Valborg. Min plan är inte att supa och driva runt på stan. Inte för att det är något jag brukar göra. Inte för att jag har någon att dricka med. Istället hade jag tänk besöka Cortegen, Chalmers årliga parad. I hundraen år har de hållit på. För mig har det blivit en ny tradition. Förra året hade jag väldigt roligt. Förra året, det var då det. Mina tankar begränsar. Jag känner mig svag psykiskt efter dagar av grunnande. Jag vet inte om jag orkar åka in till stan ikväll. Om jag ser någon jag känner, är jag inte säker på att jag pallar trycket. Visst blir jag glad av att se mina vänner från högstadiet, att de har de bra och är glada. Men jag vet inte om jag kan hantera alltihop. Känslorna av att vara övergiven och ensam kommer säkerligen bubbla upp till ytan. Frågan är om jag kan stå upp och ta smällarna. Egentligen vill jag bara sitta hemma och inte veta av firande. Men jag antar att livet går vidare och därför kan jag inte vara fast i det förflutna för alltid.

Jag har i vilket fall som helst slutat nu och ska ta mig hemåt. Kanske mår jag bättre senare. Det skulle underlätta.

Alla människor bär på en bakgrund, en livshistoria, en egen saga. Vi kan dela in samhället i hur många grupper, delar och sektioner vi vill, men den minst kommer ändå alltid att vara människan, individen själv. Samtidigt är människan den största delen av vårt samhälle. Varje individ har sina små delar, grupper som hon tillhör och värderingar som hon delar med andra. Tänk dig en atom; tusen olika delar som tillslut bildar den där lilla atomen - det minsta i samhället, men också den största. Alla är vi individer, det går inte att ta ifrån oss.
Vi har vår historia, vår bakgrund som vi bär med oss. Som en ryggsäck bär vi runt på det som en gång var vi, på det som är vi och på det som hela tiden formar oss till det som en gång kommer slut som vi.


Bildkälla

Jag har börjat skriva på en historia. Det är en historia om kärlek, hur jag älskade och hur jag sedan var tvungen att gå vidare. Boken skriver sig inte av sig själv, det är jag som måste skriva. Jag måste anstränga mig för att komma vidare i livet. Det är inte längre enkelt. Jag har inte kvar det jag hade då. Jag har börjat skriva, men inte på det kapitel som jag inledde för några månader sedan. Nej, jag skriver berättelse om det som var då, om den tid som aldrig kommer tillbaka. Det är en berättelse om kärlek, sorg, förvirring och en gnutta vemod. Just det ordet, vemod, det tycker jag beskiver mig bra. Jag har alltid en viss sorg över mig, kanske för att jag hela tiden inser nya saker. Och allt det nya, det skrämmer mig. Det är nytt, oväntat och spännande. Men jag vill inte uppleva sånt, när jag inte har fått avsluta det kapitlet jag en gång började på. Jag ska skriva klart min historia. Jag har börjat nu. Berättelsen finns alltid med mig. Jag har lagt in dokumentet på ett USB-minne, som mamma sa. Ja, jag har min historia i en liten ask - min ask.

Jag förstår inte varför jag har så svårt att sova! Igår kunde jag inte somna. Satte mig vid datorn, men kände mig fortfarande inte trött när klockan började närma sig ett. Jag stängde i alla fall av då och lyckades som tur var somna. Hm... Känns inte särskilt lyckat att jag sov fem timmar i natt. Speciellt inte eftersom jag nu på morgonen har suttit och skrivit uppsatsen i Engelska A. Nationella provet kommer man inte undan, bara för att man slutar på högstadiet. Jag känner mig trots få timmars sömn ganska pigg. Jag har ju fått vila ut under de dagarna jag har varit ledig.
Uppsatsen gick nog bra. Det var ett tråkigt (men lätt) ämne att skriva om. Man kan alltid hoppas att det gick bra.

Har jag några läsare som går första året på gymnasiet? Hur gick det i så fall för er på provet? Lyckades ni klämma ur er något dugligt?

Jag har haft en underbar morgon! Vaknade vid tio, efter att ha drömt helt fantastiskt. Jag drömmer om tiden som var förr - en tid jag saknar. Det får mig att må bra. Än har jag inte glömt av hur det var på högstadiet. Haha, jag beter mig som om jag håller på att bli gammal och skruplig, som om jag kommer få minnesluckor på grund av min ålder. Skäms på mig. Jag ska inte hålla på och klaga så. Men jag kan inte hjälpa att jag saknar en tid då jag var lycklig.

Att få sova hur länge jag vill och sen dessutom ha tid, lugn och ro att bearbeta det som hjärnan har sorterat under natten, det känns underbart. Mitt i detta stressade liv, då man hela tiden måste vara på sin vakt, är det skönt att få sovmorgon lite då och då. Ibland är helgerna inte tillräckliga, för att man ska hamna på banan igen. Ja, till sovmorgon!
I vanliga fall blir jag stressad av att ligga kvar i sängen för länge, just för att jag hela tiden ligger och tänker på att hela dagen försvinner snabbt som ögat. Men idag, när jag inte har något inplanerat och vet att jag har fritt fram att göra som jag vill, då spelar det ingen roll. Då kan jag ligga kvar i sängen länge, utan att få skuldkänslor.

