Min skola är mycket för att hjälpa andra och det gillar jag skarpt. Att tillsammans med andra kunna göra stor skillnad, är för mig helt underbart! Om man är många som hjälps åt, krävs det inte mycket av varje person, för att resultatet ska bli stort.
Idag hade vi Rosa Dagen i skolan. Detta för att samla in pengar och stödja forskningen om bröstcancer. Det var bara ett fåtal elever, som inte bar något rosa alls. Alla andra hade minst ett plagg, minst en accessoar som var i nyans av rosa. Jag hade, som jag visade tidigare idag, ett par rosa leggings på mig:

Jag var inte så extremt klädd, om man jämför med de killarna, som gick klädda i rosa från topp till tå. Haha, det var lite roligt att se, hur olika seriöst folk tog det. Jag var nog ganska neutral i denna frågan. Jag var inte extrem och heller inte lat.


Den rosa aulan.

På morgonsamlingen samlades hela skolan i aulan. Allt där inne var rosa; lampor, ballonger, girlanger - allt! Det var väldigt fullsatt i aulan och jag såg mig vilset omkring. Jag såg en tjej i tvåan (Sofia) vinka till mig. Bredvid henne fanns en ledig plats (en av många få), så jag gick och satte mig bredvid henne. Glad att hon såg mig, så att jag slapp sitta själv.
Under halvtimmen som passerade fick vi se en film, höra på när ambassadörerna på skolan berättade om bröstcancer och se på prisutdelning för Bäst klädda. Vi fick också se en kille i tvåan dansa riktigt bra! Det var kul, alla applåderade och hade kul. Efter samlingen återgick vi till våra lektionen.
Under dagen har elever sålt kakor och tårtor i caféet. Jag tänkte köpa något bakverk, lägga en slant till forskningen, men så blev det inte - tyvärr. Nästa år får det bli istället.

Folket - lägg en slant, köpa Rosa Bandet och hjälp till att rädda ler kvinnor från ett hemskt öde. Hjälp till att leda forskningen framåt!

/Jasmine

Sista terminen i nian gjorde vi kopior av kända konstverk. Jag valde att kopiera ett av Magrittes verk. Tyvärr finns inte den exakta målningen ( Den som jag målade av.) på Google, men ni kan alltid gå in och söka efter ett liknande exemplar. (Sök bara på 'Magritte'.)
Efter att bilden har legat gömd i min garderob sen i våras, har jag nu äntligen fått en ram att sätta in den i. Nu hänger mitt konstverk uppe på vägen. Ramen är enkel, köpt på IKEA och väldigt lätt att använda. Jag är mycket nöjd!


Min bild har fått en särskild plats på väggen.

 
Närmare titt...

Jag minns i nian, när vi hade redovisat och i allmänhet pratade om bilderna. Jag fick så mycket beröm! Inte bara av läraren. Enligt henne var det många elever, som hade sagt att min bild var väldigt fin. Jag blev så glad! Det hade jag inte alls räknat med. Rörd - Ja, det blev jag. Tänk vad lite snälla ord kan göra. De kan ge ett gott minne för livet. Tack.

//Jasmine

Du behöver inte vara intresserad av böcker, för att besöka Bokmässan. Det finns så mycket mer än böcker och litteratur. Jag skulle vilja säga att det finns något för alla - allt från barnens leksaker till trädgårdsskötsel, matlagning, sex och Svenska Kyrkan. Ja, det är en himla blandning, vilket gör hela upplevelsen så härlig.

