Life is beautiful.

Regnet öser ner. Varje dag kommer man blöt till skolan. Likt en dränkt katt stapplar man in på höga klackar. Mina älskade höga klackar. De ger ljus i tillvaron, trots att mina fötter nu värker efter en hel vecka gåendes i mina nya höstskor (bild ser du här).
Lovet har börjat för min del. Var i skolan två timmar sen var det raka vägen ut till ön. Underbart. Blöt blev jag och trött på vardag är jag, men livet är underbart. Life is beautiful. Mörka stunder blir till ljusa. Min deppighet har nog avtagit. Känner mig fortfarande smått nere, men jag hoppas på att lovet kan rätta till den bristande resursen. Jag behöver vilan, lugnet och friheten. Min hjärna är inställd på lov. Att jag ska behöva anstränga mig inom de kommande dagarna känns nära inpå omöjligt. Jag har lov, accept it.

Tackar så mycket för era mycket uppskattade kommentarer. Särskilt tack till dig som har kommenterat inlägget "Snygging?!". Jag tycker det är roligt att få läsa dina åsikter och din syn på saken. Tack.

Jag går av bussen och marscherar stolt mot ingången till Ica. Jag har mina högklackade stövletter med lågt skaft på och det hörs när jag kommer gående. Ett gäng killar står utanför ingången. Jag ser att samtliga blickar vänds mot mig. Jag blir generad, men fortsätter att hålla huvudet högt. När jag går förbi dem, ger de inte ifrån sig ett enda ljud (möjligen lite mummel). Jag fortsätter bort och in genom glasdörrarna. Då, när jag är på väg in, då kommer det jag anade; "- Snygging?!". Jag borde vända mig om. Jag borde vända mig om och le mot dem. Men jag kan inte, jag blir för generad. Att bli uppvaktad är ingen vana, snarare tvärtom. Mitt utseende har jag aldrig fått uppfattning om är tilldragande. Jag ser ganska vanlig ut. Dessutom hade jag ju mina glasögon på mig på väg till Ica! Nu låter jag nojig och som en typisk tonårstjej, men så är fallet; självförtroendet är inte så stort, när det kommer till killar. Och att få höra att man ser bra ut är inte lätt att ta åt sig. Eftersom jag inte vet vem killarna är, kan jag inte gå fram och fråga dem rakt ut vad de menar med det. Visst kan jag, om jag vill, men säkerheten finns inte där på samma sätt som hos en killkompis. Jag gör alltså ingenting, när jag hör deras ord eka efter mig. Jag fortsätter bara gå. In på Ica. Jag vänder inte ens blicken bakåt.

När jag har betalt det jag ska ha, är det dags att gå ut igen - samma väg. Jag samlar mod till mig, sätter näsan högt och klackar ut. Denna gång står de närmare dörren. Deras blickar riktas diskret mot mig. Jag går vidare. Inget ord ropas efter mig denna gång. Kanske var det de sa bara lögn. De var kanske bara ute efter min uppmärksamhet.

Jag är i princip klar med mina förberedelser inför debatten imorgon. Istället för att sitta vid datorn och tråka, går jag runt och stör mina klasskamrater. Haha, jag är hemsk. Men jag hjälper faktiskt till. Jag diskuterar min karaktär, som jag har blivit tilldelad att spela, med andra elever. Det ger en del, eftersom man då får en glimt av vilka motargument som kan dyka upp.
Nyss var jag uppe i kemisalen. Där var naturarna i full gång med att labba och städa ur diverse material. Läraren kom på mig, men jag log söt och gick vidare. Fick en mentos av en vän, innan jag gick vidare till nästa grupp av vänner. Det bestämdes att bamba ska ätas klockan elva och att vi ska ses i caféet.

Ensamheten lurar bakom hörnet, men jag lyckas undvika att möta dess blick. Jag ser framåt, försöker och går mot säkerhet. Att jag har många vänner i Naturklasserna har gjort sitt, det är jag helt säker på. En nära vän från högstadiet går på skolan. Jag umgås med han och vänner till honom. Dessutom läser jag ju matematik med naturarna och det ger ju också sitt resultat. Ensamheten har gått i ide. Jag känner inte av den just nu, men den finns där. Ensamhet är en känsla, ett tillstånd en livsstil. Jag försöker balansera upp negativiteten med hjälp av kärlek.

Det blev ingen direkt tid på stan. Jag åkte dit, men vände ganska snabbt. Mina fötter värkte för mycket (de nya skorna får ni se under helgen) och jag var inte alls på humör för att handla kläder. Tog därför vagnen vidare hem till Rickard. Var där en timme, åt lite och sedan var det träning. Hann tyvärr inte träffa Rickard, men jag ska försöka komma till honom i helgen.

