Jag var ute och tog en promenad med Katja. Henne har jag känt i tio år. Vi gick i samma klass på lågstadiet och har därför helt naturligt lärt känna varandra. I min årskull var vi sexton stycken, vilket är väldigt många här ute på ön. Jag minns så väl alla lekar vi lekte, jag och Katja. När vi var ute och gick tidigare idag, stannade vi vid vår gamla skola. Minnen finns det gott om ska jag säga dig. Vi gick över en sunkig och vattenberikad fotbollsplan. Vi kom fram till gungorna och stannade där ett tag. Vårt samtal var som förr; vänskapligt och ärligt. Jag och Katja har alltid kunnat prata med varandra (jag har i alla fall kunnat prata med henne). Vi pratade djupa tankar, nästan så att det blev lite personligt för oss båda.
Vår barndom finns här ute. Det är här vi har växt upp, här vi har levt våra liv. Tillsammans med många andra barn har vi fått ta del av livet ute i skärgården. Det är här det finns fiskebodar, sommargäster, barn som galet sussar fram på sina cyklar och där det endast tar en kvart att ta sig ner till havet. Det är en plats man måste uppleva för att förstå.



Jag är uppvuxen på en ö, där verkligheten inte kommer i land. Min barndom finns här ute. Den finns i en skyddad värld. Ingenting kan ta min barndom i från mig. Jag kommer alltid att minnas Kullen, den plats där det fanns blålera och där jag som barn åkte pulka.