Jag har varit på Bok och Bibliotek en gång innan och det var förra året. Då fick jag mest uppleva mässan i allmänhet. Jag gick runt, pratade med personerna i de olika montrarna och upplevde atmosfären. Intrycket jag då fick var ganska neutralt. Jag kunde inte riktigt säga om jag tyckte om det eller inte. Detta året gav jag mässan en ny chans.
Jag och mamma tog bussen klockan kvart i nio, så att vi var framme på mässan vid halv tio. Då var det billigare att gå in, så vi kunde lika gärna vara där tidigt. Jag tycker det var ett väldigt bra beslut. Man behöver liksom en stund på sig att komma in, hänga av sig kläderna, se sig omkring, kolla programmen och bekanta sig med evenemanget. Vi gick på vårt första seminarium klockan halv elva. Jag satt och lyssnade på Li Sam, som pratade om HBT-frågor. Det var väldigt intressant. Hon förklarade väldigt bra och jag lyckades förstå vad hon pratade om. Det blev inte mycket tid emellan seminarierna. Jag och mamma sprang fram och tillbaka mellan olika salar. Här skulle hinns med allt! Men nej, man hinner inte med allt. Man får gå och lyssna på det, som man tycker verkar mest intressant.  Under dagen lyckades jag gå på fem seminarium med bland annat Michael Nyqvist och Mia Skäringer. Båda föreläsarna hade många åskådare och fick många applåder. Väldigt roligt för dem. :)

Som jag nämnde tidigare i inlägget var det en väldigt blandad kompott på mässan. Jag köpte ingen skönlitteratur, men det blev dock små inköp.
Jag köpte (mamma var snäll och betalade) denna anteckningsboken. Det blev också lite klistermärken. Jag behöver egentligen inte detta, men det var billigt och jag blev väldigt förtjust i mina inköp - speciellt i anteckningsboken. Där ska jag skriva ner små dikter, tankar och kanske ett och annat ord på livets väg. Kanske kan det bli en liten poesisamling, som jag i framtiden kan publicera och debutera med på Bokmässan.

 
Min anteckningsbok - omslaget berör mig verkligen...
Klassiska klistermärken.



Visst är de söta tillsammans?

Det var en mycket trevlig dag tillsammans med mamma. Jag tackar henne för att hon betalade allt. Tack så mycket. Jag var inte så trött när jag kom hem, trots att klockan då hade passerat sju. Det har alltså varit en heldag för mig.
Nästa år ska jag gå på Bokmässan så fort den öppnar för allmänheten. Detta året fick inte "vanligt folk" komma in på torsdagen, fredagen vet jag inte men lördag och söndag var öppet för alla. Nästa år ska jag verkligen vara där och se mig omkring.

Puss?
/Jasmine

Jag har fått ett paket från posten. Det innehöll en bok...


Denna bok fick jag från Posten.


Paketets innehåll.

Ett papper var också med i paketet och på detta ark stod det följande:

”Har du fått nog?

Ingen ska behöva skadas eller dö därför att någon inte tänker efter eller inte begriper hur illa det kan gå. Tänk bara på mordet på femtonåriga Therese Johansson Rojo. Eller på sjuttonårige Niklas Håkansson, som fick sitt liv förstört av ett enda slag med flaska.

I den här boken har vi samlat över hundra röster från hela världen. Det är författare och musiker, forskare och politiker, fotografer och journalister, och inte minst svenska ungdomar, som alla vittnar om att våld är det sämsta sättet att lösa konflikter – oavsett om det gäller ett bråk med jämnåriga eller krigshot mellan länder.

Det går att förändra attityder, men vi måste alla hjälpas åt. Nästa gång någon mobbar eller hotar kan just du göra skillnad. Nästa gång någon är utsatt är det just du som kan vara ett stöd.

Bläddra, läs, och visa boken för dem du har omkring dig. För ju fler som säger ifrån desto färre kommer att dö eller skadas av våld och misshandel. V hoppas också att boken kan inspirera  till en massa samtal – gå in på www.peacepower.se.

Tillsammans med alla andra sextonåringar får du boken tack vare ett generöst bidrag från fem svenska företag. det är Posten, Oriflame, Swedbank, Adlibris och Expressen som också vill vara med och säga stopp. Det räcker nu!”


Jag tycker det är helt underbart att vi har fått hemma denna bok. Det kan säkert få upp ögonen på många. Kanske kan vi en dag lyckas förändra vår värld - men detta går bara om alla hjälps åt.

