För några veckor sedan var det någon som frågade om jag har färgat håret. Svaret på den frågan är nej. Jag har inte gjort någonting med mitt hår. Aldrig! Inte ens slingor har jag haft i. Det närmaste jag har kommit en färgning, var när jag sprayade mitt hår med rosa hårspray. Mitt hår är alltså helt naturligt blont.
När jag kollade mig i spegeln tidigare idag, såg jag att mitt hår har blivit blondare. Jag vet inte om det är tydligt nog på de översta bilderna, men jag har nu fått blonda slingor i håret - och det på naturlig väg. Jag är nästan platinablond på vissa ställen. Fräckt!
Tänk du hur jag kommer se ut i slutet av sommaren.

Jag har nu bytt ut min mobil från stenåldern. Nej, det kanske är att överdriva, men den har några år på nacken. En Sony Ericsson T230 har blivit utbytt mot mobilen ovan. Den är ny för mig, men av begagnat bruk. Helt okej för min del. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att ha den nyaste mobilen. Att ha det senaste har aldrig varit ett måste för mig. Jag tycker bara att det är onödigt att lägga pengar på saker, som redan nästa månad måste bytas ut. Nej, jag använder mina saker tills de är helt slutkörda. Min gamla mobil skulle nog kunna ha hängt med ett tag till, men jag kände att det var dags att byta. När man inte kan sätta igång telefonen, efter att ha stängt av den, borde man kanske fundera på att skaffa en ny....?
Det som har stoppat mig har varit det som funnits i mobilen; alla sms och minnen av värde. Jag hade många meddelanden i inkorgen som jag ville ha kvar. Det hade inte fått plats att spara alla på SIM-kortet, därför höll jag fast vid min telefon. Men så en dag råkade jag av misstag (det var faktiskt inte meningen) radera alla meddelandena. Det kändes vemodigt, men jag kunde inget göra åt saken. Efter den tragiska incidenten, kunde jag lika väl byta telefon. Så nu är det gjort. Say hello to my new assistant!

I min mosters trädgård står ett solur. Runt det växer tulpaner i skinande rött. Jag såg motivet direkt!

Nå, tänker du se på Eurovision ikväll? Eller ska du vara så tvär och banga och vara en dålig förlorare, eftersom Anna inte gick vidare?

Det finns en hel del bloggar skrivna av unga som väntar barn. De berör mig. Jag tycker det är så roligt att läsa om unga föräldrar. De har fått en liten bebis, en liten lycka i unga år. Jag menar inte att jag drömmer om att bli ung mamma, nej, nej. Jag funderar bara... Om jag blir gravid i unga år, kanske då jag fortfarande går på gymnasiet, då vill jag skriva om det. Inte bara för andras skull, utan också för min egen  skull. Det är så roligt att kunna gå tillbaka och minnas. Genom att skriva ner sina tankar och upplevelser, kan man återberätta tiden som gravid. Det är underbart!

Jag kan inte låta bli att tvivla. Jag vill så gärna skriva ner allt detta, om jag nu skulle bli gravid. Men jag är rädd. Det finns folk på min skola, som läser min blogg. De kommer ju garanterat få reda på nyheten - och då kommer ryktena gå. Roligt, inte alls. Jag vet inte om jag skulle kunna ta det. Kanske ska jag göra som andra bloggare har gjort; skapa en ny blogg som berättar om allt. Men nej, att vara gravid är ju en del av sig själv. Hela ens världsuppfattning ändras under de månaderna och tiden efter graviditeten. Jag vill dela med mig av mina tankar- och jag vill göra det här. Vågar jag? Jag är inte säker.
Nu är jag ju inte gravid, men jag kan inte låta bli att fundera. Vår värld är så fördomsfull,  tyvärr. Varför kan man inte bara få vara sig själv, utan att folk ska hacka på en? Det är bara en  tanke. Jag vet inte om jag skulle våga dela med mig av en så stor livshändelse - hur mycket jag än vill...

Kadri ska ha barnkalas idag och behöver tips på inomhuslekar. Jag har haft en hel del barnkalas i mina dagar. Min mamma har alltid varit bra på att komma på lekar, så jag har lärt mig. Nu är jag dock lite för gammal för att fira födelsedag med massa lekar som underhållning (även om jag fortfarande tycker det är himla roligt). Jag tänker därför hjälpa alla småbarnföräldrar där ute och ge dem mina tips.

- Gissa, Rita, Spring! går ut på att barnen blir uppdelade i två lag. En representant från varje lag kommer fram till dig och du viskar en sak till dem, som de ska rita. De springa tillbaka till sitt lag och ska där rita vad du har sagt till dem. Det laget som gissar rätt först vinner. De som ritar ska vara tysta och får inte säga någonting annat än 'JA' eller 'NEJ'.
Förberedelser: En lista på saker att rita, papper att skriva poängen på. Papper att rita på och pennor att rita med. Eventuellt priser i form av en klubba, chokladbitar eller liknande.

- Chokladleken är jätterolig! Alla sitter i en ring. I mitten finns en skärbräda med en Marabou Chokladkaka på. En tärning går runt. När man slår en sexa, får man gå in i mitten och börja äta choklad - med kniv och gaffel. Man måste alltså dela chokladen med besticken. Händer får inte användas! För att göra det svårare kan man lägga fram halsduk, mössa och vantar som barnen måste ta på sig, innan de får börja skära. Man får sitta i mitten och äta choklad tills näste man slår en sexa. Då måste man släppa allt och lämna över till den nye lycklige. Jag kan lova att man får sig en hel del goda skratt.
Förberedelser: Två chokladkakor från Marabou (annat alternativ går självklart också bra), en skärbräda, kniv och gaffel, mössa, vantar, halsduk. Är det många bra kan det vara lämpligt att dela upp barnen i två grupper. Då behövs det dubbelt av allt.

- Spotta råtta är ganska klurigt, men roligt. Denna lek ska utföras utomhus, eftersom golvet inte blir särskilt trevligt efter detta. Två lag, varje lagmedlem har en geléråtta i munnen. Genom att suga på den, blir den hal. Det är då lättare att spotta råttan, vilket hela leken går ut på. Laget står på ett led, bakom en utsatt linje. Första personen i leden spottar råttan så långt hon kan. Nästa person i ledet går fram och ställer sig bakom den spottade råttan. Därifrån spottar hon sin råtta, så långt hon kan. När alla i laget har spottat ser man vilket av lagen som tillsammans har spottat längst. De vinner!
Förberedelser: Geléråttor till alla som ska vara med i leken, priser.

