Och där sprang livet förbi
Då insåg jag med noga eftertänksamhet att livet börjar. Mitt i detta kaos finns en individ som vill ha kärlek. Och det enda jag vill är att ge honom den. Men när jag tänker på vad det innebär blir jag rädd. Och där sprang livet förbi. Jag kan inte gömma mig längre. Jag blir alltid hittad, om inte av någon annan så av mig själv. Aldrig kan jag gömma mig. Alltid hittar någon mig. Jag kryper ihop och sluter ögonen. Paus, ge mig en paus. Stanna livet och låt mig få tänka efter. Men istället går det bara snabbare. Jag såg just livet springa förbi.
Blockerar tankarna och skapar
Blockerandet av tankar kommer att straffa mig senare. Imorgon är det måndag, då brukar allt komma över mig. En klassiker i mitt liv. Jag är van. Just nu känner jag mig däremot ganska lugn. Kvällen har tillbringats vid skrivbordet, där ännu ett kort har blivit gjort. Det tog ganska lång tid att göra; jag visste inte riktigt hur jag ville göra det. Tog en paus, när Solsidan började. Efter det fortsatte jag och lyckades då färdigställa helgens tredje kort.
Kort 76
Kort 76
Överväldigad och stolt famlar jag efter nya ord
Jag får så otroligt många fina ord av er läsare. Det är överväldigande, minst sagt! Jag blir stolt och känner mig makalöst duktig. Samtidigt blir jag skrämd av alla fina ord; jag har svårt att tro att allt det ni skriver är riktat till just mig... Jag läser själv många bloggar med fantastiska skribenter bakom orden. Era ord är de samma som jag skriver till dem (om det inte är så att ni till och med skriver finare till mig...). Jag har svårt att förstå vad ni menar. Mina ord kommer för det mesta så naturligt och ni uppskattar dem mer än jag kunde ana. Jag är överväldigad och stolt. Nu famlar jag efter nya ord. Jag går in i en oupptäckt värld och letar efter något nytt. Något nytt och spännande.
Överväldigad och stolt famlar jag efter nya ord.
Överväldigad och stolt famlar jag efter nya ord.
Söndagsångest
Då ligger jag bara på sängen. Vad mer kan jag göra?
Tankarna på kommande vecka spökar, jag blockerar dem.
Skolarbete borde göras, men istället gömmer jag mig under täcket.
Ligga på sängen och äta choklad. Två timmar idag.
Mestadels av tiden sov jag. Vad annat kan jag göra?
Det jag känner är söndagsångest.
Tankarna på kommande vecka spökar, jag blockerar dem.
Skolarbete borde göras, men istället gömmer jag mig under täcket.
Ligga på sängen och äta choklad. Två timmar idag.
Mestadels av tiden sov jag. Vad annat kan jag göra?
Det jag känner är söndagsångest.
Minnet i en bild
2009-03-21
En känsla tar över.
Fast och självsäker.
Obekväm tystnad,
men ändå en outtalad trygghet.
Vemodigt.
Tillsammans med en vän.
Finaste platsen på jorden.
Känslan av att finnas till.
Att leva.
Det är minnet i en bild.
Halsduken är nästan klar
Halsduken är nästan klar.
I veckan lovade ju jag er att visa upp halsduken. Detta inlägg har jag tänkt publicera hela månaden, eftersom jag stickade en hel del i Stockholm. Också de senaste två kvällarna har jag suttit med stickningen i högsta hugg. Det är inte mycket kvar av det andra garnet, så jag antar att halsduken snart är klar... Fast jag vet inte; hellre en för lång halsduken än en som är aningen för kort. Kanske börjar jag på det tredje garnet och gör den ännu längre. Hur som helst; den är snart klar och det lagom till att våren kommer, haha. Jag som starkt trodde på mig själv och var övertygad om att den skulle bli klar under vintern... Man kan drömma allt för lätt.
Handlingar behöver bli bekräftade
Detta är en fortsättning på ett tidigare inlägg...
Tack Rinki, för att du inspirerade mig med din kommentar.
Ett förlåt måste man bevisa sanningen i via sina handlingar. Dessutom måste man kunna se motsatsen; att handlingar ibland behöver upplyftas och förtydligast med hjälp av ord. I alla stunder hjälper de inte att bara älska; personen behöver också få bekräftat genom ord att han eller hon är älskad. Det är viktigt, mycket viktigt. För utan ord är människan stum. Och utan konversation uppstår det lätt missförstånd. Älska, visa, tala och bekräfta vad du känner. Du är unik, gör det på ditt sätt - men var ärlig. Det är så lätt att såra den man älskar. Det är därför jag försvinner in i en annan dimension.
En dimension bortom universum.
Bild från 7 december 2010.
Tack Rinki, för att du inspirerade mig med din kommentar.
Ett förlåt måste man bevisa sanningen i via sina handlingar. Dessutom måste man kunna se motsatsen; att handlingar ibland behöver upplyftas och förtydligast med hjälp av ord. I alla stunder hjälper de inte att bara älska; personen behöver också få bekräftat genom ord att han eller hon är älskad. Det är viktigt, mycket viktigt. För utan ord är människan stum. Och utan konversation uppstår det lätt missförstånd. Älska, visa, tala och bekräfta vad du känner. Du är unik, gör det på ditt sätt - men var ärlig. Det är så lätt att såra den man älskar. Det är därför jag försvinner in i en annan dimension.
En dimension bortom universum.
Bild från 7 december 2010.
Det krävs så mycket mer än ett förlåt
Ibland spelar det ingen roll hur många gånger man säger förlåt. I slutändan är det ens handlingar som räknas. Förlåt är alltid ett ord; det är handlingen som bär dess innebörd. Ibland hjälper inte ett förlåt. Många gånger krävs det så mycket mer än ett förlåt. Det krävs något stort, något som måste komma ur ärligheten själv.
Det är falskheten som får oss att falla. Det är rädslan för att misslyckas som får oss att ljuga.
När jag inser att det krävs så mycket mer än ett förlåt, då drar jag mig undan. Jag undviker att bli sårad och jag håller mig undan från de personer som tar illa upp av min närvaro. Jag drar mig tillbaka till en annan dimension.
En dimension som inte går att beskriva.
Bild från 7 december 2010.
Det är falskheten som får oss att falla. Det är rädslan för att misslyckas som får oss att ljuga.
När jag inser att det krävs så mycket mer än ett förlåt, då drar jag mig undan. Jag undviker att bli sårad och jag håller mig undan från de personer som tar illa upp av min närvaro. Jag drar mig tillbaka till en annan dimension.
En dimension som inte går att beskriva.
Bild från 7 december 2010.
Tack-kort
Tack-kort, se Jasmine's Kortmakeri.
Klockan tio i förmiddags satte jag mig vid skrivbordet och började skapa kort. Det har varit min sysselsättning fram tills nu. Det blev dock inte så många kort gjorda; endast två tack-kort i samma stil.
För att se dem och få reda på pris och information, hänvisar jag dig till Mitt Kortmakeri.
