I veckan hörde jag att studier har visat på att om man dricker ett glas rödvin om dagen, kan man minska risken för att få hjärt- kärlsjukdomar (tror att det var så). Jag blir häpen. Denna studie kanske har visat ett gott resultat, men vad gör det. Vi måste tänka på konsekvenserna.



Forskare kämpar för att kunna besegra sjukdomar. De gör undersökningar, studier och tester. Samtidigt kämpar samhället med andra problem; alkoholism. När forskarna säger att man ska dricka ett glad rödvin om dagen, då blir jag arg. Hur kan de säga så?! I dagens samhälle finns det många som har problem med alkoholen. De kanske inte har fått diagnosen alkoholism, men de dricker ändå för mycket. Kanske sitter de och super på helgerna, men håller sig ifrån drickandet på vardagarna. Om de då ska börja dricka ett glas vin om dagen, kan det inte bli så att de slutar med att veckans alla dagar blir som helgerna? Det handlar om vanor. Vi människor är så insatta i våra vanor, i de vardagliga rutinerna. Har man väl hamnat i en vana, är det lätt att hålla sig kvar. Dricker man tre glas vin på helgerna och ett rekommenderat intag av ett glas vin om dagen, är det lätt att dosen ökar till tre glas varje dag. Och på helgerna ökar man också sitt intag. Kanske vill man känna ruset, glömma verkligheten, när man dricker på helgerna. Om man häller i sig vin varje dag, vänjer sig kroppen. Då måste man dricka mer på helgerna, för att känna något rus. Och så kommer det fortsätta.
Kanske har man förebyggt att drabbas av allvarliga sjukdomar, men nu är man helt plötsligt sjuk på riktigt. Den sjukdomen kallas för alkoholism och är vanlig i vårt samhälle. Jag tycker det är sjukt. Ska vi öka antalet alkoholister, istället för att minska antalet?
Jag kan bara säga "Usch!" och "Fy!" till denna så kallade metod. Och "Skäms!" på er som kommit på den.

Vad tycker ni?
(Jag vet att det är lite information, men ni kanske kan dela med er av era åsikter i alla fall. Jag är nyfiken.)

I dagens metro stod det att Västtrafik ska öka sina kontroller. Detta för att de ska kunna få fast de som tjuvåker. Att resenärerna inte betalar för sina resor, gör att Västtrafik förlorar en hel del pengar (för att inte tala om alla värdecheckar de måste skicka ut till resenärerna som klagar på försenade bussar). Visst, jag kan förstå Västtrafik. Samtidigt vill jag meddela att jag inte tänker lämna resenärernas sida; den som kämpar mot att ta bort Västtrafiks spelpjäs och ersätta den med en annan, som kan sköta kollektivtrafiken bättre.

Anledningen till varför jag skriver detta inlägg, är inte för att uppdatera er om Västtrafiks senaste nytt. Nej, jag reagerad starkt på den lilla artikeln och tänkte dela med mig av min fundering. Som ni kan se på bilden högst upp i inlägget står det "- Det är klart att det kan bli fel ibland. Och det är ju inte roligt om man blir avplockad i onödan. Men man kan alltid överklaga i efterhand..." Eh, ursäkta?! Här kommer deras enkla sätt igen; blir det fel eller krångel får ni sköta jobbet - vi betalar. Det fungerar inte så.
Om jag hade blivit avplockad eller på något sätt fått ta konsekvenserna, även fast jag hade betalt för min resa, då hade jag blivit rasande. När det gäller Västtrafik är jag som en tickande bomb. Om de nu skulle få för sig att "sätta dit mig utan anledning" hade jag skällt ut denna uniformklädde människa efter noter. Han (eller hon) skulle få all skit, alla ord, allt hat, alla ilska jag känner mot det företaget. De har gjort så mycket ont mot mig. Det värsta var att de bidrog till att min mamma krockade. Detta företag är en livsfara. (Jag slutar nu, annars blir jag sittandes med detta inlägg hela kvällen.)