Vad händer hos er denna tisdag?

Jag fick frågan av Erica, så jag tänkte passa på att förklara det.
Min skola är en friskola med ett speciellt sätt att lära ut på. Istället för att ha vanliga lektioner, som en kommunal skola har, jobbar min skola efter något som kallas för casemetodik. Under sex veckor läser vi ett så kallat case, där vi tar oss an ett aktuellt problem. Tre (ibland två) ämnen läses i varje case. Det caset jag nyss avslutade hette Svea och handlar om Sverige. I det caset läste jag ämnena Samhällskunskap A, Historia A och Religion A. Som de flesta vet är det ibland svårt att sära på de olika ämnena, därför är det bra att läsa case. Då blandas alla ämnena och man får se samma problem från de olika ämnenas synvinklar.
Exempel: Sverige i början av nittonhundratalet och folk har utvandrat till det nya landet Amerika - Möjligheternas land. Det är fattigt och svenskarna överlever med nöd och näpe. Industrialiseringen sätter igång, vilket betyder att industrier i staden byggs upp allt eftersom. Detta leder till att jobben finns inne i städerna och svenska bönder bestämmer sig för att flytta in till stora staden. Där finns jobben och man hoppas nu på att få ett bättre liv. Detta kallas för urbanisering och är något vi studerade under casets gång.
Det jag vill komma fram med genom att ta detta exempel är att alla ämnen vi läser i caset hör ihop. Det jag nyss berättade är Sveriges historia (Historia A). För att förstå landets historia måste man också veta bakgrunden, nämligen religionen (Religion A). Och inte nog med det; för att kunna utveckla berättelsen, så att vi hamnar i den tid vi idag lever i, måste man förstå det politiska (Samhällskunskap A). Förstår ni?

Man får vanligtvis ett slutbetyg i alla A-kurser, då man har läst första året på gymnasiet. Så är det inte på min skola. Religion A är en femtiopoängskurs och den avslutas detta året. De andra kurserna Samhällskunskap A och Historia A är hundrapoängskurser och fortsätter över i tvåan, då jag läser fler case som innehåller den kursen. Man får alltså inte slutbetyg i varje kurs, efter att man läst ett case (med vissa undantag). Istället får man omdömen som berättar på vilken nivå man ligger.

Positiv med case:
- man har tid att utvecklas inom de olika ämnena.
- har man en mindre bra period i sitt liv, finns det möjlighet att ändå få ett bra betyg.
- man får en verklighetsbild.
- sex roliga veckor framför en.
- inte så mycket skriftliga prov.
- uppsatser, föreläsningar, debatter och seminarium.

Negativt med case:
- är caset inte så lockande, är det sex jobbiga veckor man har framför sig.
- lärarna måste vara bra, annars fungerar det inte.
- dålig period i ditt liv och chansen att förbättra sig i kursen är över.

Det är ganska svårt att förklara vad case är och därför blev det ett långt inlägg att läsa. Jag hoppas att ni i alla fall förstår lite bättre vad case är. Om ni undrar något är det självklart bara att fråga. Jag berättar så gärna.

Det är inte lätt att ha skilda föräldrar. Fråga någon som har haft två hem sen tre års ålder - nämligen jag. Mina föräldrar bodde båda ute på ön tills det året jag började i fyran. Då flyttade mamma in till stan och avståndet mellan mina föräldrars bostäder blev längre. Det var inte längre lika lätt att ha skilda föräldrar (om det någon gång har varit enkelt). Det var inte lika lätt att springa över till respektive och hämta den där tröjan man glömt. Det gick inte lika snabbt att åka till den andre föräldern. Att vara skilsmässobarn är ett speciellt liv.

Man växer upp och blir äldre. Personliga saker blir allt mer viktiga. Jag har alltid varit sån som vill ha mina saker med mig hela tiden. Jag har min ryggsäck och där i finns nästan allt. Förut var det värre, men i den finns fortfarande mina nödvändigheter; kamera, plånbok, anteckningsblock, kalender, bok, pennfack, tidtabeller... Det är mitt liv i miniformat. Något som dock inte är lika lätt att släpa med, det är datorn. Jag har ingen egen laptop (och vill heller inte ha en ännu). Det betyder att dokumenten hos pappa inte följer med till mamma och tvärtom. Det begränsar mig. Om jag skriver något på datorn hos pappa, kan jag inte fortsätta på arbetet hos mamma. Visst kan jag hålla på och skicka mina arbeten fram och tillbaka (vilket jag har provat), men det håller inte i längden. Jag blir bara stressad och påmind om den situation jag är i. Varför göra en besvärlig situation tydligare, när man kan hålla den på en låg nivå.
Jag vill (som tidigare nämnt idag) skriva. Men frågan är var, hur och med vem som huvudperson. Jag skriver ofta personligt, men jag vill ändra på det. Samtidigt är det livet som tonåring som lockar min skrivlust mest. En knivig situation, som inte direkt blir bättre av att jag har en begränsad åtkomlighet till dokumenten. Att ha skilda föräldrar är ibland inte så lätt...