En annan syn på framtiden
För ett år sedan var Rickard inneboende hos min mamma. Han hade jobb här nere, men ingen bostad. Vi var tvungna att lösa det provisoriskt. I april 2010 fick Rickard äntligen en lägenhet - sin första lägenhet, nu på riktigt ståendes på egna ben. Med honom in i lägenheten flyttade jag, men bara några dagar i veckan. Tre hem har satt sina spår och idag vet jag knappt var jag bor. Där jag känner mig hemma, det är där jag bor.
Att bo hos Rickard åtminstone en dag varje vecka har fått mig att ändra syn på saker och ting. Dels har jag kommit närmare Rickard, självklart. Dessutom har jag börjat tänka tankarna på att jag snart kan skaffa eget. Kan och kan; jag är myndig och vuxen om några månader. Men arbete har jag nog inte, så jag borde bo kvar hemma. Eller med Rickard. Min syn på framtiden är inte vad den var för ett år sedan. Också det är självklart, men det senaste året har verkligen fått mig att tänka i andra banor. Jag vill så mycket, men ofta känns det som att mål och ambitioner glider mig ur händerna. Jag försöker, men kämpar ständigt mot tiden som rusar fram i ultrafart.
Jag har en annan syn på framtiden och anledningen till det är alla förändringar som har skett det senaste året. Tack vare Rickard.
TheSims3 - Mimmi har blivit sambo
Mimmi har blivit sambo. Hennes kärlek Cody Hult från unga år har nu flyttat in i huset. Än så länge är de bara sambos, men vem vet när det är dags för en ring på fingret?I princip det samma som att råna
Min dag har varit riktigt bra. Det känns skönt, eftersom jag har varit ganska nere på senaste tiden. Kanske är det nu det vänder, eller så var denna dag bara en paus från vardagen... Hur som helst så började dagen bra med en fantastisk morgon. Och att jag klarade provet i Naturkunskap gjorde mig också bättre till mods. Sen var eftermiddagen på stan tillsammans med Emma en riktig höjdare. Vi fikade och pratade en massa skit, bland annat om hur svårt det är att leva i ett förhållande. Det kräver så mycket av en, samtidigt som man (förhoppningsvis) får lika mycket kärlek tillbaka. Dessutom har jag i princip gjort det samma som att råna Lindex.
Nya väskor från Lindex.
Jag och Emma gick in på Lindex, för att jag hade en värdecheck på femtio kronor, som går ut om några dagar. Kläderna där var inget att ha. Däremot hittade jag en partyväska som såg helt okej ut. Femtio kronor på rean - vilket kap. Dessutom var det ta två reavaror, men betala bara för en som gällde. Hittade inte mycket mer och tog därför två väskor - enda skillnaden är att den ena är i blankt tyg och den andra i spets; men båda i svart. (Dock är bilden inte den bästa, det är något knasigt med min kamera...). Jag har i princip rånat Lindex. Jag behövde ju bara betala femtio kronor för båda väskorna och det använde jag ju min kupong till. Det kallar jag ett kap; att få två väskor och inte betala ett smack. Jag skrattar åt hela grejen, skäms nästan lite.
Nya väskor från Lindex.
Jag och Emma gick in på Lindex, för att jag hade en värdecheck på femtio kronor, som går ut om några dagar. Kläderna där var inget att ha. Däremot hittade jag en partyväska som såg helt okej ut. Femtio kronor på rean - vilket kap. Dessutom var det ta två reavaror, men betala bara för en som gällde. Hittade inte mycket mer och tog därför två väskor - enda skillnaden är att den ena är i blankt tyg och den andra i spets; men båda i svart. (Dock är bilden inte den bästa, det är något knasigt med min kamera...). Jag har i princip rånat Lindex. Jag behövde ju bara betala femtio kronor för båda väskorna och det använde jag ju min kupong till. Det kallar jag ett kap; att få två väskor och inte betala ett smack. Jag skrattar åt hela grejen, skäms nästan lite.
Jag klarade provet!
Jag är så himla glad. Nyss lämnade jag in mitt prov i Naturkunskap B - och jag är mer än nöjd. Jag besvarade alla sju frågorna - dock inte med total säkerhet. Men godkänd blir jag allra minst. Jag är så glad, pluggandet igår och mina aktiva sinnen under lektionerna har gett bra resultat. Jag tänker gå hem från skolan med gott samvete. Ska bara njuta av en helt ledig kväll hemma hos Rickard. Jag längtar efter att få sticka på min halsduk, arbetet har legat orörd sen vistelsen i Stockholm. Ni ska få se bild, jag lovar.
Nu åker jag in till stan och fikar med Emma. Henne har jag saknat och mitt humör är på topp. Snart dalar väl allt igen, därför ska jag njuta av lyckan när jag har den i min hand.
Nu åker jag in till stan och fikar med Emma. Henne har jag saknat och mitt humör är på topp. Snart dalar väl allt igen, därför ska jag njuta av lyckan när jag har den i min hand.
Gryning på ön
Klockan skulle ringa halv åtta, men jag vaknade innan dess. Väldigt skönt att slippa kasta sig upp ur sängen. Att sen kolla ut genom fönstret och mötas av en fantastisk gryning, som tar över världen.
Gryning på ön.
När jag öppnade balkongdörren, hörde jag lugnet. Jag kände den svala nattluften, som ännu ligger kvar. Jag andades in, samtidigt som jag hörde en båt dunka långt borta vid horisonten.
Än så länge har dagen varit bra. Man kan hoppas att känslan håller i sig. Efter att jag pluggade till provet igår, kände jag mig faktiskt ganska lugn. En faktor som har orsakat alla känslor den senaste tiden har varit stress. Allt beror självklart inte på skolan, men efter denna dag hoppas jag på att må bättre.
Önskar dig en bra torsdag!
Gryning på ön.
När jag öppnade balkongdörren, hörde jag lugnet. Jag kände den svala nattluften, som ännu ligger kvar. Jag andades in, samtidigt som jag hörde en båt dunka långt borta vid horisonten.
Än så länge har dagen varit bra. Man kan hoppas att känslan håller i sig. Efter att jag pluggade till provet igår, kände jag mig faktiskt ganska lugn. En faktor som har orsakat alla känslor den senaste tiden har varit stress. Allt beror självklart inte på skolan, men efter denna dag hoppas jag på att må bättre.
Önskar dig en bra torsdag!
Med hjälp av tankekartor
Jag har två prov imorgon. Det är vad min skoldag består av, inte så där lockande att åka till skolan. Men det känns trots allt bra. Jag har övat på Naturkunskapen genom att göra fyra tankekartor och sedan repeterat utifrån dem. Tankekartor är faktiskt himla bra! I december kom jag äntligen på vilken studieteknik som passar mig bäst. Jag kände mig så säker på min sak att jag till och med skrev ett inlägg om just studieteknik. Och jag kan tala om att den tekniken fungerar än! Visst tar det lång tid och mycket plats i häftet, men man lär sig en himla massa. Dessutom får man se till vad man får gratis; en enkel överblick och tydliga samband. Jag är nöjd och känner mig till och med stolt över mig själv, för att jag hade disciplinen att plugga.