Dagen efter att mitt psyke rubbades ordentligt, känns jag mig ganska omtumlad och förvirrad (eftersom att jag inte vet vem jag kan lite på). Gårdagen blev väldigt jobbig för mig. Kanske verkar det inte vara någon stor grej i era öron, men i min värld är det påfrestande. Jag lever ett liv där jag försöker få ihop alla bitar - jämför med ett pussel. Är det någon som förstör min planering, måste jag genast tänka om. Pappa försöker hela tiden säga till mig att det aldrig blir som man planerat (och att jag därför ska sluta lägga upp mitt liv så mycket), men jag vill ändå planera lite. Jag har lärt mig med tiden, jag kan lägga om mitt schema - om förändringarna sker i små mängder. Igår, när jag kände sådan besvikelse, då slutade hjärnan natt arbeta. Jag blev handlingsförlamad och kände hur jag bara behövde få ur mig alla känslor. Allt kom inte ut igår, vilket betyder att jag idag inte känner mig särskilt motiverad att gå till skolan. Det känns omotiverande att gå dit, när jag hellre kunde ha legat kvar i sängen, myst hemma och gjort vad jag själv vill. Omotiverad som bara den. Typiskt. Tisdagar som är dagen fylld av planering. Antar att det bara är att pallra sig iväg till skolan oh försöka ta sig igenom dagen.
Hoppas att ni får en bra tisdag!

En kort version av min hemska dag:
Kommer till skolan som vanligt. Har samling och en timmes case. Vid elva är det fritt att gå, men jag sitter kvar. Bättre att sitta och göra uppgiften i skolan, eftersom jag har gått om tid. Det är kanske spanska i eftermiddag. Min ordinarie lärare i ämnet är bortrest, men vi kanske har en vikarie. Det tror i alla fall min ansvarspedagog, som är 99% säker på det. Jag väntar i skolan på att min lektion ska börja. Eftersom min lärare var så säker på att vi skulle ha lektion, lägger jag inte ner någon större vikt på att få tag på den eventuella vikarien och fråga honom. När det är dags för lektion, får jag reda på att vi inte ska ha någon lektion. Jag blir helt paff. Här har jag väntat i två och en halvt timma och så ska vi inte ha någon lektion. Det som är mest förkrossande är att sista spårvagnen för att hinna ut med båten som går klockan två, gick för fem minuter sedan. Jag bröt ihop ganska brutalt måste jag medge. Jag kände sådan besvikelse, sådant hat. Varför finns det ingen som respekterar mig och hjälper till, då de vet att jag bor en bit bort med dålig kommunikation. Jag stod och grät. Läraren kunde bara beklaga. "Det är inte ditt fel, det är X fel." Ja, jag tycker att det är min ansvarspedagogs fel. Hade hon inte sagt att hon var så säker, hade jag självklart letat upp lärare och kollat med honom. Jag var så arg, så ledsen och besviken. Gick in på toaletten, där jag pratade med Rickard. Han lyssnade, tröstade och jag mådde kanske lite bättre. Han fick mig i alla fall att må så bra, att jag kunde lämna skolan. Satte mig på spårvagnen ut till färjeläget. Där fick jag sitta i en timma.

Händelser som denna gör att det kommer upp så mycket till ytan. Så många frågor. Jag känner så mycket och allt ska tydligen ut på en gång. När jag satt där och väntade, tänkte jag på allt mellan himmel och jord. Jag fick sorterat in allting i olika fack. Jag kom fram till att alla inblandade var bara elaka mot mig, det var också mitt fel att det blev som det blev (eftersom att jag själv inte tog ansvar att dubbelkolla) och att det faktiskt finns människor som bryr sig - i alla fall lite. När jag gick från klassrummet var det en jättesnäll kille som sprang ikapp mig. Han frågade om jag mådde bra. Han brydde sig. Väldigt snällt av honom.
I stunder då jag är ledsen, känner mig nere eller behöver prata med någon, finns det ingen i skolan som jag kan vända mig till. Det finns ingen som känner mig, de vet bara de yttre. Ingen vet alla de tankar som finns bakom det som kallas kläder. Jag har valt det själv - genom läxan jag ännu en gång fick bekräftat idag; lita inte på någon (kanske inte ens på dig själv).

Nu ska jag till affären och fråga om sommarjobba. Man kan alltid hoppas att jag har haft nog med otur idag.