Det faktum att vi alla växer upp är något vi måste acceptera. Den tanken skrämmer mig. Jag fyller snart sjutton. Om ett år förklaras jag myndig. Då är jag vuxen, vilket betyder att jag måste ta hand om mig själv. Vuxen. Det är inte många år kvar för mig som tonåring. Vad har jag gjort under dessa fem åren? Inget festande, drickande eller annat som är typiskt för en tonåring. Jag har istället älskat. Olycklig kärlek, känslor bortom allas fantasier. Och här står jag idag, nästan vuxen. Det är snart slut på allt som snurrar i en ung tjejs hjärna. Mitt hjärta formas allt mer och jag blir mer vuxen för varje dag som går. Jag vill inte.
Vem ska man prata med. Finns det någon som förstår? Jag smsar min pojkvän...

J: Jag vill inte växa upp. Jag vill vara en söt femtonåring, inte vuxen med tråkiga känslor.
R: Va?? o.O Från boken du läser? (Min älskling känner mig väl.)
J: Mm. Den får mig att inse att jag inte längre kommer kunna vara med om allt sånt. Olycklig kärlek, hejdå. Knäppa tankar, no more.
R: Va? Va pratar du om? (Det är inte lätt att förstå sig på mig.)
J: Inget.
R: Vill du vara med om olycklig kärlek? Vill du göra knäppa saker? Ta det lugnt, det finns gott om tid.
J: Det kommer inte bli samma, för jag kommer vara vuxen.
R: Du är väl inte vuxen än?
J: Men snart.
R: Det är lång tid kvar... Mycket kan hända på ett år älskling...
J: Men jag sörjer ändå.
R: Kan jag göra något?
J: Jag vet inte. Tack ändå.
R: ...

Jag vill inte släppa taget om alla de känslor och tankar jag hade som ung. Det är ju dem som har format mig till den jag är idag. Jag vill inte bli vuxen.

Jag har nu varit på min första Scrap-Bookingmässa. Tänk er en liten bokmässa, fast istället för böcker finns där över hundra olika papper, pennor, blommor, pärlor, glitter... Ja, där finns allt en kreativ skapare kan önska sig!
Jag hade riktigt flyt på morgonen då jag skulle åka dit. Eftersom min älskling inte har något Internet och jag var otroligt dum som inte skrev ut resan från Västtrafiks hemsida, hade jag ingen aning om när bussen gick. Det enda jag visste var att jag skulle ta en spårvagn från min älskade strax efter elva. Jag gick från Rickard vid elva, det kom en vagn och jag hade då turen att hinna med en buss tidigare. Jag var framme på mässan vid halv tolv - precis som alla andra.



Det första jag möts av, när jag har betalt tjugofem kronor i entré, är ett hav av människor som kämpar för att komma fram till alla hörn och kanter. Det var massa pyssel överallt! Jag blev passiv och stod bara och tittade. I vanliga fall skulle jag också ha blivit en höna, som yrade runt. Idag var det dock annorlunda. Jag samlade mig och jag lugnt in i lokalen. Jag kollade runt lite lätt, utan att tränga mig förbi allt för mycket. Jag hade ju tid på mig, lokalen var inte så värst stor och allt skulle förhoppningsvis inte ta slut på en gång. Efter några minuter hade jag kommit in i det höga tempot och fick då rutin på hur det hela skulle skötas.
Jag hade satt som en maxgräns att inte köpa för mer än tre hundra kronor (Det var i alla fall vad jag hade med mig i presentpengar (Ja, jag betalar min hobby med presentpengarna jag fått under åren. Något ska de ju användas till.)). Och shoppa, det gjorde jag. Min tanke var att jag bara skulle köpa papper som jag blev förälskad i. Jag höll mig nästan inom den ramen. Med mig hem fick jag 'Grisen i säcken; tio okända papper för trettiofem kronor (3,50 kronor styck). Jag har kollat på de papperna nu och är helt okej nöjd.

Vid tvåtiden kunde jag egentligen ha tagit bussen, men beslöt mig för att stanna. Dels för att det kändes fel att gå (magkänslan) och sen för att Rickard skulle hämta mig. Han skulle till IKEA och jag frågade om jag fick följa med. Vid tre skulle Rickard komma och hämta mig, men det blev inte så. Den gröna lilla bilen ville inte vara snäll idag, utan beslutade sig för att det är något fel på ena hjulet. Okej då. Jag fick ta bussen själv, något som gjorde mig orolig. Jag hade sett på hemsidan att det tydligen inte gick att åka som vanligt. Något stämde inte, men jag visste inte vad. Lyckligtvis hann jag med en tidigare tur från centrum och kom på så sätt i tid till båten. Kom hem till sex. Dusch och middag på bordet, kan man ha det bättre?

Julia skulle varit med. Det hade varit mycket roligare att gå på mässan om man var två. Om det någon gång finns tillfälle önskar jag att det blir jag och hon som shoppar pysselmaterial tillsammans (eller i alla fall får ta del av all den inspiration man får på en sådan mässa). Vi delar ju det intresset. Det var på så sätt vi fick kontakt och det är jag mycket glad för.

Nu ska jag se på Millennium. Bilder på det jag inhandlade på mässan får ni se senare ikväll.
Här kan du se vad jag köpte på mässan: klicka!