Jag ska erkänna att jag köpte mig en påse godis, innan jag åkte från stan idag. Meningen var att jag skulle äta godiset som belöning, för att sporra mig själv till att plugga. Jag har hört att det fungerar bra för många andra, därför tänkte jag att det skadar väl inte att testa. Dessvärre blev det inte som jag hade tänkt mig; jag påbörjade godispåsen redan innan pluggandet, då jag satt vid datorn och frös. När dte väl var dags att skriva dessa tankekartor, hade jag inte ens en tanke på godiset... Kanske har jag konstaterat att godis i studiesyfte inte är min grej?
Provet i spanska, som jag också har i morgon, borde gå bra. Det känns som att jag kan åtminstone hälften av glosorna helt säkert. Grammatiken har jag i bakhuvudet, det borde gå.
Nu återstår det bara att lita på sig själv. Det är nyckeln till framgång!
Jag ska erkänna att jag köpte mig en påse godis, innan jag åkte från stan idag. Meningen var att jag skulle äta godiset som belöning, för att sporra mig själv till att plugga. Jag har hört att det fungerar bra för många andra, därför tänkte jag att det skadar väl inte att testa. Dessvärre blev det inte som jag hade tänkt mig; jag påbörjade godispåsen redan innan pluggandet, då jag satt vid datorn och frös. När dte väl var dags att skriva dessa tankekartor, hade jag inte ens en tanke på godiset... Kanske har jag konstaterat att godis i studiesyfte inte är min grej?
Provet i spanska, som jag också har i morgon, borde gå bra. Det känns som att jag kan åtminstone hälften av glosorna helt säkert. Grammatiken har jag i bakhuvudet, det borde gå.
Nu återstår det bara att lita på sig själv. Det är nyckeln till framgång!
Moder Jord har än en gång lagt is i vårt hav
Genom is tvingas vi åka, nu när kylan har återvänt.
Kylan inifrån
Jag har ont i hela kroppen. Det beror antagligen på att jag hade idrott i skolan igår... Samtidigt kan jag inte förstå varför hela kroppen ömmar; jag brukar ta i bra mycket mer, när jag kör träningspass på Friskis&Svettis. Utöver smärtan i kroppen är jag otroligt trött. Jag förstår inte varför; jag sov faktiskt ganska många timmar under helgen. Och kallt är det också. Det är en kyla som kommer inifrån. Jag har känt den ett tag. Det spelar ingen roll hur mycket kläder jag har på mig, hur många filtar jag sveper in mig i eller hur många täcken jag ligger under - jag fryser ändå! Det är ganska jobbigt, med tanke på att livet inte kan levas under en filt...
Tack till dig som läsare, för att du kommenterar och visar ditt stöd!
Tack till dig som läsare, för att du kommenterar och visar ditt stöd!
Utdrag; Jag slutade aldrig tro
"... Att tvivla på att du inte brydde dig om mig, är som att tvivla på kärlek. Dina ord och dina handlingar kanske inte var äkta, men det är inte rättvist att förneka att du brydde dig om mig. Allt du gjorde för mig, allt du sa och alla gånger som du hjälpte mig och ställde upp; alla de gångerna bevisar gemensamt en sak; att du brydde dig om mig. Det är orättvist att förneka det. Jag slutade aldrig tro. Det var du som inte vågade erkänna."
Beverly Hills 90210 - en serie jag inte glömmer
Jag sitter i skolan. Min uppgift inför svensklektionen imorgon är att analysera en tv-serie. Självklart har jag valt att skriva om Beverly Hills 90210 - den serien glömmer jag inte så lätt. Jag tänker ofta på den, på hur gärna jag ville ha samtliga säsonger på dvd. Det vill jag fortfarande, men jag får inte längre samma dos av serien. Eftersom den inte sänds på tv längre, är det som ni förstår svårt att få den där vardagliga dosen. Jag satt ju faktiskt framför teven varje måndag. Då slutade jag tidigt, tog första bästa spårvagn hem till Rickard och såg det som var kvar av avsnittet. Till teven hade jag alltför ofta ett paket glass. Det var magiska stunder...
Jag har inte glömt bort serien. Jag ska köpa den kompletta utgåvan på dvd. Frågan är bara om de beställer in varan, om jag vill ha den... Man kan hoppas, jag vill ju så gärna ha den! Tilläggas kan att det var tanken på att en dag få köpa säsongerna av Beverly Hills 90210, som sporrade mig till att jobba förra sommaren. När det var tråkigt eller stressigt, då tänkte jag bara på pengarna jag tjänade. Jag räknade att dessa timmar var det samma som en säsong av serien. Det känns som ett svek mot mig själv att inte hålla det löftet. Jag kämpade ju faktiskt och därför tycker jag att jag förtjänar min belöning; nämligen att få se hela serien från början till slut - om och om igen.
Nu är ord inte tillgängliga
För tillfället är jag ganska låg. Min profil kan liknas med uppdateringen här på bloggen... Men ursäkter ger jag er inte, jag antar att ni förstå att livet är livet. Ibland är det rätt skönt att inte känna sig buden till bloggen, trots att jag gärna hade publicerat fler inlägg. Idéerna finns här inne någonstans, men just nu är ord inte tillgängliga. Jag hoppas att ni har överseende? Vill ni hjälpa mig lite på traven, kan du alltid komma med önskemål på vad du vill läsa om. Inom kort kommer jag att publicera en bild på mig själv från år 2007, efter önskemål från läsare. Det är ganska personligt (Jag tycker inte om att visa bilder på mig själv och är därför larvig inom detta ämne.), men en bild ska dyka upp - det kan jag nästan garantera. Håll ut! Ibland måste man få pusta lite, andas lite och leva lite.
Sökt sommarjobb på Liseberg
Bild från Liseberg.se
I vår fyller jag 18 år . Det betyder att jag äntligen är tillräckligt gammal för att sommarjobba på Liseberg. Som jag har längtat! Min ansökan är skickad. Nu är det bara att hoppas på det bästa...
TheSims3 - Syskonen Tyrgran har lämnat boet
Just nu är jag himla insatt i mitt theSims3-spelande. Jag har vissa perioder då jag knappt vill göra något annat. Här kommer fortsättningen på förra inlägget.
Syskonen Tyrgran har nu lämnat boet och flyttat ut i världen - på egen hand. Lyckligtvis har de varandras sällskap i den nyrenoverade lilla villan. Bob beundrar stolt den öppna spisen, som han så skickligt byggde till. Och Mimmi, hon njuter av matlagningen i de stora och rymliga köket. Ungdomarnas mål är att leva livet precis som de vill; Bob med drömmen om att lyckas inom sin karriär på sjukhuset och Mimmi har som livsambition att klå alla stormästare i schack, för att själv ta över den titeln. Kommer de att lyckas? Fortsättning följer...