/Jasmine

I lördags var jag på bröllop! Det var Rickard's pappa som gifte sig.
Jag, Rickard och brorsan Sebbe åkte och hämtade farmor, innan vi åkte vidare till Vallby kyrka.


Bröllopet hölls i Vallby kyrka.

 
Jag.


Jag.

Brudparet i kyrkan.


Kyssen!


Riktigt fina placeringskort.

Jag tog inte med mig kameran till middagen, därför finns det inga bilder därifrån. Jag kände att jag bara ville njuta, slippa tänka på massa annat. Och det var precis vad jag gjorde - hela kvällen!

Efter att ha åkt efter en vit limousine (stavning?) med det lyckliga brudparet som passagerare, anlände vi till ett jättefint hus. Vi stod ute på gräsmattan, när brudparet anlände i sina fina kläder. Jag hade lite svårt att stå rakt, eftersom mina högklackade skor sjönk ner i gräsmattan. Inte så roligt faktiskt... men det gick bra och jag kom välbehållen in i en stor lokal. Jag höll mig nära Rickard, det kändes säkrast så. Bordsplaceringen visade att jag hamnade mittemot min älskade, men att jag fick Sebbe brevid mig. Perfekt! Maten smakade underbart. Buffé slår aldrig fel. Vi fick otroligt söta cupcakes till efterrätt. Det var otroligt gott att sitta och mumsa på. Detta gjorde vi, medan en film rullade på väggen. Det var en film om Carina - bruden dagen till ära. Först visades en parodi, som hennes kompisar hade spelat in. De överdrev hennes karaktär på ett humoristiskt sätt. Hela lokalen skrattade. Jag hade dock svårt att förstå det roliga, antagligen för att jag inte känner bruden så väl.
Efter att alla gästerna fått i sig god mat och dryck, började dansen. Borden hade skjutits åt sidan och golvet var fritt för dans. Rickard bjöd upp mig! >.< Det trodde jag inte att han skulle våga. Han säger att han inte kan dansa, men jag säger emot honom. Alla kan dansa! Det är bara att röra lite på kroppen (helst i takt till musiken), så klarar man sig jättefint. Jag klängde nog en hel del på min pojkvän. Ledsen för det.
Under kvällen var det mycket känslor som kom upp till ytan - både för mig och Rickard. Vi behövde varandra, vi behövde vara i varandras närhet. Alla känslor som bubblade upp, gjorde att jag vandrade på moln. Det var en kväll av lycka, hopp, frihet, skratt, tårar och framför allt kärlek. Det var kärlekens afton. Love is in the air...

Strax efter midnatt satte vi oss i bilen hem. Rickard körde så fint. Jag sov som en stock och Sebbe... Ja, jag vet inte vad han gjorde. Jag vet bara att han inte sov.

Tack snälla, för att jag fick dela den här dagen mer er.
Tack till brudparet, för att jag fick komma.
Rickard, du vet att jag älskar dig.
Tack alla andra, för ert otroligt trevliga sällskap och för att ni gjorde kvällen så rolig.

Jag var lycklig.
Kram

Nu har jag kollat alla kommentarer, som jag har fått under helgen. En hel del snälla kommentarer. Tack för det. <3
Jag har också fått kommentarer av F (hon har själv skrivit ut hela sitt namn, när hon har kommenterat). Jag kan förstå att hon känner sig påhoppad. Så skulle jag också känna mig. Nej, jag visste inte hela sanningen, jag kunde bara bilda min egna uppfattning. Nu har jag och mna läsare fått ta del av F's uppfattning, så nu kan alla bilda sig en egen uppfattning. Jag tycker det låter rimligt, vad tycker ni?

