Alla tjatade på mig. "Varför har inte Rickard fått träffa din pappa?" "När ska du visa Rickard, hur fint du har det?" Bla bla och åter bla. Men nu kan världen vara nöjd. Igår åkte jag och Rickard ut till pappa på ön. Det var marknad och vi tänkte passa på. Vi ska även ut på torsdag, för att gå ner till Dansen, men varför inte komma ut tidigare och träffa pappa under ännu ett tillfälle? Så vi tog båten ut tillsammans med L. Vid marknaden var det ganska mycket folk. Otroligt varmt var det också. Hehe, lite för varmt måste jag erkänna. Pappa sa att jag fick skylla mig själv, som gick omkring i svarta jeans. Jag är dock glad att jag hade på mig dem, för det blev lite kyligt på kvällen. Dessutom var jag rätt trött, vilket gjorde att kvällsluften kändes mer än kylig. Hur som helst. Vi tillbringade en timme nere vid marknaden. Ganska lagom. Jag var nöjd, när jag och Rickard gick där ifrån - hand i hand. Jag var också mycket stolt över Rickard, för att han lyckades träffa så bra på skjutbanan. En Japp fick han med sig hem. :)
Väl hemma var det ganska lugnt. Jag, L och Rickard hade innan marknaden skurit grönsaker, så salladen var klar. Alla möbler stod redan ute på altanen, så pappa var lugn. "Jag har aldrig haft så här mycket tid i hela mitt liv", sa han och ställde in kaffekoppen i mikron. Ne, pappa har sällan tid. Är det inte reparation av huset, så är det annat som måste fixas...
Vid sextiden kom de två glada kvinnorna Iris och Eva. De är båda väldigt gulliga. Jag tycker så mycket om dem!
En stund senare kom det folk i drivor. Ja, sitter man över tjugo pers på en altan, då är det lite trångt... Men det var mycket trevligt. Gott med grillat. Krämig potatissallad och ungdomarnas hemmagjorda sallad med isbergssallad i botten toppad med gurka och tomat. Apelsinsaft till det. Toppen!
Hehe, Rickard sitter här bredvid och frågar, om jag inte ska nämna någonting om alla gafflar som gick sönder... Jo, det kan jag väl göra... ;P
Vi satt alltså där, alla i full färd med att få i sig det, som låg upplagt på tallrikar i papp. Rätt som det var flög något vitt ner på gräsmattan. Det var Rickards plastgaffel. Ja, jag förstår att det först kändes lite pinsamt för min lille vän, men jag tror det försvann ganska snabbt, då fler gafflar knäcktes. Själv gjorde jag sönder en. Lite stolt. (a)
Vid niotiden hade de flesta gästerna dragit sig ner till dansbanan. Jag och Rickard visste inte, om vi också skulle ner dit en stund och sen åka hem. Eller skulle vi ta båten som gick snarast? Sova över, var det ett lämpligt alternativ? Efter mycket om och men, tog vi ett beslut. Trots att många ville, att vi skulle stanna kvar, tog vi bussen hem vid tio. Vi var hemma en timma senare, vilket var ganska skönt.

Jag var väldigt orolig, för att ta med mig Rickard ut till ön. Inte för att jag skäms över den, pappa eller folket där, men... Ja, det är speciellt. Jag tror ingen förstår helt innerst inne, hur mycket denna ö betyder för mig. Det känns dock skönt att veta, att Rickard verkar ha förstått... en del av det. När han säger att han är stolt över mig, för att jag tog med honom dit, känns det som att det kanske finns någon som förstår, vilket liv det är jag lever. Ja, för att växa upp på en ö, i ett litet samhälle, gör att man blir en annan person, än om man växer upp i stan.
Jag är väldigt glad att jag fått möjligheten att se båda sidorna. Visst är det synd, att jag inte bor heltid på ön, men att bo i stan ger en så många andra möjligheter.
Ja, allt har sina negativa och positiva sidor. Ingenting är helt negativt.
Natten är aldrig svart - där finns alltid en nyans av rosa...

Kram