Klockan tickar tick, tick, tick.
Tiden går så fort, fort, fort.
Alla ropar nej, nej, nej.
Stopp!


Jag hoppas att du inte har glömt att ställa fram klockan. Nu ser vi fram emot sommaren, vilket betyder att klockan ställs fram en timme. Vi förlorade alltså en timme under natten. Märkligt kan tyckas. Lyckligtvis får vi en extra timme i höst, då vi återgår till vintertid.
Med våren kommer inte bara knoppar, fåglar och kärlek i luften. På våren ställer vi också fram klockan.

Ungdomsgruppen jag är med i, har börjat med att ha Ungdomsmässa en gång i månaden. Förra mässan kändes väldigt obehaglig för mig. Allt handlade om Gud och för mig kändes det som om jag satt i ett fängelse. Jag mådde dåligt av att vara där. Allt prata om Gud, fick mig att känna mig instängd. Jag är inte religiös och det kan nog vara anledningen till att jag kände så. Den så kallade 'Guds närvaro' tryckte undan mig som individ. Det var obehagligt, men jag ville ge det en chans till.
Igår var det andra mässan. Jag gick dit (kom precis i tid) och satte mig i kyrkbänken. Mässan började och det kändes faktiskt ganska bra. Jag vet inte om det berodde på prästen, men jag kände mig mer trygg. Ärligt talat känner jag mig sällan trygg i kyrkan. Jag kommer dit i mina (korta) kjolar, mina linnen och munkjacka... Jag passar inte in där, samtidigt tänker jag inte ändra mig. Om det nu finns en Gud, accepterar han oss alla. Man ska inte behöva göra sig till, man ska vara sig själv. Det tycker jag är viktigt.
Min uppfattning om Ungdomsmässorna har ändrats. Jag vet inte om jag kommer att fortsätta gå dit, eftersom jag inte känner den där tryggheten, men var känner jag egentligen den?

Man ska aldrig döma efter första försöket. Prova igen och se om du ändrar uppfattning.

Alla gör vi val i livet. Det behöver inte vara stora val, bara så enkla val som vad man ska äta till frukost. De små valen kräver inte så mycket tid och energi och vi fattar de som besluten utan större eftertanke. Med de stora besluten är det annorlunda. De kräver noga eftertanke och många dagars fundersamma timmar.
De val jag har gjort under mina snart sjutton år, har gett mig det liv jag lever idag. En fråga jag har gått och funderat på det senaste året, är om jag valde rätt gymnasium. För exakt ett år sedan var jag så nervös. Snart skulle beskedet om den preliminära intagningen till gymnasiet dimpa ner i brevlådan. Idag står jag här och jag har gjort mitt val. Jag ångrar mig, samtidigt vill jag inte spola tillbaka tiden och börja om. Den erfarenheten jag har fått det senaste halvåret, de tankar jag har bearbetat. Hade jag valt annorlunda hade jag inte varit samma människa.
Det spelar egentligen ingen roll vad vi gör för val i livet. Vi kommer alltid tvingas bemöta ondsak, hat, lycka, tårar, skratt och förvirring. Ingen väg utesluter det andra. Vi lär oss alltid något nytt, vilket beslut vi än väljer att fatta.

Här står jag idag, efter att ha gjort mina val. Jag ångrar mig, men vill inte backa tillbaka och börja om.

Alla lämnar vi.
De vi älskar kommer ibland i andra hand.
Vissa gånger är det inte ens ett eget val.
Vi lämnar för att vi måste.

