Jag sitter här, hemma. Och skäms. Grupparbetet har problem och jag kan inte göra något åt det. Igår kom vi överens om att jag inte behövde komma till caset, att jag kunde åka hem istället. Det var tänkt att gruppen skulle filma den sista scenen idag och jag behövde inte delta. Så jag åkte hem och sitter nu här. Det är problem i gruppen. Scenerna vi spelade in igår är det strul med. Dessutom behöver gruppen min kamera. Men jag sitter ju här - och skäms. Hade jag bara varit i skolan, hade detta löst sig. Men det kunde ju inte jag veta. Jag har mailat min lärare i ren förtvivlan och förklarat hur läget är. Min lösning på det hela är helt enkelt att vi imon får spela in gårdagens scener på nytt. Då kan vi bara hoppas att den som tagit på sig ansvaret att klippa och klistra hinner slutföra arbetet imorgon kväll.
Jag sitter här och skäms. Känner mig dum och naiv. Men jag har min förklaring. Att vara kvar i skolan utan att ha någonting att göra, får mitt psyke att flippa ur. Det känns som att någon stänger in mig, som om jag inte kan göra annat än att bara sitta. Därför åker jag gärna hem om jag får. Tro inte att jag skolkar, det gör jag inte. Jag vet bara med mig att mitt psyke tycker det är för påfrestande att ställas inför situationer när tiden bara rinner som sand ur mina händer. Då jag bara sitter och ser dagen passera förbi.