Jag går av bussen och marscherar stolt mot ingången till Ica. Jag har mina högklackade stövletter med lågt skaft på och det hörs när jag kommer gående. Ett gäng killar står utanför ingången. Jag ser att samtliga blickar vänds mot mig. Jag blir generad, men fortsätter att hålla huvudet högt. När jag går förbi dem, ger de inte ifrån sig ett enda ljud (möjligen lite mummel). Jag fortsätter bort och in genom glasdörrarna. Då, när jag är på väg in, då kommer det jag anade; "- Snygging?!". Jag borde vända mig om. Jag borde vända mig om och le mot dem. Men jag kan inte, jag blir för generad. Att bli uppvaktad är ingen vana, snarare tvärtom. Mitt utseende har jag aldrig fått uppfattning om är tilldragande. Jag ser ganska vanlig ut. Dessutom hade jag ju mina glasögon på mig på väg till Ica! Nu låter jag nojig och som en typisk tonårstjej, men så är fallet; självförtroendet är inte så stort, när det kommer till killar. Och att få höra att man ser bra ut är inte lätt att ta åt sig. Eftersom jag inte vet vem killarna är, kan jag inte gå fram och fråga dem rakt ut vad de menar med det. Visst kan jag, om jag vill, men säkerheten finns inte där på samma sätt som hos en killkompis. Jag gör alltså ingenting, när jag hör deras ord eka efter mig. Jag fortsätter bara gå. In på Ica. Jag vänder inte ens blicken bakåt.

När jag har betalt det jag ska ha, är det dags att gå ut igen - samma väg. Jag samlar mod till mig, sätter näsan högt och klackar ut. Denna gång står de närmare dörren. Deras blickar riktas diskret mot mig. Jag går vidare. Inget ord ropas efter mig denna gång. Kanske var det de sa bara lögn. De var kanske bara ute efter min uppmärksamhet.