På kylskåpet står det: "Hemma är där kramar finns." Mitt hem är här - eller rättare sagt; här är mitt andra hem.
Jag och Rickard har kommit fram och är nu hemma hos Rickards pappa och hans fru. De jobbar, så vi är ensamma hemma. Ja, det är faktiskt hemma för mig. Jag trivs så bra här. Alla är så snälla. Här finns kramar. Jag längtar efter att få omfamna dem alla!
Minnen, minnen, minnen. Minnen är det bästa som finns. Självklart finns det minnen, som man tycker sämre om, men då ska man komma ihåg en sak; varje minne har en erfarenhet med sig. Och för varje minne du får, blir du en erfarenhet rikare. Och vi får ett nytt minne för varje dag som går, inte sant? Därför måste ju det betyda att vi blir klokare för varje dag som passerar. Låter det rimligt?
Två veckor ska jag och Rickard vara här uppe. Under vår vistelse ska vi hälsa på nära och kära runt om och i huvudstaden. Man får ju passa på, när man är här.
Än så länge verkar det som att Rickard mår okej. Jag förstår att det kan kännas jobbigt för honom att komma hit. Han har ju bott här hela sitt liv och sen, för en månad sen, så flyttade han bara här ifrån. Tack och adjö liksom! Jag vet hur det är. Det är en känsla av att inte veta var man hör hemma. Var bor jag? Vem ska jag vara? Passar jag in? Alla frågor som vill bli besvarade, men det finns ingen man kan fråga. Försöker man få ett svar blir det i stil med: "Klart du passar in. Varför skulle du inte göra det? Tänk inte på det mer..." Hepp, tack för svaret. Men det är inte det svaret man vill ha. Man - i alla fall jag - vill ha ett ärligt svar och det svaret kan jag bara få från mig själv. Jag har tänkt och funderat, vridit och vänt på alla tankar och tillslut har jag lyckats komma fram till en hel del. Tankar. Jag saknar att tänka. Jag saknar att tänka tankar på allt och ingenting. Det är vad livet innehåller; allt och ingenting.

Jasmine