Syskonen Tyrgran har nu lämnat boet och flyttat ut i världen - på egen hand. Lyckligtvis har de varandras sällskap i den nyrenoverade lilla villan. Bob beundrar stolt den öppna spisen, som han så skickligt byggde till. Och Mimmi, hon njuter av matlagningen i de stora och rymliga köket. Ungdomarnas mål är att leva livet precis som de vill; Bob med drömmen om att lyckas inom sin karriär på sjukhuset och Mimmi har som livsambition att klå alla stormästare i schack, för att själv ta över den titeln. Kommer de att lyckas? Fortsättning följer...
Favoritbild på katten Diva
Favoritbild på katten Diva, 2007-07-05.
När jag tar mig tiden att titta igenom bilder från förr, hittar jag en hel del bilder att le åt. Många bilder på mig, om man jämför med antalet jag idag tar, väcker fina minnen. Våren 2007 fick jag min första digitalkamera i födelsedagspresent. Den användes flitigt redan från dag ett. Jag var solbränd, kär, självsäker och ganska söt. Bilderna på mig ska definitivt sparas! Tänk va roligt det är att titta tillbaka och se hur liten man en gång såg ut. Jag skäms faktiskt över mig själv, eftersom jag nu för tiden väldigt sällan tar bilder på mig själv. Jag trivs helt enkelt inte framför kameran, men jag önskar att så vore.
Ambitiös elev
Jag skulle vilja påstå att jag är en väldigt ambitiös elev. Med det menar jag inte att jag har högst betyg i samtliga ämnen, för det har jag inte. Däremot har jag högsta betyg enligt mig själv, eftersom jag alltid gör mitt bästa. Jag tror starkt på min egen förmåga och jag vägrar nedvärdera mig själv. Jag upplever självklart också de stunderna, när skolarbetet har gått dåligt och jag helst vill ge upp. Men efter några tankestunder brukar den känslan gå över och jag presterar med ny kraft.
Idag hände dock något som kändes som ett slag i bröstet. Jag höll på att börja gråta inför läraren, när vi pratade om slutuppgiften i caset. Jag som vid provtillfället kände mig ganska nöjd var idag så missnöjd man kan bli. Jag var så besviken på mig själv och det var också läraren. Han förklarade varför han hade satt det betyget han har gjort och jag försökte självklart försvara mig; fy den som ger sig utan strid. Nej, riktigt så var det; jag tyckte helt enkelt inte att han hade bedömt mig rätt. Men visst håller jag med honom och så här i efterhand, efter att jag har fått bearbetat mötet med honom och hans kritik, förstår jag hur han menar och jag är villig att ta åt mig av hans ord. Man måste misslyckas, för att kunna resa sig upp och bli bättre. Men just då kändes det väldigt hemskt - som ett riktigt misslyckande.
Idag hände dock något som kändes som ett slag i bröstet. Jag höll på att börja gråta inför läraren, när vi pratade om slutuppgiften i caset. Jag som vid provtillfället kände mig ganska nöjd var idag så missnöjd man kan bli. Jag var så besviken på mig själv och det var också läraren. Han förklarade varför han hade satt det betyget han har gjort och jag försökte självklart försvara mig; fy den som ger sig utan strid. Nej, riktigt så var det; jag tyckte helt enkelt inte att han hade bedömt mig rätt. Men visst håller jag med honom och så här i efterhand, efter att jag har fått bearbetat mötet med honom och hans kritik, förstår jag hur han menar och jag är villig att ta åt mig av hans ord. Man måste misslyckas, för att kunna resa sig upp och bli bättre. Men just då kändes det väldigt hemskt - som ett riktigt misslyckande.
TheSims3 - Mot vuxenlivet
Sist jag skrev om theSims3 var i november... Då berättade jag om att Ellie hade lyckats fjäska till sig några extra år, genom att överräck en blomma den dagen då tiden egentligen var kommen, läs inlägget här. Nu har det gått en tid och jag spelar med Ellie's son; George, och hans familj.
George's son Bob har firat födelsedag och är nu på väg mot vuxenlivet. Än så länge bor han kvar hemma, men det blir nog inte länge till. När hans lillasyster Mimmi är redo att kliva ut i stora världen, blir det förhoppningsvis en gemensam flytt.
På bilden ser du Bob i familjens matsal och i bakgrunden ser du en skymt av köket.
George's son Bob har firat födelsedag och är nu på väg mot vuxenlivet. Än så länge bor han kvar hemma, men det blir nog inte länge till. När hans lillasyster Mimmi är redo att kliva ut i stora världen, blir det förhoppningsvis en gemensam flytt.
På bilden ser du Bob i familjens matsal och i bakgrunden ser du en skymt av köket.
Tiden läker alla sår
Sabina om Utdrag; Förälskelser passerar:''Den som säger att tiden läker alla sår, den ljuger''
Svar: Jag tror på att tiden läker alla sår. Med tiden gör skadan inte lika ont. Men samtidigt påstår jag inte att ärren försvinner. De kommer alltid att finnas kvar och vi kommer på så sätt bli påminda om det som var förr.
Hennes kommentar var väldigt bra och jag fick mig en tankeställare. Men jag är nöjd med mitt svar, det är så jag tror (och hoppas på) att det är. Annars finns det liksom ingen mening med att gå vidare efter det man tror gör som ondast.
Sen återgår jag till min dvala
Idag har det känts som att jag bara vandrar omkring som en zombie. Vi pratar om tankeväckande ämnen i skolan, men jag gör bara uppgiften och återgår sen till dvala.
Jag reflekterar inte över saker och jag känner mig kall och tom...
Som om livet väntar på att något ska hända. Förberedelser inför en tid som väntar. Men jag vet inte vad. I ärlighetens namn blir jag bara frustrerad över att jag inte är på samma sätt som jag brukar. Jag är en ganska orolig person, men inte alls i närheten av vad jag är nu. Senaste dagarna har jag i princip oroat mig för allt och det är ganska påfrestande. Känslan smög sig på i söndags, utan anledningen. Dagen och kvällen innan var underbar, läs mer här, så jag förstår inte varför det har blivit som det är.
Jag behöver nog bara få vara så här ett tag till. Jag lever mitt liv, sen återgår jag till min dvala. Men det är okej, jag vet det. Ge mig bara lite tid.
Tack för era otroliga kommentarer, ni håller mig uppe.
Jag reflekterar inte över saker och jag känner mig kall och tom...
Som om livet väntar på att något ska hända. Förberedelser inför en tid som väntar. Men jag vet inte vad. I ärlighetens namn blir jag bara frustrerad över att jag inte är på samma sätt som jag brukar. Jag är en ganska orolig person, men inte alls i närheten av vad jag är nu. Senaste dagarna har jag i princip oroat mig för allt och det är ganska påfrestande. Känslan smög sig på i söndags, utan anledningen. Dagen och kvällen innan var underbar, läs mer här, så jag förstår inte varför det har blivit som det är.
Jag behöver nog bara få vara så här ett tag till. Jag lever mitt liv, sen återgår jag till min dvala. Men det är okej, jag vet det. Ge mig bara lite tid.
Tack för era otroliga kommentarer, ni håller mig uppe.
