Jacka. Vi hittade en jacka till mig. Efter x antal frustrerade utbrott av mindre grad, lyckades vi tillslut få med oss en jacka hem. Jag vet inte om jag är nöjd. Jag gillar inte stora jackor som sitter åt och som gör att man ser tjock ut. Men man får tänka att alla ser likadana ut. Men ändå finns det ingen som ser ut som jag. Med mig hem fick jag också ett usb-minne på 16 GB. Äntligen, jag är glad! Som jag har letat efter ett billigt minne med mycket minne. Och nu har jag ett. Det betyder att jag äntligen kan sätta igång med mitt projekt att få alla bilder sparade. Det har jag velat göra ett bra tag. Tänkte ha gjort det i sommar, men det blev aldrig av - just för att jag inte hade rätt grejer. Det är så himla viktigt att man har rätt grejer, om man ska hålla på med ett projekt. Jag vet bara hur frustrerande det är att göra kort (Till Mitt Kortmakeri), när jag inte har det önskade materialet hemma. Det är minst sagt frustrerade.

Bussen kör förbi stadens tågstation. Jag minns. För två år sedan hade vi ingen aning, men idag vet vi. Då vet vi att alla desperata tårar, alla tusen pussar och varma kramar lönade sig. Det lönade sig faktiskt att gråta som ett barn och visa sin kärlek för varandra. Just i de ögonblicken då den andre tvunget måste stiga på tåget, då rann en sista tår ner för kinden. En tår som sa hejdå och som önskade en lycklig resa. Första smset - det som alltid kommer högst tio minuter efter att han släppte min hand. En sista beröring. Ett avsked och nu en längtan som började gro. En längtan efter nästa gång, ett annat tillfälle, en annan tid. Väntan. Att stiga av på en annan station, se sig omkring. Ensam. Helt ensam. Eller att sakta lämna stationen, med en klump i magen som gör ont. Varken smärta eller ensamhet är lätt att hantera. Väl hemma är det tyst - oavsett om man var den som lämnade eller om man var den som bara åkte för att säga adjö. Tystnaden. Hjärtat har slutat slå. Det känns som att lungorna inte får tillräckligt med luft. Sakta kommer tårarna. Sakta. Sen kommer hysterin. Skriken som desperat försöker få de senaste timmarna att sluta existera. Men han har lämnat. Hon har lämnat. Ensam kvar. Ensam.
Bussen svänger och jag kan längre inte skymta den stora parkeringen på baksidan. Kärlek. Minnen. Distansförhållande. Då så ensam.

Vad är mina ord i jämförelse med andras? Mina ord bildar meningar, texter och utdrag. Men vad mer förmedlar dem? Känslor. Mina texter förmedlar känslor. Men vad är mina texter jämfört med andras? Jag kan skriva, men det kan andra också. Jag har drömmar, men det har andra också. Vad jag skriver om, det är det som skiljer mig från mängden. Det borde vara så, men jag ljuger. Kärlek är ett uttjatat ämne som snart inte längre är betydelsefullt. Då kommer inte mina ord att beröra mer. Då kommer du inte längre få någon betydelse. Inte för de som läser. Men förhoppningsvis kommer du alltid att ha betydelse för mig. I mitt hjärta kommer du alltid att finnas, det vet jag att jag sa till dig. Det var då du blev rädd. Det var då du tvekade och backade undan. Mina ord, de har blivit så fel. Mina texter, de påverkar. Men vad är mina utdrag, när många andra är så mycket bättre? Vad är jag, när jag aldrig får vara mig själv. Vad är jag, när falskheten dör ut. Då står jag kanske ensam kvar. Finns du här då?


Mina texter

Jag vill ge ett varmt tack till de underbara skribenter där ute som ger mig inspiration och som vågar dela med sig av erfarenheter som är tunga att bära. Ni ger livet mening. Ni håller lågan vid liv.

