God morgon!
Rickard har åkt till jobbet och jag känner mig ensam. Så fort jag låser dörren och går och lägger mig igen, kommer tankarna i överflöd. Vad jag tänker på är inget konkret, bara en massa tankar som gör det svårt att somna om. Därför sätter jag mig här istället.

Jag tror att det kommer skrivas en del inlägg idag, men innan jag börjar med dagens bloggande vill jag be om ursäkt. Ibland kan jag vara en riktig bitch. Jag har en viss tendens att bli det, när jag inte riktigt har hela situationen klar för mig. Stress är ett typsikt tillfälle, när jag blir snabb i mun och upprörd över "alla idioterna som finns runt omkring". Igår föll min plan för att bloggen skulle öka statistiken på grund av mig själv. Men det gör ingenting. Jag kunde inte hantera den glada nyheten, men idag känns det bättre. Förlåt till alla som tog illa upp. Nu ska jag svara på era kommentarer och be om ursäkt till var och en.

Årets midsommar firades tillsammans med mamma, Anders och Rickard. Vi åkte till Tjolöhols Slott, för att där dansa kring midsommarstång och få lite känsla för vad midsommar faktiskt är.

 

Efter det allmäns firandet, åkte vi hem och lagade god mat. Det blev grillad kyckling med potatis och mumsig sås. Självklart serverades också en ljuvlig jordgubbsefterrätt, när kvällen närmade sig. Det blev också en hel del skratt. Svenska sommarklassiker spelades ut högtalarna och jag dansade som en galning - dock på et väldigt oseriöst sätt. Hela dagen var väldigt mysig och jag hade mycket roligt. Kvällen blev dock inte sen, då vi alla skulle upp nästa dag och bege oss till Grundsund.

Hur var din midsommar?

Min älskling! (Gammal bild)

Jag är en vanlig amatörbloggare som verkligen älskar att skriva inlägg! Bloggen är en av mina största hobbies och jag är glad att jag började blogga - även om det ibland kan ta emot. Något av det viktigaste med att blogga, det är inte att skriva så många inlägg man kan med så få minuters mellanrum som möjligt. Jag ser inte bloggandet som en tävling. Visst kan jag ibland känna lite press att jag borde uppdatera. Jag vill ju inte förlora er läsare. I de stunderna försöker jag tänka förnuftigt. Jag tror och hoppas att de flesta människorna där ute i världen har insett att alla bloggare (förhoppningsvis) har ett liv utanför bloggandet. Jag har i alla fall det. Om man har insett det, tror jag också att man fortsätter kolla in på en blogg, även om den inte uppdateras en gång varannan timma.
Min taktik med bloggandet är inte att uppdatera hela tiden. Jag skriver inlägg, när jag har tid och lust. Istället har jag en annan liten strategi, för att behålla mina läsare. Jag svarar på alla kommentarer jag får (vissa undantag, om jag anser att kommentaren inte är mer än ett "Okej"). Det är mycket roligare att läsa en blogg, om man som läsare får respons på sina kommentarer. Jag tror att de som gör misstaget att inte svara på läsarnas kommenterar främst är de större bloggarna. De får så otroligt många kommenterar varje dag, att de knappt har tid att leva vid sidan av bloggen. Så ska det ju inte vara. Absolut inte! Min blogg är ju som sagt inte så stor. Jag har omkring femtio unika läsare per dag - alla kommenterar inte, men det blir ändå små dialoger fram och tillbaka med de som kommenterar. Jag tycker det är roligt och jag svarar mer än gärna på kommentarerna. Jag tror att kommunikation till sina läsare är nyckeln till en framgångsrik blogg. Vad tror du?

- "Middagen är klar!" -"Mm, kommer..." Tio minuter senare och du sitter inte vid middagsbordet än. Känner du igen dig? Själv kan jag ibland komma på mig själv med att låta teven styra mitt liv. Idag exempelvis, när jag skulle träffa Emma i stan, tänkte jag på Beverly Hills. Jag älskar ju den serien och blir alltid lite sorgsen, när jag missar ett avsnitt. Att jag ens tänker på teven, när jag umgås med en av mina närmaste vänner, är nästan skamligt. Jag låter mitt liv styras av teven. Hur är det för dig?


Beverly Hills 90210


True Blood


Grey's Anatomy

Styr teven ditt liv?