Jag hade IUP-samtal igår. Det gick inte alls speciellt bra. Visst fick jag beröm för mina insatser i skolan, men när vi kom in på ämnet trivsel och kompisar gick det bara utför. Jag fick sätta mig i försvar. Enligt min lärare anstränger jag mig tydligen inte för att försöker få vänner. Jag har mina starka åsikter och det är tydligen fel av mig att uttrycka dem. Folk blir rädda, påstår min lärare. Okej, så... Jag ska alltså inte uttrycka mina åsikter. Istället menar min lärare på att jag ska prata allmänt med folk, exempelvis om vädret. På så sätt kan jag få kontakt med folk och lära känna dem. Mina personliga tankar om detta är att man inte lär känna folk genom att prata om vädret.
Jag mådde väldigt dåligt efter det samtalet. Mamma ställde sig bakom min lärare till viss del. Kanske visste hon inte riktigt vad hon skulle tro på... Under kvällen mådde jag väldigt dåligt. Tankarna gick in och ut, som en jojo. Jag fick i alla fall ur mig allt - nästan, när jag låg och grät. Jag kände mig så patetisk och värdelös. Är det jag som är problemet? Varför vill ingen vara vän med mig? Är det verkligen som hemskt att umgås med mig? Jag känner mig som ett problembarn med psykisk störning.

Det är synd att jag inte kan få det stödet jag behöver - inte ens av min lärare. Mamma tycker att jag ska gå och prata med någon utomstående, men det vill jag inte. Då kommer det bara bli ännu mer tydligt att jag har problem och inte klarar av att hantera mitt liv på egen hand. Jag har klarat att hantera den situation jag är i, men när jag blir ställd mot väggen och någon står och skyller på mig, då kan jag inte kontrollera det längre. Jag klarar mig själv, så kan du inte hjälpa mig ska du heller inte lägga dig i.

 

Marabou har kommit med en ny smak; passion. Det kan väl ingen ha missat? Reklamen kan skådas över hela stan (i alla fall i Göteborg). Mamma, L och Rickard har fått smaka. Själv ska jag ta min första bit nu... Mm, den luktar gott... och smakar... sött på ett fruktigt vis, den smakar milt och gräddigt - Passion! Såhär till vårens alla kärleksbekymmer passar väl denna nyhet perfekt?! Hittar du inte din mänskliga kärlek, har du i alla fall en trogen kärlek; choklad, nu med smak av ren passion.
Varför inte ta och smaka en bit?

Som jag nämnde igår, fyller jag sjutton om en månad. Inget speciellt med det, bortsett från att jag då har fått ännu ett år av erfarenhet.


Bildkälla

Det här med körkort är ju tydligen något man ska ta när man är ung. Många börjar övningsköra så fort det fyller sexton, men inte jag. Att skaffa mig ett körkort känns inte aktuellt just nu. För det första har jag inget större intresse av att börja studera körkortsteori. En annan anledning till min aktuella åsikt är att jag inte har någon att köra med. Jag har skilda föräldrar, vilket betyder att jag bara kan köra med mamma på halvtid. (Pappa har ingen bil, just för att han åker kollektivt till och från jobbet.) Mamma skulle nog inte ha tid. Det är alltid en massa annat på gång. Istället tänker jag vänta några år. Har jag tur kan jag kanske övningsköra med Rickard, om vi fortfarande är ihop om tre år. Då har min älskade haft körkort i fem år, vilket jag tror är minimum, för att få övningsköra med en elev.
Alltså, jag väntar med att ta körkort. Ingen idé att stressa. Dessutom kostar det en hel del pengar. Men som Rickard säger; det är bra att ha ett. På så sätt kan man lättare få jobb. Man har ju alltid kvar sitt körkort, även om man inte kör aktivt. Jag kommer bli sån; en passiv förare. Jag föredrar att åka kollektivt (även om det alltför ofta inte fungerar som det ska). Jag värnar i alla fall lite om miljön, samtidigt som jag tar tillfällena i akt att få en stund för mig själv.

Kan jag få din åsikt angående körkort? (a)

Det är inte så lätt att hålla livet i balans. Speciellt inte då jag har tre hem att ta vara på. Jag har varit skilsmässobarn i fjorton år. Under den tiden har jag haft som en liten regel, att aldrig prioritera den ena föräldern framför den andra. Nu när jag har Rickard så nära, blir även han en person att prioritera. Jag vill inte välja bort familjen, men samtidigt inte ignorera i Rickard. Det är en svår avvägning och jag funderar konstant. Det värsta skulle ju vara om någon känner sig bortvald (om de nu inte beter sig illa mot mig och jag medvetet väljer bort dem).
Min älskade fyller år idag och jag ska tillbringa kvällen, natten och morgonen hemma hos honom. Det känns självklart bra, men samtidigt har jag dåligt samvete. Jag vill inte välja bort pappa, som jag egentligen skulle ha varit hos ikväll. Han sa att det är okej att jag är hos Rickard ikväll, men ändå känns de tungt. Jag väljer inte bort, just idag är det bara det att jag prioriterar min pojkvän i första hand. Det får inte bli en vana - absolut inte. Är inte säker på om jag kan hålla det löftet. Redan på fredag gör jag det igen. Då sover jag hos Rickard, för att slippa den långa restiden dagen efter. På lördagen ska jag nämligen på Scrap-bookingmässa och det tar sin lilla tid att åka dit. Därför sover jag hos Rickard, för att i alla fall slippa en lång resa. Hemresan blir dock lång (två timmar från dörr till dörr), men jag hoppas att det är värt det.