Västtrafik - konsekvenserna av dåligt underhåll
Det senaste halvåret har jag varit väldigt nöjd med Västtrafik och dess avgångar. Jag har i ärlighetens namn inte skickat in en enda resegaranti under hösten. Minst en gång i veckan upplever jag förseningar, men då rör det sig om max tio minuter (och det måste få vara okej, när det gäller Västtrafik). Men idag har Västtrafik fått sota för konsekvenserna av dåligt underhåll av sina fordon...
Jag kliver på vagnen som vanligt och lyckas ta mig till centrala stan. Där stannar vagnen på grund av att en vagn längre fram har fått problem. Efter att akut service har genomförts kan vagnen rulla igen. Dock släpps passagerarna av på nästa hållplats och resenärerna från den vagnen kliver på vagnen som jag sitter på. Vagnen är full och fem minuter sen, men det går bra. (När vagnen är full i Göteborg, ska man inte klaga - jämför bara med tunnelbanorna i Stockholm!) Nästa överraskning är att vagnen jag sitter tydligen ska vända?! Jag är nu två hållplatser från min slutdestination och jag går besviket av. Det jag tänker då är att Västtrafik inte värnar om sina resenärer, som ofta får gå av på den hållplatsen, på grund av problem i trafiken. Vi står där och väntar, men vagnen jag satt på vägrar att köra. Tydligen är det något fel på dörrarna. Vagnen bakom börjar fyllas med otåliga resenärer och också jag går på. Men det verkar lönlöst, därför går jag av än en gång och går de två återstående hållplatserna. Jag var framme ungefär samtidigt som första vagnen anlände till hållplatsen. Och sen kom samtliga vagnar en efter en, eftersom det hade bildats ett följetåg vid samtliga stopp på vägen.
Jag säger det igen; Västtrafik - detta företag.
På grund av dåligt underhåll lyckades två vagnar krångla inom loppet av tjugo minuter! Det är inte acceptabelt. De har faktiskt en skyldighet att hålla sina fordon i gott skick, liksom vi resenärer har en skyldighet att betala för våra resor. Västtrafik har rättighet att få in sina kostnader och vi som resenärer har rättighet att få komma fram enkelt, bekvämt och utan att byta onödigt många gånger.
Västtrafik har gjort det igen.
... men jag kan skriva
Kort 73
Äntligen har jag lyckats göra ett kort. Det var ett tag sedan, men jag har varken haft tid, lust eller inspiration. Och kortet ovan var inte precis enkelt. Själva kortet kanske ser enkelt ut, men alla idéer som ligger bakom är för många. Jag hade säkert kunnat göra fler kort ikväll, men nu är jag tömd på inspiration.
Dock är skrivandet något som går aktivt framåt. Det är skrivandet jag tar till, när det känns som att hela världen stannar. Och just nu känns det lite så, för jag kan inte ta några beslut. Det som jag lyckas bestämma är bara flyktvägar, för att slippa se det tillståndet jag befinner mig i. Min förvirring som smyger sig på, men den visar sig aldrig i dagsljus. Jag måste leta, samtidigt som jag är rädd för att hitta något obehagligt. För något är fel, jag är bara rädd för att det är väldigt mycket bakomliggande orsaker.
... men jag kan skriva och det är precis vad jag gör.
Utdrag; Förälskelser passerar
"Förälskelser passerar, det vet vi nog alla mycket väl. Och att man går vidare, att tiden läker alla sår – det vet vi också. Men när man väl står där med ett brustet hjärta och för sista gången ser honom gå, då är det inte lika enkelt. När hon kommer gåendes där borta och det enda man egentligen vill är att trösta henne. Och det tar emot, men det gör ingenting. Hennes svek mot mig är inget i jämförelse med hans. Inte i jämförelse med vad han gjorde mot oss. För kalla oss naiva, gör det. Det ordet kan inte innehålla mer sanning. Men kärleken ska man inte leka med. Kärleken ska man vårda ömt."
Underbart - även på vintern
Genom is, se fler bilder här.
Vackra Göteborg, men vid närmare eftertanke vet jag inte om jag kan hålla med om det på vinter. Snön smälter och gatorna täcks av vatten. Temperaturen växlar mellan någon enstaka plusgrad till fåtalet minusgrader, men det räcker för att isen ska lägga sig lager för lager på gångbanorna. Den varmare temperaturen ger inte bara tankar på vår, utan gör också att isblocken försvinner. Det var ju verkligen en mäktig syn, om du frågar mig. Det vet jag att min vän Eleonore håller med om, efter att ha läst hennes kommentar: "Det ser så mysigt ut att bo ute på en ö sådär! T o m på vintern, eller så är det dina bilder som gör att det ser så härligt ut." Och på den frågan är svaret enkelt; det är helt fantastiskt att bo ute på en ö. Miljön är underbar - även på vintern. Och nu går vi ju mot ljusare tider, vilket gör att mörka eftermiddagar inte längre är lika besvärande. Klockan har passerat fyra och än är det inte mörkt.
Att sommaren har passerat (men snart är här igen) förändrar inte min syn på skärgårdslivet. Jag älskar det! Ön jag bor på förgyller mitt liv på många sätt.
Se också tidigare inlägg om öns alla årstider.
Rädd för att gå vilse
Alla känslor passerar, det vet jag mycket väl. Mina unga år har bestått av alla möjliga känslor - och alla har de passerat och format mig till den individen jag är idag. Och jag borde vara van, för jag har varit med om känslan många gånger förut. Men jag kan inte undvika tankarna på att jag kanske inte hittar tillbaka. Det är ord som känns patetiska, men jag är rädd för att gå vilse. Att hela tiden stå vid kanten och vänta. Jag behöver få någonting som gör att jag vänder mig om och går mot säkrare marker. Jag är rädd för att falla för gott. Rädd för att gå vilse.
Tack för era fina kommentarer. Era ord betyder så mycket, det är därför jag vågar vara öppen mot er.
Tack för era fina kommentarer. Era ord betyder så mycket, det är därför jag vågar vara öppen mot er.
Tappat greppet
Jag har tappat bort mig själv. Någonstans på vägen tappade jag bort vem jag är. Jag ska gå tillbaka och leta. Tillbaka dit då jag kände mig hemma.
I stunder som denna vill jag helst bara bli älskad. För hur odräglig och hemsk jag än är, hoppas jag ändå på att bli omtyckt. Mitt självförtroende sjunker sakta till botten, det som förut flöt tryggt på ytan. Men tiderna förändras och någonstans på vägen tappade jag greppet. Mina perspektiv är sneda och min hand borda vara omplåstrad. Men att plåstra om sig själv är svårt, speciellt när man inte har någon aning om hur man gör. För jag har försökt, det har jag. Men nu tror jag inte att jag kan göra så mycket mer, än att gå tillbaka och leta efter vem som är jag.
I stunder som denna vill jag helst bara bli älskad. För hur odräglig och hemsk jag än är, hoppas jag ändå på att bli omtyckt. Mitt självförtroende sjunker sakta till botten, det som förut flöt tryggt på ytan. Men tiderna förändras och någonstans på vägen tappade jag greppet. Mina perspektiv är sneda och min hand borda vara omplåstrad. Men att plåstra om sig själv är svårt, speciellt när man inte har någon aning om hur man gör. För jag har försökt, det har jag. Men nu tror jag inte att jag kan göra så mycket mer, än att gå tillbaka och leta efter vem som är jag.