Stressen börjar nog lägga sig, vill jag tro. Magen kan jag lätt stressa upp och då kommer obehaget. Men jag vet att jag egentligen inte har någonting att vara stressad för. Arbetet lyckades jag bli klar med i skolan och matematiken gick ju faktiskt okej. Det är fredag och jag njuter av att bara slappa. Imorgon vet jag inte om det blir någon träning eller inte. Funderar på att köra ett pass i Indoor Walking på förmiddagen, man jag tror inte det blir av. Behöver sova, eftersom jag under vardagarna (och vanligtvis) tycker att sömn är överskattat. Men att leva på reservenergi håller inte i slutändan.


Lasse Kroner, bildkälla: Svt

Fredag, som sagt. Jag har sett på Doobidoo - en riktig fredagsklassiker! Klockan tio börjar fredagsfilmen. Den vill jag se, ögonen ska vara öppna några timmar till.
Hoppas att du har en trevlig fredagskväll. Ta vara på dig.

Åter i skolan och stressen sitter i än. Men det känns aningen bättre. Jag kommer klara det här. Jag har gjort det förut. Förra uppgiften vi hade (som jag vill påstå var bara aningen lättare än den vi ska vara klara med idag) lyckades jag skriva på mindre än två timmar. Jag har gjort det förut. Jag kan göra det igen.
Matteprovet gick tydligen inte så dåligt som jag trodde. Jag fick faktiskt Godkänt - kanske inte så starkt, men ändå Godkänt. Läraren gick igenom de svårare uppgifterna på tavlan och då förstod jag. Efter mitt besök i Mattestugen igår fick jag klarhet i hur jag skulle lösa uppgifterna vi jobbar med för tillfället. Dagens lektion bestod av att försöka lösa uppgifterna med hjälp av att hela tiden kolla på hur jag löste en av dem igår. Det gick bra, dock hann jag bara göra en uppgift (pinsamt nog).

Lunch.

Skriva uppgiften. Ett, två, tre, kör! Nu gäller det att jobba. Måste få skrivit hela arbetet idag. Jag har deadline klockan tre. Då stänger skolan och uppgiften ska skickas in idag. Vill inte gärna sitta och skriva på skolarbete ikväll. Det är ju fredag, för fasen!


Jag gjorde förarbetet igår, nu gäller det bara att sammanställa allting till en text.


Uppdatering något senare... Jag har redan skrivit några rader:

"Människan är en mycket social varelse. Vi behöver vår dos av närhet och omtanke, för att livet ska få någon mening. Vi är så beroende och desperata efter gemenskap att vi till och med är beredda att ge upp vem vi är, för att känna minsta lilla gemenskap med en grupp – om det så är en sekt vi väljer att gå med i."

Det här kommer gå bra. Jag vet att jag kan. Jag tror på mig själv. Vi kan alla lyckas.

Skoldagen är slut, nästan. Egentligen borde jag utnyttja handledningen i matematik, men jag orkar verkligen inte. Jag är helt slut. Tårarna har varit nära många gånger och jag misslyckas i stort sett hela tiden. Uppgiften har inte heller blivit bra, jag lämnar nu datorn. Ska ta mig från skolan, en bit bort i alla fall. Tänkte sätta mig på ett café i älskade Haga och njuta av något gott. Dock känna jag stressen och böckerna får därför följa med. Min lärare har hjälpt mig att omstrukturera mina tankar. Jag känner mig tvingad att ta vara på all tid jag har. Papper, det dåliga arbetet, böcker och anteckningar får följa med till caféet. Imorgon ska jag bli klar. Det måste gå.

 
Älskade Haga, 19 oktober 2009.

Anledningen till att jag inte åker hem är för att jag har IUP-samtal vid fem. Hinner därför bara hem och vänta och jag anser att det är bättre att vara kvar i stan och plugga. Men som sagt, datorn får vila och jag checkar in på närmaste fik.

Det är bara att börja om och försöka igen.

Humöret är nära att brista ut i aggression. Och samtal med min lärare är inte precis något roligt. Förra gången slutade allt i ett mindre krig. Lär om det här.