En sista melodi

Fågelkvitter utanför fönstret. Det är sant, jag hör det. Han kvittrar högt och gällt. Det känns som vår, trots att hösten snart har passerat och blivit vinter. En sista melodi, innan landskapet blir vitt och världen tyst. Tyst, men ändå så full av skratt och visdomsord. Men vad gör det. När livet tar fart och förändras i all hast. När det man älskar och värderar högst helt plötsligt inte längre har något värde. När folk inte förstår, utan bara klampar på. In i mitt hus, upp på mitt tak och när de sover i min säng. Som om ett liv inte vore något värt. Som om skogar är enda lösningen. Jag kan inte förstå hur de kan göra så. Jag lyssnar på fågelns kvitter. En sista melodi. En melodi som talar om att slutet är här. Varför fortsätta att älska, när det ändå ska förstöras. Varför inte bara fly härifrån och aldrig återvända. Det finns mer än ett hjärta att ta hänsyn till. Vi måste ta hänsyn till majoriteten. Ett liv är ingenting värt.

Tackar fifi för inspirationen till mitt inlägg.

Det verkar ha varit många som någon gång i livet har sett på sig själv som "fel". Och det är ledsamt. Men samtidigt så ärligt, verkligt och om sanningen ska fram: underbart. Vi är ju alla unika. Så varför skulle det vara något dåligt med att vara "fel"? Anledningen till att jag ser det som underbart är att man har en syn på sig själv som annorlunda - och det är något jag personligen strävar efter att vara. Jag vill inte vara annorlunda på ett avsnäst sätt. Jag vill vara annorlunda, eftersom den värsta mardrömmen skulle vara att inse att man är precis som alla andra. Se er omkring: alla tjejer (och kanske också killar) i tonåren ser precis likadana ut - och hur kul är det? Jag vill i alla fall inte vara en modell av någon annan. Jag vill vara mig själv. Och om de som är kopior av någon annan, ser på mig som "fel", då tycker inte ens att jag det är värt att beklaga sig över deras dåliga självkänsla. Att inte kunna stå upp för sig själv, för vem man är och för vad man tror på, det är inget liv. Inte enligt mig. Jag tänker leva mitt liv. Att leva som någon annan gör, det är ju som att inte leva alls.

Vem har sagt att det är fel att vara "fel"? Alla är vi unika och låt det vara så. Att vara annorlunda är inget negativt, det är snarare en fördel. För vem vill vara som alla andra? Inte jag.

Något av det första man får höra på gymnasiet är att tvåan är svårast. Jag kan förstå den som uttrycker det så, men jag skyller inte min stress och annat på just andra året av gymnasiet. Det är så mycket mer som spelar in. Man har ju ett liv utanför skolan och det är det som gärna ställer till det. Jag har drömmar jag vill uppfylla, mål jag försöka nå och aktiviteter efter skolan som jag vill komma någonvart med, exempelvis bloggandet. Skolan tar tid, det har den alltid gjort. Och när man inser att lärarna blir alltmer egoistiska och öser saker över en, samtidigt som man ska få ihop sitt privatliv, då faller man lätt isär. Ens privatliv kan man inte skylla på någon annan än sig själv, men ibland undrar jag om allt är mitt fel.
Hade jag gått på en kommunal gymnasieskola, hade jag antagligen haft läxor att göra i varje ämne. Nu är det inte så - och jag tror att det är min räddning. Jag gör så gott jag kan, men det tar lätt stopp. Igår kunde jag inte göra läxorna. Jag satt med min stickning hela kvällen och glodde på teve. Jättebra om man vill lyckas, eller misslyckas totalt.

Det sägs att tvåan är svårast. Jag skyller inte på skolan. Jag skyller på livet i sig. Det är nu man ska leta sitt första jobb (om man ännu inte gjort det), lära sig livet utanför barnkammarens väggar och samtidigt handskas med övriga mänskligheten på ett mer verkligt sätt. Livet är hårt och det beror först och främst på elaka människor som gör livet surt för en. Surt, livet är surt. Riktigt surt vissa gånger. Dessa citronätande varelser som sprider syrlighet runt omkring sig. Fy, usch och blä. Människor som bara tänker på sig själv. Vi är alla lika mycket värda. Kom inte och påstå att du är bättre. Som sagt; mitt i livet, men det har inte ens börjat.