För att veta hela storyn läs:
Nummer utelämnat
Att välja sina strider

/Jasmine

Uppdatering 090921, kl. 21.31:
Tack Frida, för din kommentar. Jag hoppas verkligen att vi inte är ovänner. Jag pratar gärna med dig, om du känner att det är något som vi ännu inte har klargjort för varandra. Missförstånd händer hela tiden. Hoppas att vi kan gå vidare och bara låta detta passera. Tack.
Kram

Självklart blev vi sena. Jag kan aldrig komma iväg i tid. (Förlåt Rickard.) Tårarna rullade sakta ner för Rickards kind. Jag satt brevid och försökte torka bort dem, så gott jag kunde. Det gjorde ont att se, hur ledsen min älskade var. Vi kom in i centrala stan. Tyvärr var det inte lika enkelt som vanligt, att komma till parkeringsplatsen precis utanför centralen. De har satt upp en skylt om att man inte får svänga vänstra i korsningen. Vi fick alltså åka genom hela centrala stan, istället för att på ett enkelt sätt komma in direkt från den stora vägen. Vi var sena. Rickard var stressad. Båda var ledsna. Och i bilen fanns det inga pengar att stoppa i parkeringsautomaten. Jag hade en tia i min plånbok, vilket räddade oss. Att vi hade ställt oss på en olämplig plats var väl nog, så att betala är att göra rätt för sig.
Vi skyndade ner till perrongen. Två minuter till avgång. Jag och Rickard tog ett snabbt farväl av varandra. I min hast att kliva på tåget, råkade jag välta en mugg med dryck, som stod precis vid ingång. Antagligen var det tågvärdinnans dricka. Ska man säga förlåt? Ja, men det gjorde inte jag. Ledsen och upprörd gick jag bara på. Samtidigt får hon skylla sig själv, eftersom hon ställde sin mugg på ett så olämpligt ställe.
Jag gick genom vagn sexton, samtidigt som tåget rullade ut från stationen i Stockholm. Vagn femton var också full. Jag hade ingen bokad plats, så vad gör man? Den första timman klängde jag mig fast vid ett dörrhandtag. Tårarna rann, jag hade ont och det kändes som att hela världen var emot mig.
När jag slutligen fick en sittplats, kändes det bättre och bättre för varje kilometer vi färdades.
Vi skulle just till att lämna Arboga... men det skedde inte direkt. Signafel fick vi veta. Vad mer? Ingen visste någonting. Personalen höll oss uppdaterade, men sa samma sak ett antal gånger. "- Vi vet inte vad som är fel, men vi återkommer med fortlöpande information." Jag passade på att ringa Rickard, när vi ändå stod stilla. Täckningen är sämst, när man åker tåg. Det kändes skönt att prata med honom. Han fick veta hur jag kände, jag fick höra hans röst, jag fick vara irriterad, vara mig själv, vara egoistisk. Tack snälla för det.
Efter att ha stått stilla i över en halvtimma, rullade tåget sakta vidare. Jag och Rickard avslutade samtalet och jag försökte göra mig lite mer hemma vid min sittplats. Jag kände mig ensam. En liten flicka i denna stora värld.

Beräknad ankomsttid till Göteborg C: 21.57. Tågets ankomst: 22.36. Härligt. Jag var verkligen trött. Det var med ansträngning, som jag ställde mig i duschen, packade upp väskan och gick och la mig.
Tack Rickard, för den här helgen. <3

/Jasmine

Tillagning

1. Sätt ugnen på 150 grader.
2. Smörj en bakform(ca 20 cm i diameter) och pudra över lite vetemjöl.
3. Rör ihop strösocker, ägg, kakao, vaniljsocker och salt. Rör ner smält smör och blanda i vetemjöl till sist. Bred ut smeten i bakformen.
4. Grädda mitt i ugnen i ca 20 min. Låt kakan svalna och pudra över lite florsocker.

Ny header!



Vad tycks?