Jag kan garantera er att det blir många skratt under lekarna. Ha så kul!

Idag har vi haft friluftsdag i skolan; fotbollsturnering. Jag spelade inte. Lika bra var det, för jag är helt inkompetent på plan. Om jag ens träffar bollen rullar den knappt en meter. Alltså gjorde jag mitt lag, min klass en tjänst. Istället stod jag vid sidan av och kollade på matcherna. Det har ju varit väldigt varmt de senaste dagarna, så jag trodde att vi skulle få lite värme även idag. Men icke, därför stod jag där och frös endast iklädd linne och tröja på överkroppen. Jag hade som tur var jeans på mig idag (för ovanlighetens skull) och slapp då frysa om benen.
När första matcherna var över och slutspelen skulle inledas, fick jag åka hem. Min lärare såg att jag frös och sa åt mig att åka hem. Så det har jag nu gjort. Sitter hemma hos min älskade, dock utan honom. Hah jobbar och  kommer hem ikväll. Jag saknar honom.

Vad är det som gör att kontakter med vänner bryts - bara sådär? Om man är vänner, då är väl relationen värd att kämpa för? Jag antar det. Jag antog det. Jag antog för länge sedan.
Ibland tänker jag alldeles för mycket. Minnen från förr blir tydligare och jag vill bara gå tillbaka, befinna mig i den tiden. Det spelar ingen roll att jag var yngre, mer naiv och hade mindre livserfarenhet. Det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att jag var lycklig. Jag kände mig omtyckt, älskad och som en i gänget. Jag kände aldrig så med några andra. Jag känner inte så med någon. Alltid ser jag på mig själv som någon utanför. I mina ögon, i mitt sinne och i det som är jag, strider hela jag mot det som klassas som normalt. Det var det som var så skönt förut. Jag var tillsammans med andra. De såg sig kanske inte som en avskild från mängden, men de var för sig själva. Och den gruppen var speciell. Jag vet att vi inte alltid var ärliga mot varandra, men det gjorde ingenting. De falska stunderna kompenserades med ögonblick och ord av ren sanning. Det är sällan jag blir bemött med sådan ärlighet. Men nu är det falskt igen. En melodi av falska toner klingar nu i mina öron. Verkligenheten är inte alltid ärlig - väldigt sällan faktiskt. Ärlig.

Life goes on - with or without me.

Jag pratade med en vän på bussen in till stan. Hon tycker att jag ska byta skola. Eftersom att jag inte trivs som fisken i vattnet på skolan jag går på, är det kanske bättre att byta. Schillerska är i så fall alternativet. Där får jag läsa kurser som är kreativa och som kan få mitt kreativa sinne att utvecklas. Samtidigt är det inte säkert att ett byta gör det bättre. Jag känner mig som en saltvattensfisk, som befinner sig i en insjö. Jag är i fel miljö helt enkelt. Jag trivs bra med arbetssättet case, lärarna är bra, men det är feelingen som är fel. Jag hör inte hemma här. Att ta studenten på den här skolan känns långt borta.
Kanske borde jag byta, för att se om det blir bättre? Det som oroar mig då är att jag inte tentar av alla A-kurserna under första året. Jag läser alltså fortsättning på kursen i årskurs två här på skolan. Det kommer nog bli en hel del att göra och ta igen under mitt första år på en ny skola, andra året av min gymnasietid.

Som ni märker tvivlar jag fortfarande. Jag vet inte om jag har valt rätt - och det har gått ett år! Jag försöker finna mig i det jag är i, men det är inte så lätt. Människan blir sällan nöjd. Jag har funnit mig i den situation jag är i. Det är okej, men det kunde varit bättre. Är det värt risken att flytta från insjön till det stora havet?

Jag blir glad, när folk visar på förståelse. När mina ord och uttalande visar resultat, då känns det som att jag har lyckats.
Människan kan (förhoppningsvis) jämföras med teknik. Vi är inte perfekta från början, vi har våra brister. Men med tiden lär vi oss, våra brister blir till det bättre och vi kan hantera saker som förut sågs som omöjliga. Liksom en dator förbättras vår förmåga (i de flesta fallen) hela tiden. Grupparbetet i caset gick till en början väldigt trögt, men nu känns det som att vi faktiskt har något att komma med. Jag tar inte tillbaka att jag tycker jag har fått tjata och agera ragata, för jag tycker så. Nu i efterhand kan jag nästan tycka att det var värt det. Visst kan jag erkänna att det inte var speciellt kul att klassas som en Bitch, men vad skulle jag göra? Folk lyssnade inte och arbetet var ju tvunget att bli klart. Idag var alla i gruppen på plats (några var dock försenade...). Vi spelade in nästan alla scener. Den sista scenen ska vi spela in imon. Sen är det bara att klippa och klistra, något som jag slipper göra. Jag kan ingenting om det, så den uppgiften får istället an annan gruppmedlem ta på sig.
Allting löser sig, det ser jag resultat på nu. Man kan bara hoppas att vi blir klara med arbetet tills på torsdag. I så fall blir jag stolt över min grupp.

Min vän Katja jobbade förra sommaren på ett café här på ön. Jag var nere några gånger, bara för att det var roligt och för att kunna umgås med min vän. I år har jag funderat på att börja jobba där. Jag pratade med Katja och hon tyckte definitivt att jag skulle gå ner dit och höra om det fanns en ledig plats. Hon hade hört att det lilla företaget skulle expandera, så mer folk skulle nog behövas. Jag gick i eftermiddags ner till caféet och pratade med ägaren. Jag fick lämna namn och telefonnummer och fick i gengäld ett glatt besked. Jag är nästan lovad ett jobb i sommar. Blir det inte nere i caféet, blir det korvförsäljning vid stora vägen eller så får jag ett jobb i hans blomsteraffär inne i stan. Jag har alltså ett jobb på G! Jag är mycket glad, kan jag lugnt medge. En bra födelsedag? Absolut!

