skrev att jag satsar på högsta betyg i A-kursen. Kanske lite väl högt? Nej, det tror jag inte... eller rättare sagt; jag trodde inte det.
I början av terminen gick det inte alls bra på provet. Om jag får ett G på ett prov i matematik är jag inte nöjd. Minst Vg måste jag ha, för att jag ska känna mig hyfsat nöjd.

Nu är jag tillbaka på banan. Idag fick vi reda på resultatet från de provet, som vi gjorde förra veckan. Väl Godkänt. Högre betyg fick man, om man lyckades ännu bättre på vissa uppgifter. Det var dock väldigt svårt - vilket till och med läraren erkände.

Det känns underbart att vara tillbaka igen. Nu ska jag visa att jag kan! Mina betyg i matte ska glänsa!
Kram

Min och Rickards relation. Den är speciell. Väldigt speciell. Vi är inte som andra par. Vi är speciella. Vårt förhållande är uppbyggt på ett speciellt sätt. Vi lever på två olika håll. Telefon och dator, sällan mer kontakt. Vi träffas ibland och då är vi så nära, så nära. Vi älskar varandra. Det är en speciell sorts kärlek. Jag tror inte att jag älskar Rickard, på samma sätt som jag skulle ha älskat honom, om vi bodde närmare varandra. Vi ser på varandra. Rör vid varandra. Men det är speciellt. Ingenting är likt detta. Det är magiskt, men på ett vardagligt sätt.
Jag är rädd - rädd för det som väntar. Om Rickard flyttar hit, hur kommer vår relation att ändras då? Vårt förhållande är baserat på de möjligheter som finns. Jag vill inte mista min älskling, heller inte stoppa framtiden, som står och knackar på dörren. Men måste chansa, försöka, hoppas och prova nya vägar - men hur mycket nytt ska man våga släppa in? Jag är rädd och osäker. Det beror inte på Rickard. Det beror på livet - det är svårt. Att leva är inte det lättaste, speciellt inte när det sker drastiska förändringar.
Antar att det bara är att inse, att livet förändras. Det senaste halvåret har det skett mycket. Kanske är det så här det känns, när livet börjar? Jag är i vilket fall inte längre den som vågar leva livet. Jag vill ta det försiktigt, inte ramla av linan, som jag ständigt vandrar på. Ett enda snedsteg och jag faller.

Förlåt.

Det finns en hel del böcker...

Jag står och drömmer. Låter blicken vandra från bok till bok. Jag läser titeln tyst för mig själv. De vackra orden känns så lena på min tunga. Min hand tar försiktigt ner en bok från hyllan. Jag studerar den. Vrider och vänder på den skatt jag har i handen. Jag läser det lilla på baksidan, för att kunna bilda mig en uppfattning. Jag funderar, tänker, drömmer och hoppas på att boken en dag kan bli min.

Att drömma bland böcker är något av det bästa jag vet. Jag kan stå i timmar och bara låta blicken glida över de fina omslagen. Det är något visst med böcker. Känslan jag får, när jag drömmer mig bort bland alla dess verk, dessa titlar och dessa känslor som ligger bakom hela alltet är... komplicerade. Hela mitt inre bildar olika delar av mig själv och jag svävar, men trycks samtidigt ner. Jag vill så gärna ha den där boken, den skriker efter mig. Plånboken säger nej - böcker är inte billigt. Och är det verkligen värt att köpa den där boken? Jag kan ju låna den på biblioteket om ett halvår... Men det är ändå något visst med att ha boken stående i bokhyllan där hemma.

Böcker är drömmar, skratt, kärlek, lycka, sorg, tankar, åsikter, mord, tårar, besvikelse och krossat glas. Alla böcker har en känsla och det är alltid lika underbart att få ta del av den.

/Jasmine

Ingen är perfekt. Alla har vi brister. Du har brister. Jag har brister. En av mina större brister är att jag sällan erkänner mina fel. Det är svårt, jag gillar inte att misslyckas. Men ibland är det skönt att misslyckas, veta att man har gjort fel. På så sätt lär man sig något nytt, samtidigt som man får ett nytt perspektiv på hela situationen.

