När man har skilda föräldrar och bor på två ställen, gäller det att kunna prioritera sin tid. Har man dessutom pojkvän är det lämpligt att tillbringa lite tid även med honom. Det är ett himla pussel att få ihop allt! Eftersom mamma bor i stan, är det enklaste att vara hos henne. Hon är också den som hittar på saker, därför har det genom åren blivit många "extra" dagar hos henne. Men som pappa säger; det jämnar ut sig i längden. Sommaren som var tillbringade jag till största delen hos pappa ute på ön. Vågskålen väger jämnt vill jag tro.
Vardagen flyter på och jag pendlar mellan tre hem. Det fungerar bra. Jag har alltid haft två hem att åka mellan. När jag berättar för folk hur uppdelningen är, blir folk förvånade och utbrister; "Gud, va jobbigt det låter!" Hur reagerar du, när jag berättar följande? Jag tillbringar halva veckorna på varje ställe. I grund och botten ser planeringen ut som så att jag är hos pappa måndag och tisdag, åker till mamma på onsdag och är där torsdag och varannan helg är jag hos respektive. Det låter krångligt, men jag är van. Det har alltid varit så, ända sen jag var tre år och mina föräldrar skilde sig.
Dessa "regler" är inte något jag strikt måste följa, men det blir lätt så att man hamnar i ett fungerande mönster. Nu när Rickard bor här nere har schemat sätt annorlunda ut från vecka till vecka. Jag måste ju vara hos Rickard också, trots att veckan bara har sju dagar. Eftersom jag har denna valfrihet är det helt okej att byta dagar lite då och då. Igår åkte jag exempelvis ut till ön, fastän onsdag inte är pappas dag. Det gjorde jag på ren känsla. Inom mig var saknaden efter pappa och ön väldigt stark och då kändes det naturligt att åka ut. Man måste lyssna på sitt hjärta, för att kunna leva som en hel människa.


Ibland är det extra viktigt att få komma ut till ön och samla ny livskraft.
Bilden är från den 16 juli 2010, Tredje Dansen.

När jag vaknade i morse, drabbades jag av lite lätt panik. Kollade klockan och såg att den var strax innan sju. Blev stressad, eftersom jag fick för mig att jag hade försovit mig. Men nej, efter att ha tänkt efter och kommit fram till vilken dag det faktiskt är idag, kunde jag pusta ut. Onsdag är inte pappas dag, därför blir det konstigt att vakna upp här en torsdag och ta sig till skolan enligt nya rutiner.

Ett ljus i mörkret.

Vi behöver alla ett ljus i mörkret.
En själ som tänder ljuset på nytt, när hoppets låga har slocknat.
Mörkret är inte farligt, bara obehagligt att uppleva ensam.

"Trafficking är världens tredje största kriminella industri och varje år beräknas minst 1,2 miljoner barn och ungdomar bli utnyttjade i den globala kommersiella sexhandeln.
Vår grundare Anita Roddick var känd för sin passion för rättvisa. Med inspiration från hennes engagemang är The Body Shop stolta över att fortsätta kampen mot trafficking. Vi vill göra världen medveten om den nutida slavhandel som pågår mitt ibland oss.
Skriv under vår namninsamling. Ditt namn gör skillnad."

Världen är en grym plats. Hjälp till att göra den lite bättre. Gör skillnad, skriv under!

Inlägget är insirerat av Lindas inlägg.

Tacos framför Doobidoo.

Kan du plugga på helgerna?