Den största uppgiften i caset ska vara inlämnad imorgon. Jag började skriva på den idag, efter att ha letat fram fakta om sekten jag har valt att skriva om. När jag försöker få ur mig något är allt jag kan få fram dålig svenska, och religion - fast det är psykologi vi ska sikta in oss på. Stessen är nerkörd i halsen och jag stirrar rakt fram. Flera tappra försök till att få ner det jag vill, men det tar stopp. Kallsvetten kommer, magen knyter sig och jag inser att tiden är knapp. Stressen finns där och den gnager. Sista uppgiften, jag försöker kämpa. Om jag bara klarar denna uppgift kommer jag att få vila. Helgen ska bli lugn, bortsett från att jag måste leva med att matteprovet inte gick bra.

Jag försöker andas, men stressen klamrar sig fast. Skjuter jag upp min deadline, då ökar bara stressen. Jag måste försöka, hur ont det än gör.

Som tidigare nämnt, gick provet i Matematik C åt skogen. Det faktum att jag med säkerhet kommer att få underkänt ekar i mitt huvud. Imorgon får jag beskedet och då blir det svart på vitt. Jag kan inte. Det är svårt. Under tidigare kurser har jag missat små saker här och var och det håller inte i slutändan. Jag kan inte vissa saker, som är en förutsättning för att jag ska kunna gå vidare. Det känns som ett misslyckande i allra högsta grad. Terminen som har gått har bestått av mycket matematik. Inte bara fyra timmar i veckan - lektionstid - har jag jobbat. Under samtliga torsdagar har jag också tillbringat en timme i Mattestugan. Har det gett resultat? Det känns inte så, jag misslyckades ju. Men jag tycker inte om att svika mig själv, därför fortsätter jag gå till Mattestugan. Någon måste ju kunna förklara så att jag förstår, eller hur? En av lärarna som jag fick hjälp av idag, hon har följt mitt kämpande den här terminen. Jag tycker om henne, hon kan förklara bra. Och det var hon som idag gav mig en liten dos av hopp. Hon berömde mig, sa att jag faktiskt kunde derivera. Och jag kan, det vet jag. Men någonstans låser det sig och då kommer jag inte underfund med vad det är jag ska göra. Det var det som hände på provet. Jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Man kan hoppas att mitt IG i början av kursen inte håller i sig till slutet...

God morgon!
Stressen avtar med tiden. Jag får gjort alla måsten i samband med inlämningarna som har deadline under veckan. Min stressmage börjar tillfriskna. Det är olyckligtvis inte bara stressen som gör min mage galen. Igår kväll mådde jag svagt illa och magen var uppblåst och fluffig. Jag tänkte inte på det, men noterade ändå att något kändes fel. I morse mådde jag också illa. Magen är inte lika uppblåst, men den är säkerligen påfrestad av något... Huvudet är tungt och jag tycker hela kroppen ömmar. Kroppen signalerar helt klart att någonting är fel; bristande resurser.
Förhoppningsvis avtar kroppens oroligheter under dagen. Det är i alla fall vad jag hoppas på. Att vara i skolan och må halvtaskigt är ingen hit. Dock ser jag inte mina symptom som en anledning att stanna hemma. Då missar jag massa i skolan och stressen kommer att öka avsevärt. Det är bara att kämpa på, antar jag.

Kylan finns inte bara utomhus, den finns också inombords. Jag känner hur jag ryser inifrån och ut. Tröjan är för varm, men filten värmer inte. Jag vill inte se, inte höra. Bara finnas och vänta ut tiden. Jag vill vänta på att tankarna ska försvinna och att det ska bli som förr. Men livet passerar och jag tvingas följa med. Under en filt vill jag sitta och bara gömma mig för en sund. Under en filt vill jag vara och bara drömma. Tänka mig bort och lämna för en stund. Flyga på molnen och uppleva en minut bland de fria. De fria, de som lämnat. De fria, de som kände sig instängda. De fria, de som avslutade i förtid. Jag vill vara fri, i alla fall få känna frihet under en filt.

Kaffe är egentligen inte min grej. Vanligt svart kaffe smakar blä. Men själva kaffesmaken är god. Det låter knasigt, men det är så det är. Kaffeglass, kaffelatte, islatte - smaken är en höjdare.

När jag fikar, köper jag ofta en islatte. Dels för att den är svalkande (Perfekt, eftersom jag ofta är varm och stressad.) och dessutom för att den är god. Första gången jag drack den, tyckte jag inte alls att den smakade så gott. Men då höll den länge! Jag drack långsamt och hade därför kvar min fika längst. Vanligtvis är det jag som äter upp först och tillbringar fikastunderna utan någonting att mumsa på. Men inte när jag köper islatte.
Har du inte provat denna variant av kaffe, kan jag verkligen rekommendera dig att göra det. Om du som jag är känslig för en stark kaffesmak, är ett tips att besöka caféet på Bergakungen. Jag var där idag och fikade. De frågade om jag ville ha vanilj i min islatte och jag tackade ja. Mums, det var gott, riktigt gott. Smaken av vanilj tog över kaffesmaken på ett bra sätt.