Jag tycker inte om att lämna de jag älskar. Jag och Rickard tvingades lämna varandra, när vi inte bodde i samma stad. De satte djupa sår, som fortfarande finns kvar. När jag är i Rickards närhet (om jag så bara befinner mig i samma hus som han), är jag så lycklig. När jag lämnar honom, känns det inte alls bra. Jag tycker inte om att lämna den jag älskar mest. Jag åker ifrån honom och det gör ont. Jag vill vara med honom så mycket jag kan! Men det är inte bara Rickard jag älskar i mitt liv, därför måste jag lämna. Jag älskar också min familj och vill därför vara nära dem.
Mina föräldrar skilde sig för många år sedan. Som skilsmässobarn tvingas man lämna den ena föräldern, för att tillbringa tid tillsammans med den andre. Det är hemskt att på morgonen veta att man inte kommer träffa sin älskade förälder igen. Det gör ont, men jag har lärt mig leva med det. Annat är det med Rickard. Jag har inte lärt mig att lämna honom. Ett år på distans räcker inte för att man ska lära sig hantera de stunder man måste vara ifrån varandra.
Man lämnar sina kära, varken man vill eller inte. Livet är inte upplagt för att man ska kunna vara tillsammans varje minut. Jobb, skola och vardagsbestyr kommer emellan. Därför är det viktigt att man visar omtanke. Man måste visa sin älskade att man uppskattar dennes sällskap. Alla behöva kärlek. Partner, syskon eller förälder spelar ingen roll. Alla måste få känna sig älskade.

Jag vill inte lämna min nära och kära, men jag måste. Hela livet har jag varit tvungen att lämna de jag älskar. Liv på två ställen leder till att man blir delad. Ett liv där man ständigt lämnar, resulterar till en människa som är rädd för avsked. Jag vill inte acceptera att mina gamla vänner har gått vidare utan mig.

Min stora kärlek från högstadiet, han jag var så besatt av. Det enda jag ville, vara att han skulle tycka om mig. Ge mig kärlek. Inatt drömde jag så hemskt. Han kom helt plötsligt tillbaka, efter att ha varit borta en längre tid. Han tvingade sig på mig. Han visste att jag inte kunde låta bli att tycka om honom, hur han än betedde sig. Jag visste att han spelade med mig. För första gången sa jag ifrån, sa att jag inte ville mer. Jag ville ha kärlek, inte bli utnyttjad. Jag vaknade upp ur drömmen och kände obehag. Det var så verkligt. Jag har tidigare drömt att han rörde vid mig. Bara en lät beröring, inget mer. Nu var det så påtvingat.
Jag somnade om och fortsatte drömma. Denna gång befann jag mig i stan. För ovanlighetens skull var jag ute och shoppade. Jag gick in i en affär och där fick jag syn på tre klasskamrater från nian; en tjej och två killar. Jag såg deras blickar så tydligt. Tjejen sa något i stil med att hon tycker jag klädde mig dåligt. Hon påpekade att jag inte köper märkeskläder, vilket på henne verkade vara en synd. Jag tog så illa vid mig. Jag kände deras förakt mot mig.
Känslan fanns kvar, när jag vakande. Jag var rädd för att somna om och beslutade mig för att gå upp. Jag vågade inte sova mer. Det var som om sanningen visat sig för mig. Jag var rädd. Kramade om Rickard som låg mig bredvid mig. Några tårar trängde sig fram.
Känslan av att inte passa in, inte vara accepterad.
En sanning, som nu visar sig även i min drömmar.

Hur ska jag kunna gå vidare, när mina drömmar inte låter mig fortsätta vandra?

Dimman ligger tät över detta gråa Göteborg, men jag sörjer inte. Jag skiner som en sol, det har jag gjort sedan igår. Min oro för att jag missade matten finns inte längre kvar, efter att jag gick på gårdagens lektion. Det sprudlar av positiv energi och jag vill göra saker. Jag har lust att sköta hushållet, nu när mamma är borta. Det är roligt att ta hand om hemmet. Igår lagade jag middag till mig och Rickard. Inget komplicerat alls, men trots det med mycket kärlek. Vattnade blommorna också, efter att jag sett att den lilla plantan i köksfönstret höll på att dö. Haha, jag är inte världens bästa hemmafru, men jag försöker i alla fall. Jag tog mig an att baka också, något som blev mer än misslyckat. Hallongrottor, det kan väl inte vara så svårt? Jo, tydligen är det väldigt invecklat. Jag lyckades inte speciellt bra och stod mest och skrek ute i köket. Rickard fick som vanlig lugna mig och det slutade med att hela bunken åkte in i kylen. Där har den stått sedan igår kväll. Idag är jag glad och tänker därför ta tag i det här med att baka. Jag har kommit på en liten plan och hoppas på att jag då kan få gjort några hallongrottor.