Det gick lite... kärleksfullt till igår. *Harkel* Det har fått sina konsekvenser - tydliga konsekvenser. Efter att ha somnat vaknade jag en halvtimma senare och kunde knappt röra mig. Jag gick upp, hade ont, mådde illa, andades, tog en Treo och gick och la mig igen. Koffeinet från tabletten var märkbart,men jag lyckades tillslut somna av ren utmattning. Sov gott hela natten - tills klockan var några minuter i fem. Då vaknade jag - pigg som en mört. Kul, tänkte jag. Rickards klocka ringde, dags för honom att gå upp. Jag höll honom sällskap, eftersom jag ändå inte var trött. Och nu, nu har han gått. Kan jag sova? Nej. Jag tänker därför spela theSims3. Kanske blir det att gå och lägga sig igen, men det senare.

Efter att ha varit inne en hel dag, är det dags att åka till Rickard. Jag går till bussen och är där i god tid.  Bussen kommer självklart inte. Det är typsikt. Tio minuter sent anländer bussen till hållplatsen. Resan efter det går bra, men jag blir ändå så besviken. Något av det bästa med att ha sommarlov, är att jag slipper ha någonting med Västtrafik att göra. Detta företag. Jag tycker synd om dem.

Sommartidtabellerna är nu i bruk. För skärgårdens del är det toppen! Många turer som går tätt. Jättebra! Att åka från mamma är dock en annan femma. Bussen som jag tar till skolan har också fått en ny tidtabell. På tabellen står det att turlistan gäller till i slutet av året. Jag hoppas att de skämtar med mig. I våras fungerade det ju så bra för mig. Bussarna gick varje kvart och jag kom till skolan någorlunda tidigt, men utan att behöva vänta en halvtimma. Min förhoppning är att det ska gå lika enkelt i höst, men det vet det sjutton. Om tabellen som är nu sträcker sig över resterande delen av året, kommer jag få det besvärligt.
Detta företag...

Mitt eventuella sommarprojekt.

Jag har fått en idé till en riktigt bra story (tror jag). Många av mina vänner börjar alltid med att planera och strukturera, innan de börjar skriva. Jag, som aldrig har lyckats slutföra en längre text, provar nu deras taktik. Min idé kräver en hel del bakgrundsfakta, listor på alla de tjugo karaktärerna som ska vara med och - inte minst - tålamod och åter tålamod. Det är något jag har brist på. Skriver jag en text, ska den vara klar imorgon, helst igår. Men så fungerar det ju inte.
Jag vill ha ett projekt i sommar. Något att skriva, bortsett från den personliga berättelsen jag påbörjade i våras. Ja, jag hör hur det låter. Ännu en gång lägger jag ett gammalt projekt åt sidan, för att börja på ett nytt. Men jag hoppas inte att det blir så denna gång. Jag vet att jag kan arbeta med två projekt samtidigt. Jag tror till och med att jag kan ha nytta av det materialet jag redan har påbörjat.
Önska mig lycka till!

Natten har varit orolig och jag vill därför inte sova mer. Att vakna i ren panik är inte så roligt... Mitt i natten vaknade jag av någon anledning. Då kom tankarna, minnena och känslorna från min språkresa. Det var två år sedan. Idag är det min systers tur. Jag slumrade till någon gång, annars var jag i stort sett vaken. En timme senare var jag ganska klarvaken. Då hade jag gått igenom stora delar av resan jag fick uppleva för två år sedan. Men det var absolut inte allt. Bara det mest ytliga. Mamma kom in vi denna tid. Hon släckte lampan, som jag är så rädd för att släcka på kvällen. Klockan var då kvart i fyra. Mamma gick ner och duschade. Själv försökte jag slå bort tankarna, för att kunna sova någonting i alla fall. Det jag gjorde efter det kan jag inte sätta ord på. Är det att sova? Jag svävade mellan att vara vaken med alla mina tankar om språkresa. Samtidigt drömde jag helt urflippade grejer. Vid 04.48 kom min syster in till mig. Jag fick en varm kram, ett hejdå och sen försvann hon ut genom dörren. Hennes resa har nu börjat och jag känner mig nervös. Tänk om något går fel? I detta fall är jag storasyster. L kommer alltid att vara min lilla lillasyster. Det spelar ingen roll om vi är fem och sju år och ska på Liseberg. Vi kan lika väl vara femton och sjutton och L ska ut och resa - kärleken kommer inte vara mindre. L kommer alltid vara min älskade lillasyster. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon får en bra resa, som hon kan glädjas åt i efterhand. Själv har jag otroligt många fina minnen från min språkresa.

Klockan är nu omkring åtta. Kul att jag inte vill sova mer. Jag vaknade som sagt av panik och är fortfarande inte helt återställd. Det snurrar tankar i huvudet på mig. Kanske försvinner en del av dem, efter en skön dusch? Det är värt ett försök...
På återseende.