/Jasmine

Min otroligt omoderna mobil... men den fungerar än så länge. (a)

Sent igår kväll, vid midnatt, fick jag ett samtal från 'Okänd'. Hon sa att hon hette Clara (ganska säker på att det är hon, som kommenterade två av mina inlägg sent i natt). Vem är hon? Varför ringde hon till mig? Hon sa att hon hade fått numret av F i min klass. Ursäkta? Varför har F lämnat ut mitt nummer till henne? (Varför jag gav mitt nummer till F från första början, var för att vi behövde hålla kontakten inför ett arbete.) Jag har bara lämnat ut mitt nummer till...  jag tror att det är fyra personer i klassen. Tydligen lämnade jag ut det till fel person... Ja, den här Clara då, hon visste en hel del om mig. Har F berättat? Hon har tydligen varit inne och läst min blogg. När hon nämnde det, blev jag chockad. Hur många på min skola vet egentligen om den?? Hur sprider sig allt? Herregud. Hon visste också att jag har pojkvän i Stockholm. Hm... Det är kanske inte lika svårt att ta reda på. Vi satt och pratade om det - jag och några från klassen. Alla var dock delaktiga, för efter det samtalet, tror jag att alla i min klass vet om hur det ligger till. Men Clara? Jag fattar ingenting. Hon går dessutom i tvåan! Jag har inga kopplingar till henne överhuvudtaget.
Nyfiken i en strut var hon. Frågade mig vem jag tyckte sämst om i klassen. Vad svarar man på det? Jag är ofta ganska ärlig och säger lätt fel saker, men i natt lyckades jag nog säga rätt. Jag sa som det var, men slutade med att jag idag tycker om denna människa, som jag först var lite mindre förtjust i. Jag slår vad om, att detta kommer vara ute bland folk imon.
Aha, vad gör man nu? Mitt nummer är ute på vift bland okända människor. Jag orkar inte med att folk ringer mig sent på kvällen och bara dö-pratar. Dessutom känner jag dem inte. Hm...

Frågor att besvara:
- Varför ringde Clara till mig?
  - Vad ville hon?
- Hur kommer det sig, att hon fick numret av F?
- Varför lämnade F ut mitt nummer?
  - Kan jag lita på F i fortsättningen?

I min värld (och nu vill jag inte att någon hånar detta, för då blir jag faktiskt besviken på dig - på just dig som kommenterar (Självklart får du tycka, men inte idag.)) är det självklart att man inte lämnar ut andras nummer - och särskilt inte till en person, som inte känner ägaren till numret. Självklart kan man lämna vidare numret, om personen i fråga behöver det, men... Hallå? Jag fattar inte vad detta handlar om.

Jag vet att detta kommer bli min död. Kanske är detta onödigt att ta upp, men jag gillar verkligen inte att folk lämnar ut mitt nummer. Imon ska jag ta tag i detta, berätta för F och be att hon slutar med detta. Jag lär väl bli ännu mer utstött, men jag tänker inte acceptera hennes beteende.
Tack för mig.

/Jasmine

Vissa gör allt, för att få fram sitt budskap.

Mitt i centrala stan är det någon, som har skrivit 'Tänk på de hemlösa' mitt på ett övergångsställe. Vissa gör tydligen allt, för att få fram sitt budskap. Jag blev verkligen påverkad av det. Jag har hittat ännu en anledning till varför jag inte tycker om att gå på stan... Intill vägen sitter det ofta folk, som ser väldigt fattiga ut. Det är alltid en lika ovanlig syn för mig, även fast det är mycket vanligt. Men hur kommer de sig, att så många människor har det så? Är de verkligen hemlösa, eller sitter de bara där och luras? Idag såg jag en man sitta ner på marken, med en skylt framför sig. Jag läste inte så noga vad det stod på skylten, men något i stil med "Jag är sjuk, jag har diabetas. Min fru..." Mitt hjärta började värka och jag kände skuld. Varför är det såhär? Varför har inte alla ett hem? Hur kommer det sig, att deras öde blivit såhär? Jag har svårt att förstå, varför världen ser ut, som den gör...