Det är varmt, sommar och stadsborna är här ute och firar helg. Vilka får lida av det? Jo, vi som bor här ute på öarna. Rickard hinner inte ut med båten, eftersom det varken finns plats vid färjeläget eller vid någon annan parkering i närheten. Jag borde inte bli arg, men jag kan inte låta bli att bli frustrerad. Dessa ”dagsgäster” tar bilen, istället för att åka kollektivt. Det resulterar till att de som verkligen behöver platserna (Rickard i detta fall, som ska ha med ett bord ut hit till ön) inte får någon plats. Jag tycker det är synd.
Sommargäster, badgäster och vad nu alla har för anledning att komma ut hit, ni irriterar mig i dessa stunder. Det är speciellt att bo på en ö. Det är ingen semesterort där man får göra som man vill. Vi bor faktiskt här ute!
Jag vill inte flytta här ifrån - absolut inte. Det jag vill är att stadsborna åker kollektivt istället. Man tjänar varken tid eller pengar på att ta bilen. Det är bara idiotiskt.

Eftersom att det är så himla varmt, försöker jag göra det bästa av situationen. Värme stiger (right?) och jag sitter därför på nedervåningen i köket, det svalaste rummet i huset. Jag har dessutom en vattenkran nära till hands, så att jag kan gå och skölja händerna och handlederna, när värmen blir outhärdlig. Ja, det hjälper faktiskt för mig. Testa ni också! Har ni andra tips att ge mig, jag som inte klarar av värmen?

Jag sitter som sagt i köket. Det är väldigt skönt måste jag säga. Med utsikt ner mot stora vägen, ser jag stadsborna komma gåendes. Undrar om det är någon som har kommit ut hit till ön för att bada? Jag och Rickard tänkte åka ner och ta oss årets första dopp antingen idag eller imon. Han kommer ut hit om någon timma, lagom till middagen. Det ska bli mysigt att ha honom här.

Abba sjunger sina välbekanta sånger i bakgrunden. När jag var yngre och gick på låg- och mellanstadiet, lyssnade jag mycket på dem. Det sitter nog i, för jag tycker om att höra deras melodier än idag. Inte för att jag lyssnar på dem varje dag, men ibland är det just Abba som gäller.


Abba - Knowing Me, Knowing You

Jag njuter av livet. Det är svårt ibland, men jag vet vem jag är, jag har det bra och jag tänker inte falla framför idioternas fötter.

Pappa klipper gräset där ute. Det luktar gott. Synd att de små blommorna mals ner...
Jag sprang ut på baksidan och fotade de små, innan det stora monstret kom farande. Visst är de fina? (Kan tala om att under de två minuterna jag vistades i solen, höll jag på att svimma. Det är kokhett ute! Jag håller mig inne, hur fel det än är.)

Jag får jobbiga tankar, när jag tvingas vara kvar i skolan. Då det inte finns något att göra, anser jag att det är fritt fram att åka hem. Grupparbetet vi gör i caset fungerar inte så bra (som tidigare nämnt). Idag var inte alla gruppmedlemmar i skolan, vilket resulterade till att vi inte kunde spela in. En scen har vi lyckats få inspelad, men resten får vi ta på måndag. Då hoppas jag verkligen att alla kommer, annars får jag gå in och ta en roll som det manliga könet.
Idag är jag dock lycklig. Jag har redan slutat och väntar i skolan på att åka hem. Båtarna går ju inte så ofta, så jag har inget annat val än att vänta. Det är skönt det också. Då kan jag varva ner, göra mig redo inför en varm resa hem (Usch!) och sen komma ut till ön på ett strålande humör.

Att komma hem tidigare sista dagen på veckan, det är fredagslycka!

Imse vimse spindel klättrar upp för trå'n
Ned faller regnet spolar spindeln bort
Upp stiger solen torkar bort allt regn
Imse vimse spindel klättrar upp igen


Taget genom bussens fönsterruta.

Underbart med regn! Det har känts hela dagen, att åska är på väg. När jag satt på bussen hem, kom dropparna. Jag älskar det! Sommarregn är något av det bästa som finns. Jag blir så glad då. Dessutom doftar blöt asfalt i sommarvärme så gott. Många tycker säkert inte om regnet, men jag gör det. Regnet svalkar så gott dessa dagar, då temperaturen är uppe i runt tjugofem grader. Jag funderar på att bada i helgen - i havet förstås.

Jag går sakta framåt. Små steg är det enda jag vågar ta, för jag vet att omvärlden inte accepterar något annat. Sakta, sakta går jag. Trånar efter något att lifta med. Jag vill komma fram snabbare, inte hasa mig fram likt en snigel. Jag går och jag kommer framåt. Dock måste jag vara försiktig. Tar jag ett enda ynka steg över den förbjudna linjen, måste jag backa och börja om på nytt. Jag försöker anpassa mig, men det är inte så lätt när man blir utskrattad. Att inte få något stöd från dem man anförtrott sig till, är som att få ett ondskefullt slag i magen. För man sårar väl inte dem man tycker om? Som vän har man väl inte som avsikt att sätta käppar i hjulet? För när jag rullar fram likt ett hjul, finns det alltid någon som sätter käppar i hjulet för mig. Alltid är det någon som står i vägen för mitt försök. Alltid får jag hitta en annan väg till frihet. Till friheten att få vara mig själv.

 

Äntligen har vi fått måla lite på caset! Det är ju faktiskt estet-caset och jag har verkligen sett fram emot att få använda färger och former. Ovan ser ni mitt exempel på den affisch, som ska representera vår serie. Stavarna nere till vänster är rån - du vet de där kexen med fyllning i. Avsnittet vi ska göra av Johan Hackspett (en annan variant av Johan Falk) heter ju faktiskt 'Rånet' (’Boven’ från början, men jag valde ett nytt namn).
Sista lektionen spelade jag och tre klasskamrater in fler scener, som vi ska ha i vår tolkning av Odyssén. Det är ett svenskaarbete som vi håller på med och som jag nämnde förra veckan, trivs jag riktigt bra i min grupp. Först spelade vi in några scener på en lekplats (Ja, vi gör det till en rolig historia.) och sedan gick vi hem till en klasskamrat och spelade in fler scener där.
Hann med bussen som gick halv fyra och stendäckade direkt. Solen gör mig så matt att jag inte kunde göra annat än att slumra till rätt kraftigt. Jag slog upp ögonen och visste inte var jag var, när jag såg att detvar helt grönt utanför fönstret. Haha, typiskt mig - jag med mitt lokalsinne. Varm var jag också, så det första jag gjorde när jag kom hem, var att ta en riktigt kall dusch. Asskönt! för att uttrycka sig på ren impuls.
Nu är jag glad och sval. Ska gå in i min värld av papper, pennor, band och rosor. Kortet som Tessie beställde ska läggas på brevlådan ikväll.