Som en skinande går jag längst gatan.
Jag nynnar på en melodi där jag vandrar.
Högt och lågt strömmar favoriterna ut min mun.
Jag vill sjunga och visa världen min glädje.

Vardagens små problem tvingar oss att fatta beslut. I made a decision and I hope it will bring me luck. Min klass ska imon träffa en grupp som kallar sig 'Unga möter Unga'. Eftersom jag inte har lektioner med min vanliga klass, blev det lite problem för mig. Inget stort problem, bara ett av vardagens små bekymmer. Antingen kunde jag välja att delta i de´tta möte tillsammans med klassen som jag har idrott med, men detta efter påsk. Eller så kunde jag välja att följa med min klass imon, men då missa både matten och idrotten. Jag vet att det inte är bra att missa många lektioner - speciellt inte matten, där vi imon ska gå igen ett nytt avsnitt. Fram och tillbaka tänkte jag och fattade sedan mitt beslut. Jag valde att följa med min klass imon.

Jag hoppas hela tiden på att jag ska trivas bättre, att folk ska se mig och vilja vara med mig. Jag vill inte bara att folk ska se mig som en elev på skolan. Jag vill att folk ska se mig, se Jasmine, se en personlighet. Jag hoppas och hoppas. Det går sakta framåt, men jag är otålig. Jag hoppas att mitt beslut kan få hela situationen att bli bättre. Inte bara att känna tillhörighet till klassen är ett mål. Jag hoppas också att klassen kommer se min personlighet och se mig som en elev i deras klass.
Jag försöker anstränga mig. Om mitt beslut var rätt, det får vi se...

Min blåa cykel.

Äntligen kan man cykla igen! Efter en vinter med mycket snö och is, är det nu ingen risk för halka. Igår cyklade jag för första gången i år. Det kändes så mycket vår! Att cykla ger mig vårkänslor. Just känslan av att få trampa som en galning, känna vinden mot ansiktet... Alla minnen från sommaren kommer tillbaka. Jag minns ljudet av vågorna som sköljer in mot stranden. Klipporna som sjunger sommarsånger och måsarna som skriar. Underbart!

Vad ger dig vårkänslor?

Den underbara våren är äntligen här! Solen har kommit till Sveriges västkust och värmer så härligt. Mina vinterstövlar måste läggas undan och ge plats åt mina svarta converse. Jag längtar! Den tjocka jackan får dock hänga med ett tag till. Det är fortfarande för kallt för att gå klädd i endast skinnjackan utan att bli en isbit.

Jag satt ute under båteresan hem. Så otroligt! Äntligen kan man njuta igen. Det är underbart att bo i skärgården. Självklart hade jag framme kameran...



På tal om båttrafiken; Imon börjar båtarna köra som vanligt igen. Istidtabellen slutar gälla. Skönt att det blir som förut igen. :)

Jag är imponerad! Västtrafik har äntligen visat att de är ett företag som faktiskt kan samarbeta. Efter en vinter med mycket snö och tusentals förseningar (det måste vara så många), tror jag att de har lärt sig. Bussen 08.51 var alltid försenad. Nu har det skett en förändring. Västtrafik är så smarta (Hmm...) och har nu tänkt ut en lösning; genom att köra en buss från stan som inte är i trafik, kan de hämta upp folk på i alla fall några hållplatser. En bit innan jag går på, finns det en rondell. Där vänder bussen och kommer sedan tillbaka och hämtar upp mig. Jättebra! På så sätt slipper de i alla fall en resegarantisblankett från mig. (Kanske just därför de tänker så, eftersom de antagligen vet var jag går på.) Jag kommer i tid, vilket är väldigt bra. De som bor längre bort har kanske inte samma tur...

Imorse kom det en buss 'Ej i trafik', som vände i rondellen och sen kom tillbaka och hämtade oss. Vi var i tid. Efter att vi åkte ett tag hörde jag chauffören prata med en annan chaufför, han som körde busen bakom. De samarbetade. På så sätt kunde bussen bakom lämna av sina passagerare till vår buss och sedan kunde den försenade bussen köra direkt in till stan. Praktiskt. Då minskade nog förseningen med i alla fall några minuter.

