När jag var på Värdshuset i torsdags, satt jag och pratade med en kvinna. Hon har jag vetat om i alla år. Han jobbade nämligen på dagis, när jag var liten. Hon jobbar där fortfarande fick jag veta. Hon har barn, som är i ungefär samma ålder som jag och min syster. Hennes mellersta barn - en son som är ett år åldre än mig - går på min skola. Jag har sett honom i datasalarna många gånger. Vi har inte direkt hejat, men vi vet båda att vi har koll på vem den andre är.
Som sagt, på värdhuset satt jag och snackade med hans mamma. När han kom fram, började vi prata om skolan. Rent allmänt bara. Prat om lärare, skolan, människorna.... Det var väldigt givande. Efter det samtalet med honom kände jag mig inte längre så ensam. Han och jag hade liknande syn på människorna, situationen och mycket annat. Det kändes så skönt, som en trygghet.

Inte för att jag tror at vi kommer umgås en massa, bara för att vi går på samma skola. Det är just vetandet om att han känner umgefär som mig, som får mig att känna mig bättre till mods. Dock har känslan av otrygghet och det där jobbiga suget i magen inte försvunnit än. Det kommer fösvinna tidigast i höst. Vi får se hur det blir med det...