Tre små utdrag
"Tanken slog mig idag. Om vi hade setts. Om våra blickar hade möts helt oväntat, hur hade vi reagerat då? Hur hade du reagerat? Vad hade jag gjort? Jag skulle bara vilja ha en kram. Men jag hade inte vågat ta en. Hade du kommit fram och kramat mig?"
"Ibland kommer jag på mig själv med att vara precis som du. Eller jag försöker i alla fall. Jag försöker härma dig, vara som du, tänka som du, leva som du, känna som du… göra som du. Allt för att på något sätt känna en närhet till dig. En närhet till en vän jag har mist. Närhet till en vän som försvann. Och började ett nytt liv på ett annat håll, på en annan plats, med andra människor, utan mig. Utan mig."
"Mitt liv blir så mycket mer komplicerat, när jag tänker på dig. Då tankarna är hos dig, gör jag saker jag minuten efter ångrar. Jag säger saker jag inte borde ha sagt. Drömmer mig bort och har svårt att hitta tillbaka. Hitta tillbaka till verkligheten. För i verkligheten finns jag. I drömmarna finns du. I mina drömmar kommer du alltid att finnas."
Det är i princip så här mitt "mästerverk" ser ut. Små stycken fulla med tankar som tillsammans bildar en historia, en kärlekshistoria. Utdragen som ni tidigare har läst (Om inte, kolla under kategorin "Nära Hjärtat".) är också delar av historien. Delar som bilder sammanhang, som bildar verklighet, som bildar helhet. Som bildar det som tillslut ska bli en bok. Förhoppningsvis. När jag väl skriver går det undan, men det är inte alltid lätt att skriva. Därför tar det tid. Och det får mig att tvivla på om jag ens kommer bli klar. Men jag ska bli klar, någon gång. Om det så bara blir en lång novell. Tills dess att jag är klar, får ni nöja er med utdrag. Det är ju i alla fall lite inblickar i det färdiga resultatet.
Med en kylklamp mot pannan
Jag med en kylklamp mot pannan.
Ena stunden känner jag mig så sjuk, att jag tror att jag kommer ramla omkull vilken sekund som helst. En timma senare inbillar jag mig själv att jag är frisk. Dock visar min kropp att den garanterat är sjuk, genom att vara trött. Kallsvettas gör jag mest hela tiden och huvudet känns tungt av förkylningen. Det känns som att den har invaderat inte bara näsan (och halsen lite smått), utan också det området där hjärnan borde befinna sig.
Det är svårt att veta om jag kan gå till skolan imorgon eller inte. Mår jag som jag gör just nu, tror jag att det ska gå bra. Men så fort den där hemska huvudvärken kommer och frossan blir för kraftig, då vill jag bara hem. Jag kan kämpa, det kan jag. Men när jag är sjuk och hemmet lockar, då är jag nära att bara rusa från skolan - allt för att få komma hem och vila. Jag vill dock tro att det blir skola för mig även imorgon. Jag får inte missa en massa, för då blir det som mycket jobbigare senare på terminen. Lyckligtvis är det bara halvdag imorgon och jag slipper därför väntan på eftermiddagslektionerna. Jag tror att det ska gå, jag hoppas. Blir till att gå och lägga sig tidigt. (Tror ni att jag klarar det, jag som anser att sömn är överskattat?) Jag behöver sova för att bli frisk.
Talet jag ska hålla imorgon
När jag berättar för folk att jag bor på en ö, är deras första reaktion ”- Åh, va mysigt! Det måste vara underbart!”. Ja, svarar jag. Det är det verkligen. Men sen ser jag att deras ansiktsuttryck förändras och strax därpå kommer frågan ”- Bor du där även på vintern?”. När de har insett att jag faktiskt gör det, verkar det inte längre vara lika fantastiskt att bo ute på en ö. Jag antar att tankar på det praktiska har dykt upp i huvudet. Det är inte alltid så lätt att bo på en så begränsad plats. Båtar som går sällan, inställda turer när isen ligger tjock, begränsad tid i stan, alltid tider att passa… Att bo ute på ön är inte det lättaste för någon som vill leva storstadsliv. Jag har anpassat min livsstil efter platsen jag bor på. Det är en uppoffring jag har gjort, men jag ångrar den inte. I slutändan tycker jag att det är värt alla väntetider, stormiga dagar och tidiga morgnar.
Ta bara en titt på de här bilderna…
Jag tycker personligen att alla fotografierna visar en väldigt fin illustration av skärgården och hur det ser ut på ön. Även på vintern kan man njuta av naturen. Alla årstider har sin charm. Även om det ibland kan vara jobbigt att ta sig till och från stan, finns det alltid något att längta hem till. Se på bevisen! Jag skulle inte vilja leva utan en sådan vardag.
Du har just läst talet jag ska hålla imorgon. Det ska inte vara långt, bara några minuter. Antagligen gör jag lite ändringar under kvällen, men detta är grunden till mitt mauns.
Sjukling
Vid sidan om datorn står en kopp varm choklad.
Jag är hemma nu. Mår redan bättre, men är inte frisk. På vagnen var jag så trött att jag höll på att somna. På båten lyckades jag dock håll mig vaken genom att läsa tidningen. När jag klev av färjan var jag ganska pigg. Kände mig frisk, men det var bara tillfälligt. Mina förkylningssymptom växlar mellan kraftiga och knappt märkbara. Just nu är läget okej. Jag är väldigt trött, men orkar i alla fall vara uppe. Känner mig inte så yr, vilket är väldigt skönt. Igår kväll var allting väldigt snurrigt.
Hemma är jag, men vila får jag inte. Imorgon ska vi hålla tal och det är en uppgift jag måste arbeta med. Den är inte stor, men jag känner stressen eftersom jag inte ens har börjat med den. Hemma innebär inte vila, bara skolans uppgifter i hemmiljö (och med mysbyxor på i en bekväm soffa).
Sjukling, men skolan måste skötas ändå.
Utdrag; Det äkta vi hade var på avstånd.
"Jag saknar. Vad jag saknar. Jag saknar dig. Den vän som plötsligt försvann. Och med dig försvann förtroendet. Förtroendet för att äkta vänner består. Du var en äkta vän. Du var allt en äkta vän ska vara i mina ögon. Omtänksam, personlig, bra lyssnar, överraskande, kärleksfull, snäll, rolig, tankspridd, charmig, beredd att ta risker... Du var perfekt. Du var människa, precis som alla andra. Ändå, trots alla tecken på att du var precis som vem som helst, kunde jag inte låta bli att älska dig – just dig. Du var något speciellt. Du var speciell. Du var speciell för mig. För mig. Du var speciell. I alla fall för mig. I alla fall för mig. Du var äkta. Du var kärlek. Du var speciell. Du var min – men på avstånd. Jag älskade dig – men på avstånd. Du tog avstånd – men på avstånd. Allt var egentligen en romans, en förälskelse, en vänskap – men på avstånd. En hel relation uppbyggt på avstånd. Vi kom aldrig riktigt nära varandra. Alla de stunderna var bara falska. Det äkta vi hade var på avstånd."
Jag fortsätter skriva på det som en gång var jag. På det som har format mig till det jag är idag. Den jag är idag. Till den jag var och alltid vill förbli.
Kika in Julia's Nya Blogg
Ni som har levt i bloggvärlden en längre tid, kanske minns bloggen LorissaLovebomb. Den bloggen drevs av Julia och var ganska framgångsrik. Den låg under en period på blogg.se's lista över mest aktiva och hade under den tiden väldigt många besökare. Dock sjönk antalet och bloggen glömdes bort, sorgligt nog. Jag fortsatte dock vara en trogen följare. Jag och Julia har blivit goda vänner - och det genom vårt bloggande.
Nu har min vän skapat en ny blogg, efter strul och tråkigheter med blogg.se. Hjälp henne att komma igång. Kika in hennes nya blogg MissFerret och lämna en stöttande kommentar. Det är precis vad man behöver, när man är ny eller som i detta fallet har skapat en ny blogg. Kika in hos MissFerret!
Alltid välkommen hem till Rickard
På måndagar slutar jag tidigt. Och det är ju bra, kan tyckas. Dock medför det ingen lycka för min del. Jag missar precis spårvagnen, vilket betyder att jag har en och en halv timma att fördriva. Att vänta är inte kul. Det är inte bara tristessen som gör att jag undviker väntan. En annan anledning är att jag helt enkelt inte mår bra av det. Jag är nära att få ett sammanbrott känns det som. Att bara sitta och vänta gör att jag känner mig värdelös, misslyckad och dåliga tankar dyker upp i huvudet på mig. Och det är jobbigt.
Jag tror Rickard är medveten om det. Kanske vet han det så väl att jag knappt har insett det. Hur som helst så visar han i alla fall på att han älskar mig. Han har sagt till mig att jag alltid är välkommen hem till honom. Även om det blir som idag; jag är här, men kommer åka innan han är hemma. Vi kommer alltså inte ens ses, men han erbjuder ändå sitt hem för mig. Det är verkligen omtänksamt. Många kan nog tycka att det är en självklarhet, men för mig är inte det något vanligt. Jag är van att bo långt från skolan, jag är van att vänta. Att då bara kunna ta spårvagnen raka vägen hem, det är underbart! Rickard är underbar.
Jag är alltid välkommen hem till Rickard. Min Rickard.
Han gör livet så mycket enklare. Inte bara inombords, utan också det rent praktiska.
Rickard där fin. Han är bäst, min Rickard.
Jag och Rickard (100726)
Köpet av Beverly Hills 90210 får vänta
I helgen hörde jag av mig till annonsören på Blocket. Det var så vi hade bestämt. Dock var beskedet jag kom med inte vad varken hon eller jag hade planerat. Jag försökte ringa henne, men fick inget svar. I hennes inkorg ligger nu ett mail. Det kändes hemskt att maila, men vad annars skulle jag ha gjort. Jag har ångrat mitt köp via Blocket. Hennes pris för tre säsonger var kanon, men jag kommer ändå att få betala en hel del, för att få de övriga säsongerna. Jag tänker istället vänta med att köpa alla säsongerna av Beverly Hills 90210. Jag har kikat in filmia.se och där står det att en komplett box av den älskade serien preliminärt kommer ut den 24 november. Jag tänker vänta tills dess. Vad jag behöver betala för att få den boxen är skamligt lite, om man jämför med vad det kostar att köpa varje box för sig.
Det känns som att jag har tagit rätt beslut, men jag kommer säkert ha ångrat mig inom en vecka.
Måndag v.35
Jag sitter hemma hos Rickard endast iklädd pyjamas. Den ska dock av snart, eftersom jag har bestämt mig för att gå till skolan. Känner mig fortfarande inte helt okej, men hoppas att det ändå ska gå att vara i skolan. När jag är sjuk brukar jag känna av sjukdomen som mest på morgonen och på kvällen. Nu mår jag ganska bra. Efter att Rickard hade gått hemifrån i morse, gick jag och la mig igen. Sov någon timma till och mådde bra mycket bättre efter det. Så, det blir skola för mig idag (och antagligen resten av veckan också).
Det är vecka trettiofem nu. Min tredje vecka i skolan. (Jag började på torsdagen vecka trettiotre.) Man känner knappt av att sommarlovet egentligen tog slut för ganska kort tid sedan. Vi är redan igång och det är bara att hänga med i svängarna. Spanskläxa till idag (som jag hade tänkt göra tidigare, men ska göra den på bussen), många tal i matte att räkna tills imorgon och en text i engelska som ska vara läst till på tisdag. Också en läxa i svenska har jag fått till den här veckan. Massa att göra, men jag har ingen ork. Försöker motivera mig själv, men det är inte lätt att vara sjuk i såna lägen. Jag blir lätt trött i huvudet. Börjar redan känna av huvudvärken, bara genom att sitta här vid datorn.Hoppas på att klara av veckan, utan att behöva vara från skolan.
Hur ser din vecka ut? Har du mycket på gång?
Att sakna är en vana
Bilden tagen den 1 juli 2010.
Jag är van att sakna. Det finns alltid någon eller något jag saknar. En person. En vän. En plats. En tid. En känsla. En doft. Ett hem. Att sakna är en vana. Så har det varit länge. Kanske så länge jag kan minnas. För jag har aldrig fått uppleva känslan av att aldrig sakna. Alltid har det varit någon som inte funnit hos mig. Mina föräldrar har aldrig bott ihop under mitt liv. Mina tre första år bodde de under samma tak, men den tiden minns jag inte. Jag minns inte hur det var att ha båda mina föräldrar på ett och samma ställe. Jag har alltid saknat.
När jag inte är där, saknar jag det. När jag är här finns det alltid något jag saknar. Det är så lätt att gå undan, samtidigt är man låst. Fastkedjad i väntan på nästa saknad. Jag saknar. Just nu saknar jag min pojkvän. Kanske åker jag till honom senare ikväll. I så fall blir det bara en timma tillsammans, sen är det dags att sova. Men det är värt det. Varje sekund tillsammans med Rickard är värt att åka en bit för. Varje sekund tillsammans med den man älskar är värt så mycket. Allt för att stilla saknaden.
Saknaden är för mig en väldigt tom känsla. Samtidigt fyller den upp hela mig.
Att vistas bland folk gör mig sjuk
Bildkälla
Jag har varit i skolan sammanlagt sju dagar den här terminen. Jag har vistats bland folk mer än vanligt. Jag är alltså sjuk.
En förkylning som innebär lite snorig näsa, lätt irriterad hals, huvudvärk och trötthet. Sen nyser jag en del också. Det känns ju sådär. Kul att bli sjuk precis i början av terminen. Antar att jag inte ska gnälla. Det är många som blir sjuka nu, det är inte bara jag som har drabbats. Jag tänker ändå - trots min förkylning - försöka vara i skolan den här veckan. Missar jag en dag blir den fortsatta tiden jobbig. Det blir lätt så, när man läser case. Dessutom är det väldigt viktigt att jag hänger med i matten och under lektionerna i spanska. Egentligen vill jag bara vara hemma och vara sjuk, men det går inte. Mitt samvete och skolan ger mig ingen ro.
SlappisLördag
Godis!
Jag, Rickard och L är hemma hos Rickard. Vi spelar LittleBigPlanet och äter godis. Eller ja.. Jag äter godis. Rickard mumsar lite på sitt ibland. Vi slappar mest. Det har varit en sån dag idag. Vakna, somna om, gå upp sent, äter frukost vid lunchtid och sen åkte vi hit. Och vad gör vi här? Spelar, inget vettigt alls. Ikväll åker vi tillbaka hem till oss, för att äta middag och se på filmen Bröllopsfotografen, som Tv4 visar ikväll.
