"Jag ropar, men du hör inte. Jag skriker, men du vill inte lyssna.
Om det ändå var till dig jag skrev så. Men det är det inte. För jag vet att du ändå inte bryr dig. Därför har jag slutat försöka. Istället försöker jag gå vidare. Men hur lätt är det, när den enda jag vill ska höra mig är du. Jag skriker, men inte åt dig. Du kan inte höra mig, för mitt rop är inte avsett för dig. Mina skrik är till för dem som fortfarande finns kvar. För de som kanske kan förstå. Lögn. Ren lögn. Det finns ingen som förstår så bra som du gjorde. Det kommer aldrig att finnas någon som får mig att känna så som du gjorde. Tillsammans med dig var allting starkt. Utan dig är det bara ett liv. Bara ett liv. Så enkelt och okomplicerat. Ett liv. Utan dig."

Senaste skrivet i min berättelse. Sida fjorton.