Under vår livstid träffar vi många människor. Några stannar, men de flesta passerar bara förbi. Liksom vatten rinner större antalet av oss. Vi behöver inte de människorna - inte just då. Liksom sand rinner möjligheterna ur händerna på oss. Vi hinner inte med. Alla människor får inte plats i våra liv. Det är inget vi väljer. Om det uppstår vänskap eller bara en enkel bekantskap beror helt på tidpunkten. Vissa dagar i våra liv är vi mer öppna för nya vänner. Andra stunder vill vi bara vara ifred. Kanske var du deppig de där tre veckorna, men då sumpade du chansen att lära känna din stora kärlek. Kanske var du för angelägen att skaffa en pojkvän, att du i hela den där röran glömde bort att vänner också är viktiga.
Människor kommer, människor går. Tänk på alla bekantskaper som hade kunnat bli en livslång vänskap. Tänk på kärleken som aldrig blommade ut, eftersom han eller hos kom in fel. Kanske var du upptagen och redan hade en partner, när han - den som egentligen var den rätte för dig - knackade på dörren. Du öppnade, men tackade nej. Det var ju synd. Ja, för det är synd. Man passar inte ihop med alla människor och det beror på tidpunkten. Och omständigheterna. Att träffa en främling på stan slutar på ett sätt. Arbetskamraten som är så snäll, vad blir det av den relationen? Och hur blir det med han som visar sig intresserad, men som du ständigt ignorerar?

Jag funderar bara...

Dagarna går ganska snabbt, när man inte utnyttjar tiden. Jag är ledig, vilket för det mesta brukar innebära att jag inte gör ett skit, ingenting alls. Hade jag varit hos mamma hade jag antingen spelat theSims eller suttit vid min kreativa hörna. Kortmakeriet uppdateras lite då och då, tyvärr inte lika ofta som jag hade hoppats. Men det finns en del kort där - och fler ska det bli, när jag kommer till mamma.
Eftersom jag är på ön hela veckan, passar jag på att hälsa på familjen här omkring. Farfar ringde nu på eftermiddagen och frågade hur det var med mig. Jag sa att jag hade tänkt komma in och hälsa på, men att jag var rädd att väcka honom, ifall han sov middag. Han sa att han satt i glashuset, så jag passade på att springa över till min käre farfar. Det var mysigt att sitta där och prata en stund. Att få stöd från familj och vänner är alltid uppskattat. Efter pratstunden i det inglasade huset, gick vi ner till familjen med de små. Farbror satt och kollade på forbolls-VM, medan hans fru stod i köket och lagade middag (Är detta en klassiker?). De små sprang omkring och lekte. De är så söta, de små fröna...

Vid lunch åkte jag ner till caféet, efter att ha fått ett samtal från Katja. Hon ville ha sällskap, så jag tillbringade tre timmar nere vid caféet. Dock jobbade jag inte. Det får bli en annan dag.
Det är så skönt att vara ledig! Att bara kunna strosa omkring - utan att ha en massa krav på sig. I love it!

Det känns skönt med sommarlov, det ska jag inte undvika att säga. Men att bara gå hemma, utan att egentligen göra något känns inte bra just nu. Jag behöver göra något, annars är jag rädd att jag drunknar i mina tankar. Jag vill jobba. Men jag vet det sjutton hur det blir med det. Man kan alltid hoppas att han som äger caféet ringer, annars får jag helt enkelt gå hemma hela dagarna. Det skulle ju vara bra om han ber mig jobba, när jag finns ute på ön. Men det skulle inte förvåna mig om han ringer och ber mig jobba, när jag befinner mig i stan. Det kommer säkert bli kaos.
Jag vill jobba, åtminstone en dag där här veckan.

För ett år sedan gick jag ut nian. Jag hade på mig en röd klänning med vita prickar på. Mamma och jag hade letat igenom hela stan, efter en klänning att ha på avslutningen. Tillslut hittade jag en och var nöjd. Redan då kände jag mig som en liten bakelse. Jag hade samma klänning idag. Förr kunde jag planera flera veckor i förväg, vad jag skulle ha på skolavslutningen. Detta år kändes det meningslöst. Men jag gjorde kanske fel? Varför anstränga sig, när det ändå bara blir pannkaka av alltihop?
Från dörren och hem igen kände jag mig iakttagen. Där kom jag i min utstickande klänning. Inte blev det bättre på skolavslutningen, då alla tjejer hade samma typ av klädsel: någon somrig klänning - vanligtvis blommig - i enkel modell och en liten jacka till i jeanstyg eller annat material. Ingen kom dit i samma stil som jag. Alla var så fina. Jag kände mig som en bakelse. Kanske var det bara mina fantasier som spökade, eller så var det så. Tankar på att man är annorlunda kommer ofta, när själen inte mår bra.