Vad gör ni denna lördag?
Hösten kom med stormsteg
Plötsligt började det regna.
Sommaren hann inte ens försvinna, innan hösten kom farande. Stormiga dagar, plötsligt skyfall och en och annan kall morgon är var man får vänta sig i dessa tider. Hösten kom med stormsteg.
Höst, höst, kära höst.
Du är kall, du är sval.
Du är färgstark och kal.
Fortfarande sommarlovshjärna
Min hjärna är fortfarande inställd på att det är sommarlov. Det fick jag bevisat för mig, när jag kom på mig själv med att ha glömt anteckningsblocket hemma. Och idag har vi inlämning på veckans arbete. Det känns ju kul. Men jag hoppas på att klara mig ändå. Jag tror att det ska gå bra, men kan inte låta bli att känna mig stressad. Nu har jag inget häfte att kolla upp. Endast mitt minne kan hjälp mig nu.Matematiken kommer jag att fixa, om jag bara låter allt nytt sjunka in. Och viktigast av allt; att jag glömmer de svåra stunderna jag hade förra året. Det finns typiska uppgifter, som jag hade väldigt svårt att förstå förra året. När jag stöter på en sån i den nya boken, ger jag direkt upp. Min lärare, som har lärt känna mig ganska väl efter ett år tillsammans, fick tillrättavisa mig och ge mig ny kraft. Och nu ska jag försöka. Jag ska inte tänka på förra årets svårigheter. Jag ska börja om på nytt, men ta med mig av det jag lärde mig under förra året.
Ett annat exempel på att min hjärna fortfarande är kvar i sommarlovstankar, är att jag lätt blir irriterad över nya saker. Gymnastiklektionerna är inte upplagda på samma sätt som förra året. I år ska vi få boka in oss på pass - på eget initiativ. Det kommer säkert gå bra, men det låter aningen krångligt. När vi satt i aulan blev det lätt snackigt, så fort läraren presenterade det nya sättet. Men också det kommer gå bra. Det gäller bara att komma in i rutinerna igen, något som inte är så lätt.
Men jag försöker, det är det enda jag kan göra.
Hur är det för dig? Har din hjärna fortfarande sommarlov?
Bussarna går var tionde minut
I söndags bytte Västtrafik från sommarens tidtabell till den som ska gälla året ut. Det är inga större förändringar. Den extra båten mitt på dagen, som gick i somras, den går inte längre. Det är lite synd, jag hade nog utnyttjat den.
Bussarna från mamma ska gå var tionde minut. Imorgon är första gången jag provar på de nya tiderna. Även på eftermiddagarna går bussarna var tionde minut. Idag kom jag hem ordentligt, trots att jag inte hade någon aning om när bussen gick. Men jag chansade och det var ju ingen fara. När det bara är tio minuter mellan turerna, är det inte värt att stressa. Jag ska försöka att ta det lite lugnt nu i höst, när jag inte känner samma stress att jag måste hinna med bussen. Så har det varit förut, när det var en kvart mellan turerna. Min stress berodde främst på att jag aldrig kunde veta om nästa tur skulle komma eller inte. En kvart är okej att vänta, men en halvtimma gör livet surt.
Imorgon åker jag alltså för första gången in till skolan från mamma. Jag vill tro att det kommer gå bra. Eftersom bussarna går så tätt, vore det ju konstigt om jag inte kom in till stan i tid. Men man vet inte. När man åker med Västtrafik kan vad som helst hända!
Kurserna är nu på nästa nivå
Skolan har kommit igång ordentligt. Det var bra pang på redan första dagen. Nitton sidor till nästa dag, det är väl rimligt? Haha, vi har som sagt kommit in i rutinerna. Också Mattekursen flyter på. Som jag nämnde tidigare i veckan tycker jag att Matte C är svårt. Kursen går väldigt snabbt och det är många tal att göra varje lektion. Jag hinner inte med. Försökte vara duktig och jobba ikapp nu under rasten, men det sket sig. Jag var duktig, satte mig ner, gjorde tal och försökte. Men sen tar det stopp. Jag förstår inte uppgiften och då ger jag upp. Ibland (som idag till exempel) försöker jag ha självdisciplin och gå till nästa uppgift. Men det är svårt att göra så, när jag inte kan lösa de tre kommande talen på egen hand. Och det slår till psyket ganska rejält. Men jag försöker, jag ska försöka. Jag vill lyckas även detta år. Får kanske inte topp-betyg, men jag ska i alla fall vara nöjd med min insats. Det är det viktigaste.
Också spanskan har kommit igång. Idag hade vi första riktiga lektionen - och det med en ny lärare. Det var inte det lättaste. Hon pratade snabbt, drog de flesta instruktionerna på spanska och jag hade svårt att hänga med. Kunde inte låta bli att tycka synd om henne. Alla hennes lever (inklusive jag) satt som frågetecken och bara kollade på henne. Vi måste ha sett ut som idioter allihop. Men även spanskan kommer lösa sig. Bara man kommer in i det, försöker och gör sitt bästa så blir det bra.
Kurserna är nu på nästa nivå. Det är svårare, men jag ska försöka. Man ska inte ge upp. Det finns alltid möjligheter att nå sitt mål. Jag ska kämpa. Det tjänar jag på i slutändan.
Konstigt att man alltid ska ha en så positiv attityd i början av skolstarten. Den kommer säkert försvinna inom kort. Kanske finns den inte ens kvar nästa vecka. Haha, man kan vara så självgod. Det är väl konstigt att det alltid är så den första veckan efter sommarlovet.
Rickards lilla kokvrå
Rickards lilla kokvrå.
Rickards bor i en liten etta - med endast en liten kokvrå som kök. Det fungerar ganska bra. Spisen består av en platta i metall och ovan på den finns två spisplattor. Rickard har också en liten ugn, som han fick av min farfar. Den blir himla varm, när den är igen, men den fungerar bra.
Jag kan bli galen på att försöka laga mat i det där "köket", speciellt när det står en massa disk överallt. Det brukar bli högar på bänken rätt lätt, eftersom bänken inte är så stor. Man får helt enkelt hjälpas åt i det lilla köket.
Idag erbjöd jag mig att laga middag - men det var på ett villkor: att Rickard diskade innan. Jag sa att jag kan diska efter middagen, men jag vägrar försöka få ihop en middag med massa disk stående runt omkring mig. Jag behöver plats, om jag ska kunna slutföra en middag.
Dagens middag består av stekt kyckling i enkel sås och ris till det.
Vad äter ni ikväll?
Ert beröm gör mig motiverad
På senaste tiden har jag fått så otroligt många fina kommentarer om att jag skriver bra. Jag vet inte hur jag ska tacka er, verkligen. Jag blir rörd och så otroligt smickrad. Tack snälla! Era ord betyder, det vill jag att ni ska veta. Jag drömmer om att en dag skriva ett verk som kommer att bli publicerat. Det ska vara en roman, ett verk som jag kan vara stolt över. Era ord hjälper mig att nå den drömmen. Ni uppskattar och ger mig beröm för mitt skrivande. Det bevisar ju att jag faktiskt har talang. Och jag lovar er, den ska inte gå förlorad. Jag ska skriva en bok - en dag. Ni gör mig motiverad till att faktiskt lyckas. Ert beröm gör mig sprudlande glad, pirrig i magen och jag vill skriva mer. Mer, mer, mer. Inte bara gör er skull, utan också för mig själv.Jag vill lyckas med min dröm! Tack för att ni hjälper mig på vägen.
Säger God Natt
Jag är trött. Och aningen ledsen. Att jag fortfarande inte har köpt Beverly Hills 90210 gör mig deppig. Jag tycker så mycket om serien. När jag berättade för pappa att jag tänkte köpa den, fick jag ett väldigt motsägelsefullt svar. Han tycker att det är som att kasta pengarna i sjön. Och visst, som han säger; jag kanske har tröttnat på serien om två år, men okej. Jag vill se den nu, vad som händer sen vet jag inte. Varför inte leva i nuet och inte blicka så långt framåt? Visst, jag vet att jag är naiv och dum, men jag vill ju så gärna. Jag vill se serien jag älskar - och jag vill inte vara beroende av teven. Det gör mig deppig. Jag funderar fram och tillbaka på om jag ska köpa serien eller inte.
Gjorde ett naivt infall idag och mailade en person på Blocket. Hon säljer de första tre säsongerna till ett bra pris. Jag vill ha dem. Jag är naiv. Dum. Korkad. Men kär. Kär i en fånig tv-serie från 90-talet. Men jag kan inte hjälpa det.
Jag är trött, babblar en massa och har ingen ork. Även om jag försöker ha en positiv inställning till skolan, så faller jag lätt tillbaka. Jag kan bli ensam även i år, det vet man inte. Men jag hoppas på att det blir bra. Jag hoppas. Det tar på krafterna att hålla humöret uppe och hoppet på topp.
Med detta inlägg säger jag God Natt.
Svar på Frågestunden
Bloggvärlden:
Vad fick dig att börja blogga?
Jag har alltid älskat att skriva. Min stora dröm är att en dag publicera en roman.
Hösten 2008 (när jag började blogga) var det tjejer i klassen som redan hade en egen blogg. Jag hängde på dem, för ovanlighetens skull. Det är ett val jag absolut inte ångrar. För två år sedan skrev jag på ett sätt. Idag kan man se att jag verkligen har utvecklat mitt skrivande. Ytterligare en anledning till att jag började blogga, var för att jag alltid har tänkt en massa. Det är alltid något som snurrar i huvudet på mig och jag är glad att jag kan dela med mig av det till er. Bloggen är en perfekt plats att samla alla mina tankar!
Hur mycket tid lägger du ner på bloggen varje dag ungefär?
Eftersom min blogg inte är så stor, kan jag lägga den tid som bloggen kräver. Jag hinner skriva de inlägg jag vill och svarar på de kommentarerna jag får. Jag lägger helt enkelt den tiden som behövs. För att vara mer konkret kan jag berätta att jag i genomsnitt lägger omkring fem timmar på bloggen. Det är väldigt mycket, jag vet. Men ni måste förstå att jag verkligen älskar att blogga, det är en hobby och en livsstil jag har.
Vilka bloggar läser du?
Jag läser mina vänners bloggar. Också personer som skriver personligt kan få mig som följare. Behandlar bloggen mina intressen kan jag också bli aktiv läsare hos denne. Jag följer omkring tjugo bloggar via Bloglovin'.
Läser du några "stora/kända" bloggar - i så fall vilka?
Jag läser faktiskt inga kända bloggar (tror jag). Den största bloggen jag läser är Conler.
Vilken/vilka är dina favoritbloggar som du följer?
Conler, LorissaLovebomb, A star is born ★, Justoneblackangel och Novembervind.
Följer du någon "ren" fotoblogg - vilken?
Nenas Blogg, Rickardsdotter och VILMA.
Personligt:
Har du några syskon?
Ja, jag har en lillasyster. I bloggen går hon under namnet L.
Om du fick vara en annan människa för en dag, vem som helst kändis eller en annan, vem skulle du då va och varför?
Oj, vilken svår fråga! Jag trivs bra med att vara mig själv, men om jag måste välja... Jag skulle vilja vara min lillasyster. Det skiljer två år mellan oss och det är inte alltid vi förstår varandra. Vissa stunder anser jag att hon tänker helt idiotiskt. Om jag fick vara henne för en dag, skulle jag kanske få mer förståelse för henne. Det är mycket lättare att hantera en människa, om man kan förstå vad som ligger bakom alla tankar och uttalande.
Hur kommer det sig att du är så stark?
(Svaret kan du läsa här.)
Vad är din favoritbok?
Åh! Jag har läst så många bra böcker, det är jättesvårt att bara välja en. Ni får därför ett urval av de absolut bästa böckerna jag har läst: Syskonkärlek av Katarina von Bredow, Linas Kvällsbok (Första och Andra) av Emma Hamberg och Tusen gånger starkare av Christina Herrström.
Vad är du rädd för?
Mörker. Kryp. Alkoholpåverkade personer. Att förlora kontrollen. Våldsamma människor. Trånga utrymmen.
Vad får du dina bra tankar ifrån?
Jag försöker ta lärdom av livet. Oavsett om det sker bra eller dåliga saker, får man alltid tillfälle att ta åt sig av nya erfarenheter. Jag påverkas av det jag ser, hör och upplever. Efter att ha reflekterat över det kommer jag oftast fram till en lösning. Om de tankarna är bra eller dåliga, det vet jag inte.
Vad som är bra tankar, är nog upp till var och en att avgöra. Så som jag uppfattar frågan, kan jag rekommendera er att läsa inlägget En stark individ. Där får ni förhoppningsvis lite mer inblick i vad jag anser är "bra tankar".
Hur länge har du skrivit?
Jag minns lågstadiet, då man tvunget skulle skriva en berättelse. Jag tvärvägrade. Ville verkligen inte skriva, så jag slängde boken med den handgjorda pingvinen på. Min inställning till skrivandet ändrades efter det. I trean skrev jag min första berättelse, en historia i sex delar om Katten Felix. Sen dess har jag skrivit. Kan dock inte säga att jag varit aktiv skribent sedan dess. Det var först i sexan (fem år sedan) som jag började skriva på allvar.
Bilden är från den 16 juli 2010.
Hur är det att bo i skärgården?
Det är ett väldigt speciellt liv. En livsstil, som verkligen är unik. Ön jag bor på är inte så stor, vilket gör att alla känner alla - i princip. Man vet i alla fall vilka de flesta är och man känner igen folk så pass väl att man med säkerhet vet att man har gått på rätt båt. De som är i samma ålder som en själv vet man med säkerhet vem det är. Även om man inte umgås som vänner, är man alltid välkommen att sitta och snacka på båten till och från skolan. Så känner i alla fall jag.
Jag kan inte neka till att livet ute på ön har format mig till den jag är innerst inne.
Kika in kategorin "Nära hjärtat" om du vill läsa mer om mitt liv som öbo.
Om du inte bodde i Sverige, vilket land hade du helst velat bo i?
Det är ingen lätt fråga att svara på. Jag trivs bra i Sverige, men kan dock tycka att landet är dåligt på att ta tag i människor som verkligen behöver hjälp. Men jag trivs bra här, absolut. Därför blir mina andra alternativ England eller USA, länder som jag tror är ganska lika Sverige...