Om det ändå kunde vara så enkelt; jag blundar, sen är det över. Sen är stressen borta, oron borta, magen bättre och sinnet friskare. Om det kunde vara så enkelt att gå upp på morgonen, se en ljus dag och slippa kliva upp i mörker. Om rädslan för det som inte finns kunde bottna i en logisk förklaring. Jag blundar, sen är det över.
Det snöar ute och det gläder mig först. Sen kommer tanken på att jag inte har min vinterjacka här. Den är i ett av mina andra hem - som alltid. Då sjunker jag ihop, blir liten och påminner mig själv om att ta en extra tjock tröja på mig. Någonting måste ju värma mig, eftersom skinnjackan jag har på mig under de varmare månaderna, inte kommer fylla någon större funktion nu, nu när snön faller. Det må förvisso var blöt snö och inte så mycket, men det lär bli kallt ändå. Det är i stunder som denna, jag längtar efter ett eget hem. Ett hem - inte två eller tre! Att kunna ta vilken jacka man vill och kanske till och med ett par skor som passar till. En sjal om så är viktigt eller kanske vantar om så vill. Men nu har jag saker på tre ställen. Det är bara att bita ihop och gå ut i kylan. Jag blundar, sen är det över.

Jag vill helst bara gömma mig under täcket, känna trygghet och slippa vara rädd. Jag blundar, sen är det över. Om jag blundar, är det över sen?

Jag vill på vissa punkter påstå att jag är bortskämd, men inte så att det skadar min syn på ansvar. Jag kan sköta ett hem på egen hand. Jag vet vad som ska inhandlas i butik. Tacka vet jag mina föräldrar som har lärt mig hur ett hem ska skötas. Och det kan ju inte skada att följa med pappa och mamma till affären lite då och då.

Ung och bortskämd, jag? Nehe du. Hur ser du på dig själv; är du bortskämd?
Såg du premiären av 'Ung och bortskämd', vad tyckte du?

Jag älskar min Rickard, det gör jag verkligen. Även om förhållandet inte alltid är på topp och grinigheten ibland smyger sig på, så vet jag att han älskar mig. Jag älskar honom och det försöker jag visa varje dag.
Rickard har nu börjat sin hemresa från Stockholm. Han tog bilen upp i fredags, för att tillbringa en helg hemma, verkligen hemma - där han kommer ifrån. Jag valde att avstå från den här resan. Rickard skulle träffa sina vänner; dricka och spela (uppfattade jag det som). Det var inte precis något som lockade mig. Eftersom jag inte ser någon menig med drickande och inte heller tycker att nördande är roligt i ett helt dygn, kände jag för att stanna hemma. Det kändes också som att Rickard gärna ville ha en helg för sig själv. Jag förstår honom - jag är ju på honom jämt! Och det är inte meningen, jag bara är sån. Jag behöver närhet och omtanke, lika mycket som jag gärna ger det samma till den jag älskar. Jag avstod därför och Rickard kunde känna sin frihet tillsammans med sina vänner. Jag behöver inte följa med varje gång, jag måste kunna släppa taget (annars kanske han lämnar mig?). Rickard skulle dessutom sova över hos sin kompis och inte alls träffa familjen. Det gjorde mig mer säker på min sak; jag avstod från en helg i Stockholm. Att sova borta är okej, men just denna helg kände jag att det var mycket som sa emot att jag skulle följa med.
Det känns som att jag gjorde rätt och jag tror att Rickard är glad över att ha fått vara ensam med sina vänner några dagar. Nu börjar den lång väntan på att han ska komma hem igen. Det är inte samma längtan, som när vi hade distansförhållade, men jag känner ändå det där pirret i magen som kommer gnagande. Min älskade, jag längtar efter honom.