Året på Vittra har varit givande, men frågan är om det har varit värt alla motgångar. Studiemässigt är jag väldigt nöjd med mitt val. Ämnen som jag under högstadiet tyckte var svåra, har jag under mitt år på gymnasiet fått en annan syn på. Skolan har gett mig helhetsperspektiv med hjälp av riktigt bra pedagoger.
Jag har också utvecklats mycket som människor. Det är en tuff värld vi lever i, det har jag nu sett. Det är synd att alla människor inte passar in i detta "drömsamhälle". Punkt.

Nu är det sommarlov.

Jag söker förtvivlat, men finner ingen tröst. Likt en hund strävar jag omkring, i hopp om att hitta någon som vill ha mig. Ingen hand finns det att hålla. Ingen famn vill sluta sig omkring med.
Det enda jag vill är att känna mig omtyckt. Men i stunder som dessa finns det ingen kärlek.
Jag står där ensam.

Det skulle vara så trevligt och alla ettor skulle ha så roligt. Men hur blir det egentligen för dem, som ständigt måste stå vid sidan av? Hur blir det för dem utan att gäng att tillhöra? Kan man hantera dessa timmar då alla skrattar och man själv ser kritiskt på sig själv?
Jag funderade länge på att gå hem. Det kändes så fegt att gå, som om jag gav upp. Men det gjorde jag inte. Jag gick för att kunna bearbeta situationen, så att jag under nästa tillfälle kan hantera känslorna bättre. Det är inte så lätt att stå vid sidan av, känna allas tomma blickar. Det känns som att alla ser mig, som att alla kollar just på mig. Men sen inser man att det inte är mig de kollar på. Kanske är det deras vän, hon som står bakom mig, som de kollar in. Inte är det mig i alla fall. Jag står där med hoppet i halsgropen. Det är på väg upp, jag känner det. Och hoppet får inte lämna mig, för då faller jag ihop på marken. Jag sväljer och sväljer, men tillslut orkar jag inte mer. Hjärtat kan inte hålla inne mycket mer och jag bestämmer mig för att gå.

Folk bortförklarar och frågar om jag inte har kompisar utanför skolan. Visst, det har jag. Men det är ingen giltig ursäkt för att inte ta tag i problemet. Alla har vi ett ansvar. Och när jag står där och tankarna vandrar, då blir jag arg. Jag har ju sagt att jag är utstött, varför kan ingen förstå?! Jag vill bara skrika, men står istället tyst. För jag vet och får det ständigt bevisat för mig; om jag berättar min situation för elever runt omkring, kommer de umgås med mig för sakens skull, för att vara snälla. Och det är just det; snällt, men det är inte ärligt. Jag är trött på att leva i en falsk värld.

Nu är jag i trygghet i ett hem, denna gång Rickards hem.

Hej Alla!

Jag och Rickard har kommit hem igen. Min älskling är redan på jobbet, tillbaka i det vardagliga livet. Själv har jag lite tid på mig här hemma, innan jag också ska iväg till mitt måste. Idag är sista skoldagen, för imon är det skolavslutning. Det ska bli så skönt med lov! Jag känner inte att jag kan slappna av riktigt, då jag faktiskt är ledig. Efter avslutningen hoppas jag dock på att kunna känna den där känslan av frihet och sommarlov.