Jag vill inte välja hem, men ibland måste jag prioritera ett av mina tre hem lite mer än dem andra.

Är det något som verkligen får mig att bli nervös, osäker och liten som ett barn, så är det att ringa eller ta kontakt med formella. Med det ordet menar jag arbetsgivare, vänners föräldrar, politiker... Jag mår dåligt och känner mig illa till mods, då jag tvingas ta kontakt med dessa. Kanske är det något jag måste lära mig hantera. Vilket strålande tillfälle jag då har fått framför mig. På torsdag eftermiddag ska vi prata med politiker. Detta för att vi ska få bra information inför debatten på fredag. Jag ska representera Miljöpartiet. Det känns okej. Vad som inte känns så värst roligt, är att jag måste prata med denne okände politiker. Jag tycker inte om att bete mig formellt. Det blir så stelt och tillgjort. Hade jag kunnat, hade jag helst skolkat på torsdag. Men, nej. Jag har inget annat val, än att tackla min rädsla och försöka. Jag kan bara hoppas att det går bra. Vill inte ha mer elände och misslyckande.

Eftersom jag lovade er att visa hur jag klär mig, kommer här lite bilder. Jag hoppas att ni inte dömer mig, efter hur jag klär mig. Att lägga upp dessa bilder känns tungt och jag hade helst sluppit. Men nu har jag lovat och jag tänker inte svika ett löfte.
Bara för att jag nu lägger upp bilder på min klädstil, vill jag att ni ska vara medvetna om att min blogg aldrig (Aldrig!) kommer bli en blogg fylld av mode. Det intresserar inte mig. Så... Här kommer bilderna:


- svarta jeans
- svart linne
- grön munkjacka


- svarta leggings
- jeanskjol
- vitt linne
- ljusblå skjorta

 
- svarta leggings
- svart kjol (ny!)
- svart linne (nytt!)
- gul/svart rutig skjorta (ny!)


- svarta leggings
- svart kjol
- lila t-shirt

Som ni märker, älskar jag att gå omkring i korta kjolar. Munkjackor och linnen är också kärlek för mig.
Så, döm mig inte nu.

Jag har varit glad hela dagen. Min nya kjol känner jag mig väldigt fin i (ni får ser den sen) och humöret har varit glatt. Mysig resa ut till ön och dessutom ett varmt välkomnande.


Kusinens leksak.

I backen står farbror och hejar. Kusinerna är också där och leker i sandlådan och gungar på gungställningen som sattes upp denna säsong. Farfar är också ute och ger mig ett varmt bemötande. Det är sånt som gör en glad. Även om man ibland önskar att de inte hade lika mycket koll på en, är det skönt att ha dem nära. Det är kärlek, när man kommer ut hit!

Ett varmt bemötande kan göra så mycket.
Likaså kan ett avvisande bemötande leda till mycket ont.

Rickards lägenhet ligger i ett ofint område. Så lyder i alla fall ryktena. Det är i dessa områden som folk skjuter och beter sig illa. Jag kan ännu inte säga om det är sant eller inte, men jag vill ändå medge att jag fick ett gott första intryck. Imorse vaknade jag själv i lägenheten, eftersom min älskade åker hemifrån tidigt. Jag gick upp och njöt av en lugn morgon. Bilvägen gjorde att det inte var alldeles tyst i lägenheten. Det var så där lagom tyst. Jag var inte rädd, snarare tvärtom. Det kändes som att jag inte var ensam - vilket jag inte heller var i huset. Då och då hörde jag någon spola på toaletten och dörrar som stängdes och nyckeln som vreds om i låsen. Det var lite mysigt faktiskt. En god frukost fick jag också i mig; vaniljyoghurt med Start-flingor. Jag älskar det!
Jag låste dörren och gick sakta till spårvagnen. Måsarna sa god morgon och jag kände mig inte alls så där rädd och uttittad som jag först hade trott. När jag gick genom husen, då jag passerade den lilla lekplatsen ute på gården, då kändes det bra. Jag kände mig glad, jag kände mig som vem som helst. Kravlös vill jag beskriva det.
Jag trivs hemma hos Rickard. Och min älskling, han uppskattar att ha mig där. Det är i alla fall vad hans äger och jag litar på honom.

Det jag menar med det här inlägget är att man inte ska döma ett område, en person eller något annat efter de rykten man har hört. Man ska bilda sig en egen uppfattning. Alla uppfattar ju intryck på olika sätt, därför kan man endast få en korrekt syn på saken, om man själv upplever den. Så, döm inte. Ta reda på svaret själv.
Jag är inte perfekt, men jag försöker bli en bättre människa.

Väldigt va långa rubrikerna blir nu för tiden...