Efter morgonsamlingen bad min lärare mig att stanna kvar. Jag blev nervös. Vad skulle hon nu säga? Skulle hon skälla ut mig? Hade hon läst min blogg? Men jag försökte spela lugn. Om man bara är sig själv, då brukar det gå bra. Hon tog upp ämnet, som vi pratade om i fredags. Då gick ju allt så dåligt och nu kanske det var dags att prata om det på ett bättre sätt... Min lärare var inte alls så fast vid sin sak, som hon var i fredags. Idag var hon lugn, sansad och en hjälplös lärare. Hon visste inte vad hon skulle göra åt situationen. Jag kände mig bättre till mods, inte så ledsen som i fredags. Vi avslutade liksom vårt samtal. Jag ska tänka på lite saker och försöka mer. Samtidigt har jag bestämt mig för att vara på min vakt. Ingen ska få vara falsk mot mig. Då kan det lika väl vara.

Under dagen har jag noterat att vissa i klassen är väldigt snälla. Under caset var det en i klassen, som kom fram och frågade hur jag mådde. Det var väldigt snällt av henne. Hon har aldrig gett bilden av att vara självisk, så det kändes helt okej. Jag menar inte att vara misstänksam, men man kan ju aldrig veta om hon var ärlig eller inte. Men jag är naiv och godtrogen, så jag väljer att tro gott om henne.
Det kommer nog ta ett tag att komma över all den negativa energin som varit. Jag är lite tillbakadragen, men så får det vara. Det finns personer, som har svårt att uttrycka sig och det irriterar mig. Självklart kan man inte vara bäst på allt. Deras brist kanske är att de har svårt att uttrycka sig. Men jag får väl helt enkelt låta bli att bry mig om den. Jag får hålla mig till dem, som bryr sig om mig.

/Jasmine

Gårdagen var i allmänhet väldigt hemsk. Ingenting blev rätt och jag bröt halvt ihop ett antal gånger. En av gångerna stod jag och grät. Lyckat. Men det var många faktorer som spelade in. Det ena ledde till det andra...

- Rickard var hemma hos mig. Det var väldigt jobbigt att veta, att jag inte kunde vara med min älskling, nu när han äntligen är här.
- Jag började känna mig sjuk. Näsan var täppt och jag var allmänt trött.
- Små onödiga kommentarer (det var inte första gången det hände).
- Hade svårt att koncentrera mig och kom därför inte igång med min uppgift. Att misslyckas med något så enkelt kan ibland kännas väldigt svårt. Dagen var inte så bra, så jag klarade väldigt få motgångar. Mitt misslyckande gjorde att jag blev mer ledsen och mitt humör sjönk längre och längre ner på skalan.

När jag gick från aulan, efter att lektionen var slut, mådde jag verkligen piss. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag kom ner till huvudplanet, där jag mötte Sofia (den snälla tjejen i tvåan). Hon frågade hur det var med mig... men jag hann inte svara, innan hon drog med mig till bottenplanet. Hon såg att jag var ledsen. Jag fick gråta ut i hennes famn - hon var min trygghet. När jag gråtit ut det värsta fick jag förklara vad som hade hänt. När jag var klar föreslog Sofia att jag skulle gå och prata med en lärare. Först kändes det inte alls som en bra idé. Jag är sexton år och kan inte lösa mina problem själv. Lyckat.
Men jag gjorde som hon sa. Stötte ihop med min lärare. Frågade om hon hade tid att prata en stund. Hon hade lite bråttom, men jag sa att jag skulle fatta mig kort. Jag berättade för henne att det är ett par elever i klassen som undviker mig. Under samtalet nämnde jag också att jag får spydiga kommentarer och att jag i allmänhet känner mig utanför. Min lärare var inte alls på min sida. Hon påstår att det är mitt medvetna val. När vi var på Bockaberg satte jag mig medvetet vid sidan av. Då var det några i klassen, som märkte det och bad mig komma och sätta mig hos dem, vilket var mycket snällt.
Men om jag istället tränger mig på, som min lärare föreslog - hur blir det då? Blir det bättre? Nej, det blir det inte. Tvärtom. Jag har provat så många gånger, att tränga mig på, försöka vara med i de olika gängen, delta i samtal, men det blir inte bra. Folk tycker bara att jag är jobbig. Jag har varit med om detta innan och vet vad det leder till. Det verkar som att min lärare inte ville inse att det är en i klassen som inte mår bra. Men varför undviker läraren detta? Det är ju inte min lärares fel att det blivit såhär? Jag tror bara att läraren är väldigt stolt över att klassen är så bra - och då får det ju inte finnas någon brist i den, eller hur?
Det var alltså inget bra samtal. Jag tycker inte att min lärare tog åt sig av det jag sa och dessutom fick jag bara massa anklagelser på mig. Inte det bästa.