Det är toppen att Västtrafik äntligen har förstått hur företaget ska skötas. Jag är en stolt resenär. Tack.

Dimman ligger tjock utanför fönstret. Det går inte att se stora vägen, endast den lilla byvägen går att skymta.
Jag måste ut i dimman, varken jag vill eller inte. Det är inte längre okej att gömma sig bakom det okända. Hur rädd jag än är, får du nu vara dags att ta tag i mitt liv.
Dimman får inte skrämma mig. Inte heller Verkligheten får ta det stadiga fotgrepp jag nu fattat.

Det skrämmer mig att inte kunna se vad som väntar. Dimman skymmer inte bara alla problem, den skymmer också kärleken. Dimma, dåsig, dum. Utan att veta säkert, vandrar jag mot ett mål jag inte kan se.

Förra veckan skrev jag ett inlägg om identitet. Efter att jag publicerade det inlägget har jag gått och tänkt mycket på vem jag är. Som jag skrev i inlägget känns det som att jag har hittat mig själv, jag vet vem jag är. Det jag dock inte vet är hur jag ska hantera det som sker. Jag har inte lärt mig att styra mig själv, för jag är inte samma från dag till dag. Schizofren är jag inte, men många personligheter det har jag. De visar sig i olika sammanhang och hjälper mig på olika sätt. Det svåra är bara att ha koll på alla jag som finns inom mig. När alla vill synas och höras samtidigt, då ballar min personlighet ur. Det är då jag varken vet ut eller inte. Så är det nu. Jag vet inte vad som händer imon, för jag vet inte vad som händer nu.

Det blev en fika tillsammans med fyra vänner från barndomen. Tänk vart livet har lett oss alla. Själv bor jag kvar på ön, dock bara halvtid, men det är ändå ingen större förändring. Inte om man jämför med en av mina vänner som flyttat till Gotland, för att gå på ett gymnasium där. Om några år kanske förändringen är ännu större. Det kanske är fler vänner som flyttar till andra städer och snart kanske man står här själv, utan att det hänt något alls.
Jag har svårt för att släppa gamla tider. Det som väntar är inget jag vill uppleva just nu. Jag vill stanna upp, vända om och uppleva det gamla på nytt. Det är för skrämmande att fortsätta framåt. Jag vill vara tillbaka på ön, då jag gick på fritids och lekte på Kullen. Den plats där vi åkte pulka på vintern och där man på sommaren lekte lekar utan gränser. Blålera på fingrarna och sommriga klänningar. Den jag är nu, är inte den jag var då. Det jag upplevt har format mig och jag gillar inte det jag ser. Vad hände med hon som gick på dagis, den lilla tjejen som tillbringade nästan hela sitt liv som barn på en plats för andra barn... Onsdagarna var längst; jag blev lämnade innan klockan slagit sju och var kvar tills klockan sex då dagis stängde. Mitt liv var på dagis, nu lever jag i verkligheten. Jag vet inte om jag vill leva i ett samhälle, där folk inte bryr sig.
Jag har svårt att hantera omvärlden. Jag platsar inte där. Jag vill vara liten igen. Dagis, Bailando och leka Sailor Moon.

Det första vi pratade om i det nya caset Svea var om identitet. Hur vi är och vilka grupper vi tillhör. Mycket intressant måste jag säga. Jag tror att det kommer bli ett intressant case, där jag kommer lära mig mycket om mig själv.
Igår sa pappa att jag har utvecklats väldigt mycket som människa, bara under den tiden jag har gått på Vittra. Jag vet varför. Aldrig tidigare har jag fått så många smällar som jag fått det senaste halvåret. Nu är jag vuxen oh måste klara mig själv. Det finns inte längre lärare som tar mig under sina vingar. Mina klasskamrater är inte barn. De är vuxna med fördomar, åsikter och allt annats om hör till. Det är skrämmande.
Samtidigt vill jag tacka dem. Jag har utvecklats som människa. Min personlighet blir starkare för varje dag och jag lär därför känna mig själv.
Åren som tonåring är en oförglömlig resa, som tyvärr kommer ta slut en dag. Även om så skulle vara, hoppas jag att jag ändå lever i de tankarna jag har idag. Jag trivs med vem jag är. Jag har hittat mig själv. Trots motgångar, medlyft och allt annat jag fått vara med om under mina år som tonåring, är jag glad för det jag har fått. Min syn på samhället är idag kritisk - kanske just för att jag är ung.