Vilket är ditt favoritämne i skolan?
Matematik, Svenska, Bild/Estetisk Verksamhet och Filosofi.
Vem är din absoluta favoritartist/favoritband?
Hm... Kan inte välja bara en! Därför får ni tre: Yellowcard, Nordman och Avril Lavigne.
Bildkälla1 Bildkälla2
I vilket av "dina tre hem" bor du mest just nu?
I sommar har jag mest varit ute på ön. Detta för att jag har jobbat där ute. Annars är jag nog mest hemma... på ön. I vanliga fall också. Försöker få ihop allting, men det är inte så lätt. Det blir ofta en dag från "mammas dagar" som offras, när jag är hos Rickard. Tyvärr är det så. Det är inte lätt att få ihop det, men jag försöker.
Om du fick veta att du hade en vecka kvar att leva, vad hade du ägnat den veckan åt?
Wow... Vilken fråga! Jag hade nog försökt ägna den åt att vara med folk jag älskar, besöka platser jag aldrig vill mista och göra saker som får mig att känna lycka.
Jobb och skola:
Vad vill du jobba med i framtiden?
Jag skulle gärna vilja jobba som författare, i alla fall publicera en roman. Det är min stora dröm. Det kan jag dock göra på fritiden. Jag vill istället rikta in mitt liv på att hjälpa andra människor. Läkare skulle jag aldrig klara av att vara, eftersom jag är så äckelmagad. Istället vill jag satsa på att hjälpa människor som inte mår bra psykiskt. Jag vill kunna hjälpa, påverka och se att mitt arbete ger resultat. Ingen förtjänar att må dåligt, bara för att denne inte får någon hjälp. Jag vill förändra! Finnas till, när ingen annan verkar bry sig.
Bilder från Gamla Stan (Del 3)
Se också Del1 och Del2.
Samtliga bilder är tagna den 27 juli 2010.
Nu börjar pluggandet!
Jag har börjat med Matematik C - en kurs som går alltför snabbt. Idag hade vi dubbeltimme, just för att hinna med hela sidan. Inte ens då hann jag. Hur jag ska klara detta höga tempo har jag ingen aning om. Antar att det enda som gäller är att jobba som en dåre på lektionerna, utnyttja varje ledigt tillfälle till att plugga matematik och tillbringa obeskrivligt många timmar hemma tillsammans med matteboken. Det känns inte så lockande, helt ärligt. Men jag tycker matte är kul och jag ska försöka behålla det tankesättet.Imorgon har jag seminarium om ämnet kommunikation. Måste förbereda mig inför det också.
Jag har en del att göra, som ni förstår. Men - som ni kanske har märkt - så sätter jag ofta bloggen framför studierna (ett beteende som inte precis gynnar min skolgång). Jag tänker därför uppdatera som vanligt ikväll. Svaren från Frågestunden dyker upp under kvällen, bilder från Gamla Stan ska ni också få se och dessutom kommer det säkert upp ännu ett inlägg. Men det är sen, nu börjar pluggandet!
Imorgon får ni svaren
Under kvällen har jag sett på Fångarna på Fortet, samtidigt som jag har svarat på en del av era frågor från Frågestunden. Ni får alla svaren imorgon. Hoppas att ni kan vänta tills dess.
Nu ska jag lägga mig i badet tillsammans med min älskling.
God natt.
Jag bara väntar på frågan
Efter att ha varit på stan, tog jag spårvagnen hem till min pojkvän. Några hållplatser innan jag skulle gå av, var det en man bakom mig som började konversera. Och jag, som är så otroligt översocial, hade inga problem att prata med honom. Med åren har jag lärt mig att vara mer försiktig med vad jag säger till folk, men jag är ändå trevlig. Jag kan säga mitt namn och hur gammal jag är - men inte mer. Och där satt jag och bara visste hur allt skulle gå till.
1. Jag fick komplimanger om mitt utseende.
2. Han frågade vad jag heter.
3. Han ville veta vilken skola jag går på. (Jag svarade att jag gick på gymnasiet, bara det.)
4. Som väntat frågade han om jag bodde i närheten. (Nej, i detta fallet skulle jag hälsa på en kompis.)
5. Efter lite kallprat ställde han den klassiska frågan - den som jag bara väntade på: "Om du har lust, så kan vi ta en fika någon gång..." (STOPP!)
En fika? Varför i hela världen skulle jag vilja ta en fika med en okänd man? Varje gång reagerar jag på samma sätt. Inombords skrattar jag och frågar mig själv om han är helt dum i huvudet. Svaret på hans fråga är så självklart, att jag undrar om människan är riktigt i ordning. Jag bara skakar på huvudet. Dessa kåta män som vandrar runt i vårt land. Vad tror det egentligen?! Jag vet inte om det finns tjejer som är så lätta på foten, men jag. Jag tänker då aldrig falla för ett så ohyfsat svin. Jag kan inte ens ta hans komplimanger på allvar. Jag blir nästan förolämpad. Det finns inte ord för att beskriva alla känslor som bubblar upp inom mig.
Avslutningsvis vill jag berätta att jag blev aningen skraj. Den känslan kom inte på vagnen, för det börjar bli en vana att möta dessa idioter. Det som skrämde mig var senare, när jag hade gått av. När vi hade gått av, borde jag påpeka. Jag sa att jag skulle gå av och då trodde jag att jag skulle slippa honom. Men icke, han skulle också av på samma hållplats. Han gick före mig och då kunde jag se honom bakifrån. Det kändes säkrast så. Han gick åt samma håll som mig. In mellan husen, in i samma område som jag. Samma väg, nästan samma port. Jag började fundera på om han helt seriöst hade läst av information från min hjärna. Lyckligtvis gick han in i porten innan mig. Hade han bott i samma port hade jag nog svimmat. Jag var rädd. Tänk, vad kunde han ha gjort..?
Man kan inte ens vara säker en vanlig måndag klockan två. Jag förstår ingenting...
Inget Beverly Hills 90210 med hem
Inget Beverly Hills 90210 fick jag med mig hem. Gick till OnOff, men de visade sig att jag hade varit för naiv. Säsongerna av min älskade serie går inte att köpa i affären - i alla fall inte i området kring Göteborg. Typiskt, jag som hade hoppats så. Istället får jag beställa första säsongen via deras webbshop. Då måste jag dessutom betala för frakten på tjugonio kronor...Jag borde inte ha varit så implusiv, jag vet. Men jag ville så gärna ha den. Nu får jag istället vänta...
Ska trösta mig med att se ett avsnitt av Beverly Hills 90210 på tv. För tillfället sänder tv4 säsong 3. Det blir knasigt att se det som komma skall, men så får det vara. Det har ju fungerat förr.
♪ Nordman - Djävul eller Gud
Nordman - Djävul eller Gud
Texten är så bra! Lyssna noga och tänk efter.
Här nedan står den bästa delen av texten (enligt mig)...
Vi lever idag o ett liv går så fort
om du va jag, va hade du gjort
stannar du kvar fastän hjärtat vill ut
kan ett farväl va ett lyckligt slut
svårt att förlåta den som vänder om
lätt att begråta det som fanns en gång.
Djävul eller gud, vem är jag vem är du
står du kvar, om himmelen faller.
Djävul eller gud, vad vet jag vad vet du
vem står kvar och vem av oss faller.
En stark individ
Jag har alltid varit en stark individ, det är något jag måste erkänna. Det har alltid funnits en inre styrka inom mig, något som har drivit mig framåt. Vad det exakt är kan jag inte svara på, men jag antar att det är en livsglädje som aldrig slocknar.
Självklart har jag haft mina fall under livets gång. Alla har vi hamnat i situationer, när allting känns hopplöst. Men tack vare min styrka, har jag alltid vetat - innerst inne - att det kommer bli bra igen. Natten är aldrig helt svart - där finns alltid en nyans av rosa. Med det menas att ingenting är helt förstört. Livet kommer alltid vara värt att leva. För hur mörkt det än ser ut att vara, finns det alltid ett ljus borta vid horisonten. I mitt fall är horisonten i nyans av rosa.
Jag vill inte att ni ska tro att samma styrka som jag har, aldrig kommer att infinna sig i er. Alla kan ha den styrkan jag har. Det gäller bara att ta vara på ögonblick. Av erfarenhet vet jag att vi alla har stunder i livet, som får oss att känna lycka. Vi känner ren lycka, ren tillfredsställelse. Just i det ögonblicket finns det inga bekymmer, livet leker. För att ta ett konkret exempel, kan jag tala om att det är så jag känner under Danserna här ute på ön. (Läs om dem under kategorin Nära hjärtat.) Jag mår så bra av att vara där! Tryggheten kunde inte vara större. Lyckan inombords finns bara där. Och det är då jag passar på. Jag suger åt mig av den känslan, det ögonblicket, och samlar känslan inom mig. Det är så jag har försökt göra i sommar. Jag har greppat alla stunder av lycka - alla jag kan komma åt! För jag vet, och det vet jag säkert, att jag kommer att behöva den styrkan i år. Det är inte bara ensamheten som har fått mig att inse det. Också livet har visat att styrka är nödvändigt. Och jag tänker inte falla, aldrig. Ingen människa ska få trygga ner mig så mycket, att jag inte kan ta mig upp. Den människan är inte värd det. Den skit jag får av folk, är inte ens värd att ta åt sig. Men det är inte lätt. Det är inte så himla lätt, jag vet. Men jag envisas med mina ord. Jag vill inte tryckas ner.
Jag blir nertryckt, precis som alla andra här i livet. Ni vet hur det är, varje dag är det något som slår vårt psyke på käften. Inte alltid så kraftigt, men vi får en smäll då och då. Tro inte att min styrka försvarar mig från detta. Jag blir leden, självklart. Jag kan bli himla ledsen, det kan vi alla bli. Men jag låter det vara så. För jag vet - innerst inne - att jag kommer överleva. Jag vet.
När ledsamheten har gått över, då använder jag min styrka för att bygga upp mig själv igen. Det tar tid, ibland flera år. Jag har fortfarande något jag kämpar med, sår som försöker läka. Det är flera år sedan jag fick dem första. De såren försöker läka parallellt med livet som är nu. Och det är inte lätt. Livet är inte lätt. Hela tiden river någon eller något upp såren. Hela tiden försöker jag läka dem på nytt. Och jag ger mig inte. Jag vet att jag kommer lyckas. Ingenting är förgäves. Ingenting passerar utan lärdom.
Jag tar lärdom av livet, får smällarna som alla andra och bygger upp mig själv med hjälp av styrkan.
Styrkan får jag från stunder av trygghet, glädje, lycka och hopp. Det finns alltid ett hopp inom oss. Som min pappa säger: Hoppet är det sista som sviker människan. Jag har aldrig slutat att hoppas. Jag hoppas. Jag kommer aldrig att sluta hoppas. Aldrig.
Det är väldigt svårt att förklara det här i ord, eftersom min styrka sitter så långt in. Den är väldigt personlig. Det är den som bygger upp mig. Det är den som representerar vem jag är. Men jag hoppas att ni förstår. Om ni vill fråga någonting mer angående min styrka, är ni välkomna att göra det. Jag berättar gärna mer, även om det inte är lätt att sätta ord på något så abstrakt som styrka.
Kan inte beskriva hur jag känner
Försöker vara glad och tänka positivt - utan att glömma av hur situationen faktiskt är. Efter skolan imorgon, tänker jag ta mig till OnOff och köpa första säsongen av Beverly Hills 90210. Som jag har längtat! Den serien ligger mig varmt om hjärtat. Aldrig har jag påverkats så starkt av en serie. Jag vill se alla säsonger, veta allt om alla karaktärers livshistoria och uppslukas av deras värld. Samtidigt vet jag att jag kommer bli så obeskrivligt ledsen, när eftertexterna rullar på sista säsongen. Jag kommer gråta.
Nu ska jag sova, annars orkar jag inte upp imorgon. Innan jag stänger av vill jag påminna er en sista gång om Frågestunden. Ni har lite mer än en timme på er att ställa frågor. Efter midnatt är den stängd. Passa på!God natt.
Tävlar om material till Scrap-booking
Jag som älskar att pyssla kunde inte låta bli att anmäla mig till tävlingen hos Emmeli.
Det skulle vara så himla roligt om jag vann. Då skulle jag kunna utveckla min kreativa hobby. För ni vet väl vad jag pysslar med? Om inte, kan jag verkligen rekommendera er att klicka er in till Mitt Kortmakeri. Där får ni se de handgjorda korten som jag har gjort. Alla korten är till salu! Där kan du också beställa kort efter egna önskemål.
Vinner jag tävlingen, kommer jag definitivt utveckla mitt kortmakeri till det yttersta.
Påminner om frågestunden
Glöm inte av Frågestunden! Ikväll är sista chansen att ställa sin fråga. Klockan 23.59 avslutas den. (Självklart går det bra att fråga saker annars också, inga problem.)
Vill också påminna om Frågestunden - för läsaren. Det är några små frågor som jag som skribent bakom bloggen RosaNatt skulle vilja ha svar på. Det skulle vara väldigt snällt om du svarade. På så sätt hjälper du inte bara till att förbättra inläggen. Du har också chans att tipsa andra läsare om just ditt favoritinlägg här i bloggen.
Tack!
Ön ligger tyst
Det är den tiden på året, då sommargästerna återgår till sina vardagliga liv i stan. Nu är det inte längre sommar. Det är försent att dansa på bryggan, sommargästerna tar inte längre upp hela vägen och vi som är kvar kan njuta av tystnaden. En tystnad som säger att sommaren är över. Kvar finns bara vi - de bofasta på ön.
Ön ligger tyst.
Kvar finns vi.
Kvar finns spår av sommaren.
Kvar finns skratten.
Sommarens glada stadsbor har lämnat ön.
Bilden tagen den 15 juli, Tredje Dansen.
Ön ligger tyst. Det är försent att dansa på bryggan.