Det finns inte mycket som slår känslan av att vara nyduschad. Enligt mig känns det som att man börjat om på nytt, är redo för nya äventyr och att man är beredd på att möta nya utmaningar. Det mesta känns helt enkelt nytt! Jag har sett fram emot att duscha hela kvällen. Det som hindrade mig var läxor. Jag känner mig själv i de stunderna och vet att om jag väl lämnar skolböckerna, kommer jag inte återvända till dem senare på kvällen. Nu är jag i alla fall klar med läxorna för ikväll. Nyduschad är jag också, vilket känns fantastiskt! Dags att slappna av lite. Jag ska måla naglarna i lugn och ro, samtidigt som jag ska se på ett avsnitt av Rederiet (är på avsnitt 80 nu).

Fortsatt trevlig kväll!

Jag känner mig väldigt oinspirerad. Skolan består av prov och tråkiga lektioner. Jag försöker trots det tänka positivt. Sverige kommer allt närmare sommaren och allt som hör till den, vilket kanske kan det få mig på bättre humör?


Jag i min nya klänning.

Idag slutade vi tidigare, så jag hade en timma att fördriva. Åkte in till stan och spontanshoppade. Fick med mig en sommarklänning hem. Bilden är tagen i omklädningsrummet, så ljuset är inte bra. Klänningen är svart med prickar på. Mitt spontanköp gjorde mig lite gladare. Det är snart sommar och jag har nu en fin klänning att gå runt i.

 

Och ja, med sommaren kommer värmen. Typiskt. Jag tycker inte om när det är varmt. Idag hade jag verkligen för mycket kläder på mig. Att ha munkjacka under jackan är inget att rekommendera. Slut på det. Snart är det också slutet för mina converse. Det är inte precis svalt att gå runt i heltäckande skor. Nej, jag väntar på att få plocka fram ballerinaskor och sandaletter.
Ännu ett tecken på att sommaren står och knackar på dörren, är att det nu är väldigt skönt att sitta ute. Efter en tråkig dag i skolan, var det väldigt skönt att sitta ute på båten. Det fläktade gott, sämre känslor försvann och jag kom fram till ön på gott humör. Det är underbart att kunna sitta ute, när man åker genom skärgården!

När jag och Rickard hade distansförhållande var vi stamkunder hos SJ. Minst en gång i månaden var vi inne och jämförde priser, beställde biljetter, skrek åt de skyhöga priserna och önskade att vi bodde närmare varandra. Vår önskan gick i uppfyllelse och nu bor min älskade mycket närmare mig. Från mamma tar det inte ens en timma att åka kollektivt till Rickards lägenhet.
Det finns trots det korta avståndet en sorg inom mig. Sorgen att jag inte får åka genom Sverige lika ofta. Det finns så många minnen på sträckan Stockholm-Göteborg. Känslan av att sätta sig på tåget med en pirrande känsla och fjärilar i magen. Då tåget rullar från perrongen och jag högljutt skriker ut "Nu åker tåget!". En gång var det två män som tittade på mig och log. När tåget anländer till Skövde, då är jag helt säkert på väg till min älskade. Kumla, Örebro Södra... Jag närmar mig, det känner jag nu. Då tåget stannar extra länge på Örebro Central kan jag inte låta bli att le. Så många gånger som jag suttit där och längtat ihjäl mig efter den jag älskar. Tåget rullar vidare och jag passerar städer som Arboga och Köping. En timma kvar av resan och jag ser Västerås passera förbi. Nu är det bara en timma kvar och Rickard ska alldeles strax sätta sig i bilen, för att åka till stationen och hämta mig. Jag drömmer mig bort för en stund, så jag ser den sista sträckan av resan försvinna bakom mig. Då tåget rullar in på Stockholms Central, kan jag inte vara lyckligare. Egentligen vill jag bara skrika högt av lycka, kasta mig i Rickards famn och älska med honom där på plats. Men vi får vänta. Båda är vi förväntansfulla och nykära. Hand i hand går vi längs perrongen. Vi är kära. Jag älskar min Rickard.

Den tiden saknar jag. Då hade jag en längtan inom mig, som påverkade mig lika starkt som en sommarbris. På den tiden kunde jag drömma. Alltid fanns det ett speciellt tillfälle att se fram emot; mötet med min älskade Rickard. Nu förtiden är resorna upp till Stockholm inte lika många. De resor vi har gjort hittills tillsammans, har varit en bilfärd genom Sverige. Det går bra det också. Man måste våga skaffa sig nya minnen. Ändå kan jag inte låta bli att sakna tiden, då jag var flitig resenär hos SJ...

Bland dagens kvinnor (och män?) finns det många som tvivlar på sitt yttre. Det klagas på utseendet varje dag. Detta är vardag för många - även för mig. Jag kan inte direkt påstå att jag bryr mig speciellt mycket om mitt yttre. Jag är naturlig och jag gillar det. Min klädstil kan diskuteras, men det viktigaste är att jag känner mig säker i den.
Många kvinnor (speciellt unga) tvivlar på att de någonsin kommer att bli älskade. Till dem vill jag säga; Alla ser vi olika ut, men en sak har vi gemensamt; vi kan alla bli älskade. Kärleken stoppas inte av stora fötter, torra läppar, gula tänder eller av utstickande ögon. Att bli älskad är inte resultatet av en fin utsida. Att bli älskad är som ett kvitto på att insidan är fin. Självklart finns det undantag (liksom med allt annat), men för det mesta är det på detta sätt. Utseendet hindrar inte kärleken. Om man älskar varandra, spelar det ingen roll hur man ser ut. Ens insida strålar genom ögonen - insidans fönster till omvärlden.
Som jag alltid brukar säga; om ens partner Ser bra ut, ska man se det som en bonus.
Vad föredrar du; att din partner har en fin insida eller en attraktiv utsida?

 
Katten Diva och Kortet.

Jag tycker inte om söndagar. Direkt när jag vaknar på morgonen, känner jag den där stressen. Imorgon är det ny vecka och jag har inte hunnit njuta av ledigheten. Idag var känslan tydligare än vanligt. Konstigt, eftersom jag hade haft fyra dagars ledighet. Jag hade gärna haft ledigt några dagar till. Det tillverkades två nya kort (ett av dem kan ni se på bilden ovan), som nu är publicerade i Jasmine's Kortmakeri. Nu kikar väl in varje dag, så att ni inte missar mina kreationer?


Diva!

God natt...