Det har varit en jättebra helg i Stockholm - som alltid.
Fredag: Resan upp gick bra. Jag satt och sjöng i bilen i fem timmar. Sov ingenting, så var en aning trött, när vi äntligen kom fram strax efter tio. Det var värre för Rickard, vilket jag kan förstå. Han hade ju jobbat hela dagen och sen kört i fem timmar. Jag har ju inget körkort och vi kan därför inte dela upp körningen.
Lördag: På dagen var jag och Rickard i stan och träffade Tessie och hennes pojkvän. Det var lite pirrigt att stå där och vänta, men sen när jag såg Tessie släppte det. Alla fyra tog en fika på ett mysigt café i centrala Stockholm. Efter det gick vi runt lite på stan, i väntan på att stöta på promenaden av zombies - Zombie Walk (bilder kommer).
På kvällen åkte vi hem till Linus - en barndomsvän till Rickard. Som min mamma och min kompis Julia noterade i förra inlägget, hade jag skrivit att Rickards kompis Linus skulle hamna på grillen. Så var inte fallet. Han lever (i alla fall när vi åkte därifrån). De är så gästvänliga i Linus familj. Alla hjälps åt. Jag och Linus skrubbade potatis, medan Rickard och Linus bror hade hand om grillen. Maten smakade ljuvligt! Vi stannade hos Linus ganska långt in på kvällen . Klockan började närma sig halv elva, när vi satte oss i bilen hem. Under kvällen chattade vi med Linus flickvän. Hon bor i Rumänien (läs detta inlägg), så därför var vi tvungna att skriva på engelska. Linus hade också en mikrofon, så Rickard lekte kommentator. Jag tog också över, vilket jag är glad för. Jag KAN prata engelska och jag förstår nästan allt som folk säger till mig. Det fick jag bevisat för mig. Nu känns det inte lika nervöst att träffa flickvännen i sommar. Jag vet ju att jag kan, det är bara att köra på.
Söndag: Upp tidigt, äta frukost med familjen och sen vänta på gästerna. Rickards lillasyster firades av släkten. Gott grillat med mumsig potatissallad och till efterrätt pannacotta med smak av jordgubb. Tyvärr var vi ju tvungna att åka vid fem, men det kändes ändå som att vi hann fira henne utan att lämna kalaset. Resan hem gick också bra. Efter ett stopp på vårt vanliga McDonalds, fick vi med oss varsin McFlurry. Jag köpte en med smak av Smartiies och Rickard valde en Marängswish.



Jag var väldigt trött och halvsov kanske några minuter här och var, men var i princip vaken hela vägen hem. Dusch och sen rakt i säng.

Det var min helg i Stockholm - i kort version.

På tisdag är det skolavslutning. Då har jag gåt klart mitt första år på gymnasiet. Ettan är över och till hösten väntar tvåa. Det har gått fort - minst sagt!
De sista skoldagarna av terminen är otroligt lyxiga. Inte många som bara behöver vara i skolan någon timma eller två...

Torsdag: Behöver inte komma på spanskan (lämnade in boken och fick veta betyget idag istället), utan kan komma direkt till caset. Och när börjar det? Klockan halv tre har jag min redovisning. Jag kommer förhoppningsvis från skolan innan en timme har passerat.
Fredag: Mattelektion, där vi får veta betyg och ska lämna tillbaka böckerna. Sen är det morgonsamling. En och en halv timma i skolan, sen får jag åka hem. Lyx, lyx, bara massa lyx!

Måndag: Klassens dag. Tävlingar mot andra klasser. Eftermiddagen tillsammans med klassen.
Tisdag: SKOLAVSLUTNING!

Alla andra slutar antagligen imorgon eller på fredag... Men det känns ändå okej att sluta veckan efter.

Efter halva tiden steg pluggandet mig över huvudet. Jag gick ut en snabbis, fotograferade lila bollar i trädgården. Njöt av doften av sommarregnet som föll under kvällen. Gick in. Återgick till matten. Här är lite av resultatet från de fyra minuterarna jag var ute...

Imorgon har jag Nationella Provet i Matematik B. Det gäller att jag sätter det här, annars finns det risk att jag får endast Godkänt i den kursen. Att få Godkänt är absolut inte fel, men jag vill så himla gärna få högre!
Jag som alltid har haft lätt för matematik, börjar nu tycka att det är lite svårt. Jag har aldrig pluggat till ett matte-prov. Kan ni förstå hur jobbigt det då har varit ikväll, då jag verkligen ansträngt mig?! Minst en och en halv timma har jag suttit, mer orkar jag inte. Eller jo, jag orkar mer, men jag vill inte. Någon måtta får det vara. Imorgon gäller det. Då ska jag lyckas. Fyra timmars provtid har jag framför mig. Jag har laddat upp med lite choklad, vatten och frukt. Nu gäller det bara att få med sig det i alla hast, då jag (antagligen) slänger mig ut genom dörren, hoppar på cykeln och halvsvettig kommer på båten. Usch! Jag längtar till imorgon kväll. Då ska jag vara hos Rickard, min älskling.


1:a kvadreringsregeln, 2:a kvadreringsregeln, Konjugatregeln...