Någon gång ska vara den första. Idag intog jag gymmet för första gången. Det kändes lite nervöst. Man har ju hört talas om de där biffiga killarna... och då blir man aningen skraj. Men stora killar brukar oftast vara snälla killar.
Jag värmde upp på löpbandet i 18 minuter, 2 km hann jag ta mig. Sen provade jag på att ro, men slutade efter 3 minuter. Det var ju inte roligt. Istället tog jag plats på en maskin som liknar den man befinner sig på under ett pass i Indoor Walking. Maskinen i gymmet var inte alls lika rolig och uppfriskande att använda, men jag höll mig ändå kvar på den. 15 minuter på den, innan det var dags att stretcha. Jag är stolt över min insats. Att träna självmant kräver disciplin. Idag kunde jag ta eget ansvar för min träning. (Anders och L var med, men ändå; vi tränade på olika håll.)

Hemma hos Rickard. Ser fram emot att få träffa honom ikväll, då han kommer hem från en helg i Stockholm. Godispåsen är påbörjad och jag antar att tiden i gymmet inte gjorde någon nytta, eftersom påsen sakta men säkert töms...

Kvagga alternativt Quagga (Equus quagga quagga) är en utdöd underart till stäppsebran. Namnet lär vara onomatopoetiskt; det härmar kvaggans läte.
Kvaggan kändes igen på sina ränder som endast täckte framkroppen för att sedan övergå i en helbrun bakkropp. Benen var enfärgade.
(Mer information hittar du på källan Wikipedia.)

Hade du kunnat gissa rätt? Har du någonsin hört talas om detta utdöda djur?
Mamma fattade ingenting, när jag lyckades svara rätt. Jag blev själv lite stolt, det måste jag erkänna. Tacka vet jag barnprogrammen från förr.

Efter den sena frukosten blev det en lång promenad. Alla hängde på; jag, mamma, L och Anders. Vi var ute och gick i över fyra timmar. Första halvan gick bra. Då var vädret kanon, humöret på topp och skratten höga. Vi stannade till vid en båthamn och grillade kryddig korv. Det var välbehövligt, likaså var Degistive-kexen som vi också hade med. Utsikten var fantastisk och jag känner mig tvungen att dela med mig av min syn (se bild, klicka här för att få ta del av fler bilder).
Grillen slocknade och mörkret föll snabbt. Lika snabbt kom kylan och alla frös vi. Hem gick vi, med endast ett par vantar. Jag hade prioriterat att låta mina stanna hemma, eftersom det var så varmt när vi gick mitt på dagen. L fick dela på ett par vantar tillsammans med mamma, som hade haft med sig sina. Lyckligtvis hade jag gosig tröja med stor polokrage på och den höll mig någorlunda varm. Trötta frusna och med toaletten som mål, kom vi slutligen hem.
Nu väntar myskväll och varma kläder.

God morgon folk!
Klockan är lunch och frukost har jag inte fått i mig. Jag gick upp vid halv elva, men det var först nu jag gjorde mig anständig (uppsatt hår och myskläder).
I natt sov jag elva timmar, eftersom jag gick och la mig klockan elva igår kväll. Jag kände mig uppblåst, vilket jag också var, och synen av mig själv var snäppet under motbjudande. "- Allt blir bättre, när man sover.", lyder min pappas ord. Och det stämmer varje gång! Idag när jag vaknade mådde magen aningen bättre. Om jag försöker tänka på saker som kan stressa upp den, känns det nu som att det inte riktigt känns på samma sätt. Kanske håller stressen på att avta, man kan hoppas. Eftersom jag inte vet konkret vad som stressar upp mig och min mage, kan jag inte göra något åt det. Ta det lugnt och gör roliga saker är den medicinen jag försöker kurera mig med.

Hur mår du?