Helgens arbete har lönat sig
Frågestund - till läsaren
Sover bättre
Jag är allt annat än pigg. Orkar knappt sitta här. Men jag måste vakna till liv, eftersom jag ska åka till jobbet om en timme. Antagligen jobbar jag bara två timmar idag också, vilket kanske inte är så lockande alla gånger. Jag kunde ju ha sovit länge idag, istället för att ha gått och jobbat. Men nu gäller positivt tänkande (även om de tankarna ibland stiger mig över huvudet). Det jag tjänade igår plus det jag tjänar idag kommer att räcka till att köpa första säsongen av Beverly Hills 90210. Jag försöker tänka så, annars är den lilla summa jag tjänat under helgen egentligen ingenting att ha. Många bäckar små, försöker jag tänka. Inställningen jag hade igår, försöker jag också ha idag.
På nätterna sover jag bättre. Den hemska natten jag hade mellan onsdag och torsdag vill jag inte uppleva igen. Att bara ligga vaken och vänta på att man ska somna, det är inte alls speciellt givande. Men vad skulle jag göra, jag behövde ju sova. Natten efter det var bättre. Jag drömde obehagligt, annars var natten lugn. Nu under helgen har jag sovit väldigt bra. Det har blivit sena kvällar och ingen sovmorgon, men jag sover bättre. Det är alltid något. Antar att jag snart är tillbaka i mina vanliga sömnrutiner som innebär god sömn men en himlans massa knasiga drömmar. Fantasin spökar snart igen!
Det ligger så mycket bakom
Trots alla fina ord, finns det ändå något inom mig, som får mig att känna ensamhet. Det är en sorg som jag burit på i några år. En sorg som får läka med tiden.
Vi har alla vår historia, alla våra tillfällen i livet som påverkat oss och alla har vi något vi håller extra kärt. Det jag håller kärt är åren på högstadiet. Då kände jag mig inte ensam. Det var två år av mitt liv, då jag verkligen kände gemenskap. Sexan och sjuan var en labyrint av tankar, utanförskap, pirr i magen och stunder i livet som jag aldrig stött på innan. I åttan började jag umgås med ett gäng killar i klassen. Aldrig har jag känt mig så omtyckt, aldrig tidigare. Två år av ren vänskap. Om den var äkta kan jag inte svara på. Ser man på resultatet var allt egentligen bara bluff. Ren och skär bluff från oss alla - ensamma själar som bildade en grupp. Men jag ser inte bara resultatet. Jag ser vägen dit, stunderna vi hade. Rasterna vi tillbringade tillsammans. Skratten vi delade. Hemligheterna vi tala om för varandra. De förtroenden som byggdes upp. Då allt var så rätt. När allt blev så fel. Jag minns dem alla, som om de var igår. Ändå känns den tiden så långt borta. Det var tre år sedan jag började åttan. Det var tre år sedan mitt liv fyllt av vänskap började. Det var ett år sedan allt det där tog slut. Det var ett år sedan jag påbörjade min ensamhet.
Det ligger så mycket bakom allt som är nu.
Jag, 2008-06-02.
Jag vill fortsätta minnas - för alltid.
Även om det gör ont.
Och även om det sårar.
Jag vill minnas.
Tårtpapper som dekoration
Tårtpapper som dekoration.
Kunde inte hålla mig borta från skapandet och satte mig därför med kortmakeriet ikväll. Jag trodde att det skulle vara enkelt att skapa med tårtpapper, men det är svårare än vad jag kunde tänka mig. Har gjort ett kort, men det blev inte alls bra. Jag tänker - trots mitt dåliga första försök - inte ge mig. Jag ska lyckas! En dag ska jag göra lika fina kort som så många andra pysslare. Jag vill också kunna! Det skulle vara så roligt, om jag en dag fick publicera ett kort i mitt kortmakeri, som jag verkligen är hur nöjd med som helst. Men det dröjer... Tills dess kan ni kolla in vad jag har skapat än så länge, genom att klicka er in till Jasmine's Kortmakeri.
Glöm inte Frågestunden!
Mina sommarprojekt blev aldrig av
Mitt andra projekt under sommaren var att jag skulle föra över alla mina bästa bilder till skivor, för att helt säkert inte förlora dem. Hur har det gått med det? Det har inte hänt någonting alls! Jag har fört över några bilder till ett usb-minne, inget mer. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig i sommar. Jag har jobbat och mycket annat, därför har det inte blivit av. Helt enkelt. Eftersom datorn på ön inte riktigt varit sig lik, kanske det var lika bra att jag aldrig brände de där skivorna med bilder. Jag funderar på att istället köpa en extern hårddisk, vilket förmodligen blir lättare nu och även i framtiden.
Mina sommarprojekt blev aldrig av, tyvärr. Jag har gjort massa annat och antar därför att projekten inte har legat som prioritering nummer ett. Samtidigt ska jag glädjas över det jag faktiskt har gjort i sommar. Jag har jobbat ganska mycket, skrivit en hel del på min berättelse (efter förutsättningarna som är) och gjort en massa kort. Jag är faktiskt inte ledsen över att sommarens projekt rann ut i sanden. Det var nog bara positivt.
Bilder från Gamla Stan (Del 2)
Samtliga bilder är tagna den 27 juli 2010.
Jag älskar alla öppna fönster, de kreativa skyltarna och den läckra arkitekturen.
Inte många timmars jobb
Imorgon ska jag också jobba. Då har jag garanterat tjänat ihop till en hel säsong av Beverly Hills 90210 - bara under den här helgen. Man får se det positivt, annars blir det jobbigt. Och jobbigheter orkar inte jag med just nu. Jag försöker ha en positiv inställning till det mesta. Dock är detta bara en period. Jag anser inte att man kan gå runt och tänka positivt hela tiden. Då finns det risk att man inte tar tag i problemen, utan istället bara ser förbi dem. Men positiv ska man vara - i rätt mängd.
Troligtvis uppdateringar i helgen
God morgon!
Hoppas att ni har sovit gott. Jag har sovit helt okej. Tror att jag drömde en knasig dröm i natt, men that's it. Väldigt skönt att få sova ut. Jag har haft problem att sova de två föregående nätterna och det var jobbigt. Tror att det berodde på många olika faktorer. Några av dem har löst sig väl, andra går jag fortfarande runt och funderar på.
Idag ska jag jobba på caféet. Egentligen är ju säsongen över, men som jag fattat det som är caféet öppet på helgerna. Det är i alla fall jag som ska jobba idag. Vädret ser inte ut att bli det bästa, men jag hoppas ändå på att det blir några timmar.
Datorn fungerade bra igår kväll och den fungerar nu. Troligtvis kommer jag att uppdatera som vanligt under helgen. Jag vill ju blogga, tro inget annat. Jag är bara så trött på tekniska grejer som inte fungerar. Datorn här ute på ön har ju varit knasig i tre veckor, vilket har gjort mitt hat mot teknisk skit ännu större. Men nu, när datorn fungerar igen, gör jag alltid för att visa att jag älskar den. Och jag visar det genom att sitta här så mycket jag kan. (Skrattar för mig själv och skäms.)
Glöm inte av Frågestunden som nu pågår i bloggen. Jag startade den för att ni läsare ska få chansen att fråga saker om mig, så att ni lättare förstår vad jag skriver. Det är inte alltid lätt att börja läsa en ny blogg, därför har ni nu chansen att få lite bakgrund. Gamla och nya läsare: börja fråga!
Bilder från Gamla Stan (Del 1)
Bilderna är tagna den 27 juli 2010.
Jag är väldigt nöjd med hela den här serien bilder. Fler fotografier från Gamla Stan får ni förhoppningsvis se i helgen.
Frågestund!
Jag ska till pappa nu. Eftersom datorn kanske inte fungerar, tänkte jag nu starta en frågestund. Ni måste ju ha någonting att göra medan jag är offline. Dessutom vill jag ha riktigt många frågor att svara på, när jag kommer tillbaka till datorn. Suget jag alltid känner, när jag inte bloggar - det vill jag ska bli starkare!
Dags att fråga - vad som helst. Så länge frågorna är seriösa och inte kränkande, kan jag garantera dig att du får svar. Våga fråga!
Frågestunden avslutas på söndag kl.23.59 - oavsett om datorn fungerar eller inte. Ni får svaren i början av nästa vecka.
Det känns redan bättre
Jag har också försökt umgås med de i min klass. Vi har börjat ett grupparbete idag. Det kan vara därför, som jag under både lektioner och raster har varit med några från klassen. Jag satt med och pratade och det kändes helt okej.
Varje dag lär man sig något nytt om människan, om sig själv och om de personer som finns i ens omgivning. Jag försöker bli bättre på att anpassa mig. Jag försöker. Det gör jag.
Det känns redan bättre. Jag ser fram emot lektionerna nästa vecka. Då ska jag äntligen få ha lektion med en av mina änglar. Jag hejade på henne idag och gav henne en kram. Hon är så underbar. Frågade direkt hur det var med mig, om jag hade haft en bra sommar och så vidare. Hon bryr sig - på ett ärligt sätt. Hon är en av dem som har fått mig att stanna kvar på skolan.
Jag får gå kvar i samma klass
Jag är så glad. Dels för att jag kommer få ha kvar mina gamla lärare, men också för det kommande året. Jag tror att det kommer gå bra. Eftersom jag kommer tillbringa mer tid med den klass jag faktiskt går i, tror och hoppas jag på att kunna känna gemenskap. Som det är nu känner jag mig ganska utanför - som ni redan vet.
Min inställnig försöker jag hela tiden ändra på. Att ha en dålig attityd är ju bara jobbigt för mig själv. Ingen annan bryr ju sig om det. Så, jag försöker ändra inställning och ge folk nya chanser. Vissa personer har jag redan kommit bättre överens med. Andra har jag svårare att hantera. Men det ska gå. Jag har redan gått ett år på gymnasiet och det var jobbigt. Jag går fortfarande kvar, jag håller mig fast. Och det har jag gjort av en anledning. Jag vet att det kommer bli bättre. Innerst inne tror jag på det goda livet. Sen är jag så himla nyfiken på att få veta vad morgondagen har att erbjuda.
Oroliga nätter
Inte heller denna natt fick jag sova lugnt. Natten till igår (mellan onsdag och torsdag) var jobbig. Jag vaknade mitt i natten och var vaken ett par timmar. Så var det inte i natt, men det var jobbigt. Att vakna upp ur en mardröm är inte speciellt trevligt. Speciellt inte om den innehåller alla ens farhågor. Mörker, hot, äckliga miljöer, trånga utrymmen, höga höjder, rop på hjälp, förföljelse, lek... Och det värsta var att jag visste vad jag skulle få se här näst. Då ville jag inte drömma mer och lyckades då väcka mig själv. (Ja, det går.)
Jag sover oroligt. Är som en zombie, när jag kliver upp på morgonen. Och det beror inte på att jag sover för lite. Det beror på en orolighet som visar sin skepnad om natten. Jag får ingen ro.
God morgon.
Jag åker till pappa idag. Hur vidare datorn fungerar eller inte, det har jag ingen aning om. Antagligen är den fortfarande ute på vift. Ni får i alla fall en uppdatering i början av nästa vecka.
Tack alla läsare!
Min dåliga uppdatering i början av augusti har berott på en ej fungerande dator. Jag har försökt ta igen det, genom att blogga som en dåre när jag väl har haft tid. Och det har gett resultat. De senaste dagarna har statistiken börjat närma sig nivån jag hade i början av sommaren. Bara idag har jag fått två nya följare via Bloglovin'. Det är inte dåligt. Min blogg är tydligen bra, det bevisar ni. Och jag skryter inte, jag är bara så himla glad. Ni gör mig lycklig med er respons. Fortsätt med det, för jag uppskattar det mer än ni kan ana. Jag tycker om er, det vill jag att ni ska veta. Tack.
Amanda, Anna, Anniepie, Annika, Erika, F R I D A-what it's like to be me, Josefin Staaf, Julia, Mia, Nenaa, R och Tessie. Speciellt tack till er!
Utdrag: Jag ropar, men du hör inte.
"Jag ropar, men du hör inte. Jag skriker, men du vill inte lyssna.
Om det ändå var till dig jag skrev så. Men det är det inte. För jag vet att du ändå inte bryr dig. Därför har jag slutat försöka. Istället försöker jag gå vidare. Men hur lätt är det, när den enda jag vill ska höra mig är du. Jag skriker, men inte åt dig. Du kan inte höra mig, för mitt rop är inte avsett för dig. Mina skrik är till för dem som fortfarande finns kvar. För de som kanske kan förstå. Lögn. Ren lögn. Det finns ingen som förstår så bra som du gjorde. Det kommer aldrig att finnas någon som får mig att känna så som du gjorde. Tillsammans med dig var allting starkt. Utan dig är det bara ett liv. Bara ett liv. Så enkelt och okomplicerat. Ett liv. Utan dig."
Senaste skrivet i min berättelse. Sida fjorton.
Det är inte bara jag som är ensam
Alla inlägg om ensamhet har fått mig att fundera...
- Jag tänker på om det verkligen är så bra att skriva om det i bloggen. Men RosaNatt är ju faktiskt min blogg och jag skriver vad jag vill i den. För det mesta har jag en tanke bakom mina inlägg och det har jag också bakom inläggen som berör ensamhet.
- Till mina inlägg om ensamhet får jag inte bara stöttande ord. Jag får också kommentarer från andra individer som känner samma sak. De känner sig också ensamma. Och det värmer. Det handlar inte om att jag är glad för att de är ensamma, inte alls. Det som får mitt hjärta att bli varmt, är känslan av att inte vara ensam. För hur ensamma vi än är, finns det alltid någon som känner samma känsla. Och vi - vi ensamma - vi bildar en gemenskap. Och med gemenskap är man inte ensam.
Det är inte bara jag som är ensam. Du är inte ensam om att känna dig övergiven. Det finns många där ute som lider av det jag vill kalla för en sjukdom. För som jag skrivit tidigare; ensamhet är en sjukdom. En belastning som man inte klarar på egen hand. Det svåra är bara att klara sig ur ensamheten tillsammans med någon, när man är just det; ensam.
Med det här inlägget vill jag tacka alla för era kommentarer. Stöttande ord hjälper på vägen mot gemenskap. Era ord ger mig styrka. Er omtänksamhet kramar min sorgsna själ. Till er som skriver om ensamhet, tack. Ni ger er sanning till mig och bevisar att ensam inte alltid är ensam. Inte i stora vida världen. Ensam tillhör en gemenskap. En gemenskap som vet vad det innebär att vara ensam.
Tack - för alla kommentarerna. Kärlek till er.
Det känns... bra.
