Ni som har läst inlägget jag skrev igår, vet att jag tvunget fördrev en och en halv timma i stan. Detta för att vi idag skulle ha vandring. Det kändes sådär att sitta och vänta, men det gick. Jag hade inte mycket annat till val.

Nu i efterhand känns det dock otroligt onödigt att jag satt där och väntade. Uselt, närmare bestämt! I morse gick jag upp, tog det lugnt, åt frukost utan att stressa, förberedde mig inför vandringen och kommer ner till båten - utan busskort. Det fanns inte en chans att jag skulle hinna hem och hämta det, utan att missa båten. Så skolkortet fick därför ligga kvar i jackfickan på min svarta skinnjacka som ensamt hängde i hallen. Det blev istället till att betala för resan själv. En onödig utgift på grund av ett idiotiskt misstag. Det gjorde att jag blev väldigt arg på mig själv. Att jag kunde vara så dum tror jag inte ens gudarna kunde förklara. Efter att ha svurit och skällt lite på mig själv, accepterade jag situationen. Det fanns ingenting jag kunde göra, bara finna mig i det.
Tog vagnen till centralen och var där i god tid. Bussen till vandringens start skulle gå halv nio. Då, när bussen kommer, säger lärare att det i blir någon vandring. Alla jublar och jag stressar upp en tidtabell ur väskan. 08.31. Så mycket var klockan. Då gick också vagnen ut till båten. Känslan av hjälplöshet sköljde över mig. Jag är så van. Och allt på grund av att de inte kunde ha sagt det tidigare. Jag blev så arg! Fan, va arg jag blev!! Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Två timmar till nästa båt, vad skulle jag göra tills dess? Klädd som en luffare och blöt och frusen. Mysigt att sitta och vänta mitt i stan. Lyckligtvis såg jag att det gick en båt till ön - men till andra färjeläget på andra sidan. Bättre det än att sitta och vänta. Tog spårvagnen ut och satte mig på en båt som tog dubbelt så lång tid att åka. Dessutom fick jag gå över ön.


Fika på båten.

På väg ut till färjan ringde jag pappa, i hopp om att få lite tröstande ord. Han föreslog att jag skulle ta en fika på båten, ett råd jag följde. Tillsammans med en kopp te , en chokladbit och en mysig bok, lyckades jag fördriva de femtio minuterna som resan tog. När jag gick av borta på andra sidan av ön var jag lugn. Helt slut faktiskt, efter att ha insett att min ilska inte gick att göra någonting åt.

Jag har kommit hem, fått duscha och sitter nu här i mysbyxor och min stora skjorta. Det är mysigt. Jag ska försöka njuta av att bara vara hemma. Ska passa på att se Beverly Hills 90210, som tv4 sänder klockan tre. Det är det jag kan se av serien, efter som jag (än så länge) inte har köpt säsongerna på Dvd. Men i slutet av november, då ska tårar av lycka rinna längs mina kinder. Tills dess är det teven som styr.

Till sist vill jag säga att vandringen bara är inställd för idag.  Vi ska vandra en annan dag istället. Just nu vägrar jag. Men jag antar att det är ett måste. Suck, suck, suck. Jag vill inte bli arg och besviken en gång till. Mitt psyke klarar inte av en smäll av liknande form. Inte igen.