Jag har jobbat! Tihi, jag är glad. Ringde Katja i morse och frågade om hon hade lust att hänga med ner till badet. Tyvärr var hon upptagen; hon skulle jobba. Hon föreslog att jag skulle ringa vår arbetsgivare och fråga om jag också kunde komma ner. Man behöver ju en dag (några timmar) på sig att lära sig jobbet. Så jag ringde samtalet, men fick beskedet att det idag inte fanns så mycket att göra. Ringde tillbaka till Katja och meddelade henne. Hon lovade att ringa mig, om läget skulle ändra sig.
Det var ju så fint väder idag (och är fortfarande), så jag åkte ner till havet. La mig på klipporna och solade. Något dopp blev det inte. Jag kände inte för det. Hann vara nere vid havet i en timma, innan Katja ringde. Jag bytte snabbt om, slängde mig på cykeln hem, lämnade kassen jag haft med mig och var nere vid caféet vid halv fyra. Där var jag tills klockan slog sju. Katja har varit min handledare idag. Jag har fått göra allt som hon gör på jobbet; ta betalt, meddela priser, diska, bre mackor, göra i ordning fiskrätter... Jag tycker det var riktigt roligt! Men så är det väl med allt nytt. Antar att jag kommer stilla mig, när jag har jobbat där ett par dagar. När man väl kommer in i det, går det lättare. Rutinerna sätter sig och man lär sig hantera situationer. Jag tror att detta kommer bli bra.
I morgon kan jag dock inte jobba. Då ska jag på Picknick-festivalen med Becka. Hon var så himla snäll som frågade om jag ville följa med henne och hennes vänner. Hoppas att hon insett att jag verkligen är glad för omtanken. Tack snälla!

Jag vet inte hur länge jag har haft den här tanken, men det är ett tag. Kanske var det runt den tidpunkten, då jag insåg att jag är kvinna och kan få barn. Tanken på att en dag bli mamma ligger inte alltför långt bort. Det kan ju hända. Jag har ju ett (nästan) helt liv framför mig.
Känslan jag har fått, är att jag kommer få en dotter. En liten flicka. Jag har bara den känslan inom mig. Jag kommer att föda en dotter. Får jag fler barn än så, kommer hon vara den mest älskade. Det låter så hemskt, jag skäms nästan för att skriva det. Men det är så det är. Det är känslan jag har inom mig. Och känslor kan man inte styra över. Om jag får en son, kommer det hända något med honom. Jag kommer inte få se honom bli tonåring... Jag vet inte hur denna tanke har kommit in i min skalle. Den har funnits där ett tag. Kanske alldeles för länge. Så länge att jag har börjat tro på min dröm. Drömmen om en liten flicka.
När jag ser små flickor sitta på spårvagnen, vara i parken med sina föräldrar, då önskar jag att jag också fick uppleva det. En liten flicka i söt klänning och passande strumpbyxor till. Jag ser kärlek. Det är kärlek mellan en förälder och dennes lilla flicka. Kärlek.
Jag är nog fast i drömmen om en liten flicka.


Jag som liten.

Mannen ni ser på bilden, har precis varit uppe på vår tomt. Att folk fotograferar vårt hus är inget ovanligt, därför blev jag inte förvånad när han tig fram kameran. Det jag däremot blir förvånad över, är hur han hade mage att gå upp på vår tomt. Visst, vi har en grusväg som leder upp till huset, men ändå.
Jag minns klassresan i nian. Mina kompisar ville gå ner till havet - och det över en tomt! Jag nekade tvärt, men de gick ändå. Jag stod kvar, sen gick jag. Man går inte upp på andras mark, är inte det något man lär sig som stadsbo? Kanske inte, eftersom det finns få platser som folk veklingen äger.
Hur som helst så gjorde mannen ingenting. Han fotograferade bara, sen gick han vidare. Jag tar det som en komplimang. Att man fotograferar ett hus är väl ett tecken på att det är fint - eller förfallet (vilket vårt hus verkligen inte är).
Det är livet på en sommarö.

Jag ligger där om kvällen och hör lite svagt hur de andra hyresgästerna gör sig i ordning inför natten. Det spolas på toaletten och jag hör fotsteg ovanför mig. Natten är här och jag ska sova. Då ligger jag och tänker. Jag funderar på vad som kan gömmas bakom de där stängda dörrarna. Varje familj har sin historia. Varje lägenhet har en berättelse att ta del av.


Bilden tagen den 28 januari.