Jag kämpar hela tiden med att hitta mig själv, hitta min plats i samhället och att finna den ro alla människor söker. Jag letar och letar, men tycks inte hitta min plats någonstans. Från att ända sedan barnsben ha hamnat utanför, känns det som att mitt liv kanske är tänkt att bli så. Jag kanske kommer vara den där individen; hon som ofta är utanför, men som har några få vänner att vända sig till. Jag vet inte.

Min gamla klass 9B är samlade denna kväll. Jag fick en kommentar här på bloggen i morse. Senare under dagen fick jag också ett sms. Jag tackade nej, sa att jag hade annat för mig. Varför kan jag inte riktigt sätta ord på. Jag var helt enkelt osäker. Rädslan av att inte passa in, bli utstött och förnedrad finns hela tiden där. När jag ser tillbaka på de åren jag gick på högstadiet, kan jag ibland skämmas över mina tankar. Tjejerna som gick i klassen umgicks en hel del, men jag höll mig utanför. Jag tyckte inte att jag passade in. De pratade shopping, ett ämne som jag inte ville prata om. Jag antar att jag inte ansträngde mig tillräckligt, dömde dem för snabbt och därför hamnade utanför. Jag hade mina killkompisar och vi umgicks varje dag. Men nu är det inte längre så och jag kan blicka tillbaka och se de åren med andra ögon. Jag tyckte att min klass på högstadiet i allmänhet inte brydde sig om mig, men jag tar tillbaka de orden och de tankarna. Jag har under året som har gått sett den tuffa verkligheten. Man kan inte alltid leva i sin skyddade värld, det är inte så man lever livet. De människor som finns runt om kring mig nu, de behandlar mig för det mesta som luft. Jag säger inte att alla är sådana, men det finns folk som inte ser mig. Jag står där i rummet och så kommer de och ställer sig tio centimeter från mig. Då vill jag bara skrika till dem att här står faktiskt jag! Det är något jag gör, men det är bara min insida som får ta del av de orden.
Jag trodde att 9B inte brydde sig om mig, men nu kan jag se att jag faktiskt betydde något för dem. De har inte helt glömt bort mig. De frågar om jag vill komma på återträffen, en inbjudan som jag vet att alla inte får (av okända anledningar). Det får mig att inse, att livet bara blir tuffare. Unga människor är härliga, men så blir man äldre och möter nya människor. Då är det inte längre lika lätt att ta hand om sig själv. Såren blir för djupa.

Jag kanske ångrar att jag inte gick på återträffen ikväll, men jag är rädd. Mina förutfattade meningar är att de kommer dricka och då passar inte jag in. Jag har aldrig druckit (Ja, jag är en duktig flicka.) och jag föredrar heller inte om att vara bland berusade människor. Dessutom vet jag inte hur jag ska hantera de mötena. Ännu har jag inte fastnat i det som är mitt nutida liv. Jag vill så gärna leva kvar i det förflutna, men kämpar med att gå vidare. Att då tillbringa en kväll i en atmosfär av gamla minnen, tankar och känslor kan göra det värre. Jag är nog inte redo för det riktigt än. Jag hoppas att de inte slutar tänka på mig, bara för att jag tackade nej ikväll.
Det enda jag vill är ju att passa in, det var därför jag inte kom ikväll.

Dagens middag; Köttfärspaj.

Mamma bad mig göra middagen idag, så jag och Rickard lagade köttfärspaj. Den blev faktiskt väldigt god. I övrigt har det inte hänt så mycket idag; massa tankar och korttillverkning. Kolla gärna in de nya korten på Jasmines' Kortmakeri.

Solen på den blå himlen värmer staden Göteborg. Jag strålar som en sol, då jag får kramar om min älskade vän Alexandra. Min vän, hon skiner alltid liksom solen.

Jag har träffat Alle på stan idag. Det var riktigt fint väder och jag var lycklig som fick återse min vän igen. Vi kollade det nutida läget i varandras liv, men också gamla minnen kom på tal. Underbart! Än är tiden som ung inte över och det känns härligt. Vi träffades mitt i centrala stan och satt i två timmar vid statyn föreställande Gustav Adolf. Sen begav vi oss vidare på jakt efter något att äta. Det blev baguette att njuta av i det gröna gräset vid kanalen. Mycket skratt och kärlek i mängder!

 
- Dagens enkla lunch. - Jag och Alle.

Jag kan inte låta bli att bli förvånad, när Västtrafik har bra chaufförer. När detta sker, kan jag inte skälla på företaget - även om bussen är försenad. Idag var det så. Jag var trött, ville hem, det regnade och bussen var försenad. Kul tänkte jag, det blir en resegaranti inskickad. Men icke! När jag märkte hur bra den kvinnliga chauffören var, kunde jag inte med att klaga. På hållplatsen efter att jag gick på, kom det på en grupp förskolebarn med sina lärare. Chauffören, som märkte att det var fullt på bussen (eftersom den var försenad och då hade resenärer för två turer), gick ur förarhytten och organiserade upp det hela. De små skulle sitta, de fick inte så. Jättebra gjort av henne! När det små skulle av, hjälpte hon till även då. Kanske var det för att den en kvart försenade bussen skulle komma iväg, eller så var hon helt enkelt väldigt snäll. Det gjorde mig glad, att Västtrafiks alla chaufförer faktiskt inte är idioter. Det tackar jag för.

I svenskan har vi fått en uppgift att omvandla en gammal saga eller myt till modern tid. Min grupp har fått Odyssén att bearbeta. Gruppen jag jobbar med är toppen, det fungerar förvånansvärt bra! Idag spelade vi in en scen, där jag spelade häxa. Min uppgift var att förföra min fånge Odyssén, som hade tvingats till att vara min sexslav. Haha, ja. Det var jag som fick den rollen. Jag var först väldigt nervös. Vad skulle folk tro om mig? Men som min lärare sa; jag ska inte göra något jag känner mig obekväm med. Mina gruppmedlemmar höll med, så det var lugnt. Och oj, va roligt det var att spela in. Lite överdrivet kanske, men riktigt roligt. Vi skrattade en hel del. Jag kände lycka, äkta stunder av lycka har jag idag fått uppleva.

I Sverige finns det en hel del gator med roliga och specialla namn. Vet du någon gata med roligt namn? Inte? Här kommer två exempel;



Sextantgatan. Läckert, eller hur? Vad får ni för tankar och funderingar? Är det den sexiga tantens gata? Äger sex tanter gatan? Sextanter, vad är det? Jag skrattar alltid lite inombords, när jag passerar skylten. Jag kan inte låta bli att tänka på vad skylten egentligen har för bakgrund.