/Jasmine

En dag på stan tillsammans med Allle. Mycket trevligt att träffa henne igen - det var ett tag sen. Vi gick in till centrala stan. Där satte vi oss på Café Festival. Mitt favoritcafé! Det är billigt (för att vara ett café - och speciellt för att ligga mitt i centrala stan) och dessutom är det väldigt gott. En varm choklad för endast tjugofem kronor. Det kan jag tänka mig att betala. Om man jämför med vad jag betalade, när jag var och fikade i Haga, så är detta riktigt billigt. I Haga kostade en varm choklad över trettio kronor. Dyrt! Hehe, det billigaste stället att få riktigt lyxig varm choklad på, det är hos Rickard. Jag är säker på att han skulle fixa den mest utsökta chokladen till mig, om jag bara bad honom lite snällt. (a) <3

Några av bilderna från dagen (fler finns här):


Varm choklad och en croissant toppad med choklad.

 
Min älskade kompis! <33

Puss

Eftersom jag la klart mitt pussel igår, började jag på ett nytt imorse. Haha, jag är inte klok. Hur många i min ålder väljer att sitta och pussla? Sitter inte folk i min ålder vid datorn eller ligger i sängen och sover? Hm...

Jag hann inte så långt nu på morgonen. Ska in till stan alldeles strax, så... Jag får fortsätta ikväll, när jag kommer hem.

 
Jag har inte kommit så långt...
Förhoppningsvis resultatet, när jag är klar.

Kram

Jag älskar verkligen att pussla! Att bara sitta och tänka, lägga bit efter bit och veta att man kan lyckas, bara man ger sig katten på att man kommer att bli klar. Jag hade inte gett upp mitt pussel. Det låg orört, när jag idag kom tillbaka till pappa. Härligt. Dags att sätta igång. Jag la bit för bit... bit för bit... och tillslut... var hela pusslet lagt. Hihi! Jag är lite stolt. >.<


Resultatet av det pusslet, som jag nu har lagt klart.

Jag är ledig på måndag och tisdag. De extra två dagarna hemma, hoppas jag på att jag hinner lägga minst ett pussel till. Tror ni att jag lyckas lägga klart ett till pussel, innan jag åker till mamma på onsdag?

Kram

Huset i sten låg på min högra sida. Jag gick precis utanför. Ett larm tjöt. Var? Kunde det stämma, att det kom inifrån byggnaden? Brann det? Var någon kvar där inne? Jag kom runt hörnet. Utanför den stora ingången, satt det fem vuxna människor. De såg helt oberörda ut. Inbillade jag mig bara eller tjöt det verkligen ett brandalarm där inne? Jag befann mig i ett klassiskt drama; borde jag ingripa eller skulle jag bara låta det passera? Kanske var det inte bra att lägga sig i? Kanske visste folk redan? Om jag la mig i, kanske folk bara drabbades av panik? Nej. Jag gjorde ingenting, fortsatte bara att gå mot spårvagnen. Jag gjorde nog rätt. När jag hade gått över övergångsstället, hörde jag sirener tjuta och snart syntes en röd brandbil borta i korsningen.

Ska man ingripa eller bara låta ett drama passera?

Två dagar på Bockaberg. Ja, det var en helt okej upplevelse. Jag är väldigt trött nu. Jag lever i en klar dimma.
Klockan tio i åtta skulle min klass och två andra klasser med förstaårselever träffas mitt i centrala stan. Jag var där i tid, precis som många andra. Det var ju bra. Jag var... Jag var lite... osäker. Efter måndagens drama var det många känslor som bubblat upp till ytan. Jag var dock väldigt lugn och klarade mig bra.
Vi tog pendeln till Floda och därefter buss några få hållplatser. Jobbigt? Nej, inte om man jämför med det som väntade oss nu. Jag har inga problem med att gå, det är bara skönt enligt mig. Men ska man gå 6 km då... blir man lätt trött. Jag hade som tur var ryggsäck på mig, istället för det som många andra hade; en träningsväska. Lyckat. Vi gick och vi gick och vi gick och vi gick. Jag gick mest bakom en grupp av elever. Efter en stund gick jag sida vid sida med två tjejer från parallellklassen. Vi hade sällskap hela den långa vägen till Bockaberg... Den asfalterade vägen tog slut och en grusvägen blev det nya underlaget att gå på. Nu var vi trötta, men ännu fanns det kraft kvar. Vi mötte andra ettor från skolan, som var på väg hem därifrån nu. Jag hejade på Johan, vilket gav mig ett leende på läpparna. Att han har börjat på min skola känns väldigt roligt. Jag känner mig inte så ensam längre, även om vi inte går i samma klass... Men jag har matte tillsammans med honom. *glad*