Genom is - en serie bilder
Det är en kall vinter även detta år. Förra året fotograferade jag en resa genom isen.
Nu får du ta del av årets bilder med samma motiv.
Genom isen - en serie bilder, 110115.
Känsla
Som om min närvaro inte spelar någon roll.
Som om det jag gör inte är tillräckligt.
Som om jag lika väl kan gå vidare,
utan att ens blicka bakåt.
Du tar den lilla energin jag har kvar.
Mitt hjärta fylls av lycka,
varje gång du visar att jag finns
- att jag faktiskt finns hos dig.
Som om det jag gör inte är tillräckligt.
Som om jag lika väl kan gå vidare,
utan att ens blicka bakåt.
Du tar den lilla energin jag har kvar.
Mitt hjärta fylls av lycka,
varje gång du visar att jag finns
- att jag faktiskt finns hos dig.
Skridskor + filmkväll
Jag hade det jättemysigt igår. Trots att jag fick vänta en stund på att de andra skulle komma (eftersom jag var tidig, åkte ju från ön) blev dagen helt klart toppen! Jag hade så himla trevligt i ishallen och folk var så kärleksfulla och snälla. Det var synd att alla inte hade möjlighet att vara med hela dagen och sedan in till nattens början. Vi umgicks nämligen hela dagen - sammanlagt tolv timmar. Tre timmar i ishallen, sen till stan för att inhandla mys inför kvällen och dessutom blev det en tidig middag på McDonalds. Filmkvällen hos en av vännerna bestod av 'Pirates of the Caribbean' och 'National Treasure 2', båda två mycket bra filmer. Jag hade hur mysigt som helst, när jag halvlåg i soffan tillsammans med person jag verkligen tycker om! Vi var inte många, men fyra är väl ändå helt okej?
Båten åkte genom ett hav fullt av is.
På bilden ovan kan ni se hur havet såg ut, när jag åkte in till stan igår förmiddag. Isblock och ren sörja av krossad is. Att gå hem klockan halv två på natten var inte lätt. Du vet säkert själv hur det är, när is täcks av vatten; det blir halt. Och där gick jag, med mina skridskor och en stor påse godis. Jag försökte undvika de hala fläckarna, men det var lättare sagt än gjort. Regnig natt, hala vägar och en trött Jasmine. Men det gick bra, jag höll mig själv på fötter och när jag kom hem var det bara jackan som var dränkt av nederbörden.
Jag somnade som en stock, men kunde inte undgå att notera det lyckliga leendet på mina läppar. Dagen och kvällen var helt klart fantastiska timmar.
Båten åkte genom ett hav fullt av is.
På bilden ovan kan ni se hur havet såg ut, när jag åkte in till stan igår förmiddag. Isblock och ren sörja av krossad is. Att gå hem klockan halv två på natten var inte lätt. Du vet säkert själv hur det är, när is täcks av vatten; det blir halt. Och där gick jag, med mina skridskor och en stor påse godis. Jag försökte undvika de hala fläckarna, men det var lättare sagt än gjort. Regnig natt, hala vägar och en trött Jasmine. Men det gick bra, jag höll mig själv på fötter och när jag kom hem var det bara jackan som var dränkt av nederbörden.
Jag somnade som en stock, men kunde inte undgå att notera det lyckliga leendet på mina läppar. Dagen och kvällen var helt klart fantastiska timmar.
Vita skor med kniv inunder
Att ha skilda föräldrar är inte alltid det lättaste - speciellt inte om man är planeringsmänniska som jag är. Det blir lätt ett dilemma, när man inte kommer ihåg var allt man äger finns. Och ja, jag har faktiskt funderat på att skriva en lista på var mina saker finns - i vilket respektive hem - men det kommer ju inte att hålla i längden och dessutom tar det för lång tid. Så att hitta dessa vita skor med kniv inunder var inte enkelt.
Mina skridskor.
Jag visste att jag hade ett par skridskor någonstans, men hade ingen aning om var. Efter att ha leta i samtliga utrymmen hos mamma, ringde jag till pappa och bad honom kolla efter dem. Som tur var hittade han dem.
Idag blir det som ni kanske förstår skridskoåkning för min del. Jag tar snart båten in till stan, för att möta upp vänner på en skridskobana i stan. Efter det är en filmkväll planerad. Och så långt är det planerat; jag har alltså ingen aning om när jag kommer hem igen.
Hoppas att ni får en mysig lördag!
Mina skridskor.
Jag visste att jag hade ett par skridskor någonstans, men hade ingen aning om var. Efter att ha leta i samtliga utrymmen hos mamma, ringde jag till pappa och bad honom kolla efter dem. Som tur var hittade han dem.
Idag blir det som ni kanske förstår skridskoåkning för min del. Jag tar snart båten in till stan, för att möta upp vänner på en skridskobana i stan. Efter det är en filmkväll planerad. Och så långt är det planerat; jag har alltså ingen aning om när jag kommer hem igen.
Hoppas att ni får en mysig lördag!
Blogcandy hos Pysselbus!
Blogcandy hos Pysselbus!Spana in detta läckra material, som man har chansen att vinna hos Pysselbus. Jag skulle gärna vilja vinna, dekorationerna passar mig perfekt - och de kommer väl till användning. Nu är det bara att hoppas på det bästa. 19 januari är sista dagen att anmäla sig. Gör det du också, klicka här!
Utdrag; Visst saknar jag dig
"Det finns inte mycket kvar. Låtarna du spelade för mig. Platserna vi besökte. Och bilderna, som lätt som en fjäder passerar förbi. Det jag kan se av dig är inte lika som förr. Det är inte likt på något sätt. Kärleken är inte den samma. Men framför allt, jag har slutat att hoppas – nästan. Under alla åren som passerade var hoppet det som höll mig kvar på banan. Utan det skulle jag aldrig stå här idag. Utan känslan som kändes så starkt, hade jag aldrig varit så desperat. Jag hade accepterat att du inte ville och att jag borde gå vidare. Men du bjöd in till det; du bjöd hem mig till dig. Det måste ju betyda något, eftersom det aldrig borde ha hänt. Du skulle aldrig ha gjort det, om det inte var för att du ville något speciellt. Och det var just det du ville, men det förstod jag inte då. Och det förstår jag inte nu heller; jag förstår inte varför du gjorde det. Som en fiskelina slängde du ut ditt bete och när jag nappade drog du hastigt undan din lockande sida. Du lät mig infinna mig i en känsla av misslyckande. Som en fisk försökte jag om och om igen, men dessvärre utan resultat – men samtidigt helt väntat. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda, för att vinna ditt hjärta. Jo, det hade jag. Jag hade kunnat vara mindre på, men det var då. Då behövde jag bekräftelse. Då behövde jag kärlek. Det är inte på samma sätt nu, men visst saknar jag. Visst saknar jag dig."