Det är lite kusligt att tänka sig. Tänk vad som händer i lägenheten bredvid. Det är nog inte bara kärlek och omtanke (det är det inte ens i Rickards kärleksfulla lya (Jag kan vara riktigt hemsk!)). Helt säkert finns det en i hushållet som inte mår bra, far illa och som i värsta fall blir psykiskt eller fysiskt misshandlad av sina med människor. Helt säkert finns det konflikter att lösa, problem att trassla upp och historier att dela med sig av.
När man bor i lägenhetshus (vilket jag gör lite då och då), blir de tankarna så tydliga. Aldrig kan jag tänka mig att någon här ute på ön far illa, mår dåligt och har det hemskt. Nej, för här är ett paradis. Men det faktum att även ett paradis har en orm i sig, går inte att undvika. Jag vill inte veta vad som egentligen händer i husen runt omkring mig. Därför blundar jag gärna, liksom alla andra.

Jag har, som så många andra unga tjejer, varit missnöjd med min kropp. Kanske har jag inte varit lika extrem som många andra. Det som har varit "fel" med min kropp, har varit att jag var mullig. Det har jag fått höra ända sedan jag var liten. Allt för många som står mig nära har sagt det. Inte alla, men många. Det har satt sina spår och jag blir påmind om det nästan varje dag. Jag blir påmind om att min vikt, mina former, mina små bröst... Jag kommer inte undan det faktum, att folk i min omgivning inte kan acceptera mig för den jag är. Då vill jag istället berömma mig själv. Jag har helt enkelt funnit mig i att "det är så här jag ser ut, just accept that". Det går inte att förändra hur man ser ut i stora drag. Man kan pyssla med håret, måla naglarna och sminka sig. Men ett utseende är något man måste acceptera och kunna leva med. Skönhetsidealen som finns i dagens samhälle är sjuka. De är sjuka! Att folk inte ser det. Jag blir rädd. Vissa kvinnor ser inte ens mänskliga ut, de ser ut som robotar - förprogrammerade och skapade efter någon konstig personens visioner om hur man ska vara skapt.

Nej, sånt tycker jag inte om. Jag har växt ifrån det stadiet (hoppas jag). Jag accepterar min kropp. Visst kommer jag en dag att falla tillbaka, eftersom spåren sitter så djupt. Men jag vägrar låta folk trycka ner mig. Klaga inte på mig, när du själv har så många brister. Det viktigaste är ju att jag är nöjd med min kropp. Sen vad du tycker, det behöver du inte yttra dig om. Tycker du att jag är fin, får du mer än gärna säga det. Men att vara elak, det är bara onödigt.

Acceptera din kropp, du är fin som du är.
Egentligen ska man inte behöva ha en partner, för att kunna inse det...

Prosit!

Jag har varit hos Rickard sen i onsdagskväll. Nu är jag tillbaka till skolan, tillbaka till det vanliga livet. Det känns faktiskt helt okej, med tanke på att det bara är en och en halv vecka kvar i skolan, innan sommarlovet börjar. Ja, jag har skolavslutning på tisdag näst, nästa vecka. Kul att alla slutar innan mig. Men så är det när man har case och ledigt två dagar här och var. Jag sörjer inte brutalt.
Det jag dock känner mig ledsen för, är att jag inte har Rickard nära mig. Jag saknar honom, trots att vi sågs i morse. Jag vill vara nära honom mer - mycket mer! Inget distansförhållande kunde stoppa oss, men nu är jag så bortskämd. Jag har Rickard hos mig minst en gång i veckan. Jag vet att det bara är att ringa eller komma till honom, om jag känner stort behov av det. Nu finns det inga femtio mil som stoppar oss. Nu är det bara tiden och mitt dåliga samvete mot övriga familjen som kan stoppa mina besök hos min älskling.

När jag kom till Rickard i onsdags, var han så himla söt mot mig! Jag märkte verkligen att han hade saknat mig. Min älskling. Vissa stunder älskar vi varandra. Andra stunder argumenterar vi om helt oväsentliga saker. Jag antar att det är en del av att leva i ett förhållande. Jag klagar inte. Jag ser det snarare positiv; grälen leder till att man kommer närmare varandra (i de flesta fallen). Jag är väldigt glad att min Rickard finns så nära mig. Då känner jag mig trygg.

Jag och min älskling.

Jag älskar Rickard. <3

Mammas pojkvän Anders är otroligt hjälpsam. Han har frågat runt på olika ställen i stan, för att hitta ett sommarjobb åt mig. Han ger inte upp och det är jag väldigt tacksam för. Som jag skrev för några veckor sedan har jag kanske ett jobb på ett café på ön. Men det är inte säkert. Jag fick som sista ord med mig därifrån "- Jag kan nästan lova dig ett jobb.". Hur ska jag tolka det? Jag litar ju självklart på han som äger caféet, men man kan ju aldrig vara säkert. Jag har därför tackat ja till ett annat jobb, som jag eventuellt kan få. Anders dotter jobbar i en Ica-butik där de behöver en anställd i min ålder. Först var jag osäker. Jag har ännu inte lärt mig att tacka nej till jobb (aldrig fått tillfället), därför känner jag dåligt samvete om jag tackar nej till ett jobb som jag faktiskt har fått. Jag har beslutat mig för att kompromissa. Jobbet på Ica är inte heltid, utan bara några timmar per dag. Jobbet på ön vet jag inte hur det blir. Kanske kan jag jobba halva dagen i stan och halva dagen på ön? Jag ska försöka pussla ihop det.

