Nu får jag den där känslan igen. Den är svår att förklara, ändå har jag känt den så många gånner förut. Vet inte varför den kommer (Kanske vet jag det egentligen, om jag tänker efter.). Den börjar smått bli en del av vardagen. Det som oroar mig är att den ska ta över allt. Vill inte se... den ta över. Försöker undvika den, men det är svårt.
Det händer med jämna mellanrum. Vissa stunder tar den över helt, andra stunder (som nu) lyckas jag undvika den.
Ingen kan göra något åt det. Man måste helt enkelt finna sig i det - att det är som det är.

Kram på Er. <33