Vikt - ett skrämmande dilemma
Bildkälla: iform.se
Jag var faktiskt i simhallen igår. Tillsammans med Rickard. Vi simmade en kilometer - båda väldigt stolta, när vi klev upp ur vattnet. Idag har jag tränat Step 1, riktigt kul. Men jag är inget träningsfreak, inte alls. Jag tränar när jag har tid - eller rättare sagt; när jag tar mig tiden. Det som sporrar mig är nog... att jag vill bli smalare. Som så många andra tjejer i tonåren är min syn på min kropp ganska kritisk. Det finns bara ett fåtal centimetrar av min kropp, som jag inte har talat negativt om. Övriga delar av kroppen har jag många gånger kritiserat, och kanske vid vissa tillfällen med all rätt.
Hårda ord från unga år har satt sina spår. I åttan lyckades jag gå ner några kilo i vikt, vilket folk faktiskt noterade. Jag blev väldigt glad, när jag fick höra deras ord. Många sa att jag var helt perfekt och inte behövde gå ner mer i vikt, då skulle jag se för smal ut. Det gick inte längre, jag var inte ens i närheten av att drabbas av sjukdom. Men känslan av att folk tyckte att jag var fin, den sitter kvar. Och när jag erkänner för mig själv (och för er) att det är anledningen till att jag tränar, då skäms jag. För jag står inte för att utseendet är det viktiga. Enligt mig är det insidan som räknas, inte det man kanske först lägger märket till.
Vikt är för mig ett skrämmande dilemma. Att ställa mig på en våg är något av det värsta jag vet. Att befinna sig i badhus gör att jag ständigt håller armarna kring min "oattraktiva mage, som är fläskig". Att visa mina små bröst känner jag mig inte heller bekväm med. Det finns mycket att klaga på, men egentligen borde jag fokusera på hur det känns här inne - du vet där kärleken känns och där sårandet gör som ondast. Där, där sitter också min skräck. Min skräck för att inte vara tillräckligt fin, inte bli accepterad för den jag är och för att - i värsta fall - inte bli omtyckt och älskad på grund av min kropp som är "fel". Där inne sitter rädslan. Rädslan för att inte räcka till.
Jag tycker inte att det är roligt att träna. Jag känner dåliga vibbar när jag går dit och efter passet tänker jag att jag kunde ha tagit i mer. Jag blir inte nöjd. Visst kan jag känna mig stolt, men aldrig tillräckligt stolt för att börja trivas med min kropp.
Det är inget fel på min kropp. Jag tror inte att någon skulle påstå att jag är tjock, jag är faktiskt ganska medel. I simhallen igår (när jag var i vattnet, så att ingen kunde se mig) kände jag mig faktiskt ganska smal. Min mage kändes platt och jag blev lite glad inombords. Men sen kände jag på det som ska föreställa höfter... hårda ben som inte ger plats åt fett, därför har jag mina skavanker precis ovanför byxlinningen. Vikt - ett skrämmande dilemma.
Era ord betyder!
"Jättebra skrivet! Du är väldigt bra på att sätta ord på saker och ting, så jag förstår att du mår bättre när du lyckas med det. Jag hoppas att du inte är alltför självkritisk och låter min och andras fina ord om dina texter verkligen gå in; för det förtjänar du!" Kommentaren kommer från en av mina mest aktiva läsare Rinki, tack för den.
Jag vill att ni ska veta att era ord är betydelsefulla. Passionen för att skriva finns där, men det är tack vare och med hjälpa av era fina ord som jag faktiskt skriver. Det dåliga samvetet infinner sig lätt, trots att jag vet att det inte borde vara så. Men jag försöker att inte se det så. Istället tar jag det som en påminnelse om att det jag publicerar i bloggen är uppskattat och att ni vill läsa mer, stämmer det?
Kärleken till skrivandet har funnits i flera år, men trots att jag känner mig ganska säker på min sak... kommer det dåliga självförtroendet krypande då och då. En misslyckad text måste vi alla skriva, för att kunna bli bättre. Men det är inte lätt att ta sig upp ur perioden av sämre texter som inte betyder något för en. Då tänker jag på er, på era fina ord som alltid förgyller min dag. Tack, jag tycker verkligen om er. Jag uppskattar dig, du som troget tittar in i min blogg och ger respons. Kärlek till dig.
Utdrag; Kedjan
"En dag kommer sörjandet vara över. För tiden som var tillsammans med dig, det är en tid som är förbi. En tid som har passerat och som jag måste kunna lämna ifrån mig. Men det är svårt, fruktansvärt svårt. För jag låste mig fast vid dig. Kedjan är inte lätt att ta sönder, för den är stark och gjorde av äkta känslor. Någonstans finns en nyckel till kedjans lås, men den nyckeln är jag rädd att jag glömde hos dig."
Vacker kväll i mars 2009
Sparandet av bilder i arkitvet fortsätter och ikväll fick jag beskåda bland annat dessa...
Vacker kväll i mars 2009.
Vacker kväll i mars 2009.
Utdrag; Min kärlek till dig
"Och ditt beslut väcker oro, men samtidigt vet jag så väl; du kommer tillbaka. Eller jag vet inte, det är fel ord; men jag hoppas. Jag hoppas att du kommer tillbaka. Och om du gör det, så vill jag att du ska veta att jag alltid finns här. Med öppen famn står jag här framför dig. Du är alltid välkommen. Du är välkommen hem. Jag hoppas att du ser min kärlek, om den så bara har passerat och blivit på vänskapens nivå. Jag hoppas att du ser. Och att du kanske till och med förstår. Att du förstår min kärlek. Min kärlek till dig."
Tillbaka till skolan
När jag kliver in i skolans café, möts jag av en strålande glad vän. Hon kramar om mig hårt och jag känner mig välkommen. Tydligen lite för välkommen, eftersom min ljudnivå är för hög - det är i alla fall vad en elev vid samma bord säger till mig. Och där sjunker synen på mig själv och jag drar mig ursäktande därifrån. För mig själv. Det är just det som får mig att falla; små ord som egentligen inte betyder något särskilt, men som får mig att bli osäker. Bland folk jag inte känner gemenskap med är synen på mig själv smutsig och jag känner mig inte behövd. Att sitta mitt i klassrummet under lektionen gör att jag osäkert krymper till en liten individ. Och där finns ingen som hjälper mig upp, inte just då. Det är först under lunchrasten, som jag känner omtanke och gemenskap med vänner i andra klasser. Men tills dess, är det bara att vänta?
De kommande sex veckorna ska jag arbete med ämnen som jag inte alls tycker om. Dessutom har jag dåliga minnen från ettan och det känns ganska orimligt att jag ska lyckas ta mig över de hindren. Det blir inte bara en prestation att få bra betyg, jag har också fått en oundviklig uppgift; att lyckas återse ett misslyckande och på så sätt kunna gå vidare.
Det känns inte alls bra att skolan har börjat igen.
Hur känner du inför vardagen som åter är här?