Har jag nämnt att jag är glad? Har du missat det kan jag göra det ännu mer tydligt för dig genom att berätta följande... Ni som har följt min blogg i alla fall i höst, vet att jag verkligen älskar serien Beverly Hills 90210. Jag blir faktiskt deppig, när jag inser att jag faktiskt har missat ett avsnitt, fast jag är väl medveten om att jag inte kommer att hinna hem tills det börjar. I dessa dystra stunder försöker jag intala mig själv att jag en dag kommer ha alla boxarna hemma. Jag kommer ha mitt eget arkiv med samtliga säsonger av denna underbara serie. Då kommer jag kunna se serierna när jag vill och hur många gånger jag än behagar. Jag väntar därför med spänning på att den kompletta boxen med alla säsongerna ska komma ut i handeln. Preliminärt datum för detta är den 24 november 2010. Jag kan knappt bärga mig! Och - eftersom jag är så kär i serien - kan jag inte låta bli att ibland blicka in på någon sida och se bilder från serie. Nyligen kom jag över en bild på hur den stora samlingsboxen kommer att se ut.


Bildkälla
Ledsen att det ser ful ut, men det blev bara värre när jag redigerade bilden...

Jag är så glad att jag nästan gråter. Det som oroade mig, när jag hade bestämt mig för att köpa boxen med alla serier i, var att jag kanske inte skulle få alla boxarna. Förstå mig rätt nu; jag vill gärna att varje box ska ha sitt unika utseende - precis som om man köpt varje box för sig. Det är ju en del av själva köpet. Liksom ett CD-fodral i originalversion är mer uppskattat än en bränd skiva utan fodral. Håller du med?
Lyckan jag känner är väldigt stark. Den stora boxen är snygg och fodralen som varje säsong ligger i är precis som jag vill ha dem. Jag är säker på att köpet av Beverly Hills 90210 kommer att bli jättebra! Nu gäller det bara att ha tålamod och vänta tills slutet av november...

Jag gick tidigare från skolan idag! Min del av grupparbetet blev klart och efter det ville jag inte sitta kvar mer. Det är ju faktiskt fredag. Helg!
Små saker gör att jag är väldigt glad idag. Och det känns aningen märkligt. Efter att ha varit nere på en låg nivå de senaste dagarna, känns det nu konstigt att jag faktiskt mår ganska bra. Jag måste ha förträngt det som känns jobbigt... Men jag mår i alla fall bra nu och ska försöka blogga mer. För ni uppskattar min blogg, det vet jag. Se bara på statistiken:

Jag må ha skrivit få inlägg, men jag har inte lämnat bloggvärlden. Det har läskigt nog gått bättre för bloggen, när jag inte skrivit några inlägg. Ska jag ta det som en förolämpning eller bara se det som... en slump?
En ökad statistik (som förmodligen bara är tillfällig och inte speciellt stor) är en av de små faktorer som får mig att bli glad. Också en liten händelse som jag fick ta del av igår; Jag fick åka polisbil! Och jag är en otroligt känslosam person och reagerade därför väldigt starkt på detta. Ni ska inte tro att jag satt i baksättet, för jag satt fram. Och jag var heller ingen brottslig, bara en vanlig medpassagerare. Ungdomsgruppen som jag är med i hade nämligen besök av en polis. Han var där och berättade och vi fick ställa frågor. Otroligt intressant och ashäftigt (för att uttrycka det så tydligen som möjligt) att åka polisbil!
Mitt glada humör gör att jag inte reagerar lika starkt på jobbiga saker, som jag antagligen hade gjort om jag varit på ett mer "normalt" humör. Jag kan ta ett exempel; åker två hållplatser med spårvagnen och efter det visar det sig att det är stopp. Vagnen står stilla och bara står. I vanliga fall hade jag blivit stressad och förtvivlad. Hade förmodligen gått av vagnen, som många andra gjorde. Det hade heller inte förvånat mig om jag hade skyndat som en galning till några hållplatser bort, för att hoppa på en annan spårvagn. Jag är överstressad - jämt - men idag lyckades jag hålla mig lugn. Satt lydigt kvar på vagnen och väntade. Jag känner mig lite stolt.

Mitt goda humör ska hålla i sig. Garanterat. Annars vill jag inte vara med längre. (Jag må vara glad, men också trotsig titt som tätt.) Hela jag ser fram emot de kommande inlägg som kommer dyka upp idag. Här ska bloggas! Dessutom väntar en fredagskväll med Rickard och jag har verkligen längtat efter det.