Jag är glad! Kanske har jag ett jobb i sommar - trots allt.

Sommaren 2008 var jag på språkresa i England, Hastings. Allting var nytt och så också mataffären Lidl. Jag tror ni kan hålla med om att Lidl har ploppat upp lite överallt i landet under de senaste två åren? När jag besökte England, hade jag aldrig varit inne i en Lidl-butik förut. Jag fick därför en speciell relation till den affären. Det kan jag inte komma ifrån...
Rickard har ett Lidl nära sig. Vi brukar gå dit och handla och varje gång blir jag påmind om resan till Hastings. Det var verkligen tre underbara veckor jag fick uppleva där. Ett minne som är väldigt tydligt, är just det när jag och mina två rumskamrater gick till Lidl. Vi hade nära till bussen, bra kommunikation in till stan och det var inte alltför långt att gå in till centrum. Nära vår värdfamiljs hus fanns också Lidl. Det tog omkring tio minuter att gå dit. Jag och mina rumskamrater gick dit ett par gånger. Jag köpte mest gottit, sådant som jag inte hade sett hemma i Sverige. De andra två köpte allt möjligt. Jag minns att de köpte röda paprikor, i brist på att få i sig grönsaker. Maten i England var annorlunda och de var nog inte så vana vid att det inte serverades vanlig sallad till maten.
Som ni märker kan jag prata minnen i evigheter. Jag blir ju ständigt påmind om dem, när jag sätter min fot inne på Lidl. Igår tog jag ett stort steg; jag köpte croissanter. Jag köpte flera sådana paket under min resa. Jag utbrister alltid - så fot jag kommer in på Lidl - "- Åh, sånna köpte jag i England!". Rickard har smått tröttnat på mig, vilket jag kan förstå. Men det är så i livet: minnena består.

Nu ska jag ta och äta en croissant - eller varför inte två?



Jag öppnar förpackningen och minns känslan.
Ingenting kan jämföras med lukten.
Jag vet hur den kommer smaka,
redan innan jag sätter tänderna i den.
Den fluffiga konsistensen.
Den krämiga fyllningen med smak av choklad.
Jag har nu smakat på min croissant.

Jag är inte van vid att bo i lägenhetshus. Jag har alltid bott ute på ön och i ett radhus i en annan del av stan. Att då vakna upp i en lägenhet och mötas av en massa underliga ljud, är inte precis något jag är bekant med. Imorse när jag vakande, lät det som om en säng rörde sig kraftigt - fram och tillbaka. Jag blev misstänksam. Jag har hört innan att folk har tyckt om varandra väldigt mycket, men då lät det inte så. Dock kunde jag inte bara slå bort tanken. Alla älskar ju olika. Så, efter att ha funderat ett tag kom jag fram till att det nog var någon som piskade mattor. Denne håller på fortfarande och har alltså hållit på i snart en timme!
Att höra bilvägen är inte heller någon vana för mig. När jag vaknar hemma är det för det mesta tyst och stilla. Inte en bilväg som bullrar dygnet runt. Det är alltså inte så lätt att sova med dessa störande moment, därför beslutade jag mig vid nio för att gå upp. Frukosten är nu uppäten.

Emma skulle in till stan och kolla på klänning och frågade därför om jag hade lust att hänga på. Självklart! Vi sågs mitt i centrala stan och gick sedan runt i affärer någon timma. Det blev två spontanköp för min del. Underkläder från H&M och rosor i ovanliga färger till mitt kortskapande (länk till Kortmakeriet). Jag blev riktigt glad av att få lägga de nyinköpta sakerna i väskan. Spontanköp gör en faktiskt glad, men det är farligt. Nu råkar det bara så att jag är väldigt bra på att hålla i mina pengar (nästan FÖR bra, på gränsen till snål), så risken för att spontanköpen går till överdrift behöver jag inte oroa mig för.
Glad och munter är jag idag. Kvällen och natten ska tillbringas hos min älskling, vilket jag ser fram emot. Jag har ju köpt något nytt att visa upp!

 
Dagens inköp.