Första dagen av andra året på gymnasiet är avklarad. Jag vet inte hur jag mår. Antar att det är bra. Det känns i alla fall så. Tror jag. Min inställning försöker jag hålla på topp, för jag vill tro att hela situationen blir lättare då. Innerst inne känns det som att läsåret i alla fall har börjat bättre än vad det föregående slutade. Och det är ju bra. Dock vet jag inte om jag kan erkänna det än. Jag vill fortfarande vara osäker.
Att ge andra en chans är något jag ska försöka göra. Lärarna jag har tyckt mindre om förtjänar definitivt en ny chans. De har ju inte menat något illa, egentligen. Samtidigt kommer jag inte glömma om de har sårat mig. Det känns svårare att ge eleverna nya chanser. Jag har blivit behandlad av dem så många gånger. Jag vet hur folk umgås med mig, vad de säger, vilken attityd de har. Och jag får acceptera det. Hoppas på att jag kommer hitta någon som vill veta vem jag är.
Det är faktiskt lite skrämmande, vilka det är som ser mig. Andra gången vi gick till aulan idag, satte jag mig som vanligt själv. Då var det en tjej från en av parallellklasserna som knackade mig på ryggen. Hon sa att jag inte skulle sitta själv, att jag fick sitta med dem. Evigt tacksam, ja. Och hon har sett mig tidigare och hon fortsätter att fråga. Egentligen är det inte hon som bär det stora ansvaret. Alla har en plikt som medmänniska att bry sig om andra individer och det är den skyldigheten hon har. Inget mer.
Jag ska försöka, det ska jag.
(Det löste sig med leggingsen. Larmet gick att ta bort utan problem. Hon i kassan var snäll. Bara en liten parantes.)
Alla bara går förbi
Efter den gemensamma samlingen i aulan, var det samling nere i klassrummet. Även då satt jag ensam. Längst in mot väggen, längst in på bordet satt jag. Inte ens stolen bredvid mig blev upptagen. Det var först stolen efter den, som någon satte sig på. Egentligen är det patetiskt att ens ta illa upp av det.
Jag vill inte stå bredvid en grupp tjejer och bara stå. Jag vill vara delaktig, känna att någon ser mig. Jag är trött på falskhet. Jag är trött på att hela tiden behöva anstränga mig. Hela tiden är det jag som måste kämpa. Alla bara går förbi.
Själen är förtvivlad
Själen är förtvivlad. Idag börjar jag skolan och det känns inte alls bra. Egentligen borde jag gå hemifrån med en positiv inställning, men det är inte lätt. Har man redan försökte att göra det i ett år, är det inte precis lätt att fortsätta tänka i de banorna. Jag vet ju med mig att jag kommer bli besviken.
Efter varje sommar ger jag klasskamraterna en ny chans. Jag tycker alla förtjänar det. Men i år vet jag inte. Det känns så meningslöst att ge skolan och folket en ny chans, när jag själv aldrig fick någon.
Dags att gå till skolan.
Enkelt kort
God kväll.
Hoppas att ni mår bra. Själv mår man sådär. Bättre än de senaste dagarna kan jag erkänna, men själen är fortfarande svag. Jag är svag. För jag är osäker. Och det är ju fel att vara osäker, eller hur... Egentligen inte, men man tillåts aldrig att vara svag.
Imorgon börjar jag skolan. Det är det som gnager. Någonting säger si, en annan känsla säger så. Jag försöker hålla mig lugn, men jag hanterar en känslostorm inombords. Den kombinationen är konstig. Jag är så lugn, ändå så full av känslor. Som om att läsa en roman om krig, men ändå inte påverkas av orden man just har läst. För det jag känner går inte att förklara. Jag önskar att jag visste konkret.
Ikväll har jag gjort ett kort (se bild). Det blev enkelt, väldigt enkelt. Dels beror det på mig, men också på att det mesta av mitt material finns ute på ön. Nu när datorn inte fungerar som den ska, gör jag en del kort. Är ni intresserade hittar ni resultaten i Jasmine's Kortmakeri.
Det blir till att gå och lägga sig tidigt idag. Skolan börjar ju imorgon. Och jag behöver sova. Det konstaterade jag, när jag vid fem-tiden somnade på sängen.
Hoppas att ni också kan sova gott i natt. Jag ska försöka hinna med en uppdatering imorgon, innan jag tar bussen.
God natt.
Beverly Hills 90210 - Bästa tv-serien någonsin!
Beverly Hills 90210 - Season 1 (1990-1991)
Kan man annat än att älska serien Beverly Hills 90210. Kärlek.
Tidigare inlägg: Beverly Hills 90210 och Vill ha Beverly Hills 90210 på Dvd.
Shoppar i dystra tider
I dessa dystra tider försöker jag muntra upp mig själv med lite shopping. Gick ner till IcaMaxi för att köpa anteckningsblock inför terminen. Jag passade då på att smita in i klädaffärerna runt torget. Hittade ingenting, bortsett från tröjan som fick följa med mig hem. Den är stickad, har polokrage, men går inte att knäppa. Det är en sån där konstig modell: som en stor filt man har över axlarna, men som också har armar. Är det någon som förstår hur jag menar? Jag som nästan lovade mig själv att aldrig köpa ett sånt plagg. Det lilla löftet bröt jag nu. Tröjan var ju så fin redan på galgen. När jag provade den blev jag kär. Vad den kostade spelade ingen roll, jag var ledsen. Rosetter till håret hamnade tydligen också i påsen. Himla skumt hur det kan gå en halv tusenlapp, bara för att jag skulle ner till Ica och köpa de där anteckningsblocken...Bråkade med min vän
En av mina närmaste vänner och jag bråkade en del i slutet av ett avslutat år. Det var en period i vår vänskap. Vi hade varit kompisar sen trean, det är idag åtta år sedan. Vi märkte att vi gled i från varandra. Båda förändrades och ingen av oss kunde acceptera att den andre inte var som förut. Det var jobbigt och båda var ledsna. Men sen insåg vi vad vi egentligen höll på med. Bara för att man växer upp och blir två starka personligheter, betyder inte det att man måste sluta vara vänner.
Idag är vi fortfarande nära och det är jag glad för. Hon känner delar av mig, gamla delar av mig, som nästan ingen annan vet någonting om. För det var då. Det var då.
Då är en tid som har passerat.
Då är en tid som jag minns.
Då är en tid som lärde mig vad lycka är.
Då är en tid som alltid kommer att finnas kvar.
Trasiga jeans är ett mode
Trasiga jenas är ett mode.
Hittade inget på stan
Jag mår sådär. Tänker på skolan. Har haft ont i kroppen hela dagen. Dock kändes det bättre efter att ha ätit middag.
Nu är det tänkt att vi ska ha spelkväll här hemma.
Jag saknar Rickard.
Tänker gå och lägga mig tidigt ikväll.
God natt.
Mysdag!
Jag med den stora koppen.
Rickard jobbar och jag är ensam i hans lägenhet. TheSims3 har blivit spelat, men nu var det dags att stänga av. Beverly Hills 90210 börjar ju när som helst! Där ska jag sitta en timme framöver tillsammans med den stora koppen. Jag är inte fixade alls. Att jag ens har bytt om från pyjamas till myskläder är ganska imponerande. Mysdag! Men jag ska fixa mig, jag lovar. Tänkte nämligen åka in till stan, efter att programmet har slutat. Ska kolla kläder är det tänkt. Hur länge jag orkar då runt bland alla människor är oklart, men jag tänker göra ett försök. Det som lockar är en topp, som Erika har köpt på Gina Tricot. Den vill jag också ha! Tänkte se om jag hittar den, eller i alla fall något liknande.
Egentligen behöver jag inte nya kläder. Har faktiskt dåligt samvete för alla de kläder jag har. Men jag behöver lite uppmutran i dessa dystra tider. Tankar på skolan gör mig inte precis munter.
Helt plötsligt kom regnet
Bilden är tagen genom dörren till Rickards franska balkong.
Helt plötsligt kom regnet! Bara sådär och inte lite. Det vräkte ner, resultatet av Guds ilska. Nej, kanske inte. Men lite sorgligt är det att sommarlovet är slut. För mig går skolstarten på torsdag. För andra är det nästa vecka. Mest synd är de om alla dem som redan har börjat. Till och med himlen gråter hysteriskt.
Min personliga åsikt är att regnet är välkommet. En varm sommar kan behövas svalkas av. Och att solen inte lyser konstant, det är jag bara glad åt. Då finns det ingen värme som besvärar mig. Istället blir jag bara blöt och fuktig. (Det går att misstolka, ja.)
Nordman är bra!
Nordman - Ta mig för den jag är
Nordman - Det sista du ser
Nordman är underbart bra. Deras texter är unika och melodierna går rakt in i hjärtat. Jag kan inte säga vilken av alla deras låtar som är bäst, men jag kan meddela att jag har en speciell relation till deras låt "Vandraren".
Vilken låt av Nordman gillar du bäst?
Profil - bloggen i kortfattad version
Vi tar min blogg RosaNatt som exempel:
- Genom att läsa profilen får man kortfattat reda på vad jag heter, namn, stad och vad som är aktuellt just nu. Där kan man också se vilken inställning jag har till livet, genom att läsa mitt citat. I profilen kan man också se vilka mina brinnande intressen är och om vi kanske har en gemensam hobby.
Headern som RosaNatt har just nu.
- Headern är också en bra översikt för vad min blogg handlar om. Bilderna visar i illustration vad jag skriver om, vad som är viktigt för mig och vem som är jag. Där kan man på det mest konkreta sättet se att jag skriver om ensamhet och skärgårdsliv.
- Också genom att läsa vilka kategorier som finns i bloggen, kan man få en liten titt på vad jag skriver om. "Nära Hjärtat" är en kategori som visar vem jag är. Den är väldigt personlig - nästan för personlig. Bland kategorierna hittar man också "Foton" som berättar att jag är (hobby)fotograf. Kategorin "Västtrafik" säger också något om mig. Alla kategorier berättar sin del av mig och tillsammans bildar de en ganska stor och klar bild av vem jag - bloggaren bakom RosaNatt - är.
Hela min idé med det här inlägget - och idéen med att jag försöker ha ordning i min blogg - är för att ni, mina läsare, lättare ska hitta det ni söker. Det ska vara lätt redan från början. Redan från första gången du kikar in här, ska det vara lätt att hitta det du söker. Och om det nu skulle vara svårt, så är det bara att ställa frågor. Min blogg välkomnar alla som kan uppföra sig.
Kulturkalaset - Gjorde en egen skrivbok
Söndag igår. Varmt var det. Jobbigt var det också. Och min inställning var kass. Tänkte trumpet för mig själv att det är dagar som denna man borde tillbringa i ett kylskåp.
Jag hade egentligen tänkt åka in till stan redan med kvart i tio-båten, men efter en sen kväll fattade jag beslutet om att ta nästa. Halv tolv tog jag båten in och var i stan strax innan ett. Kollade läget i Bältespännarparken, där Twisted Feet Gbg City Jam var i full gång. En danstävling med andra ord, som jag mer än gärna ville kolla på. Det var tyvärr paus, när jag kom dit. För att utnyttja tiden så maximalt jag kunde, skyndade jag upp till Stadbiblioteket och dess Pysselsöndag. Och där fastnade jag, vilket inte var speciellt oväntat. I en och en halv timma satt jag där och gjorde en egen skrivbok.
Knasig beskrivning: Pärmen av en gammal bok, klippte och mätte lite och nu hade jag pärmen till min skrivbok. Mätte papper som jag sen vek dubbelt och sydde ihop. Sydde i papperna i pärmen. Upp, ner. Upp, ner. Klädde in boken. Kreationer på omslaget.
Jag valde att klä in min bok i papper med massa text på. Tyckte det var snyggt att texten var i olika storlek och med olika typsnitt. Till de önskemålen fick jag tag i något som verkade vara en gammal lärobok i svenska. Där stod om frågetecken, fel mot språkriktigheten, intialord... Dessa pappersbitar rev jag ut och klistrade på. Det sista jag gjorde var att riva ut en liten lapp i färgat papper. På den skrev jag namn (efternamnet är överkladdat på bilden), plats och datum. Min handgjorda skrivbok var klar!
Och sen, när jag strax efter klockan tre klev ut från biblioteket, då hamnade jag antagligen mitt i Hammarkullekarnevalen som gick längs Avenyn. Stod och kollade några sekunder, sen öppnade sig himlen. Jag hade nära till skratt, när jag såg folk springa åt alla håll och kanter - i ren panik. Alla försökte ta skydd från regnet. Själv försökte jag hålla mig lugn. Jag som klagat på förmiddagen att det var så fruktansvärt varmt, var glad att solen inte längre besvärade mig. Mina sandaler rann det vatten rakt igenom, kjolen sög åt sig av skyfallet och linnet blev fuktigt. Min skinnjacka var inte mycket att ha, men den räddade mig lite grann. Jag traskade ner mot centrum, karnevalen vid min sida och med ett skyfall värre än någonsin. Det regnade, regnade, regnade. Alla andra stod tätt intill varandra längs väggarna. Galen som jag var, gick jag med ett leende på läpparna. Jag var som en blöt katt. Den enda skillnaden var att jag var glad, vilket inte katten skulle ha varit.
Rickard skulle ha kommit in till RixFm-festivalen, men vi ändrade de planerna. Jag var blöt, det regnade, L skulle inte med och Rickard var inte sugen. Så jag åkte hem till min älskling istället. Allt jag tänkte gör i stan var helt oväsentligt. En varm dusch lockade. Sen blev det som jag skrev igår: chokladpudding och filmen Mamma Mia.
Sista Dansen 2010
I lördags hölls den sista dansen för i år. Det känns sorgligt. Att vardagen är nära känns helt plötsligt så nära. Man återgår till det gamla vanliga. Sommaren är slut. Slut. Punkt slut.
Jag hade lovat min farbrors fru, som är ordförande i öns förening, att hjälpa till på dansen. Jag kom ner vid halv sex och var då först med att hjälpa till. Jag kände stressen, eftersom dansen denna kväll skulle börja redan klockan sex. Dock såg jag ingen anledning att stressa upp mig, utan gjorde som jag blev tillsagd. Första uppgiften var att ställa i ordning chokladhjulet. Först var jag tvungen att ta bort alla nummerbrickor, för att sen sätta dit dem igen - men denna gång närmare varandra, eftersom vi inte fick plats med alla bänkar runt omkring. Häftpistolen la av, därför fick jag ta hjälp av en tejprulle. Det gick som tur var lika bra och nummerlapparna satt fast under hela kvällen.