När läraren meddelar att det är ett grupparebet på gång, då sjunker jag genom stolen. Jag faller lågt och vill helst inte vara med längre. Inom mig skriker jag "Nej, jag vill inte. Jag strejkar!". Men verkligheten tillåter inte att man ger upp så lätt. Jag har försökt vara positiv till grupparbeten, men det slutar oftast med att jag blir irriterad och arg. Jag vill tro att alla utom jag är idioter, men den tanken är bara egoistisk och självgod. Det är min attityd som måste förändras och inom mig pågår ett krig. Det är svårt att acceptera och vara positivt till något som har skadat mig så många gånger. Det är inte lätt att ta sig upp, när man har fått så många slag.

Idag fick vi ännu ett grupparbete att arbeta med och liksom så många gånger förr sa jag till mig själv att se det från den ljusa sidan. Än så länge har det gått bra. Mina gruppmedlemmar var smarta nog att sätta sig ner och diskutera arbetet, innan de tog sig an uppgiften. Det resulterade till att alla hade koll på vad man skulle skriva, när vi gick åt olika håll för att ge oss in i arbetet. För mig gick det väldigt bra. Jag skrev min del av arbetet och det med en formell anda. Vi ska nämligen skriva vårt grupparbete som en artikel i en kvällstidning. Och oj, det blev ju faktiskt riktigt bra! Det var dessutom väldigt roligt att skriva om ett så seriöst ämne. Jag som tvivlar på att jag skulle palla trycket om journalist, känner nu lite hopp om att jag kanske skulle klara av det yrket - med ett leende på läpparna.

Jag är glad. Idag är en bra dag.
Bloggen är utan bilder, men jag skriver i alla fall.

Det som hände då är bara en början på det som är nu. Liksom sommar blir till höst, färgas gröna löv till en nyans av orange. Och orange leder sen vidare till att bli brunt, som i sin tur faller ner på marken och dör. Livet passerar förbi. Sommar blir till höst och hela världen snurrar.
När jag funderar på vart mitt liv har tagit vägen, kan jag inte bara se på det som är idag. Jag går tillbaka och funderar. Mitt liv har hamnat här av en anledning. Av den anledningen att jag tidigare i livet valde en viss väg i korsningen. Och jag gick den vägen, stötte på ännu ett vägskäl och fick även där välja väg. Här är jag idag. Sommar blir till höst och hela världen snurrar. Jag skulle så gärna vilja reda ut saker och ting, men jag vågar inte riva upp allt. Det känns för jobbigt och komplicerat att riva upp gamla sår. Ärren som läkt med den långsamma tiden, ska inte behöva bli nya sår att salta i. Istället sluter jag allt inom mig. Det som var är inte nu. Och det som är nu är bara en konsekvens av det som var då.
Sommar blir till höst och hela världen snurrar. Borta med vinden i en enda höst. Tillbaka med vinden från ett svalkande hav.


Bilden tagen den 10 oktober 2009.

Sommar blir till höst och hela världen snurrar. Och hela världen snurrar. Den snurrar för sig själv.

Desperat försöker de få någon att lyssna! De gör allt i sin makt för att någon ska förstå. Varje ögonblick sträcker de sig efter en hjälpande hand. Vissa går till och med så långt att de skadar sig själv, i värsta fall tar livet av sig. Det är hemskt att se att de som behöver inte får hjälp. Varför finns det ingen som hör, ingen som bryr sig? Jag blir ledsen, när jag ser verkligheten. Och den ser jag jämt. Det är den jag lever i, jag kommer inte undan.
Ingen ska tro att livet är lätt att leva. Alla kommer för eller senare att utsättas för händelser som ger livshistorian en huvudsaklig handling. Förr eller senare får vi uppleva känslan av vad vårt liv verkligen kommer att innebära. Jag är ung, men har redan fått ta del av ett liv som påverkat mig. Tolv år. Tretton år. Förälskad. Kär. Åren går. Krossad och nu på väg tillbaka. Eller?

