Jag har nog inte förstått verkligheten som har ändrats så drastiskt. För tre veckor sedan hade jag och Rickard ingen aning om att situationen skulle vara som den är idag. Rickard bor nere i Göteborg, förvisso hos mamma, men vi är i alla fall närmare varandra.
Varje morgon då jag vaknar vid min pojkväns sida, blir jag påmind om att han finns nära mig. När han pussar mig hejdå blir jag först kall. Nu ska han lämna mig och det kommer dröja tills vi ses igen. Men nej, så är det inte längre. (... eller delvis kanske.) Vi kommer ju ses snart igen. Om vi har tur redan vid dagens slut. I annat fall vet jag att det bara är att ringa, åka hem till honom (som just nu är till mamma) och när som helst kunna få en kram. Jag vet att Rickard skulle åka och hämta mig, om jag bad honom. Han är verkligen fin, min pojkvän.


Bilden tagen 081019.

Vi bor närmare varandra, men känslan av att bli lämnad finns fortfarande kvar. Någon gång måste vi lämna varandra, om så bara för ett ögonblick. Det kommer nog ta tid att vänja sig av vid känslan, men det ska gå. Jag kan inte leva med en känsla av ensamhet hela livet. Jag har en person att älska, en person som också älskar mig. Tillsammans på riktigt - inte femtio mil från varandra. Nära, bredvid, samma stad... tillsammans.

Kram