Lite då och då visar det sig att jag har fått en ny följare via Bloglovin'. Det behöver inte betyda att jag har fått en till läsare. Kanske är det bara en av mina gamla som har beslutat sig för att följa mig mer seriöst. I vilket fall som helst, så gör det mig glad. Bloggen tar små steg. RosaNatt vandrar sakta mot toppen. I sakta marsch går bloggen från den lilla amatörblogg (som den faktiskt är idag) upp till stjärnorna på den stora bloggplatån. En dag kanske jag också hamnar där uppe? Mitt mål är inte att skriva så många inlägg som möjligt, bara för att få fler läsare och för att bli berömd. Jag skriver för att det är kul och visst vore det då roligt om jag kunde nå ut till fler läsare. Mitt bloggrekord var häromdagen 52 unika läsare. Sakta men säkert även på den fronten. I genomsnitt har jag omkring 30 läsare per dag. Det är helt okej. Jag är så glad att bloggen ens har blivit så stor!
Tack alla läsare för att ni stöttar mig med era kommentarer. Och tack för att ni får mig att må bra på så många sätt.

I skolan pratar vi en hel del om vad som är svenskt och vad som är svensk kultur. Vi pratar kort och gott om svenskhet. Det ordet får mig att tänka på en sak: rädslan för att sitta bredvid någon på bussen. Finns det en ledig plats sätter man sig hellre där. Om man nu av någon anledning sätter sig vid en person på bussen, då det finns många lediga platser, då ses det som väldigt konstigt. Personen som satt där först börjar genast fundera "Är det här människan riktigt frisk? Vad vill han eller hon mig?"


Bildkälla

Det finns ännu ett klassiskt exempel: folk står på en och samma busshållplats, men ingen växlar ens ett litet ord med någon annan. Istället står de så långt ifrån varandra som det möjligast kan. Varför är det så?
Min personliga fundering går så här: Jag är en av de mest översociala varelserna på denna planet. Jag pratar med allt och alla, även om jag inte känner personen i fråga. Varför pratar jag då inte med folk på bussen? Jo, för jag vill vara själv. Jag vill sitta där på bussen i min ensamhet. Det är en frihet att kunna vara för sig själv, lyssna på musik och fundera över livet. Då vill jag inte ha någon jobbig typ bredvid mig, som försöker vara trevlig, men som bara är jobbig och irriterande. När jag åker buss, använder jag tiden till att varva ner. Jag vet att jag inte är ensam om det...

Hur går era tankar? Är det svensk kultur att inte sitta bredvid någon på bussen, om det finns lediga platser? Varför är det så? Handlar det om uppfostran? Om rädsla? Har du andra funderingar?

Krokusarna står i blom.
Snart är deras tid över.
Sommarblommorna välkomnas.
Vår blir till sommar.
Nu står krokusarna i blom.

Jag är inte en person som skänker pengar till fattiga på gatan. Jag ringer heller inte in till galor och skänker pengar i hopp om att vinna en fin bild. Melodifestivalen röstar jag inte till (hade jag dock gjort det, hade jag självklart ringt det dyrare numret och skänkt pengar).
Istället skänker jag pengar till organisationer och föreningar genom att köpa en liten sak. Rosa Bandet började jag köpa nu i år och jag vill gärna fortsätta med den goda handlingen. Inte bara Bröstcancerfonden har sina knep för att få in pengar. Unicef är organisation som kämpar för världen. När jag var inne i stan idag och köpte kläder (som ni förhoppningsvis får se nästa vecka, då jag ska visa hur jag klär mig), såg jag att i kassan inne på H&M säljer de nålen för Varenda unge. ”Åh, den vill jag ha!” utbrast jag för mig själv. Och sagt och gjort hade jag med mig en ut från affären. Nu sitter den på min ryggsäck, vad tycks? Jag tycker den är jättefin!

   

Så här står det på baksidan:
"Påverka!
Vi är ett FN-organ och har möjlighet
att påverka regeringar över hela världen.
Som när vi förmådde regeringen i
Tanzania att anta barnrättslag, som
gör livet tryggare för barn. Med den
här nålen är du också med och kämpar
för varenda unge."

Nålen kostar endast 20 kronor. Gör en god gärning du också!

Jag lämnade de unga från ön, då jag bytte skola i fyran. Gemenskapen försvann och jag räknades inte längre till skärgårdens ungdomar. Det har ändrats nu.
På båten in satte jag mig vid ett bord. Där satt två tjejer, som jag gick i samma klass med under lågstadiet. De verkade jätteglada att se mig. Det är sånt jag behöver. Trots att jag bytte skola, så minns de mig och uppskattar mitt sällskap. Vi satt och pratade om skolan, ett ämne som nästan alla kan delta i. Jag kände den där gemenskapen igen, tillhörigheten av att vara öbo. Att jag sen dessutom fick en kram, när vi skildes åt vid övergångsstället, är väl också ett tecken på att jag är omtyckt. Morgonens samtal fick mig att känna mig lycklig och hel. Tänk vad lite som behövs, för att få en människa tillbaka på banan.
Jag lämnade en gång, men är åter en del av gemenskapen.