"Jag vill springa tillbaka bara för att få krama om dig. Bara en sista gång. En kram. Den ska vara ärlig och den ska betyda. Även för dig. Inte bara för mig, som så många gånger förr. Inte för att vi har kramats och legat med armarna kring varandra. Men ändå. Jag vill ha den där kramen som verkligen betyder. Jag vill ha den av dig. För ingen kan krama lika ärligt som du kan."
(Utdrag ur "Mitt Mästerverk" som jag skriver.)

Jag kämpar med att komma tillbaka. Eller fortsätta. Det livet jag var en del av för några år sedan, de påverkade mig mycket. Mest på ett positivt sätt. Personerna jag var med, omgivningen, kärlek... Allt påverkade mig och idag står jag här med facit i hand. Det var underbara år - det kunde jag konstatera redan då. Men det var jobbigt, det var det. Jag var en av dem som desperat ropade på hjälp. Jag gick aldrig speciellt långt, som jag vet att många andra har gjort. Jag vill inte påstå att jag var feg, bara nyfiken på vad livet hade att erbjuda. Jag ville inte avsluta ett vinnande koncept, om jag skall uttrycka mig med en dos av starkt självförtroende. För jag vet att jag i slutändan kommer at vara en vinnare. Det är vi alla. Livet bjuder på förluster, men också på så många vinstchanser. Men som ledsen och svag är det svårt att ta de chanserna.
De ropar förtvivlat på hjälp, men det är ingen som vill höra på. Alla bara går förbi, utan att bry sig om. Utan att bry sig om att det i hörnet på Centralstationen sitter en ung människa och mår så dåligt att hon skakar. Det är ingen ser. Ingen ser. För det angår inte dem, vill de tycka. Men varför resonerar man så? Vi ska ju vara ett samhälle som ställe upp och bryr oss om varandra. Vi har en integritet som säger att vi har rätt att vara privata. Men det skadar aldrig att visa en öppen famn.

Min famn är alltid öppen. Jag är inte utbildad för att hjälpa, absolut inte. Men jag har mått dåligt, som så många andra. Det jag kände kan inte jämföras med det andra känner, för sorg kan inte jämföras. Men ändå. Ett lyssnande öra. En öppen famn. Någon som i alla fall försöker förstå. Det betyder väldigt mycket. I alla fall för mig. Och jag hoppas på att jag kan ge det förtroendet till någon annan. En vän är så lätt att få, om man bara är öppen och ärlig.
Det finns personer som för allt de är värda ropar på hjälp. Varför finns det ingen som hör? Hur kommer det sig att ingen ser? Jag vill se! Jag vill höra! Det anser jag är min plikt som medmänniska. Vi ska hjälpa, inte stjälpa. Det är ett ordspråk jag tycker att alla ska följa. Vi har en plikt som medmänniskor. Alla individer tillhör små familjer, men också den stora familjen Människor. De som bara är själviska och inte är villiga att hjälpa en annan människa; släng er i väggen!

"En vän hörde av sig idag. Det gjorde mig så glad! Jag är inte bortglömd, bara åsidosatt för ett år eller två. För jag finns. Jag finns fortfarande i folks hjärtan. Jag har satt mina spår, liksom de har påverkat mig. De har format mig till den jag är idag. Och jag kan inte vara annat än glad. Trots att det har gjort ont och de har sårat gång på gång, så vet jag att det är kärlek – rakt igenom. Kärlek vänner i mellan. Tillsammans. Vi har påverkat varandra. Jag tänker inte lämna vare sig vänner från förr eller tiden som var i första taget. Jag tänker finnas kvar i det som var då. Jag vill inte glömma. Då kommer jag mista en av de största delarna av det som är jag. Den risken vill jag inte ta. Jag håller mig kvar. Minnena ska kvarstå, om jag så ska leva med smärtan hela livet."

