Första dagen av andra året på gymnasiet är avklarad. Jag vet inte hur jag mår. Antar att det är bra. Det känns i alla fall så. Tror jag. Min inställning försöker jag hålla på topp, för jag vill tro att hela situationen blir lättare då. Innerst inne känns det som att läsåret i alla fall har börjat bättre än vad det föregående slutade. Och det är ju bra. Dock vet jag inte om jag kan erkänna det än. Jag vill fortfarande vara osäker.

Att ge andra en chans är något jag ska försöka göra. Lärarna jag har tyckt mindre om förtjänar definitivt en ny chans. De har ju inte menat något illa, egentligen. Samtidigt kommer jag inte glömma om de har sårat mig. Det känns svårare att ge eleverna nya chanser. Jag har blivit behandlad av dem så många gånger. Jag vet hur folk umgås med mig, vad de säger, vilken attityd de har. Och jag får acceptera det. Hoppas på att jag kommer hitta någon som vill veta vem jag är.

Det är faktiskt lite skrämmande, vilka det är som ser mig. Andra gången vi gick till aulan idag, satte jag mig som vanligt själv. Då var det en tjej från en av parallellklasserna som knackade mig på ryggen. Hon sa att jag inte skulle sitta själv, att jag fick sitta med dem. Evigt tacksam, ja. Och hon har sett mig tidigare och hon fortsätter att fråga. Egentligen är det inte hon som bär det stora ansvaret. Alla har en plikt som medmänniska att bry sig om andra individer och det är den skyldigheten hon har. Inget mer.

Jag ska försöka, det ska jag.


(Det löste sig med leggingsen. Larmet gick att ta bort utan problem. Hon i kassan var snäll. Bara en liten parantes.)