Jag blev ledsen vi matbordet. Jag pratade med pappa om engelskan, som jag tycker är svår just nu. Grät. Men jag är okej nu. Jag kan bara inte förstå att det finns så själviska människor! För mig är det självklart att man hjälper andra människor, speciellt de som behöver hjälp.... Tydligen är det inte lika självklart för alla människor. Pappa tycker att jag är för naiv - att jag tror gott om alla människor. Men det är klart; alla människor är snälla innerst inne, eller hur? Han säger att livet inte är så enkelt. Jag har hört av en väldigt klok person, att livet blir vad man gör det till. Hm... Jag anser att man ska ta hand om varandra. Man ska hjälpa varandra. Personer som ligger ner, ska man hjälpa att resa sig upp. Man ska plåstra om de som är skadade och man ska stötta dem, som har svårt att gå. För mig är detta självklarheter. Ursäkta, men till er idioter, som inte anser att man hjälper varandra, som inte försöker göra det lättare för andra personer... Ni borde sitta inlåsta. Jag tycker inte om personer som er, men samtidigt är det bra att ni finns. Då är det lättare att upptäcka änglarna som finns på denna jord. Tack och ge er av.