En gång var en tid, då vi levde tillsammans. Det var vi mot de andra. Vår grupp var speciell. Vi hade svårt för varandra, men ändå umgicks vi. Jag tyckte så mycket om er. Alla hade vi våra sidor, men det var okej. Det var okej att vara annorlunda. Om bara den tiden hade varat längre...
Idag är det inte alls som det var då. Nu står jag här ensam. Alla har vi gått skilda vägar. Jag är ensam. Han har flickvän. Hon har fått nya vänner. Han har flyttat. Han festar. Och Han. Ja, vad hände med han? Han som bara lämnat oss, för att gå till något bättre och mycket finare. Jag känner mig bortglömd, ensam och förstörd. Som om det vi hade sakta bryts ner och kvar finns ingenting. Kvar finns bara jag och mitt ingenting.
Varför lyckades ni bygga upp något nytt, men inte jag? Ni lyckades se framtiden med ljusa ögon, men jag står fortfarande kvar. Hur kommer det sig att ni gick vidare, men jag inte rörde mig en meter? Jag var nog för trygg i det vi hade och nu har jag inget kvar. Det var vi. Nu är det ingenting.
Alla har fått något nytt - alla utom jag. Det nya kom aldrig till mig. Jag lyckades aldrig fånga framtiden om simmade förbi. Som en spermie om envist försöker simma. Simma, simma, simma för att tillslut nå fram till ägget. Vilket ägg? Det som skulle varit ett ägg är ingenting. Borta. Det är tomt och jag är vilse.


Spermie.

Om det bara fanns en hand. En liten hand som sa 'hej'. Som kunde dra ner mig på jorden, backa tillbaka bandet och visa mig i rätt riktning. Jag som alltid varit annorlunda är inte ens längre normal. Jämför mig med tjejer i min ålder och jag passar inte in. Se på mig mot resten av ungdomarna, vem är hon? Jag som finns så tydligt, men ändå inte syns.
Det var vi. Nu står jag här ensam. Snälla, kom och hämta mig. Ta mig tillbaka. Låt mig känna gemenskapen, samhörigheten och tryggheten. Det var då. Nu är nu.

Jasmine, 16 år