Vilken typ av kaffe dricker du?

"Trans, jag infinner mig i trans. Jag går in i en värld och minns. Jag minns en tid, en plats, en person. Allt kopplar jag till dig. Det var du som var. Du som är. Du som kommer att bli. En vän. En kärlek. En förälskelse. Ett hopp. Ett ljus. En gnista. En låga. Ett liv jag ville ta del av. Ett hjärta jag gav bort. Allt för dig, för jag älskade. Det kan inte bara ha varit en simpel förälskelse i unga år."

Jag tar åt mig av allt som kan skapa inspiration. Jag vill skriva och det är precis vad jag gör. Men jag vet inte hur det blir. Mitt verk ska inte bli som alla andras. Jag ska skriva på mitt sätt. Men det är svårt, när man skriver om ett ämne som redan tusen andra har skrivit om innan mig. Men jag ska sticka ut, det är mitt mål. Min berättelse är inte som alla andras. Den är sanning rakt igenom och den påverkar. Den påverkar mig - gång på gång. Och jag vill minnas för alltid.

Cherry On Top Award

Jag fick denna söta award av Julia - älskade vän. Tack.

Uppgiften som följer är att berätta tre saker som betyder mycket för mig. Dessutom ska jag visa er en av mina absoluta favoriter bland bilderna jag älskar.

* Min ö (läs mer om den här)
* Mitt skrivande. Hade jag inte haft skrivandet som en så stor del av mitt liv, vet jag inte hur jag hade mått i livets stadium.
* Mina närmaste vänner. Utan dem hade jag min livsgnista varit lika med noll. De lärde mig - och lär mig fortfarande - att livet är underbart.


Bilden togs under mitt konfirmationsläger i början av våren 2008.
En av de första bilderna jag blev riktigt nöjd med.

Denna award vill jag ge till fem underbara personer: Tessie, Becka, Mammabea (som precis ha fått en liten bebis!), Anniepie och Erika. Tack för att ni finns. <3

Min mamma har tränat på Friskis&Svettis i över tio år. Nu är det min tur att också börja träna där. Den största anledning till att jag har börjat träna är att idrotten i skolan inte längre ser ut som förut. Istället för att ha en bestämd lektion en gång i veckan, får vi istället boka in oss på pass som skolan håller i. Det finns pass i träningshallen, precis som förra året om man vill det, men det fick också andra aktiviteter att välja på, så som powerwalk eller yoga. Vi har dessutom fått sätta upp mål inför året och det är dem vi ska sträva mot. Jag insåg ganska tidigt i mitt funderande kring målen, att jag aldrig skulle klara att uppfylla dem med min livsstil. Jag tränar aldrig. Jag tycker inte det är roligt på grund av x antal orsaker. Men ska man nå ett mål, får man ändra på sin livsstil - i alla fall tänka utanför ramarna.

Jag har köpt ett kort på Friskis&Svettis (som mamma betalade). Tanken är att jag ska träna åtminstone en gång i veckan. Som jag ser det, kan det inte skada att vara aktiv minst en gång i veckan. Kroppen mår bra av att röra på sig. Själen känner sig också gladare efter ett träningspass. Det kände jag idag, när jag körde ett avancerat pass i Step 2. Det var svåra steg och det blev rörigt, men kul var det. Egentligen är det roligt att träna, det gäller bara att få tummen ur röven. En kick i baken skadar inte, om man vill komma igång med träningen.

Mitt mål med träningen är att min kropp ska må bättre och att jag ska tycka det är värt allt besvär med (Ja, det är besvärligt) att träna. Jag vill träna för att det är kul, inte bara för tränandes skull. Dessutom måste jag hålla kontroll på min träning. Jag vill för allt i världen inte bli en träningsnarkoman som tränar så fort tillfälle ges. Jag blev faktiskt lite rädd för mig själv, när jag satt på bussen hem idag. Tog upp schemat över anläggningarnas träningspass och kom på mig själv med att sväva iväg. Det är inte rimligt att jag åker in till stan tidigare imorgon bitti, för att träna ett pass innan skolan börjar. Jag tränade ju idag och dessutom har jag ett yoga-pass i skolan imorgon. Nej, skippa träningen och vila säger jag. Man ska inte träna ihjäl sig. Visst är det skönt, men när tränandet blir ett oersättligt adrenalin, då måste man säga stopp. Jag ska inte bli träningsnarkoman, bara träna lite mer för att må bättre.

