En kort version av min hemska dag:
Kommer till skolan som vanligt. Har samling och en timmes case. Vid elva är det fritt att gå, men jag sitter kvar. Bättre att sitta och göra uppgiften i skolan, eftersom jag har gått om tid. Det är kanske spanska i eftermiddag. Min ordinarie lärare i ämnet är bortrest, men vi kanske har en vikarie. Det tror i alla fall min ansvarspedagog, som är 99% säker på det. Jag väntar i skolan på att min lektion ska börja. Eftersom min lärare var så säker på att vi skulle ha lektion, lägger jag inte ner någon större vikt på att få tag på den eventuella vikarien och fråga honom. När det är dags för lektion, får jag reda på att vi inte ska ha någon lektion. Jag blir helt paff. Här har jag väntat i två och en halvt timma och så ska vi inte ha någon lektion. Det som är mest förkrossande är att sista spårvagnen för att hinna ut med båten som går klockan två, gick för fem minuter sedan. Jag bröt ihop ganska brutalt måste jag medge. Jag kände sådan besvikelse, sådant hat. Varför finns det ingen som respekterar mig och hjälper till, då de vet att jag bor en bit bort med dålig kommunikation. Jag stod och grät. Läraren kunde bara beklaga. "Det är inte ditt fel, det är X fel." Ja, jag tycker att det är min ansvarspedagogs fel. Hade hon inte sagt att hon var så säker, hade jag självklart letat upp lärare och kollat med honom. Jag var så arg, så ledsen och besviken. Gick in på toaletten, där jag pratade med Rickard. Han lyssnade, tröstade och jag mådde kanske lite bättre. Han fick mig i alla fall att må så bra, att jag kunde lämna skolan. Satte mig på spårvagnen ut till färjeläget. Där fick jag sitta i en timma.

Händelser som denna gör att det kommer upp så mycket till ytan. Så många frågor. Jag känner så mycket och allt ska tydligen ut på en gång. När jag satt där och väntade, tänkte jag på allt mellan himmel och jord. Jag fick sorterat in allting i olika fack. Jag kom fram till att alla inblandade var bara elaka mot mig, det var också mitt fel att det blev som det blev (eftersom att jag själv inte tog ansvar att dubbelkolla) och att det faktiskt finns människor som bryr sig - i alla fall lite. När jag gick från klassrummet var det en jättesnäll kille som sprang ikapp mig. Han frågade om jag mådde bra. Han brydde sig. Väldigt snällt av honom.
I stunder då jag är ledsen, känner mig nere eller behöver prata med någon, finns det ingen i skolan som jag kan vända mig till. Det finns ingen som känner mig, de vet bara de yttre. Ingen vet alla de tankar som finns bakom det som kallas kläder. Jag har valt det själv - genom läxan jag ännu en gång fick bekräftat idag; lita inte på någon (kanske inte ens på dig själv).

Nu ska jag till affären och fråga om sommarjobba. Man kan alltid hoppas att jag har haft nog med otur idag.