Kärleksstigen. Det låter så vackert! En stig där man kan vandra tillsammans med sin älskade. Vad sägs om en puss på Kärleksstigen? Jag tycker namnet är magiskt. Vad tänker du?

Kanske ska man inte säga att det varit en dålig dag, eftersom det finns folk som har det värre, men jag säger det ändå. Min tisdag har varit kass. Bara en massa kaos, som har lett till att jag nu sitter här trött, sliten och underbart förälskad i mitt hem. Jag har kommit hem, duschat och sitter som vanligt i mysbyxor. Dagen får inte fortsätta som följande...

Vaknade halv sju av att jag drömt en vidrig mardröm. Det var så äckligt att ni inte ens vill veta! Jag gick till spegeln och kollade så att jag såg okej ut (drömmen handlade om mitt utseende...), men kunde inte somna om. Jag ville heller inte somna om, då jag var rädd för att falla tillbaka in i drömmen och uppleva den där hemska känslan igen. Gick upp, hade en extra timma på mig, så tog det lugnt. När det var dags att ta sig ner till båten, fick jag en liten överraskning; kedjan på cykeln hade hoppat. Istället för att vara händig (vilket jag inte är), var det bara att ställa cykeln och springa lite halvt ner till båten.

Det blev som vanligt stress från gymnastiken, för att jag skulle hinna få i mig någon lunch. Jag klarar av det, men det tar verkligen på krafterna, det måste jag erkänna.
Då var det skönt att få sluta tidigare idag. Jag och Emma satt i en av stadens parker och njöt av vädret. Vid hållplatsen intill var det stopp i trafiken. En spårvagn stod helt stilla och bakom den stod tre bussar och bara väntade på att det skulle börja röra på sig. Tillslut började vagnen rulla och bussarna kunde köra vidare. Jag sa hejdå till Emma och gick in mot centrum. Här var det ännu ett stopp. Vet inte vad det var, men om jag inte såg fel så stod där brandbilar. Spårvagnstrafiken var tydligen inte igång, hörde jag från Västtrafiks högtalare. Det var kaos i området runt omkring. Anställda på tarfikkontoret (?) stod och vinkade med armarna och en ambulans stod parkerad i närheten. (Kan det vara detta som hade inträffat... länk)
På båten hörde jag av en tjej, att det hade skett en olycka lite längre bort från den platsen jag var på. (Denna artikel är nog aktuell... länk) Idag var det alltså kaos i centrala Göteborg.

 

Nu är i alla fall jag hemma. Ska bara njuta av kvällen och av att bo här ute på ön. It's wonderful!

Det är konstigt att man ska behöva tjata på sina gruppmedlemmar, för att det ska bli någonting gjort. Jag kände mig som en ragata, du vet en sån som bara skäller och aldrig visar någon uppskattning. Jag sa till alla att "lyssna nu!", "Hallå, engagera dig!", "Vad tycker du?"... Jag blir så trött. Nu är arbetet i alla fall gjort. Jag skrev vår text på datorn, medan de andra satt bredvid och gjorde på sitt sätt. Pappa sa att jag inte skulle dra hela lasset, men jag vet med mig att det inte hade blivit gjort annars. Folk är så nonchalanta och själviska att jag nästan blir mörkrädd.
Mycket tjat, men nu har vi i alla fall lyckats få ihop ett resultat. Imon ska det redovisas. Jag är bara trött på allt som har med arbetet att göra.

Jag som hoppades på ett roligt case har aldrig haft så här tråkigt under min tid här på skolan...

Ibland känns det som att jag är ensam här i världen. Jag går runt med mina tankar om precis allting, medan andra i min ålder flamsar runt som vilken tonårsbrud som helst. Det festas, knullas runt och deras världsperspektivet är en drömvärld. Då känner jag mig ensam. Att leva i en värld där ensam jämnåriga inte tänker, bara handlar efter hormonerna och lever i nuet, det får mig att bli rädd. Jag blir rädd för mig själv. Jag tänker, men de andra verkar inte förstå någonting.
Kanske är det därför jag är ensam. En tänkande individ är kanske ingenting att ha? Varför vara vän med någon som hela tiden tänker på konsekvenserna, när man istället kan leva i nuet? Jag känner mig så ensam. Att tänka är tydligen en fara. Kanske är det därför ingen vill ha mig som kompis. Som min lärare sa; Jag har åsikter om precis allting. Det finns folk som blir rädda för mig. ...är det sanningen? Jag som tänkande individ, tonåring och ung kvinna ska alltså inte få dela med mig av mina tankar.

Det känns som att jag befinner i en värld av en annan dimension. Alla andra flamsar runt, medan jag tar varje steg med försiktighet och seriositet. Är det fel att tänka?

Jag hoppas på att för alltid kunna hålla fast vid mitt ursprung. Jag är uppvuxen på en ö, en plats som jag dyrkar högt. Ni som har följt bloggen ett tag, vet att ön är väldigt betydelsefull för mig. Det är inte bara känslan av att vara här ute, som får mig att älska den här platsen. Alla minnen och visdomsord har jag lärt mig här. Att växa upp på en ö, är inte något vanligt. Det är få människor som får den chansen - en chans att få njuta av livet redan som liten. Jag har alltid burit med mig känslan av att vara öbo - en mycket särskild känsla, som inte kan jämföras med något annat. Livet i ett litet samhälle utanför verkligheten är så mycket mer än en plats. Att vara öbo är ett levnadssätt.

Mitt ursprung är viktigt för mig. Jag kommer alltid blicka tillbaka och minnas tiden här ute - det kan ingen ta ifrån mig. Jag vill inte glömma var jag kommer ifrån. En gång öbo, alltid öbo. Trivdes du inte med livet i skärgården, kommer du aldrig att göra det.

Hur viktigt är ditt ursprung för dig?

God morgon!