Är det något jag verkligen avskyr, så är det när man gör saker "bara för sakens skull". Då blir jag förbannad. Det kan handla om enkla saker, så som att sitta på en värdelös lektion. Idag var det så. Två och en halv timma satt jag på en lektion, som inte gav speciellt mycket. Onödigt är rätta ordet. Jag blir så trött på sånt. Alltför ofta gör människor handlingar för sakens skull. Ytterligare ett exempel, som jag tror de flesta av oss kan referera till, är det är med att skriva blogginlägg. Med handen på hjärtat, hur många av er har någonsin skrivit ett inlägg bara för sakens skull? Varför har du gjort det? För att hålla bloggen uppdaterad? För att berätta något oviktigt? Helt ärligt vet jag inte om jag har gjort det. Känner jag mig själv rätt blir mitt svar nej. Självklart har även jag skrivit inlägg utan större budskap (se bara på föregående inlägg). Dock vill jag inte påstå att jag gjorde det för sakens skull.
Ett annat klassiskt drama jag kan ta upp, är det här med grupptryck. Alla har vi någon gång fallit för gruppens påtryckningar (eller?). Vi har då gjort saker för att imponera, för att vi status, för att alla andra gör så, ... för sakens skull. Det är väl typiskt, haha. Men varför gör vi allt detta? Bara för sakens skull? Genom åren som gått har jag lärt mig, och fått bekräftat för mig många gånger, att det alltid är bäst att lyssna på sig själv. Man ska inte göra som andra vill, om det inte känns bra för en själv. Sluta utföra handlingar bara för sakens skull. Vakna och lyssna på vad du själv vill. Det blir alltid bäst i slutändan.

Att göra det för sakens skull gör mig frustrerad.

Oj, det blev en lång rubrik!
På väg in till skolan imorse, satt jag och pratade med Katja. Våra djupa samtal brukar få mig att fundera och dagens samtal var inget undantag. Vi satt och pratade om mig. (Va ovanligt! Ett samtal utan att gå in på mitt privatliv är ganska sällsynt...) Tankar och ord växlades mellan oss, två själar som har olika värderingar och syn på livet. Katja tycker att jag ska hälsa på en gymnasieskola (antagligen Schillerska) och se om jag trivs bättre där. Eftersom min situation på Vittra inte känns speciellt trygg, kanske det är en lämplig lösning. Jag förklarade då för Katja att jag känner mig så förvirrad. Ända sen jag började på gymnasiet har jag ältat fram och tillbaka hur vidare jag ska kunna hantera situationen jag befinner mig i. Helt ärligt har jag nog blivit blind på köpet. Jag ser inte längre klarsynt. Allt är bara suddigt och jag kan inte urskilja om det jag gör är att klaga eller om det faktiskt kommer något vettigt ur min mun. Jag behöver någon som kan klart och som kan ge mig ett ärligt perspektiv.
Katja har kanske rätt i det hon säger; jag borde kanske testa en annan skola. Samtidigt tar den tanken emot och det känns fel för mig. Jag har vant mig vid att folk kollar på mig (det är i alla fall så det känns). Om jag börjar på en annan skola, är det inte säkert att det ändras. Som ny blir man alltid granskad den första tiden (fråga någon som bytt skola fyra gånger under perioden av sex år). Frågan är om jag pallar att uppleva det igen. Min tid på Vittra har varit påfrestande. Jag har inte bara fått kämpa med situationen i sig, jag har också fått kämpa med mig själv. Jag har lärt känna delar av mig själv, som jag inte visste om. Jag har utforskat personligheter bortom min fantasi. Frågan är om jag pallar att göra samma resa igen. Det är ett stort steg, men som Katja säger; kanske nödvändigt för att lyckas.
Jag har snart gått ett år på Vittra, men har fortfarande inte hittat rätt. Ska jag byta är det dags att tänka på det nu. Min hjärna säger nej. Jag vill inte bara ge upp, lämna det jag påbörjat och försöka hitta det bättre. Det finns personer som byter jobb, bostad, partner, vänner... Ja, allt! Detta för att de hoppas på att det nya kommer vara bättre. Till dem säger jag; ge upp, finn dig i det du har. Sluta leta och njut istället av det du har lyckats åstadkomma.
Ett tänkvärt inlägg inte bara för er, utan också för mig.

Bakom en fasad finns något mer. Ibland ser jag mig själv i spegeln. Då drabbas jag av panik. Hon som står där och kollar på mig, det är hon jag egentligen är. Det är sällan jag ser henne. Hon dyker upp ibland och slår psykiskt till mig. Rakt i magen slår hon, just för att jag ska förstå. Hon som står där är tjejen jag en gång var. Det är hon som är orörd av samhället. Hon har en personlighet, ett hem och ett liv som ett barn. Det är hon som finns längst in, bakom allt annat inom mig. Hon har hamnat i göm undan av någon anledning. Jag älskar henne, för hon är jag. Det är hon som vet hur jag är, vem jag är och hur jag tänker och ser på saker och ting. Det är hon som är ärlig som ett barn. Hon ler inte bara med ögonen, hon ler också med munnen.
Det är skrämmande att se hur jag har förändrats. Det var nog någon gång på mellanstadiet som jag lämnade henne. I verkligheten var hon inte accepterad och därför stötte jag undan henne. Jag gjorde som alla andra gjorde. Jag tryckte bort det som var fel. Nu låter jag hemsk, men jag tror det var så. Skillnaden på mig och på det samhälle vi lever i, är att jag inte har glömt bort henne. Jag vet att hon finns med mig, det är hon som känner som jag.
Jag har tappat en del av mig själv och det är något jag sörjer. Jag önskar att jag kunde vara som henne. Hon är en bit av mig som jag har lagt undan under mina år som tonåring. Nu är det dags att ta fram henne igen. Det är hon som bildar den person jag vill vara. Det finns ingen tid att förlora. Jag ska kolla mig själv i spegeln tills jag hittar henne igen. Då ska jag älska och ta vara på denna flicka.