Fullt upp! Att ha och göra alla sekunder utom tre, är minst sagt effektivt. Mormor hämtade mig vid bussen klockan tio. Först besökte vi en marknad, där jag köpte garn och stickor. Jag har nämligen planer på att sticka mig en egen halsduk och mössa. (Ni kommer att få se hur garnet ser ut, men inte nu.) Det var ganska kallt att gå omkring på marknaden och efter ett tag började magen kurra. Vi tog en enkel fika för fyrtio kronor (mormor bjöd) och sedan åkte vi vidare. 2,90 kr/hg för lösgodis gjorde att jag inte kunde hålla mig undan. Ett kilo är att ta i, men jag var nära inpå. När vi ändå var ute och åkte, passade vi på att besöka en unik butik. En liten affär som är svår att hitta, säljer berlocker till mina armband. (Se tidigare köp här.) I vanliga smyckebutiker kostar varje berlock omkring hundra kronor, därför väljer jag istället att fynda tre berlocker för samma pris i den lilla butiken. Sex stycken valde jag ut, varav tre betalade mormor. Min mormor är snäll. Hon köpte inte bara saker till mig, utan fick till sig själv köpt en sjal i läcker blå nyans och ett halsband. Sista stoppet blev i en annan lite butik i närheten; en klädbutik. Mormors väninna hade berättat om den och mormor ville se vad det var för något. Det var dock inte hon som kom ut med en fin påse från butiken - det var jag! I påsen fanns en svart bolero. Shopping på hög nivå, men jag tyckte det var kul. Jag och mormor hade faktiskt jätteroligt tillsammans under vår heldag. Jag är ganska säker på att morfar smått började undra var vi var.
Väl hemma blev det god middag (självklart), sen efterrätt och kortspel. När vi gick och la oss strax innan midnatt var jag trött. Eftersom att natten innan varit orolig, somnade jag ganska snabbt; helt utmattad. Då spelade det ingen roll att rummet var mörkt och sängen låg och alldeles för mjuk.
Idag var det upp tidigt, eller ja; halv nio gick jag upp. Vaknade av mig själv och hörde mormor och morfar rumstera utanför rummet. Frukost och tal om släkthistoria bland annat, slutade med att jag stickade en timme (som jag sedan rev upp, eftersom det blev fult), innan jag tog bussen hem till Rickard.

Här sitter jag nu, uppe i varv till tusen. Jag kan inte riktigt slappna av. Känner mig stressad, eftersom jag ska ska ta mig till träningen om en timme. Kanske blir det två pass efter varandra, eller så blir det bara ett.
Kommentarerna ska jag svara på så fort jag kan. Det är läskigt mycket kommentarer som har ramlat in, vilket är jätteroligt! Jag försöker att tänka på alla fina ord, istället för att bli irriterad över alla töntiga bloggare som är respektlösa med hopp om att kunna göra reklam för sin egen blogg. Idioter, de kommer alltid att finnas. Därför tänker jag inte ägna någon fler ord åt dem. Istället ler jag och niger åt er som skriver hjärteberörande meddelanden till mig. Tack fina folk!

God morgon! Bilden tagen från Rickards lägenhet den 3 september.

Jag vet inte om det var för att jag åt glass precis innan jag gick och la mig, eller om den långa natten berodde på någonting annat. Rickard hade också svårt att sova. Jag antar att jag inte kan skuldbelägga glassen... Vid tio stängde jag av, släckte diverse lampor och gick och la mig. Rickard sov redan, vilket ha hade gjort de senaste två timmarna. Jag hade svårt att somna. Kände mig inte trött och hade svårt att hitta en skön position att slappna av i. Slutligen somnade jag. Sov gott, men vaknade sedan. Jag trodde klockan skulle vara runt fyra, alltså tidig morgon och endast en timma kvar tills Rickard skulle gå upp. Men så var inte fallet. Klockan hade passerat ett. Den var inte ens halv två. Förvåning. Efter det sov jag små stunder, men var sedan vaken igen. Jag var trött, men inte trött nog för att kunna sova. Jag var pigg, men att gå upp kändes fel. Rickard var också vaken. Han hade ont i huvudet, tog en tablett och låg med en kylklamp mot bakhuvudet. Vi lyckades tillslut somna. Klockan var runt fyra. En timme senare ringde Rickard till sitt jobb; han stannar hemma idag. Mitt alarm ringde sju. Jag har inplanerat ett besök.