I vanliga fall blir jag galen, om jag sover till klockan elva. När klockan har passerat 11.00, blir jag överstressad om jag fortfarande ligger kvar i sängen. Idag var ett undantag. Jag vaknade efter elva, men njöt bara av att ha fått sova ut. Det blev sent igår, halv ett om jag ska vara ärlig. Kanske känner jag det idag, eller så är jag bara omtumlad av den dröm jag hade imorse. Den var en blandning mellan allt som kretsar i huvudet på mig nu; språkresan för två år sedan, min situation i skolan, Katten Benjamin, kläder fram och tillbaka, glamour (efter att vi pratat serier i skolan), tider hit och dit, familjen... En salig blandning som bildade en orealistisk dröm. Ändå kände jag allt så tydligt, som om jag såg sanningen. Jag blir rädd för nattens drömmar. Kanske var jag inte omtyckt i England, alla kanske bara låtsades? Det var så i drömmen och det gjorde så ont att ha det i huvudet. Usch! Jag tror inte att det var så. I Hastings tyckte folk om mig. Jag var deras vän liksom de var mina vänner. Att tro att de inte var ärliga mot mig, det är bara strunt! Jag var omtyckt, helt säkert. Ändå kan jag inte låta bli att fundera, efter att ha drömt himla knasigt...

Jag tror inte att ni förstår hur underbart det var att komma ut till ön. Efter min otroligt struliga förmiddag var jag inte på gott humör. Stannade i skolan tills caset började, så att jag kunde meddela läraren att vi inte kunde jobba mer idag (eftersom mina gruppmedlemmar hade gått hem). Jag hade ju ändå ingen stress hem, eftersom jag missade båten innan. Vid ett gick jag från skolan, tog vagnen till färjeläget och väntade där en halvtimma. Rätt okej. Jag hann varva ner. På spårvagnen kände jag en sval vindpust, då dörrarna slogs upp på en av hållplatserna. Det kändes som att alla onda tankar försvann, de blåste bort med vinden. På båten mötte jag Katja, en nära vän på ön. Hennes ord gjorde mig bättre till mods. När jag gick av båten och gick mot cykeln, kom det ännu en vindpust. De sista negativa känslorna försvann och jag var lugn och sansad, när jag kom hem.

Ön är mitt rehabiliteringscenter. Det är här jag kopplar av, varvar ner och känner mig älskad. Det blir nog så, när man har familjen samlad runt omkring sig.
Ikväll ska vi in till farfar och fira hans fru, som fyller år idag. Jag tror jag behöver lite kärlek, för att kunna komma tillbaka på banan. Just nu vill jag helst bara vara hemma, strunta i skolan och bara försöka hitta balansen mellan kontroll och frihet.

Jag är rent utsagt rasande! Denna ignorans, dessa ord som bara haglar över mig. Det är speciellt att bo på en ö. Det är alltid en båt att passa, annars får man stanna kvar i värsta fall två timmar i stan, och hur roligt är det? Jag är en väldigt stressad människa, men har på senare tiden lärt mig att ta det lite lugnare. Jag vet att det inte är bra att stressa och därför försöker jag ta det lugnt. Men detta gör mig bara så arg! Vi läser caset Avtryck nu, som verkligen inte når upp till mina (i detta fall höga) förväntningar. Det verkar som att vi bara ska gör den här serien under hela caseperioden. När ska vi få måla tavlor, göra konst? Inte alls verkar det som, i så fall blir det sista veckan av terminen. Suck, den här serien då... Min grupp är inte speciellt aktiv enligt mig. Jag har svårt att arbeta i grupp och inte blir det lättare för att jag inte kan samarbeta med mina gruppmedlemmar. De är tydligen hungriga och vill gå till bamba och äta. Själv står jag där med hoppet om att bli klar och få gå hem tidigare. Tron om att vi kanske hinner klart på måndag och i så fall kan gå hem redan nu finns inom oss alla. Men icke. Vår lärare tvingar oss att stanna kvar, detta för sakens skull. Hon sågade vår första idé, fick med sig de andra i min grupp, så nu har vi en ny idé. Kul. Det går inte alls speciellt bra. Mitt i detta känner jag den där stressen. Jag orkar ingenting.
Dessutom är det en massa ignorans, som gör mig så frustrerad. Att jag har en båt att passa, verkar inte intressera folk. "Ta nästa!" får jag hela tiden höra. Hallå!!! Det är inte bara att ta nästa båt sådär! Det är två timmar tills dess. Men icke. Alla är bara egoistiska och tänker inte på sig själva. Idioter. Jag är arg. (Välkommen till verkligheten, skulle min pappa säga.)

Som ett avslut på detta onödiga inlägg vill jag ta med ett citat från en elev i min klass: "Du verkar inte passa så bra ihop med lärare." Tack för den. Kul att du inte hör mina goda ord om de flesta lärarna. Det är synd om människor som inte kan ta in hela sanningen.

Uppdatering kl.12.14: Min grupp går tydligen hem nu. Vi ska inte jobba mer idag. Jag kunde alltså vara hemma nu, om jag hade fått gå i tid. Båten är framme på ön nu och här sitter jag... Sista spårvagnen till nästa båt går om en timme. Vad ska jag göra tills dess? Äta känner jag inte för. Får väl bli att sätta sig ute vid färjeläget och bara vänta. Jag saknar min ö, en trygg famn och lite varm choklad i soffan där hemma. Detta är tydligen mitt liv.

De flesta av oss har en förebild; en person som vi ser upp till och tar inspiration ifrån. Det kan vara en artist, skådespelare, förälder, vän, annan vuxen... Jag har många förebilder som inspirerar mig - alla på olika sätt.
Jag tycker det är viktigt att ha förebilder, just för att man har ett mål att sträva mot. En inspirationskälla som visar vägen, guidar en och som ger en trygghet. Samtidigt får man inte låsa sig vid tanken. Att ha en förebild är inte alltid positivt. Man kan lätt hamna i skiten, bara för att man ser upp till fel personer.
Förebilder kan liknas med ett facit, du vet dem som finns längst bak i matteboken. Där står svaret och i bästa fall också en uträkning. Människan är en konstig varelse, det har jag konstaterat många gånger. Inte minst när det gäller att passa in och vara som alla andra. Just det, att man vill se ut, bete sig och föra sig som någon annan, det är den enkla vägen att leva livet. Ens förebild blir till ett facit, där alla svaren finns.
Men hur blir det, då ens förebild försvinner eller på annat sätt förändras? Hur klarar man sig, när ens förebild inte längre finns? Då tappar man sin trygghet och från den gropen är det svårt att ta sig upp. Utan facit i hand blir vi ofta rädda. Människor skräms av tanken att göra fel! Vi blir blinda och undviker att se hur vi själva är. En förebild finns ju där, det är bara att göra likadant, eller?
Jag har alltid strävat efter att vara mig själv. Det har inte varit lätt alla gånger (se bara hur det har gått på gymnasiet...), men jag har alltid haft som mål att vara mig själv. Det har tagit på krafterna, det tror jag att ni förstår. Hur jag lyckats, har jag mina förebilder att tacka för. De har visat att det är okej att vara sig själv. Mina förebilder är dem som tycker om mig. De ger kärlek och då vill jag ge kärlek tillbaka.