Min identitet är viktig för mig, lika så de platser och människor, tankar och minnen, som jag har inom mig. Min identitet representerar vem jag är. Det är mig det handlar om, det är jag som är jag. Första steget är att acceptera sig själv. Jag har tagit det steget och vandrar nu vidare på min väg mot målet att för varje dag bli en bättre människa.

Där borta, där borta i staden, där lyser solen.
På rutorna speglar sig solen och skickar sedan ljuset bort.
Lång bort, ut hit till skärgården.

Synen får mig att tänka på varma sommarkvällar. Barbent i kortkort och nätta sandaletter. Sommar i skärgården. Dans nere på bryggan. Sommargäster, glädje, skratt och lycka. Doften av nyklippt gräs. Lukten av havsvatten som kluckar mot klippväggen. Sommar, sommar och ett glas jordgubbssaft.
Ljuset där borta får mig att längta efter känslan jag älskar och minns.

Jag lät allting vara tyst och stilla. Ingen musik, ingen teve...
Jag kunde bara höra pennan som tecknade och mina egna andetag.
Jag lät fylla det stora vita arket papper. Pennan målade så fint.
Jag granskade bilden och log.
Det jag hade åstadkommit var en teckning skapad av kärlek.

Även om jag är ledig, så vaknar jag ganska tidigt. Vid halv nio har jag i alla fall vaknat en gång. Då är det så skönt att kunna ligga kvar i sängen. Mysa med täcket (eftersom inte Rickard finns vid min sida) och bara gosa in sig i kudden. Det är underbart med såna dagar, då det känns som att man har all tid i världen. Tyvärr är inte min tisdag riktigt så. Jag måste tvunget läsa ut Paulo Coelho's bok The Devil and Miss Prym, eftersom vi har seminarium på den imorgon. Boken är seg, jag förstår inte allt och dessutom är handlingen inget som intresserar mig. Jag blir bara virrig i huvudet. Men det är ett måste, om jag ska lyckas klara mig under lektionen imorgon. Trots att boken inte lockar, låg jag kvar en stund i sängen och läste. Några sidor lyckades jag ta mig igenom i alla fall. Små steg i taget, sen har jag lyckats nå mitt mål. Får läsa mer under dagen och resten imorgon på väg till skolan. Man kan alltid hoppas på att jag lyckas läsa klart den innan lunchtid imorgon.

Nu ska jag fortsätta njuta av min lediga dag (och samtidigt försöka intala mig själv att boken måste läsas).
Hoppas att ni har en bra tisdag.

Vi lever i en värld där allting inte kretsar runt oss själva. Det finns så många andra människor också och de lever sina liv. Tillsammans bildar vi ett nätverk av bekantskaper, vänner, känslor, jobb, aktiviteter... Allt vävs samman till det vi kallar Verkligheten. Eftersom det är som det är, går det inte att undvika förändringar i livet. Det är inte bara vi själva som ändrar och förändras. Alla runt omkring oss råkar ut för samma sak. Livet är en kedjereaktion.
Hur mycket vi än säger emot, kommer det alltid att ske förändringar i livet -  på gott och ont. Jag tror de flesta uppskattar förändringar i tillvaron, så länge de inte är så stora. Så fort förändringar kräver mer än vanlig energi, blir det helt plötsligt jobbigt och många backar. Jag backar inte. Jag står på mig, kämpar och hoppas att jag får fram min åsikt. Jag vägrar leva i en tillvaro där jag inte kan hantera det som sker.