När folket började komma, var det jag som fick ta hand om hjulet. Det var jag inte riktigt beredd på. Jag hade ju räknat med att gå runt och sälja lotter. Men att stå i chokladhjulet gjorde inte mig något. Jag tyckte det var väldigt roligt. Alla var så glada och jag var nog inte sämre. Jag blev nästan gladare av att få dela ut vinsten, än vad den som vann blev. När jag stod där, tänkte jag på Liseberg. Att få stå där och snurra, smala in pengar, trycka så att brickorna lyser, dela ut priser... Det vill jag göra nästa sommar!
Raggaren och hans vänner kunde inte komma den kvällen. Då såg jag ingen anledning till att sluta jobba. Eftersom jag antagligen inte skulle ha något bättre för mig, jobbade jag hela kvällen. Efter halva kvällen blev jag avlöst och en annan själ tog över chokladhjulet. Då var det dags att kränga lotter. Första ringen sålde jag tillsammans med min ingifta kusin. De två andra kaffe- och chokladkorgarna sålde jag på egen hand. Det var dock svårare att sälja lottringen med en vinst bestående av icke ätbart. Det var inte precis lättare attt få sålt slut på den lottringen, när den harmoniska dansmusiken ersattes av rockigare toner. Ett tjejband på ön tog plats på scenen och jag flydde undan. Bort, med halva lottringen kvar. Vi sålde dock aldrig slut den ringen, utan drog en vinnare av de som hade köpt lotter. Lika bra var kanske det.
Kvällen avslutades hemma hos Iris, ni vet den där fantastiska kvinnan med lila hår. Jag, pappa och kompisar till honom satt hos henne till klockan två på natten. Då gick vi hemåt och raka vägen i säng.
Det var en fantastisk kväll, roligt arbete och många glada ansikten.
Sista Dansen för i år är slut. Nu väntar vintern.
Läs också Sista Dansen 2009.
Jag får en klump i magen
Jag får en klump i magen, när jag tänker på att skolan snart sätter igång. Det gör ont. Själen vill inte och det får kroppen handskas med. Genom smärta. Jag vet inte om jag är så stark, som jag hade hoppats. Jag har samlat kraft och styrka under sommaren, det har jag. Men det räcker inte. Ensamheten är för stark. För att kunna besegra ensamheten måste man vara två. Jag är inte det. Jag är ensam med min ensamhet. Ensam. Ensamhet. En känsla, en sjukdom och ett svek mot mig själv. Men ensam är stark sägs det. Men ensam gör ont. Men ensam klarar sig inte på egen hand. Ensam är inte alltid lätt.
Jag får en klump i magen.
TheSims3 - Lucy & Frankie är förlovade!
TheSims3 - Frukost på badkarskanten
Lucy Engdahl äter frukost på badkarskanten. Vad annars ska man göra, när det är brist på tillgångar...
Jag spelar theSims3 - och jag antar att ni inte alls är förvånade. Ledsen att jag inte överraskar er.
Man vill ju inte ligga och sova, när de kommer.
Jag är uppe tidigt i väntan på besök (någon gång mellan åtta noll noll och sexton noll noll). De som kommer väntas inte besöka just mig, utan det är Rickards lägenhet de ska besöka. Bredband ska installeras, därför behöver de tillgång till hallen. Eftersom Rickard bor i en etta, står sängen i samma rum som övriga lägenhten. Därför vill man ju inte ligga och sova, när de kommer. Visst, det står på lappen som Rickard har fått hemskickad att de troligtvis bara kommer att befinna sig i hallen. Men, för att undvika missförstånd och pinsamma situationer - från båda hållen, har jag beslutat mig för att gå upp. Då är det jag som kan gå och öppna dörren - fullt påklädd och med håret i en knut. Mer orkar jag inte piffa till mig. Jag är ju ledig. ExDe-smiley. Gånger två.
Nu ska jag spela theSims3.
Fler blogginlägg om veckan på Kulurkalaset kommer senare idag. Håll ut!
Uppdatering (kl. 09:47): Nu har det varit här. Det gick ju hur bra som helst. Jag hade inte behövt oroa mig så mycket. Klumpen i magen som jag har haft hela morgonen, börjar sakta men säkert lösa upp sig.
Chokladpudding & Mamma Mia
Kvällens mums!
Chokladpudding! Jag och Rickard är inte lika på alla punkter, men när det gäller mumsigheter och nördande, då är vi rätt lika. Både jag och Rickard kan sitta och trycka i oss en bunke med chokladpudding - som egentligen var avsedd för fyra personer. Det är också jag och Rickard som kan sitta och nörda en hel dag, utan att få dåligt samvete. Visst passar vi bra ihop.
Tilläggas ska också att Mamma Mia ska ses under kvällen. Den filmen har jag och Rickard sett x antal gånger. Rekordet är nog att ha sett filmen fem gånger på tre dagar. De ni!
Trevlig kväll på er! Vi hörs imorgon.
Ett litet hej
Jag som ganska ofta är ensam, vet vad ett litet hej kan göra. Jag blir varm inombords, lycka sprider sig från hjärtat och ut i hela kroppen och jag känner mig omtyckt. Och vad är det jag har fått; ett litet hej. Ett simpelt litet ord har riktats mot mig! Och vad visar det på; att jag syns!! Det ger så mycket, fast det kanske man inte alltid tänker på. Ett litet hej kan förändra så mycket. Ett hej i sin enklaste form menar på att man faktiskt syns, att det är någon som lägger märket till en.
Killen som bor på ön och som också går på min skola (läs om det här), hejade på mig i veckan. Vi tog samma buss och åkte samma båt. Då fick jag ett hej. Ett glatt hej med hand i luften och allt. Och jag blev så glad. Han såg mig! Han var med två av sina vänner och gjorde det ändå. Så ärligt, så snällt, så omtänksamt. Det var säkert ingenting märkvärdigt för honom, men för mig betydde det guld. Alla små stunder av uppmärksamhet måste man suga åt sig, om man ska klara stunder av ensamhet. För att vara ensam utan egen vilja, det är... svårt.
Så - gott folk, hejade på folk. Visa att du ser och bryr dig om folk i din närhet!
Kulturkalaset - Medina på Kanaltorget
Medina - live på Kanaltorget.
Efter att ha varit på Demokratikvällen, gick jag ner till Kanaltorget. Där var det fullt ös, redan innan jag kom. Det kändes lite konstigt att bra kliva på så där. Det var mycket ungdomar och många gäng. Jag kom själv. Rapparen som uppträdde då jag kom till tältet var faktiskt riktigt bra. Känslan av go' musik fanns verkligen i alla runt omkring mig.
När rapparen hade gått av scenen ökade stämningen markant. Folk började skrika, alla visste ju vilket band som skulle spela här näst. Bänkarna längst framme vid scenen ställdes åt sidan. Här skulle dansas! Jag var inte sämre. Efter att ha sett Medina uppträda på Picknick-festivalen - och då inte dansat - kände jag att det var dags. Jag gick längre fram - men stod inte och knuffades alldeles vid scenen. Och dansa, det gjorde jag allt. Inget extremt, jag tog det ganska lugnt (för att vara jag). Men varmt var det och svettig blev jag. Det verkade dock inte stoppa killen som kom fram och dansade med mig. Men, om man ska analysera varför han gav mig fina komplimanger och sen frågade efter mitt nummer, så tror jag att han bara var ute efter en sak. Men nej, jag ger inte mitt nummer till främlingar. Och nej, inte till någon som luktar öl.
Men det var väldigt kul, det ska jag villigt erkänna. Att sen bara behöva åka spårvagn och vara hemma en kvart senare, det var underbart. Jag som alltid har bott på ön eller en bit utanför stan, uppskattar verkligen att kunna vara hemma från stan inom en halvtimma.
Medina- Mahlea
Kulturkalaset - Demokratikväll
I fredags kväll åkte jag in till stan. Efter att ha jobbat till fem, stressade jag som en galning (förvånad?). Dock fanns det en person i min närhet vid namn Pappa, som stoppade mig. Han insåg före mig att jag aldrig skulle hinna hem och duscha på mindre än en timma. Därför tog jag nästa båt och kom precis i tid till Demokratikvällen på Götaplatsen. Jag fick till och med en plats och det måste ha varit för att jag kom fem minuter innan uppträdandet började. Medverkade gjorde bland annat Charlotte Perelli, Magnus Carlsson och Sanna Nilsen. Några av Sveriges (före detta och nuvarande) politiker deltog i programmet. För det var just var det var; ett program, som gick att se live i Svt. (Jag tror att jag var med i tv. Jag var i alla fall med på storbildskärmen.)
Politik intresserar egentligen inte mig, men jag ville gå dit och kolla vad det var. Det är ju val i september och hela kvällen handlade om just det (oväntat, nej). Jag som bara är sjutton får inte rösta i år. Jag tycker det känns otroligt skönt. Jag kan ju ingenting om politik! De som är ett år äldre än mig, de får rösta. Vilket ansvar! Visst kan jag hålla med om att det är skillnad på att vara sjutton och att vara arton, men egentligen... Hur mycket livserfarenhet mer har en artonåring? Det beror ju självklart på hur livet har utformat sig, men om man räknar generellt. Jag är glad att jag inte behöver ta det ansvaret - än. För att jag förhoppningsvis ska bli mer förbered in för valet om fyra år, då det är min tur att rösta för första gången, tänker jag tjuvstarta redan i år. Jag ska försöka engagera mig. Alla måste vi ju ta vårt ansvar.
Politik är svårt, krångligt, knasigt, orimligt, lögner, förtryck, orättvisa... kan tyckas av många. Jag har ingen uppfattning. Min enda känsla för politik är att det är komplicerat.
Det var kul att sitta där på Götaplatsen och höra ämnet politik diskuteras.
Innan jag gick vidare ner mot Kanaltorget fick jag dessutom se den fantastiska dansgruppen Twisted Feet uppträda. Kanon!
Somliga går med trasiga skor
Cornelis Vreeswijk - Somliga går med trasiga skor
Det skadar inte att ägna en tanke åt folk utan tillgångar.
Man förlorar inget på att bry sig om människor som har det sämre än sig själv.
Det kostar ingenting att hjälpa en annan människa.
Somliga går omkring i trasiga skor.
Tänk på det.
Alla är vi innerst inne goda individer.
Ta fram de snälla och kärleksfulla du har.
Man ska dela med sig.
Lördag 14 augusti 2010
Några inlägg har jag i alla fall skrivit idag. Dock hinner jag inte skriva om gårdagen. Jag och Rickard ska iväg och handla. På ett närliggande Coop kan man köpa saker för endast tio kronor. Rickard har visat mig några av de saker han har köpt där. Jag vill också handla! Så, vi åker dit och sen åker jag direkt ut till ön.
Ikväll är det sista dansen. Raggaren och hans vänner ska komma ut även denna gång. Det ser jag fram emot. De uppskattar mig. De verkar tycka att jag är helt okej. Varför verkar folk som jag strängt måste (med stark metoning) umgås med, ha så svårt att vara med mig? På dansen ska jag också sälja lotter. Det brukar gå rätt bra att kränga lottringar nere på danserna. Hoppas att jag också har den turen med mig.
Imorgon åker jag, Rickard och L in till stan för att uppleva bland annat RixFm Festival 2010.
Ni hör förhoppningsvis ifrån mig imorgon kväll.
Ensam på stan
Jag kände mig ensam, när jag var på stan. Själv, ensam. Det brukar inte vara ett problem, för jag hittar alltid på något att göra. Men just då, i torsdags när jag kände mig ensam, då ville jag bara hem. Hem till en trygghet.
Ensamhet är svårt. Ensamhet är en sjukdom. Ensamheten kan man inte besegra på egen hand. Men hur ska man då kunna besegra den, när man är just det: ensam.
Ensam.
Det är okej att vara mullig
Jag har aldrig varit smal. Alla mina år som ung har jag befunnit mig i en kropp som har varit mullig. Jag har aldrig varit direkt tjock eller fläskig, men det är ibland så jag ser på mig själv. Då känner mig mig otillräcklig. När den känslan har passerat kommer tankar om att ingen accepterar en person som är "större än normalt". Men vad är normalt? Av egen erfarenhet, vet jag att utsidan inte spelar den stora roll som många tror. Jag är som sagt inte smal, men killar blir intresserade av mig ändå. Konstigt nog. De bryr sig inte om hur man ser ut. Kanske först, när de ser en för första gången, men det är inte allt. Insidan är också viktig. Det som finns på insidan kan man inte dölja. Det som finns inom en kan man inte låta bli att utstråla. Så länge man har en fin insida, spelar utsidan igen roll. Tro mig.
Jag har pojkvän och jag är mullig. Hur kan det hänga ihop, om man är ful som mullig? Alla har vi en chans här i världen - oavsett om du är mullig eller underviktig. Det viktigaste är att du mår bra, att du kan acceptera din kropp. Jag har accepterat den kroppen jag befinner mig i. Jag tycker du ska börja göra det samma. Självklart kan man falla tillbaka till knäppa tankar lite då och då, men då är det viktigt att minnas vem man är. För om man vet vem man är, om man är trygg i sig själv, då spelar det ingen roll hur man ser ut. Alla är vi vackra på våra egna unika sätt.
Jag vill tacka Madicken och Amanda, för att ni inspirerade mig till att skriva detta inlägg.
Jag vill bugga till Tomas Ledin
För er som inte hört låten, kan jag säga att många av Tomas Ledin's låtar har ett gott gung i sig.
Tomas Ledin - Helt Galen i Dig
- Känner du gunget? Vem vill bugga? Jag vill!
Får du samma känsla som jag får, när jag lyssnar på Tomas Ledin?
Kulturkalaset - Onsdag & Torsdag
Jag är hemma hos Rickard. Åkte hit efter att ha varit inne på Kulturkalaset ikväll. Mer om det får ni läsa imorgon. Nu tänkte jag skriva om min onsdag och torsdag. Detta för att ni ska få lite struktion på i vilken ordning mitt liv tar sig. Det är ju inte enkelt att läsa en blogg som växlar mellan olika tidpunkter - speciellt om bloggaren inte skriver varje dag. Så, här kommer ett inlägg om onsdagen och torsdagen.