Tre stugor bokade för skolan. Varje klass fick varsin stuga. Rummen bestod av allt från två till sex sängar. Jag fick dela rum med fyra andra tjejer. Helt okej. Jag var inte så på om vem jag skulle sova med. Det viktigaste var väl, att jag slapp sova själv. Då hade jag antagligen blivit ännu mer utanför...
Utanför. Ja, det var en del sånt, men inte alls så mycket som jag trodde. När vi satt en hel drös i soffan och en kille i klassen helt random underhöll oss, då kände jag gemenskap. Några killar satt på gungorna - och jag fick vara med. Ingen stötte ut mig, jag var nästan en av dem. Det är sånt man minns.
Jag blev väldigt förvånad, när en kille noterade att jag stod själv, att jag inte hade någon att vara med. Vi skulle gå på en poängpromenad och jag var inte först fram att hitta en kompis och få ett protokoll. Jag hamnade i en grupp tillsammans med denna snälla kille och fyra andra. Vi blev en stor grupp så intresset att besvara frågorna var inte det största. Men det gjorde ingenting. Jag kände att jag tillhörde en grupp och det räckte för mig.

Vad gjorde vi då på Bockaberg? Massa aktiviteter. Allt från lekar till mer seriösa tävlingar. Jag deltog en del och jag är nöjd med min insats.
Kan inte påstå att besöket på friluftsanläggningen var värt besväret. Den långa promenaden dit var riktigt jobbig!

Imorse blev vi väckta klockan sju. Jag var ganska snabbt uppe och påklädd. Det var en riktigt vacker morgon. Jag hängde ut genom fönstret och knäppte lite bilder.



 

 

Vi var på väg tillbaka till bussen strax efter nio. Att gå tillbaka den långa biten kändes inte så lockande. Många valde att betala för taxi, men jag kämpade på till fots. Denna promenad tog jag sällskap med två tjejer från min klass, som jag också delade rum med. Trevligt. När vi äntligen såg hur samhället byggdes upp runt omkring oss och när skylten 'Floda' var framför oss, då kände jag hur lyckan fyllde mig. Det var inte långt kvar, snart skulle vi få vila. Busshållplatsen var tom. Tidtabellen kunde jag inte läsa. Vad gör man? Precis bakom oss kom ett helt gäng med elever. Alla satte sig bara rakt ner på marken. Skulle vi bara vänta här och hoppas på att det kom en buss eller...? Ja, tydligen. Knappt tio minuter efter vår ankomst till hållplatsen, svängde en buss in framför oss. Härligt! På fem minuter var vi vid stationen. Kan man ha mer tur? Ja. Två minuter senare kom pendeln. Vilket flyt vi hade! Väl framme på centralen skyndade jag mig av tåget. Skulle jag hinna med min buss var jag tvungen att snabba mig. Tydligen hade jag en bra dag, för jag hann precis med bussen - och nu menar jag verkligen precis.

Att duscha och ta på sig myskläder var underbart! <3
Nu ska jag fortsätta njuta och gå ner och sätta mig i soffan. Kanske blir det film och mys till den?