Aldrig ska jag glömma var jag kommer ifrån.
Ni som har format mig till den jag var efter högstadiet, er vill jag tacka.
Vänner varar hela livet. Kanske inte i praktiken, men i tankarna.
Kramar till vännerna som fanns då - och som alltid kommer att finnas inom mig.

"När jag går genom stan, kan jag inte låta bli att tänka på dig. Minnen finns överallt och jag kan inte gömma mig. Det som jag har upplevt med dig sitter kvar än idag. Det bildas hela tiden nya minnen, även om du inte är en del av dem i praktiken. Du är en del av tanken och på så sätt blir du en del av det nya minnet jag får. Jag går inte nära din port, men jag går i närheten. Och bara genom att vara där kan jag känna samhörighet med dig. Jag vet att du har gått där. Jag vet att du finns nära. Minnen bildas. Och jag minns tiden från förr. Jag minns tiden med dig."

Jag vet att många tycker om att läsa mina utdrag. För att underlätta för nya läsare och för er som inte har fått läsa ett visst utdrag, kommer här en sammanställning av de utdrag som har publicerats. En notis att ha i åtanken; allt jag skriver publiceras inte som utdrag. Det kan därför vara svårt att förstå en handling, men jag tror ändå att ni får ut i alla fall någonting av att läsa mina utdrag. Varsågod och njut!
(Nyaste inläggen överst i listan.)

Utdrag; En process
Utdrag; Utanför din port
Utdrag; Det äkta vi hade var på avstånd
Utdrag: Jag ropar, men du hör inte.
Utdrag: Att leva med ett svek är som att leva med en sjukdom.
Utdrag ur min berättelse

(Alla utdrag öppnas i nytt fönster.)
Dessa inlägg är det som konkret innehåller utdrag ur min berättelse. Vill ni läsa fler personliga inlägg hittar ni dessa under kategorin "Nära hjärtat".

Jag fick en väldigt fin utmärkelse av min vän Tessie. Följande omdöme fick jag av henne; "Hennes blogg bjuder på bilder, pyssel, vackra texter men framför allt bjuder hon in läsarna i hennes vardag. Hon rockar verkligen." Jag tackar ödmjukast för dina fina ord.

Med priset kommer inte bara en oerhörd ära. Jag har också ett krav på mig och det är att skriva tio sanningar om mig själv...
- Jag är (precis som Tessie) väldigt mörkrädd.
- Tvättar händerna väldigt ofta, eftersom min syn på smuts och bakterier är skrämmande patetisk.
- Chokladglass är något av det bästa jag vet.
- Ensamhet är något jag har känt större delen av mitt liv.
- Skriva är som självterapi för mig - på gott och ont.
- Jag har svårt att umgås med människor som visar upp en falsk fasad, samtidigt som jag vill kunna acceptera alla människor.
- Snål som tusan, när det gäller pengar!
- Olycklig kärlek från förr är ett faktum som jag lever med än idag.
- Att vistas bland mycket folk gör att jag känner mig obekväm.
- Jag är alltid ärlig, när jag skriver kommentarer till andra bloggare.

Denna award vill jag skicka vidare till bloggare som troget har följt mig under en (längre) tid: Erika, Anna, Julia, Annika, Anniepie, F R I D A, Croftsoft* och Becka. Tack för att ni läser min blogg och kommenterar så flitigt!

Efter att ha varit på resande fot i närmare tre timmar, gick jag av på hållplatsen utanför Becka. Hon kom och mötte mig och tillsammans gick vi hem till henne. Där stod middagen redan på bordet och det var bara att hugga in. Jag fick träffa Beckas syster, som jag genast tyckte mycket bra om.
Någon timme senare kom det fler folk och slutligen var vi åtta stycken tjejer som satt ute på husets uteplats och hade trevligt. När det började bli kallt (det är ju trots allt september) gick vi in och satte oss kring köksbordet. Där målades det naglar i alla möjliga färger. Baslack, färg och överlack. Vilket jobb! Men resultatet blev fint...