De kommande sex veckorna ska jag arbete med ämnen som jag inte alls tycker om. Dessutom har jag dåliga minnen från ettan och det känns ganska orimligt att jag ska lyckas ta mig över de hindren. Det blir inte bara en prestation att få bra betyg, jag har också fått en oundviklig uppgift; att lyckas återse ett misslyckande och på så sätt kunna gå vidare.
Det känns inte alls bra att skolan har börjat igen.
Hur känner du inför vardagen som åter är här?
Några dagar till, snälla?
Finns det någon mer än jag, som börjar känna smått panik inför att återgå till vardagen igen? Min panik är oundviklig, men jag gör mitt bästa för att inte tänka på morgondagen. Skola och vardag igen. Dessutom en hel del måsten som måste göras snarast - helst igår... Kan jag inte bara få vara ledig några dagar till, snälla?
Första träningen på året tog jag del av tidigare idag. Det kändes bra då, men efteråt känns det alltid som att jag har misslyckats. Och så skolan, som inte alls tilltalar mig - inte det allra minsta. Negativ och med en kvarstående förvirring. Och till min besvikelse hittade jag inte ett block som tillade mig. Mina ord har ännu inte hamnat på papper.
Ett nytt år
Nytt år känns alltid konstigt för mig. Jag är alltid lika rädd och alltid lika högt uppe i luften och svävar. Som om jag har tappat greppet om livet och alltid - vid varje årsskifte - måste välja om mina val på nytt. Som om det inte räcker med att jag har valt en gång. Och visst kan man ångra sig och visst förtjänar en tanke att tänkas två gånger - men det är inte alltid man vill bli påmind om alla misslyckande som man har gjort senaste året. Ett nytt år. Och jag är lika förvirrad och osäker som vanligt. Livet tar en vändning, men egentligen fortsätter det bara på samma sätt.
Med året 2011 framför mig
Det är med ovana fingrar som dessa ord skrivs. Jag har varit i Stockholm och kom innanför dörren här hemma i Göteborg för bara en liten stund sen. Bloggandet ska självklart komma igång igen, det kan jag lova. Tre inlägg fick ni läsa under min vistelse ifrån datorn, inte mer. Och ni fick heller ingen lyckoönskning inför år 2011, så här kommer den; Gott Nytt År!
Med året 2011 framför mig ska jag förmedla vad som senaste tiden har snurrat i huvudet på mig. Som några av er kanske minns, skrev jag i slutet av förra året att jag ska skaffa mig ett anteckningsblock, minns du? Jag har nu beslutat mig för att det ska bli av. I helgen införskaffar jag mig ett enkelt block, för att senare pimpa det på mitt sätt. Jag har en idé på design som jag tror kan bli storartad. Håll utkik, bild kommer självklart upp så fort det lilla projektet är genomfört. Och det jag skriver där, det kommer ni säkerligen få ta del av likt Utdragen som jag har publicerat för er.
Kommentarer och era inlägg ska jag självklart ta del av inom de kommande dagarna. Tack för att ni finns.
Med året 2011 framför mig ska jag förmedla vad som senaste tiden har snurrat i huvudet på mig. Som några av er kanske minns, skrev jag i slutet av förra året att jag ska skaffa mig ett anteckningsblock, minns du? Jag har nu beslutat mig för att det ska bli av. I helgen införskaffar jag mig ett enkelt block, för att senare pimpa det på mitt sätt. Jag har en idé på design som jag tror kan bli storartad. Håll utkik, bild kommer självklart upp så fort det lilla projektet är genomfört. Och det jag skriver där, det kommer ni säkerligen få ta del av likt Utdragen som jag har publicerat för er.
Kommentarer och era inlägg ska jag självklart ta del av inom de kommande dagarna. Tack för att ni finns.
Små favoriter i matväg
Min vän Julia publicerade följande lista och nu gör jag det samma. Favoriter har vi alla, men finns det någon av mina favoriter som också stämmer in på dig?
Varm dryck: Varm choklad
Kall dryck: Mjölk
Alkoholhaltig dryck: Cider
Drink: -
Pålägg: Ost med brieost
Grönsak: Paprika, Avokado
Frukt: Päron, Passionsfrukt
Bär: Hjortron, Björnbär
Krydda: Oregano
Godis: Romerska bågar
Snacks: Chips med dipp
Choklad: All choklad
Ost: Keso
Sallad: Babyspenat
Tårta: Jag är inte kräsen…
Bakverk: Muffins
Sås: Ostsås
Glass: Chokladglass
Snabbmat: Nudlar
Flingor: Crunchy flingor
Pizza: Calzone
Naturgodis/Nötter: Yoghurtdoppade frukter/nötter
Soppa: Spenatsoppa
Äter inte: Skirat smör, fiskpudding, kapris, fiskbullar
Tidsinställt inlägg, skrivet 2010-12-26.
Minns distansförhållandet
Att packa väskan. Långa samtal. Att åka tåg. Att vara på väg. På väg framåt. Alla gånger jag har suttit på ett tåg till min älskade. Alla gånger jag har behövt lämna. Antalet gånger har jag lämnat en person, en stad, en familj. Kärleken har varit stark, men smärtan har varit svårare att bära. Jag minns så väl en gång. Jag hade som vanligt orsakat att vi kom iväg för sent. Rickard körde snabbt, det var knappt med tid. Vi var på stationen två minuter innan avgång. Jag kramade och pussade Rickard hejdå. Som vanligt gjorde det ont, men tårarna höll jag inne. Precis utanför dörren in till tåget, hade någon ställt en kopp med dricka. Den välte jag ut i min hast. Pinsamt, men jag försökte intala mig själv att det inte var jag som hade betett mig korkat. Samtidigt som jag gick genom tåget för att hitta en plats, lämnade tåget Stockholms Station. Sakta gick det, men jag var på väg. På väg bort. Jag hade lämnat honom, ännu en gång. Det gjorde ont, men jag försökte hålla mig samman. Jag stannade i vagn 15, den som endast har obokade platser. Vagnen var full. Jag var ledsen, ynklig och ville bara gömma mig. Det slutade med att jag stod vid bagaget, precis utanför toalettdörren och tryckte mig mot dörren in till vagnen jag befann mig i. Det var trångt, mycket folk och mitt hjärta kändes större än vanligt, men samtidigt kändes det så tomt. Stort och tomt. Mitt hjärta hade ännu en gång insett sanningen. Tårarna kom där jag stod - upptryckt mot ett dörrhandtag. Jag försökte gömma mitt ansikte, men jag tror inte att de som stod närmast mig kunde undvika att se hur jag med kraftiga ansträngningar försökte laga ihop ett tomrum i hjärtat.
Det var då. Idag lever inte jag och Rickard tillsammans på samma sätt. Idag bor Rickard i min stad, han flyttade hit - av kärlek. Och det är jag glad för. Mitt hjärta hade nog inte orkat mer, nu har jag äntligen fått ro. Rickard är det finaste jag har och jag älskar honom.
Jag minns distansförhållandet vi hade. Jag minns en tid som var då.
Tidsinställt inlägg, skrivet 2010-12-26.