Förebilder är en trygghet för de som inte vågar stå på egna ben. De flesta av oss är inte så starka så att vi kan klara oss helt själv. En trygghet att se upp till, är något vi alla har - även om vi inte vill erkänna det.

Minns ni min katt som älskade sin låda? (Länk till inlägget) Han är inte direkt liten, vilket har varit problematiskt. Att gå ut med honom i koppel har nästan varit omöjligt, eftersom att selen inte går på honom. Idag köpte jag en ny speciellt till honom (har två andra katter). Hans sele är i neonrosa! Massa bilder tog jag, här är ett urval...


En annan katt! Spana, morra, fräs!!!


Tunga!


Jag vill inte ha dig här!


Den andra katten bryr sig inte. Benjamin går duktigt förbi.


Min älskade katt Benjamin!

Visst är han snygg i sin nya sele?

Mitt illamående kände jag efter gårdagens sista lektion. Jag mådde illa, men inte så att jag ville spy. Det kändes mer som att det satt i halsen. Jag kom hem, tog det lugnt och försökte slappna av. Ändå kände jag känslan. Jag gick och la mig - fortfarande med illamåendet. Vaknade med samma känsla. Under dagen gick mitt illamående över till andningssvårigheter.
Det är något som stressar mig, men jag vet inte vad. Alla tecken på att jag är stressad finns där, men jag kan inte se någon anledning. Underligt. Jag slappnar inte av konstigt nog. Någon som har något tips på hur man hanterar stress?

För övrigt har dagen varit bra. Jag känner mig äntligen hemma i skolan. Ja, det känns bra. (Mer om det senare.)
Nu tänkte jag fundera över priserna jag ska ha på mina kort. Har fått några tips på hur jag ska bestämma priserna. Det välkomnas fler! Så fort jag är klar med det, ska jag börja lägga in korten jag har gjort i bloggen. Kanske kommer jag igång redan ikväll?

Kvällen och natten ska tillbringas hos Rickard. Jag har saknat honom. <3

Vi människor är så olika. Alla har vi en egen personlighet som speglas i vårt sätt att tänka, resonera, bemöta, bedöma, handla, säga... Listan kan göras lång på alla de fronter som skiljer oss åt. Trots att vi är människor och borde fungera på samma sätt, har vi våra drag som utmärker just oss, dig och mig som personer. Detta kan ibland ställa till problem. Vi uttalar oss olika. Samma mening uppfattas olika från person till person. Ibland är det svårt att förstå varandra.
Det viktigaste för att förstå en annan människa är att man är öppen. Om man stänger in sig utan att släppa in någon annan på djupet, då är det svårt för andra att tolka en. Genom att bara vara tyst, kan man inte räkna med att folk ska förstå. Hur mycket man än hoppas på att ens omgivning ska märka, är människan inte så smart. Vi tar åt oss och bedömer efter den information vi får. När vi inget vet, tar vi heller inte skada av det.
Konversation är väldigt viktigt, för att vi ska kunna leva tillsammans. Det är samtalen som är nyckeln till att förstå och lära känna en annan människa. Om man går runt och är tyst, hur ska då andra veta vad du tänker? Ingen kan gissa sig till dina tankar, du måste själv dela med dig av dem.

Ibland har jag så svårt att förstå mig på andra människor.
Lika svårt har andra människor för att förstå mig.

Hej allesammans!
Jag känner mig förvirrad, trött, fundersam och en aning osäker. Det är någonting som stressar mig, men jag kan inte sätta fingret på vad. Det gör mig förvirrad och trött i huvudet (som för övrigt kan bero på att jag gick och la mig sent igår). Fundersam är jag inför det här med min nya blogg som jag ska skapa. Ja, jag har nu bestämt mig; det ska skapas en ny blogg, där jag ska sälja mina kort. Bloggen är inte skapad nu, men jag tänkte göra det ikväll. Kanske är det just det som stressar mig; att jag ska skapa en blogg, göra header till den samt att skriva minst ett inlägg, som förklarar hela idén. Men jag ska ta det lugnt och inte stressa. Det blir bara fel, om man skyndar med saker och ting.



 
Jag, som är väldigt seriös på bilderna (inte alls).

Idag har varit en riktig drömdag för en bloggare. Kommentarerna har strömmat in och inläggen har publicerats på löpande band. Jag är lite stolt. Egentligen skulle jag kunna skriva fler inlägg, men då blir det "bara för sakens skull" och det tycker jag ju inte om. Dagens inlägg har handlat en hel del om min kreativa sida, likaså era ord till mig. Jag funderar starkt på att börja sälja mina kort och är nog nära att starta en ny blogg just för det ändamålet. Än är inget bestämt eller påbörjat, eftersom jag tänkte påbörja det imon. Det kommer alltså fler inlägg angående min hobbyverksamhet imorgon.

För att återgå till min dag utanför bloggen har den varit bra. En slapp måndag utan större ansträngningar. Det skulle i så fall vara sista timmen med spanska. Inte riktigt det man vill ha första dagen på veckan, men det får gå ändå.

Drömma får man göra i bloggen och om natten.
Leva, det ska man göra hela tiden.

Min lärare sa något väldigt bra, som jag verkligen kan hålla med om; "Det är skillnad på personligt och privat". Med det menar han att exempelvis en bild (eftersom jag nu läser Estetisk Verksamhet) kan vara personlig eller privat. Är bilden personlig har man gjort på sitt sätt och man bjuder in andra att tycka och tänka om bilden. Gör man den dock privat kan man inte släppa in någon utomstående, just för att bilden är så pass privat. Ta bara ett så enkelt exempel som ett fotografi. Att publicera en bild på sina vänner i bloggen, gör att bloggen blir privat. Om man däremot publicerar en allmän bild av umgås med vänner, kan man som läsare ta åt sig och sätta sig in i situationen. Förstår ni hur jag menar?
Det finns många bloggare, som är rädda för att hänga ut sig själva. De borde tänka på att det är skillnad på personligt och privat. Jag skriver inte ut allt i min blogg, men för det betyder det inte att min blogg inte är personlig. Jag vill skriva personligt. Jag vill att folk ska tänka på min blogg - just för att den är min, personlig och inte som alla andras. För jag är inte som alla andra. Jag är jag och jag gör det personligt.