Puss

Snart är min tredje vecka på Vittra slut. Det är alltid lika intressant att gå till skolan. Jag har inte tröttnat än så länge. Något som däremot gör mig trött och aningen deprimerad, är att bloggen hamnar efter i uppdateringen... Jag har en hel del läxor. Kanske har jag lika mycket arbete nu, som jag hade på högstadiet. Skillnaden är nog att jag tar gymnasiet mer seriöst. Jag har ju valt att gå på gymnasiet och jag valde det, för att jag vill lära mig.

   
(Klicka, för att se bilden i större format.)
I måndags satt jag och lyssnade på en sommarpratare.
Gjorde lite anteckningar under tiden...
Läxa i svenska.

Det var många gånger under grundskolan, som jag frågade mig själv; "Varför lär vi oss detta? Kan man inte få göra på sitt egna sätt?" Här på Vittra har jag aldrig funderat över den tanken. Det känns som att lärarna lägger upp lektionen lite mer fritt. De bestämmer vad vi ska läsa och de gör det av en viss anledning. I grundskolan kändes det som, att vi läste x antal sidor i boken... bara för att. Det fanns ingen anledning till Varför vi gjorde det och Hur vi skulle gå vidare med uppgiften.
Att gå på Vittra har verkligen gett mig en helt ny syn på arbetssätt och lärande. Dessa ämnen ingår i det caset, som vi läser nu. Är detta ett bevis på, att de har lyckats med sin undervisning? Ja, jag tror det. Att arbeta mycket varierat och ta allt i rätt ordning, hjälper i alla fall mig, när jag ska lära mig nya saker.

Igår såg vi på en film. Den handlade om en gammal filmskatt. Forskare hade hittat en kista full med gamla filmrullar skapade av en man vid namn Colin McKenzie. Det var en mycket intressant film och jag och mina stora ögon var mycket uppmärksamma på, vad som hände på filmduken. När filmen var slut, skulle vi skriva en så kallad 'Caselogg'. Det är ett sätt för oss att utvärdera delar av caset. Fakta, aktörer, problem, orsak, verkan, frågor... Ja, allt är i princip med. Efter att ha suttit och funderat länge, var vi tillslut tvungna att lämna in våra papper. Pedagogen bläddrade igenom bunten med papper, innan han slutligen sa: "Detta är dåligt. Har ni inte glömt något? Vet ni vad man gör med sånna här dokument? Ren skit!" Han rev alla papper på mitten. Jag kände hur något gick sönder inom mig. Mitt papper, som jag verkligen hade försökt fylla i så grundligt jag bara kunde... På tavlan skrev läraren med stora bokstäver; "FAKE". Va? Vad var detta? Jag fattade ingenting. Efter en förklaring av detta påstående, gick det upp för mig att hela filmen var falsk. Ingenting var sant. Colin McKenzie har aldrig funnits, det var inte han som uppfann färgfilmen och detta hände inte år 1907. Allting var alltså ren bluff! Vilken besvikelse. På detta skulle vi lära oss att vara källkritiska. Vi fick också veta vad som kännetecknar en 'sann' film. Trovärdighet och professionalitet var några av de faktorer, som spelade in.
Det blev alltså en intressant dag med många nya intryck. Som pappa sa vid matbordet senare på kvällen: "Jag tror att du har lärt dig mycket idag." Ja, det kan nog stämma.

/Jasmine

Utanför fönstret såg jag något vackert...

Klipporna gnistrade i solljuset.
Det var en fin morgon.
Havet visade känslor,
men det var inte oroväckande.
Den svenska flaggan dansade i vinden.
Folk satt ute.
Kanske borde man passa på
- såhär i slutet av sommaren.

De är få morgnar,
som riktigt sätter spår i en.
Idag var en sån morgon,
som man skall tänka tillbaka på,
då snön ligger vit på öarna.

Livet i skärgården är underbart
- speciellt när man lyckas njuta av det lilla.
Skärgårdslivet kommer alltid att ha
en speciell plats i mitt hjärta.
Jag älskar det!

"Att bara sitta och iaktta."