När jag kom ut till ön igår, var det första jag märkte doften av höst. Det var underbart att känna den känslan! Blev så sugen på att fotografera den tidiga hösten. I förmiddags ringde jag till Katja, som mer är gärna följde med på promenad. Här ser ni en del av bilderna jag tog.

Hur stark måste man vara, för att kunna glömma?
Hur mycket mod krävs det, för att kunna gå vidare?
Hur många tårar behöver jag fälla, för att känslan ska försvinna?
Hur många gånger måste jag bli sviken, för att jag ska inse sanningen?
Hur många minnen ska jag ha, för att kunna älska dig?

Min första inbjudan till Facebook fick jag hösten 2006. Det är fyra år sedan. Under dessa fyra år har sajten blivit alltmer populär. Alla har Facebook! Alla utom jag (och några enstaka till). Det finns många anledningar till att jag inte har Facebook. Största anledningen är väl att jag inte ser något intresse med det. Ärligt talat bryr jag mig inte om vad "han som jag träffade på festen i fredags" åt till middag idag. Det är inte ett intressant påstående, som jag vill lägga tid och energi på att läsa. Men jag antar att det är lite som med bloggandet; ett beroende. Innan jag började blogga tyckte jag säkert likadant om bloggvärlden - och nu är jag fast.

Många tycker säkert att jag är dum i huvudet, bara för att jag inte har en profil på Facebook. Jag missar ju så mycket då! Inbjudningar till fester, senaste nytt och Facebook-världen i allmänhet. Men jag är inte intresserad. Jag kan (förhoppningsvis) ta del av mina vänners liv på ett annat sätt.
Dock har jag fått det bevisat för mig, att jag har missat en del inbjudningar till fester. Men jag gråter inte för det. Min åsikt är att om man verkligen vill att en viss person ska komma på festen, kan man likaväl bjuda in denne personligen. Får jag ingen inbjudan till den där festen som det skrivs om på Facebook, då är det tydligen inte så viktigt att just jag kommer.
Igår gjorde min vän Becka något, som verkligen fick mig att förstå vad en äkta vän är. Hon bjöd in mig till en spa-kväll på lördag. Inbjudan hade gått ut på Facebook, men eftersom jag inte är medlem där fick jag en personlig inbjudan. Det var ett så tydligt bevis på att hon ville att just jag skulle komma. Hon tänkte på mig. Verkligen något jag ska ta med mig. Jag har inte Facebook, men det ska inte betyda att jag blir bortglömd. Allting kretsar inte kring Facebook. Det finns ett liv utanför den världen. Utanför finns verkligheten.

Har du Facebook?

Ett starkt sug efter choklad måste man göra någonting åt. Jag beslutade för att följa med ner till Ica. Det blev en snabbis, bara några små ärenden. Jag fick med mig två chokladkakor hem, vilket inte riktigt var meningen. Men det var extrapris och jag sparade fyra kronor på att köpa två... Och ja, det var onödigt. Men nu har jag förhoppningsvis ett lager. (Läs istället: mer choklad att äta.)
Frukt & Mandel och en Passion - Limited Edition. Båda med rosa på. Mums!

"Går. Jag går på avstånd. Jag vågar inte komma nära. Jag vill inte komma nära. Tänk om jag blir upptäckt. Då kommer du med all säkerhet att fråga ut mig. Fråga vad jag gör utanför din port och varför jag fortsätter att envisas med dig. Du kommer göra klart för mig ännu en gång, att du inte vill ha mig. Men jag ville bara kolla förbi. Se om du hade ändrat dig. Om du kanske har ändrat dig. Kanske vill du ha mig. Jag ville bara vara säker."