R ställde mig en intressant fråga i Frågestunden. Jag tycker att den förtjänar ett enskilt inlägg, därför har ni det här. Övriga svar från Frågestunden kommer inom kort.



Jag har alltid varit en stark individ, det är något jag måste erkänna. Det har alltid funnits en inre styrka inom mig, något som har drivit mig framåt. Vad det exakt är kan jag inte svara på, men jag antar att det är en livsglädje som aldrig slocknar.
Självklart har jag haft mina fall under livets gång. Alla har vi hamnat i situationer, när allting känns hopplöst. Men tack vare min styrka, har jag alltid vetat - innerst inne - att det kommer bli bra igen. Natten är aldrig helt svart - där finns alltid en nyans av rosa. Med det menas att ingenting är helt förstört. Livet kommer alltid vara värt att leva. För hur mörkt det än ser ut att vara, finns det alltid ett ljus borta vid horisonten. I mitt fall är horisonten i nyans av rosa.

Jag vill inte att ni ska tro att samma styrka som jag har, aldrig kommer att infinna sig i er. Alla kan ha den styrkan jag har. Det gäller bara att ta vara på ögonblick. Av erfarenhet vet jag att vi alla har stunder i livet, som får oss att känna lycka. Vi känner ren lycka, ren tillfredsställelse. Just i det ögonblicket finns det inga bekymmer, livet leker. För att ta ett konkret exempel, kan jag tala om att det är så jag känner under Danserna här ute på ön. (Läs om dem under kategorin Nära hjärtat.) Jag mår så bra av att vara där! Tryggheten kunde inte vara större. Lyckan inombords finns bara där. Och det är då jag passar på. Jag suger åt mig av den känslan, det ögonblicket, och samlar känslan inom mig. Det är så jag har försökt göra i sommar. Jag har greppat alla stunder av lycka - alla jag kan komma åt! För jag vet, och det vet jag säkert, att jag kommer att behöva den styrkan i år. Det är inte bara ensamheten som har fått mig att inse det. Också livet har visat att styrka är nödvändigt. Och jag tänker inte falla, aldrig. Ingen människa ska få trygga ner mig så mycket, att jag inte kan ta mig upp. Den människan är inte värd det. Den skit jag får av folk, är inte ens värd att ta åt sig. Men det är inte lätt. Det är inte så himla lätt, jag vet. Men jag envisas med mina ord. Jag vill inte tryckas ner.
Jag blir nertryckt, precis som alla andra här i livet. Ni vet hur det är, varje dag är det något som slår vårt psyke på käften. Inte alltid så kraftigt, men vi får en smäll då och då. Tro inte att min styrka försvarar mig från detta. Jag blir leden, självklart. Jag kan bli himla ledsen, det kan vi alla bli. Men jag låter det vara så. För jag vet - innerst inne - att jag kommer överleva. Jag vet.

När ledsamheten har gått över, då använder jag min styrka för att bygga upp mig själv igen. Det tar tid, ibland flera år. Jag har fortfarande något jag kämpar med, sår som försöker läka. Det är flera år sedan jag fick dem första. De såren försöker läka parallellt med livet som är nu. Och det är inte lätt. Livet är inte lätt. Hela tiden river någon eller något upp såren. Hela tiden försöker jag läka dem på nytt. Och jag ger mig inte. Jag vet att jag kommer lyckas. Ingenting är förgäves. Ingenting passerar utan lärdom.
Jag tar lärdom av livet, får smällarna som alla andra och bygger upp mig själv med hjälp av styrkan.

Styrkan får jag från stunder av trygghet, glädje, lycka och hopp. Det finns alltid ett hopp inom oss. Som min pappa säger: Hoppet är det sista som sviker människan. Jag har aldrig slutat att hoppas. Jag hoppas. Jag kommer aldrig att sluta hoppas. Aldrig.

Det är väldigt svårt att förklara det här i ord, eftersom min styrka sitter så långt in. Den är väldigt personlig. Det är den som bygger upp mig. Det är den som representerar vem jag är. Men jag hoppas att ni förstår. Om ni vill fråga någonting mer angående min styrka, är ni välkomna att göra det. Jag berättar gärna mer, även om det inte är lätt att sätta ord på något så abstrakt som styrka.