Gårdagen var i allmänhet väldigt hemsk. Ingenting blev rätt och jag bröt halvt ihop ett antal gånger. En av gångerna stod jag och grät. Lyckat. Men det var många faktorer som spelade in. Det ena ledde till det andra...

- Rickard var hemma hos mig. Det var väldigt jobbigt att veta, att jag inte kunde vara med min älskling, nu när han äntligen är här.
- Jag började känna mig sjuk. Näsan var täppt och jag var allmänt trött.
- Små onödiga kommentarer (det var inte första gången det hände).
- Hade svårt att koncentrera mig och kom därför inte igång med min uppgift. Att misslyckas med något så enkelt kan ibland kännas väldigt svårt. Dagen var inte så bra, så jag klarade väldigt få motgångar. Mitt misslyckande gjorde att jag blev mer ledsen och mitt humör sjönk längre och längre ner på skalan.

När jag gick från aulan, efter att lektionen var slut, mådde jag verkligen piss. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag kom ner till huvudplanet, där jag mötte Sofia (den snälla tjejen i tvåan). Hon frågade hur det var med mig... men jag hann inte svara, innan hon drog med mig till bottenplanet. Hon såg att jag var ledsen. Jag fick gråta ut i hennes famn - hon var min trygghet. När jag gråtit ut det värsta fick jag förklara vad som hade hänt. När jag var klar föreslog Sofia att jag skulle gå och prata med en lärare. Först kändes det inte alls som en bra idé. Jag är sexton år och kan inte lösa mina problem själv. Lyckat.
Men jag gjorde som hon sa. Stötte ihop med min lärare. Frågade om hon hade tid att prata en stund. Hon hade lite bråttom, men jag sa att jag skulle fatta mig kort. Jag berättade för henne att det är ett par elever i klassen som undviker mig. Under samtalet nämnde jag också att jag får spydiga kommentarer och att jag i allmänhet känner mig utanför. Min lärare var inte alls på min sida. Hon påstår att det är mitt medvetna val. När vi var på Bockaberg satte jag mig medvetet vid sidan av. Då var det några i klassen, som märkte det och bad mig komma och sätta mig hos dem, vilket var mycket snällt.
Men om jag istället tränger mig på, som min lärare föreslog - hur blir det då? Blir det bättre? Nej, det blir det inte. Tvärtom. Jag har provat så många gånger, att tränga mig på, försöka vara med i de olika gängen, delta i samtal, men det blir inte bra. Folk tycker bara att jag är jobbig. Jag har varit med om detta innan och vet vad det leder till. Det verkar som att min lärare inte ville inse att det är en i klassen som inte mår bra. Men varför undviker läraren detta? Det är ju inte min lärares fel att det blivit såhär? Jag tror bara att läraren är väldigt stolt över att klassen är så bra - och då får det ju inte finnas någon brist i den, eller hur?
Det var alltså inget bra samtal. Jag tycker inte att min lärare tog åt sig av det jag sa och dessutom fick jag bara massa anklagelser på mig. Inte det bästa.

Min lärare valde också att påpeka min blogg. Att jag drar alla över en kant, när jag skriver som jag gör. Men gör jag det? Drar jag alla över en kant när jag skriver mina intryck och åsikter? Nej, det tycker inte jag. Istället anser jag att man som läsare får se till fakta; detta är mina intryck och vill man ha en helhetsuppfattning om Vittra, då får man läsa vad andra skriver. Man kan inte bara bilda sig en riktig uppfattning, om man bara förlitar sig på en källa. Det är de väldigt tydliga med på skolan, så detta borde speciellt lärarna förstå. De pratar också mycket om att alla människor är olika och har olika behov. Ja, alla är olika, men för det betyder det inte att man kan vara oförskämd hur som helst. Min lärare sa att jag uppfattar folks reaktioner på fel sätt, att de inte ignorerar mig, utan att de helt enkelt kanske inte känner för att prata just då. Men kan de inte bara säga det istället för att vara tysta? Min pappa säger alltid att man måste vara tydlig, för att folk ska förstå. Jag försöker vara tydlig nu, är jag det? Jag är i alla fall mer tydlig än vad de eleverna är, som bara är tysta och elaka.

Jag är medveten om att folk på Vittra läser min blogg. De behöver inte hålla med mig om det jag skriver, men nu har de i alla fall fått en uppfattning om hur jag mår. Vill de kommentera (eller om någon av er andra läsare vill det) så är det helt okej. Detta är mina åsikter och det betyder inte att jag har rätt. Men känslor går inte att styra över, så de kan ingen kritisera. Och gör man nu det, då är man inte mänsklig (förtydligande: alla människor har känslor).

/Jasmine