Min lärare valde också att påpeka min blogg. Att jag drar alla över en kant, när jag skriver som jag gör. Men gör jag det? Drar jag alla över en kant när jag skriver mina intryck och åsikter? Nej, det tycker inte jag. Istället anser jag att man som läsare får se till fakta; detta är mina intryck och vill man ha en helhetsuppfattning om Vittra, då får man läsa vad andra skriver. Man kan inte bara bilda sig en riktig uppfattning, om man bara förlitar sig på en källa. Det är de väldigt tydliga med på skolan, så detta borde speciellt lärarna förstå. De pratar också mycket om att alla människor är olika och har olika behov. Ja, alla är olika, men för det betyder det inte att man kan vara oförskämd hur som helst. Min lärare sa att jag uppfattar folks reaktioner på fel sätt, att de inte ignorerar mig, utan att de helt enkelt kanske inte känner för att prata just då. Men kan de inte bara säga det istället för att vara tysta? Min pappa säger alltid att man måste vara tydlig, för att folk ska förstå. Jag försöker vara tydlig nu, är jag det? Jag är i alla fall mer tydlig än vad de eleverna är, som bara är tysta och elaka.

Jag är medveten om att folk på Vittra läser min blogg. De behöver inte hålla med mig om det jag skriver, men nu har de i alla fall fått en uppfattning om hur jag mår. Vill de kommentera (eller om någon av er andra läsare vill det) så är det helt okej. Detta är mina åsikter och det betyder inte att jag har rätt. Men känslor går inte att styra över, så de kan ingen kritisera. Och gör man nu det, då är man inte mänsklig (förtydligande: alla människor har känslor).

/Jasmine

Hej!
Ja, jag känner faktiskt för att inleda detta inlägg med det trevliga ordet 'hej'. Det gör att man känner sig välkommen. Och jag vill att ni ska känna er välkomna. Nu är jag så där glad och snäll. Varför? Jo...
Jag fick mitt svar från Västtrafik idag angående händelsen i lördags. Självklart fick jag tillbaka samma, gamla, tråkiga mall. Mitt hopp om en förbättring hos Västtrafik sjönk. När ska de inse, att de måste ta tag i sina problem? De kan inte bara klistra in 'Hej, vi har tagit del av dina synpunkter. Vi försöker ständigt förbättra...' Nej, det funkar inte så. Den attityden som Västtrafik visar är inte okej. De skiter i oss resenärer. Helt oacceptabelt.
Bara jag får skrivit av mig lite, så blir jag lugn. Jag svarade på det brevet, som jag fick av Västtrafik. Visst, jag var nog himla spydig och elak, men vilka metoder ska man ta till? Vad ska man göra, för att företaget ska fatta? Förseningar, problem med fordon och allmänt hån, ska det bara få passera förbi? Jag är trött på att ständigt få ett kallt svar tillbaka. De bryr sig inte om sina resenärer.

The Big question: Hur ska man stoppa växthuseffekten? Hur ska vi minska antalet bilar i området kring Göteborg? Allt fler människor bör åka kollektivt, men jag förstår att det tar emot. Som jag skrev i brevet till Västtrafik: tror de att folk vill åka med dem, när man måste räkna med förseningar och stress? Nej, man vill inte åka med dem då.
Jag tänker driva den här frågan. Jag accepterar inte att ständigt må dåligt, för att de inte kan sköta sitt företag.

 vs.

Kan man säga att kampen mellan en 16-årig tjej och företaget Västtrafik har börjat?