Flickan jag ser i spegeln är mig själv som liten. Jag har mist henne, men ska göra allt för att vinna hennes förtroende tillbaka. Åren som tonåring är ett krig. Det är en kamp mot sig själv. Det är då man ska finna sig själv och lära sig att acceptera vem man är. Jag är nästan klar. Den sista striden återstår; striden om att finna den djupaste delen av mig själv; den lilla flickan jag en gång var.

God morgon allesammans!
Har ni sovit gott? Själv har jag haft en natt fylld av drömmar. Dock inga mardrömmar denna gång, vilket har varit skönt. Samtidigt vill jag inte ropa hej. Mina drömmar påminner mig ständigt om det förflutna, en tid som jag saknar - mycket. Än kan jag känna känslorna jag bar inom mig då. Det är bara en tidsfråga innan jag inte minns längre. Jag som vill minnas det ni gjorde för mig.

Jag är uppe tidigt idag. Eller ja... jag befinner mig fortfarande i sängen, men har inga planer på att sova mer. Jag tycker om att vara uppe tidigt. Då hör jag hur farfar går omkring ute i trädgården. Fågelkvitter och fågelsång får stå för underhållningen. Annars är det tyst; inga flakmoppar som väsnas, inga sommargäster som fascinerat vandrar runt på ön med glada röster. Nej, nu är det bara tyst. Här ute finns tystnaden och lugnet.


Anledningen till att jag är uppe tidigt är för att jag fick sådan lust att skriva. Jag håller på med en berättelse, ett livsöde som jag har jobbat på en längre tid. Jag vet vad som ska hända och hur det ska sluta. Tyvärr har jag inte alltid motivationen till att skriva ner allt. Nu ska jag i alla fall försöka. Bättre med en kort stund än ingen stund alls.
Uppdatering 100411, kl. 08.48: Jag har ingen lust att skriva...

Trevlig söndag!

Med bilen fullastad med Rickards alla tillhörigheter blev det en fem timmar lång resa till andra sidan landet. Det var nästan så att jag fick lite klaustrofobi, där jag satt med lådor, krukväxter och flyttkartonger i nacken. Det gick lyckligtvis bra. Inget hade kommit till skada. Det skulle i så fall vara den lilla gröna bilen, som sakta men säkert fick nådde sin normala höjd över marken, allt eftersom vi packade ur bilen. Det första vi gjorde, när vi kom fram till Västkusten igen, var att åka till Rickards lägenhet. Det blev ett himla bärande och kokande, då vi ställde in alla saker i lägenheten. Hissen användes för fullt. Stackars Rickards grannar. Jag tycker det var kul att flytta in alla grejer. I hissen, i trapphuset och utanför porten mötte vi några av de andra hyresgästerna som också bor i huset - alla lika trevliga och hjälpsamma. Man ska inte döma ett område, innan man har bott in sig.

Det var otroligt skönt att få komma hem, duscha och sätta på sig myskläder. Jag är inte sjuk idag, men känner mig ändå hängig. Det tar verkligen på en att vara magsjuk. Och att dagen efter dessutom behöva sätta sig i en bil, det är inte någon höjdare. Igår låg jag ju i princip nersövd hela dagen. Usch, det vill jag inte vara med om igen (vilket jag inte slipper undan, men man kan hoppas att det dröjer några år till nästa gång).
Nu ska jag och Rickard se på vårt efterlängtade True Blood, sen väntar sängen. Imorgon ska jag bara vara hemma. Då ska det minsann skrivas inlägg, det kan jag lova (om det inte kommer något annat i vägen).
God natt på er! Hörs imon.

Jag kom precis ur duschen. Rickard skickar mig följande sms:

"Hej älskling...

Vi fick just en massa
att göra. Jag tror
inte att jag kan gå
tidigare. Förlåt."

Jag blev så besviken. Här hade jag försökt skynda mig och så kommer vi ändå inte iväg tidigare. Jag blev ledsen. Skickade ett sms till Rickard och bad att han skulle ringa mig. När jag fick prata med honom, lät han inte alls ledsen. Han satt i bilen... men... Skämt! Det var Rickards aprilskämt till mig. Jag gick verkligen på det! Det vara kanske elakt, men jag vet att han gjorde det av kärlek. Min älskade bad om ursäkt, när han fick höra hur jag hade reagerat. Naw, det var ett bra skämt som jag verkligen gick på. Haha.
I köket står min älskling och gör pannkakorna. Vi åker så fort vi (Jag) är klara!

Hoppas att ni också får uppleva några roliga skämt.
Men var försiktiga; idag är det första april.