Tränar du? Hur ofta? Vad tränar du?

Mitt inlägg om ensamhet gav mig många fina kommentarer. Jag får läsa att jag verkar vara en bra människa. Folk skriver att de tycker om mig och att de skulle vilja att jag var en tydligare del i deras liv. Sånt värmer, verkligen. Jag tackar ödmjukast för det.
Era kommentarer får mig att fundera. På internet är jag uppskattad och vännerna är lätta att få. Jag träffade min pojkvän via internet. Vi pratade bara på en internetsida och på msn. När vi väl sågs första gången, hade vi redan en relation. Hade vi träffats i verkliga livet och byggt upp en relation utifrån det, tror inte jag att vår relation hade varit på samma sätt som den är idag.
Att lära känna en person på internet och i verkliga livet är stor skillnad. I den riktiga världen är det så lätt att bli dömd. Folk får en uppfattning och utgår gärna ifrån den. Det är helt naturligt. Vi människor måste kunna sortera in nya människor i olika fack, för att inte bli överbelastade. Men ändå. Det är sån skillnad. Man får en uppfattning om någon på internet, men den tycks aldrig bli negativ. Och om man får ett sämre intryck av någon, då tycker jag personligen att det är ganska lätt att ändra. Och jag undrar varför det är så.

I verkligheten har jag ganska svårt för att skaffa vänner. Jag är allt annat än blyg, jag hörs och syns och jag är otroligt känslosam. Kanske är det just det som är problemet. När man skriver till någon bakom en datorskärm ser man inte allt detta. Man kan bara förlita sig på de ord som skrivs, de bilder man får ta del av. Men vad är egentligen skillnaden? I verkligheten vägrar jag att vara någon annan. Det är samma i bloggvärlden och när jag vistas ute på övriga internet. Jag är alltid mig själv. Och folk tycker om mig - i alla fall på internet. Och jag undrar varför det blir så. Något måste ju jag göra fel, när jag visats ute i det som är verkligheten. Någonstans på vägen blir det fel. Så måste det vara.

Skillnaden på att skaffa vänner i verkligheten och att knyta band via internet är stor. Men jag förstår inte vad skillnaden är.

(Ingen bild)

Stället Pasta +, som vi först hade planerat att äta på, hade inga lediga bord. Vi fick därför gå vidare till nästa restaurang. Där var priset helt okej och jag fick en middag med dricka (ingen alkohol) för under två hundra kronor. Prefekt! Portionen med pasta smakade mumsigt och väldigt mycket. Starka kryddor, som gjorde att jag blev lätt snuvig. Soltorkade tomater och spenat gjorde hela rätten delikat!
Det gick bra att äta ute. Det kändes inte obekvämt. Antagligen för att sällskapet var väldigt tryggt och avslappnat.
Vi åkte sedan hem till Rickards lägenhet. Det var första gången Rickards familj från Stockholm fick se hur Rickard bor. Vi fikade och kollade bilder. Nu har de gått och mina två gentlemän sitter och spelar tv-spel. Jag var med ett tag, men tröttnar lätt. För mycket nördande gör att mitt intresse minskar. Jag tänkte spela theSims3. Nörda kan jag, men i så fall måste det vara "rätt" spel.

Ha en fortsatt trevlig kväll!

När man har något att se fram emot, då är det inte svårt att hålla motivationen uppe. Om man dessutom har en båt att passa, då går arbetet snabbare än någonsin! Klockan tio fick vi ut uppgiften; att skriva en analys av en utvald religiös text. Två timmar tog det för mig och resultatet kunde inte ha blivit mycket bättre, om jag hade tagit mer tid på mig. Jag skrev som en galning och kom från skolan klockan tolv. Då var det direkt in till stan och träffa Sanna - en vän från språkresan jag var på sommaren 2008. Vi har inte setts på två år! Senaste gången var på återträffen hösten efter resan. Så himla roligt att ses igen, efter att bara ha haft kontakt via Internet sen den senaste gången vi sågs.
En timme var jag i stan, sen tog jag vagnen ut till båten. Det var också en anledning till att jobba snabbt och bli klar tidigare; att komma ut med båten tidigt och vara hemma halv tre. Underbart! Dessutom börjar Beverly Hills 90210 alldeles strax. Det kan inte bli bättre!!


Beverly Hills 90210