(Onsdag) Jag åkte som tidigare nämnt in till stan i onsdags, för att uppleva några delar av Kulturkalaset. Kan säga att allt var rätt värdelöst. Stand-Up nere på Kanaltorget var inte alls bra. De försökte, det gjorde de. Men taket lyfte absolut inte. Det hela var egentligen ganska absurt.
The Deadly Gentlemen var inte heller bra. Inte som jag hade tänkt mig (vilket stod i programmet), men jag kan inte påstå att jag blev glatt överraskad. Snarare tvärtom. Det var inte alls min typ av musik.
Onsdagen var alltså misslyckad.
(Torsdag) Det blev inget Amanda Jensen för min del. Hon uppträdde igår (torsdag) på Götaplatsen. Efter henne spelade Teddyberas. Det var på grund av dem konserterna, som jag från första början belsutade mig för att åka in till stan.
Timo Räisänen
Att ha stressat som en dåre från jobbet, kommit hem och sen tagit båten trettioen minuter efter att jag cyklade från jobbet, det tycker jag var starkt jobbat. Jag var i stan vid halv fyra. Jag tog mig bort till Storans Parkering, där jag lyssnade på P3 SommarSenssison. Timo Räisänen gästade programmet (som för övrigt sänds på P3 imorgon lördag klockan 12.03). Den timmen av underhållning blev jag glatt överraskad av. Jag vet att en av mina (gamla, före detta) vänner lyssnar på honom. Jag antog att det var något alternativt. Något som inte föll mig i smaken. Jag tänkte mig Håkan Hellström. Men ack, så fel jag hade! Timo var ju inte ens i närheten! Vilket drag!! Det var verkligen en lyckad konsert. Folk i alla åldrar var där. Unga tjejer från högstadiet stod framme vid scenen och skrek. Jag stod längre bak och bredvid mig stod vuxna människor i åldrar upp emot femtio. Väldigt roligt!
Efter att ha varit och upplevt P3, gick jag bort till Bältespännarparken. Där målade jag min egen tygkasse. Det tog sin tid att måla, men också kön drog ut på tiden. Jag missade därför Oskar Linnros (och tur var väl det, för jag hörde att det var väldigt mycket folk på hans konsert). Någon middag behövde jag få i mig, däför gick jag bort till ett av stånden. Där köpte jag våfflor i form av korvar. Chokladsås på det. Mums!
Min middag: våfflor i form av korvar - med chokladsås på!
Där satt jag, mätt och belåten, och jag var just det; belåten. Jag hade ingen alls lust att sitta och vänta en och en halv timma på att Amanda Jensen skulle börja sin konsert. Jag kände inte för att försöka fördriva tiden jag hade framför mig. Jag hade ingen lust. Jag åkte hellre hem. Och det var precis vad jag gjorde. Jag kollade tidtabellen och såg att jag skulle hinna med bussen. Istället för att vara hemma vid midnatt, som jag först hade planerat, var jag istället hemma strax innan åtta. Det blev en skön kväll hemma tillsammans med mitt pussel. Parentes: Det är nästan klart. Nu när datorn inte fungerar, sitter jag gärna där och klurar. Slutparentes.
Lyckad blev också denna kväll. Den får ni läsa om imorgon. Då ska jag också publicera inlägg om ensamhet.
Sov gott!
Fredagen den 13e
Hur har er fredag varit? Har den varit hemsk? Olycksfull? Bedrövlig?
Tror du på att fredagen den 13e medför otur?
Själv vet jag inte... Ibland vill jag tro att det jobbiga som händer under en fredag den 13e, beror helt på att det är just fredgaen den 13e. Men jag vet inte. Man kan ju inte skylla sina misstag, tabbar och dåliga dagar på ett datum. Eller?
I stan under veckans kvällar
Jag resonerar så här: om jag ska jobba imorgon, är det ju skönt att slippa åka ut i morgon bitti. Dessutom trivs jag ju med att vara där ute. Alltid finns det något att göra, trots att datorn ej fungerar. Imorgon ska jag in till stan igen, men det blir nog hem till ön igen efter det.
Som ni kanske förstår har jag ingen aning om, när nästa uppdatering blir. Jag vet ju inte ens var jag ska vara under veckan! Men ni får överleva, liksom jag kämpar med att hantera saknaden av bloggen. Jag kan lova er att nästa vecka blir en vecka med fler uppdateringar. Hoppas att ni håller ut tills dess.
10 augusti 2010
Jag (med ett knasigt uttryck i ansiktet)!
Vem kunde ana att vi fortfarande skulle vara tillsammans - efter två års tid. Jag och Rickard. Igår, den 10 augusti 2010, var det vår årsdag. Närmare bestämt en dag som får mig att minnas samma datum, men för två år sedan. Det var en söndag och jag minns den så väl. Rickard tog tåget hem tidigt den dagen. Klockan åtta avgick tåget från Göteborgs Central. Jag var ledsen, jag var kär. Rickard tog mitt hjärta med storm. Det var ärlig kärlek. Inte som förr.
Två år tillsammans med min älskade Rickard.
Samtliga bilder är tagna av Rickard under vår vistelse i Stockholm.
♪ Uno Svenningsson- Under ytan
Lyssna på texten. Den är unik, den är ordagrann, den är ärlig.
Uno Svenningsson- Under ytan
Finns stora och små
Under ytan
Finns det skratt och gråt
Det finns mycket där som händer
Som vi inte kan förstå
Men vi hittar alltid svaren
Där i botten av oss själva
Under ytan
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet
Det skrattas och det skålas
Men slutar snart i kaos
Någon sparkar och slår en stackare där
Som är helt utan chans
Jag ser att ingen verkar bry sig
Och inte heller jag
Rädslan är för stor och stark
För att göra något alls
Under ytan
Skäms jag för mig själv
Under ytan
Bränner bilden mig
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet
Jag tänker på dig ofta
Om du varit min egen bror
Då hade också jag förvandlats
Till ett monster utan nåd
När jag ser all den ondska
Som vi människor släppt lös
Det meningslösa lidandet
Då har jag svårt att förstå
Att alla har vi varit barn
Och hjälplösa nån gång
Älskat utan gränser
Älskat utan tvång
Under ytan
Är vi alla små
Under ytan
Kan en god själ förgås
TheSims3 - Familjen Engdahl utvecklas...
Jag spelar theSims3! Och hur länge har jag gjort det? Ett par timmar, skriver jag lite diskret. Det är ju så roligt!
På bilden till vänster kan ni se att dottern Lucy lagar muffins i sin leksaksugn. Det gäller att börja tidigt om man ska lycka här i världen. Hennes stora dröm är att bli proffisionell kock. Det målet har hon börjat sträva efter ordentligt, nu när hon har växt upop och blivit en väldigt modemedveten och ambitiös tonåring.
Högra bilden visar Lucy's mamma Maranda. Edward - Lucy's pappa och Marandas make - var upp över öronen förälskad i sin barnskötare och hade strängt beslutat att det var henne han skulle ha. Allt gick enligt planerna. Maranda var några år äldre än han själv, men det gjorde ingenting. Visst började Maranda bli gammal, när Edward just hade börjat sitt liv som vuxen, men vad gjorde det. Maranda flyttade in i det lilla huset med den stora träfgården - och så dog hon. Bara sådär! Jag hann kolla att hon hade tid kvar att leva, men icke. Liemannen kom och satte lien rakt i hjärtat på henne. Kvar fanns Edward, en ung man med ett krossat hjärta. Det fanns inte mycket annat att göra, än att ta med kvarlevorna till stadens laboratorium. Där återupplivade de Maranda, men det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Maranda var ett spöke, ingen levande existens. Det brydde sig dock inte Edward om. Han älskade sin Maranda lika mycket för det. Giftermål och en adoption blev slutresultatet av deras kärlek till varandra. Slut.
Som sagt, skriver jag och harklar mig lite lätt. Jag kan bli ganska insatt i theSims...
Läs mer om Edward Engdahl här.
Ledig - med en dator till hands
Jag är ledig idag. Dessutom befinner jag mig hos Rickard - och här finns en dator. Happi, happi!! Det betyder att jag kommer sitta här hela dagen. Förhoppningsvis uppdateras bloggen i alla fall litegrann. Bilder från Gamla Stan och från andra fotografiska tillfällen får ni inte se idag. De bilderna finns ju på datorn hos pappa... den som inte fungerar som vanligt.
Hur som helst så ska jag njuta av en dag framför datorn. Inte bara bloggen ska bli lite mer uppdaterad. Jag tänkte också spela theSims3, något som jag verkligen älskar.
Jag är glad. Är du?
Bok - Persikosommar
Jag gillar att tänka djupt. Jag gillar att läsa djupt. Jag gillar att skriva djupt. Just därför var boken en besvikelse. Man kom aldrig in i handlingen på djupet. Man låg och flöt på ytan och fick aldrig dykt ner i djupet. Samtidigt måste jag medge att jag blev påverkad av boken. Handlingen är verkligen fin och jag känner igen mig själv. Birdie - en av huvudpersonerna - älskar familjens persikoodling mer än något annat. På liknande sätt känner jag om ön. En plats där man känner sig trygg och som bjuder in till minnen för livet.Jag kan rekommendera boken. Har man bara överseende med att den är rätt ytlig (man samtidigt påverkar den fina berättelsen), är jag säker på att man uppskattar den.
På baksidan av boken står det att "Persikosommar är ljuvlig läsning". I början kunde jag inte alls hålla med om det. Nu när jag läst klart boken kan jag dock säga att jag delvis håller med.
Persikosommar - perfekt läsning under en kväll sent på sommaren.
Kulturkalaset bjöd på Humorkväll
Humorkväll på Kulturkalaset.
Igår (tisdag) var det många skratt som ekade över Storans Parkering. Kulturkalaset bjöd på Humorkväll. Jag är vanligtvis inte speciellt förtjust i Stand-Upp. Jag fattar helt enkelt inte skämten. Det jag fick uppleva igår gav mig dock en helt ny syn på saken. Jag skrattade så att jag grät vissa gånger. De mest populära ämnena var sex, politik och Göteborgare vs. Stockholmare. Det sistnämnda stod jag bara och log åt. Jag har sett dessa människor de beskriver. Inte bara kvinnan som såg ut som en Barbie passar in i skämten. Också folk i mitt vardagliga liv ser ut och beter sig som glassiga översittare. Jag skrattade bara åt alltihop. Starkt berörd och en aning glad. Det är inte bara jag som kan skratta åt folk som överdriver sitt liv.
Min favorit av de komiker som uppträdde var Tobias Persson. Hans skämt passade mig perfekt! Han gjorde en kul grej av alltihop. Imiterade bra och la in spontana ord och kommentarer. Han kan jag se fler gånger.
Peter Apelgren hade hand om finalnumret. Jag förstår inte varför. Är han så bra? Verkligen? Jag tyckte bara att han var rörig, drog skämt utan innebörd och var helt enkelt tråkigt enligt mig.
Men under kvällen grät jag inte av tristess, jag grät av tillfredsställelse.
Det var en trevlig kväll och stämningen var som jag förväntade mig; på topp!
Kanske åker jag in till stan idag igen. Det beror på om jag ska jobba, hur länge det i så fall blir och om jag orkar åka till ön, till stan och sen tillbaka hem. Vi får se.
Jobb kombinerat med festligheter
Ni väntar med förväntan på att nya inlägg ska dyka upp här i bloggen. Jag hoppas - mer än ni kan ana - att det snart är som vanligt igen. Jag saknar att blogga.
Jobbar gör jag lite smått. Nu när det inte kommer lika många gäster till caféet (högsäsongen är över), behövs det inte lika många bemannade arbetstimmar. När caféet är utan personal, står där istället en burk och representerar kassörskan. Jag tycker det är synd att det inte blir så många timmar per dag, men jag ser det också som något positivt. Kulturkalaset startar idag. I Göteborg hålls det under veckan gratiskonserter med kända och mindre märkbara artister. Dessutom är hela staden i gungning. Partystämningen är på topp! Det är inte svårt att fördriva tiden mitt i centrala Göteborg, när Kulturkalaset är i full gång. Har man tid över finns det alltid ett tält att inspireras av eller ett skådespel att ta del av. Så, istället för att jämra mig över datorn som är dum, åker jag in till stan och upplever spännande ting.
Ikväll ska jag och Rickard in tillsammans. Det är Stå-Upp vid halv åtta. Hur bra det är har jag ingen aning om (är egentligen inte intresserad av sånt heller), men tiden passar bra för en som ska upp och jobba dagen därpå. Sen är det ju alltid roligt att göra saker tillsammans med någon. Vi ska dock in till stan redan klockan sex. Jag som älskar dans vill gärna se Dansshowen nere vid kanalen.
Som sagt, jobb i kobination med festligheter.
Jag försöker hålla er uppdaterade så gott jag kan...
Sista veckan på sommarlovet inleds idag
Som rubriken lyder, börjar nu min sista vecka påsommarlovet. Detta är sista veckan som verkligen innebär lov. Nästa vecka börjar jag skolan. På torsdag dock, men det är ändå en stressfaktor. Innan dess ska jag ha inhandlat nytt skolmaterial, som jag säkert kan hitta billigt på Ica Maxi. Himla tur att vi har det köpcentret så nära. Vad som mer behöver göras är något jag har gjort hela sommaren: förbereda mig psykiskt. Det är inte lätt att vara stark, men jag hoppas att styrkan jag fått under sommaren är tillräckligt stark för att åtminstone klara en vardag. Jag samlar ständigt på möjligheter som ger styrka. Det brukar räcka så. Hoppas att skolan och livet i sig inte kräver mer än den styrkan jag har på lager.
Idag ska jag jobba. Till på fredag är det bestämt. Efter det blir det nog inget mer sommarjobb för mig. Tyvärr. Jag måste få vila några dagar, innan skolan sätter igång. Om jag har tur får jag kanske jobba någon helg eller två, innan caféet stänger för den här säsongen. Man kan hoppas.
Jag hoppas verkligen att datorn fungerar ikväll, när jag kommer hem efter jobbet. Suget efter att blogga är egentligen stort, men att hela tiden bli besviken på en icke-fungerande dator, gör tyvärr att lusten försvinner vissa stunder. Men jag hoppas att datorn på ön fungerar ikväll. Hoppas du också?
Ha en trevlig måndag!
Utdrag: Att leva med ett svek är som att leva med en sjukdom.
Det är inte lätt att skriva, när det man vill förmedla inte finns kvar. När det man minns försvinner allt längre bort. Långt in. I hjärtat. Där finns svaren som jag en gång aldrig fick.