Hur stor förändring kan man som människa hantera? Det spelar ingen roll om man är stark psykiskt med stabila åsikter eller om man är tillbakadragen och tystlåten. Vi är alla människor som måste tackla förändringarna.
Vissa ändringar sker utan tilltro till människorna det handlar om. Vad gör man då, när man väl står utanför förändringen? Är det bara att acceptera? Nej, jag vägrar. Har folk i min närhet bestämt något utan säkra grunder, ska de i alla fall få stå sitt kast. De ska stå för sina åsikter, sitt handlande och de ska kunna hantera en jobbig Jasmine, som vägrar acceptera det som har skett. Hur hård får man då vara? Får man slå? Nej. Får man psyka? Nej. Man får bara säga sin åsikt, ifrågasätta och kräva svar. Har den påhoppade inget svar får han eller hon helt enkelt ge sig, lägga sig och återgå till det som var innan förändringen.

Tyvärr fungerar det inte så och därför står jag här idag och ser det falla samman. Man ska lyssna till sitt hjärta, men då får man inte glömma att lyssna längst in, där ens närmaste finns. Man kan inte göra saker halvdant. Gör det ordentligt eller inte alls.
Tack.

Efter varje case har vi två dagars ledighet. Det är jätteskönt! Detta är för att lärarna ska kunna planera nästa case period. Jag tror att det ligger något i det pappa sa, att vi har två dagars ledighet för att kunna vila ut, efter den sista ansträngningen då vi skrev casets slutuppgift. Vad tror ni?
Jag njuter i fulla drag! Att kunna sitta hemma, skriva hur många blogginlägg man vill och ha all tid i världen att bara slappa vid teven. Alla behöver såna här dagar då och då. Jag var ju helt slut förra veckan, efter att ha ansträngt mig med sista uppgiften. Det var ändå värt det, för jag var nöjd i fredags, när jag vid lunchtid skickade in mitt arbete. Jag gjorde mitt bästa och är mycket nöjd med det.
Klockan femton noll fem börjar Ghost Whisperer. Jag försöker ta alla tillfällen som ges, för att kunna se ännu ett avsnitt av serien jag älskar. Egentligen förstår jag inte varför jag är så kär i det, när jag många gånger sitter i soffan med hjärtat i halsgropen. Haha, jag som är så otroligt lättskrämd!

Vad gör ni denna måndag?

Tummelisa föds ur en blomma, efter att hennes mor planterat fröet hon fick av en god häxa. Modern älskar Tummelisa högt och lär henne allt hon kan. Tummelisa är liten, endast så hög som en tumme, men klarar sig ganska bra ändå. Hon lär sig att leva som liten. Den lilla flickan tycker om att drömma och hennes högsta önskan är att hitta någon som är lika liten som hon själv, helst en prins som hon kan gifta sig med.
En natt träffar hon älvornas prins Cornelius. Det är kärlek vid första ögonkastet! Prinsen lovar att komma tillbaka dagen efter och hämta henne. Tyvärr blir det svårrare än vad han trodde, då det visar sig att Tummelisa har blivit kidnappad av Mamma Padda. Tummelisa ska tydligen bli en stor stjärna, dansa och sjunga, men Tummelisa vill bara komma hem till sin mor, där Cornelius ska komma och hämta henne. Resan hem blir jobbigare än vad hon väntat sig. Hon får hjälp av de så kallade Gitterbaggarna, som gör allt för att hon ska komma hem till sin älskade prins. "-Jag älskar ljudet av min röst!" sjunger svalan Jaqemoue som också försöker hjälpa till. Tummelisa blir dock stoppad av Mamma Paddas Son och Herr Bagge.
Det är en resa mot tiden, där allting måste lösa sig, innan vintern kommer med all sin frost och kyla. Tyvärr kan inte Älvornas Konung (Prins Cornelius pappa) stoppa vintern, som snart gör landskapet täckt av vit snö. Tummelisa räddas av Fröken Åkermus, som tar hand om henne under jorden. Där blir det bestämt att Tummelisa ska gifta sig med Herr Mullvad, en rik, egenkär och mycket egoistisk sådan.
Hur ska allt sluta? Blir det som Tummelisa hoppas; ett lycklig i alla sin dagar-slut?

Åh, det är sådan nostalgi att se filmen. Pappa spelade in den till oss, när vi var små. Jag tycker om den än idag. Är det någon mer som sett den? Kanske känner du igen bilderna överst i inlägget?
Filmen är så fin! Mycket musik, en charmig bagge och en positiv svala. Kan det bli mycket bättre?