Här får ni i alla fall läsa ett utdrag...
Att leva med svek är som att leva med en sjukdom.
Det blöder ständigt, utan stopp. När blodet väl slutat rinna, dröjer det inte länge förens såret är upprivet på nytt. Då rinner blodet och tårarna tränger fram. Salta tårar bränner bakom ögonblocken och gråten är nära. Men det spelar ingen roll hur mycket man gråter. För när väl tårarna är slut, finns sveken fortfarande kvar. Att svika är inte bara att svika en vän. Att svika är också ett svek mot sig själv. Och att svika sig själv känns som ett misslyckande. Att svika sig själv är som att ständigt bli påmind om sina misstag. Att ständigt bli påmind om ett misslyckande, är det samma som att leva med en sjukdom. Det gör inte alltid ont, men sjukdomen finns där och gnager. Bland mer, ibland mindre. Att leva med ett svek är inte lätt. Det finns alltid något som river upp såren. Det finns alltid något som får sjukdomen att bryta ut på nytt. Att leva med ett svek är som att leva med en sjukdom.
Den makalösa manicken "Evighetsmaskinen"
Den makalösa manicken "Evighetsmaskinen"
Låten är klockren!
Barndomsminnen på hög höjd.
På min skola finns det ännu en öbo
Som sagt, på värdhuset satt jag och snackade med hans mamma. När han kom fram, började vi prata om skolan. Rent allmänt bara. Prat om lärare, skolan, människorna.... Det var väldigt givande. Efter det samtalet med honom kände jag mig inte längre så ensam. Han och jag hade liknande syn på människorna, situationen och mycket annat. Det kändes så skönt, som en trygghet.
Inte för att jag tror at vi kommer umgås en massa, bara för att vi går på samma skola. Det är just vetandet om att han känner umgefär som mig, som får mig att känna mig bättre till mods. Dock har känslan av otrygghet och det där jobbiga suget i magen inte försvunnit än. Det kommer fösvinna tidigast i höst. Vi får se hur det blir med det...
Torsdagsdansen
De frågade varför jag inte drack alkohol. En av killarna frågade till och med om jag var med i en nykteriströrelse. Det är jag inte. Jag förklarade också att jag aldrig har känt behov av att dricka alkohol. Jag kan ha roligt utan sprit. Jag vågar vara mig själv utan att hälla i mig en massa dynga. Det är bara onödigt att dricka. Det fick jag (och de andra också) bevisat, när en i sällskapet spydde på bordet. Det var rätt vidrigt faktiskt. Jag som är så känslig för sånt, försökte så gott jag kunde att inte titta dit. Fy, det var äckligt. Jag ser fortfarande scenen i huvudet.
Trots spya och galet umgänge (Ja, raggaren är galen och hans vänner likaså.), var det en trevlig kväll.
Dansen.
Kvällen avslutades på Värdshuset tillsammans med pappa. Vid vårt bord satt andra vuxna från ön. Det var trevligt att sitta och snacka. (Jag verkar fungera bättre med vuxna, konstigt nog. De i min egen ålder uppskattar inte mitt sällskap... känns det som.) Vi satt där en stund och gick efter det hem i regnet. Vi var hemma vid halv ett och då var det bara att hoppa i säng. Upp och jobba dagen efter.
Jag älskar min ö! Det är något speciellt med den. <3
Bloggandet känns inte lockande
Hemma hos Rickard
Jag är hemma hos Rickard och har därför tillgång till en dator. Den hos pappa är ute på vift. Vi hoppas på att den snart är återställd och att jag, när jag kommer tillbaka till ön på måndag, kan sitta vid den utan problem. Tills dess får ni ha tålamod. Bilderna från Gamla Stan finns på öns dator. Ni får se dem i början av nästa vecka, om datorn fungerar då.
Jag har jobbat hela veckan, från måndag till fredag. Dock blev det inte så länge idag, eftersom vädret inte har varit det bästa. Men nu på kvällen blev det riktigt fint. Jag satt ute på båten och njöt av vädret, lugnet, utsikten och harmonin. Det är sånt man ska ta med sig och plocka fram en mörk kväll i januari.
Det är bestämt att jag ska jobba även nästa vecka. Det blir nog min sista vecka nere på caféet. Om mindre än två veckor börjar jag skolan...
Datorn fungerar inte...
Bilderna på Gamla Stan får ni se så snart datorn är i återställt skick.
Tre bilder på Stockholm
Bilder från Stockholm.
Jag är intresserad av arkitektur. Det har jag varit ett tag, vilket har byggt upp intresset för hus. Byggnader är något jag ofta fascineras av. Se bara på bilderna ovan - så vackra! Senare idag kommer ni får se bilder från Gamla Stan. Tog en hel del bilder, som antagligen inte kommer få plats i ett enda inlägg...
Se också bilder från en vacker del av Göteborg. Klicka här! Vill du se bilder från min absoluta favoritdel av Göteborg, klicka här!
Tillbaka till jobbet efter dagar av ledighet
Gårdagen bestod av vila, bloggen och kortmakeri (se resultatet här). Det var skönt att bara vara ledig, inte behöva göra någonting. Jag gick bara hemma och strosade, gjorde det jag kände för och njöt av lugnet. Man måste få unna sig såna dagar lite då och då. Veckan i Stockholm var inte intensiv, tvärtom var den mysig och speciell - precis som vanligt. Men det är ändå något visst med att vara hemma (även om jag känner mig väldigt hemma även i Stockholm).
Idag ska jag jobba. Det var några dagar sedan jag var på jobbet sist, närmare bestämt över en vecka sedan. Det känns kul att komma tillbaka igen. Jag gillar att jobba nere på caféet och jag saknar arbetet, när jag är borta från det en längre tid. Dessutom saknar jag människorna som ofta sitter där nere. Det finns personer som jag har kommit riktigt nära. De är personer som inte bara sitter och dricker kaffe, utan också hälsar på mig, när jag kommer ner. Lite som arbetskamrater, fast ändå inte (eftersom jag jobbar själv i caféet (med vissa undantag)).
Börjar klockan tio, därför gick jag upp vid åtta. Vill inte stressa. Behöver vakna lite, innan jag sätter mig på cykeln och rullar ner mot jobbet.
Ha en bra måndag!
Utdrag; Då.
"Ibland kommer jag på mig själv med att tänka tillbaka på gamla tider. På tiden med dig. På vår tid. Det var en tid fylld av underverk. Jag lärde mig så mycket då. Kände så mycket då. Drömde så mycket då. Ansträngde mig så mycket då. Trodde så mycket då. Hoppades så mycket då. Ville så mycket då. Älskade så mycket då. Ville ha dig så mycket då. Nu. Nu har jag snart låtit alla känslor för dig svalna. Jag har släppt taget – en gång för alla. Jag vill inte. Men jag måste. Du har ett eget liv. Jag måste leva mitt."
Texten är ett utdrag ur berättelsen jag skriver på.
Stockholm - Gröna Lund
Veckan i Stockholm var ett himla pussel att få ihop. Många vänner som skulle hälsas på och mycket planer vi ville få utfört. Det mesta hanns med, men inte allt. En av de högsta prioriteringarna var att jag, Rickard, Kitty och Linus skulle ha en heldag på Gröna Lund. Den dagen hade vi i måndags. Det var den dagen min kamera slutade fungera.
Fotona tagna med Rickards kamera, men jag är fotografen bakom bilderna.
Slänggungorna på Gröna Lund vid namn Kättingflygaren.
Dagen på Gröna Lund var väldigt mysig. Först tog vi båten till nöjesparkens entré. Det var väldigt mysigt att åka båt. Jag är ju uppvuxen vid havet och njuter alltid av en spontan båttur. (Bilderna från båtturen finns här.)
Vi kom in ganska snabbt, trots att vi hade hundra nummer före oss i biljettkön. Vi kom in, började åka direkt och hade genast roligt. Det blev en hamburgetallrik på en av parkens restauranger. Sockervadd köptes och Slush blev det också. Vädret var ganska bra = perfekt för en dag på tivoli.
Extreme är en av mina absoluta favoriter på Gröna Lund. Jag tycker inte om att hänga upp och ner, höjder skrämmer mig och jag blir lätt uttråkad av en attraktion. Extreme är dock allt det, men ändå underhållande. Den är så galen att jag inte ens tänker på höjden, att jag hänger med huvudet mot marken och att den bara är en enda stor evighetsmaskin. Men den är skön, riktigt skön!
Kärlekstunneln var väldigt mysig att åka. Egentligen obeskrivligt tråkigt, men det beror på vem man åker med. Jag satt i Rickards famn och mitt hjärta dunkade för honom. Min älskling och jag i samma båt.
Kättingflygaren, som jag hellre kallar för Slänggungorna, var verkligen obehaglig. Samma attraktion finns på Liseberg och då går det hur bra som helst att åka den. På Gröna Lund var den dock hemsk. Jag trodde jag skulle dö, helt seriöst. Att åka över vattnet, hängandes i en gunga som gnisslar, det var inte precis trevligt. Jag blundade större delen av åkturen, samtidigt som jag försökte intala mig själv att allt gick bra. Jag skulle inte dö, jag skulle komma ner på marken levande. Och det gjorde jag också, men det var verkligen en mycket psykiskt krävande upplevelse.
(Se bild på attraktionen högst upp i inlägget.)
När jag går i Lustiga Huset skrattar jag så att magen gör ont. Det är så fantastiskt roligt att gå runt där. Allt är crazy och hela huvudet snurrar. Igen, igen, igen!
Pop-Expressen är också en favorit på Gröna Lund. Bra musik, snurr och härliga svängar. Den vill jag absolut åka fler gånger. (Bild kan du se nedan.)
Fotona tagna med min ej fungerande kamera. Dock fick jag ett par knasiga bilder på denna attraktion.
Pop-Expressen är en favorit på Gröna Lund.
När fyra utmattade ungdomar lämnade Gröna Lund, var dagen slut. Vi var alla mycket nöjda med dagen, men väldigt trötta. Vi ville bara hemma, utan en massa problem. Det kom vi tyvärr inte undan, men vi kom i alla fall hem ordentligt.
Mitt åkband från Gröna Lund sitter fortfarande kvar runt handleden.
Jag har kvar mina läsare
Statistiken just nu.
Innan jag åkte till Stockholm hade statistiken redan börjat sjunka. Det gjorde att jag blev aningen orolig för att mina läsare skulle försvinna för gott. I början av sommaren låg bloggen på sin högsta topp - någonsin! Sen sjönk antalet läsare kraftigt och jag kunde inget göra.
Att se att mina läsare faktiskt finns kvar gör mig väldigt glad. När jag återvänder in i bloggvärlden, finns ni där och väntar på mig. Tack för det. Läsarna är alltid uppskattade - oavsett antalet. Ni är alltid välkomna hit.
Bloggens statistik är snart tillbaka på banan igen, helt säkert.
Stockholm - bilder från 100726
Bilderna är tagna från båten på väg till Gröna Lund. Det var strax efter dessa bilder som min kamera slutade att fungera.
Vad ska jag kalla detta?
Jag har gjort nya kort idag. Under kvällen kommer Kortmakeriet att fyllas på med några nyheter. Välkommen in!
Innan jag publicerar det på bilden ovan, behöver jag eran hjälp. Jag vet inte vad jag ska kalla min kreation. Jag vill ha ett annat namn än 'kort' för det. Vill att man ska veta att det är skillnad på ett kort och på det ovan, bara genom att se namnet. Hjälp mig!
Kreationen består av ett ark papper med dekoration på ena sidan och plats för text på andra sidan. Arket är inte så stort och hålet är ungefär lika brett som en fingertopp. Det första jag kommer på som alternativt namn är etikett, men det låter inte rätt. Jag behöver er hjälp. Vad ska jag kalla detta?
Uppdatering (kl. 19.50): Erika gav mig ett väldigt bra förslag på vad jag kan döpa det här ovan. Hennes förslag: "tag". Det är ett engelskt ord, men jag är säker på att det även används i svenska sammanhang. Spana in min nya kategori i Mitt Kortmakeri.
Augusti!
Det känns sjukt. Sommaren har passerat förbi och snart går man tillbaka in i vardagliga rutiner. Skola, jobb, kollektivtrafik, planering... Just nu känns det så fel. Jag behöver vara hemma mer, för att samla den sista kraften innan skolan börjar. Jag har ännu inte laddat klart batterierna. Jag behöver lite mer tid, om jag ska klara andra året på gymnasiet. Det är inte själva skolgången som känns jobbigt. Det är ensamheten. Det kanske blir bättre, det vet jag inte. Jag känner mig inte redo.
Bilden är tagen den 6 augusti 2009.
Ledig idag, jobb imorgon
God morgon!
Idag är jag ledig. Valde att ta ledigt till och med idag, så att jag hinner landa efter min intensiva vecka. Stockholm var som vanligt underbart och mycket givande. Försäljningen igår var väldigt rolig och absolut värd all planering. Idag tänker jag dock göra ingenting. Och hur gör jag då? Jo, jag sitter framför datorn och läser inlägg, kollar runt på massa dåliga sidor och äter godis. Det känns som att jag behöver en sån dag idag. Lite kort tänkte jag också göra. Kortmakeriet är ju ganska tomt nu, efter gårdagens försäljning. Dessutom längtar jag efter att få pyssla igen. Det var ett tag sedan...
Imorgon ska jag jobba. Fick en dag att komma tillbaka till arbetet, innan jag tog ledigt. Då bestämdes det att jag ska börja jobba imorgon. Jag pratade med de andra två tjejerna som jobbar på caféet och de tyckte vi skulle planera sommaren. Jag bryr mig ärligt talat inte om vilket. Jag planerar så mycket i vanliga fall. Det har varit väldigt skönt i sommar, att jag har fått göra som jag själv vill, utan att behöva planera en massa. Därför tänker jag ta det här med jobb på ett väldigt spontant sätt. Jag jobbar när jag får, när min arbetsgivare säger att han vill ha mig ståendes i caféet. Om tjejerna är med på det eller inte, det känns ganska oviktigt. Det är ju - trots allt - vår arbetsgivare som bestämmer vem han vill ska jobba. Men ska man vara snäll och inte jobbigt spontan (som jag själv kan störa mig på ibland), så är jag med på att jag ska jobba varje dag fram till den elfte augusti. En och en halv vecka i rad jobbar jag då. Vi får se hur mycket jag orkar...
