Rickard kom ner i fredags. Det var egentligen inte tänkt att vi skulle ses någon mer gång, innan han kommer ner, för att tillbringa tre veckor tillsammans med mig. Helgens besök var ganska akut. Vi kände båda - i alla fall jag - att vi behövde prata. Ja, det blir så ibland. Bor man långt ifrån varandra, är det svårt att bara komma över en kväll och prata ut om allt och ingenting.
Fredag. Rickard tog bilen ner och jag mötte honom på parkeringen. Han var så fin, min pojkvän. Jag har saknat honom. I bagageluckan låg hans resväska och på den en ask med hjärtan...

 
"Lite söta hjärtan till mitt söta hjärta." 
Jag är inte den enda, som känner mig älskad, när Rickard är här.

... Jag blev väldigt rörd och frågade varför jag fick en present. Hans svar var enkelt och handlingen var av ren kärlek. Han ville visa mig, hur mycket han älskar mig. Ja, Rickard är nästan för bra på att visa sin kärlek till mig.
Kvällen var väldigt mysigt. Vi satt i soffan alla tre - jag, Rickard och mamma - och såg på 'Finding Neverland'. Jag gillar verkligen den filmen. Den är så fin. Jag står fortfarande fast vid det jag skrev för några dagar sedan.
Lördag och vi tog en promenad. Vi stod i ett industriområde med ett paraply över oss. Ganska mysigt måste jag säga.
Vi visste inte, om Rickard skulle behöva åka hem på söndagen. Det kunde hända, att han var ledig dagen efter. När chefen hörde av sig, fick vi beskedet att Rickard kunde stanna en dag till. Trevligt. Jag tror att vi båda behövde det.
Idag, måndag. Rickard är på väg hem nu. Jag mår bra. Har inte gråtit än. Kanske kommer det inga tårar denna gång. Min pojkvän har räknat ut, att vi ses om elva dagar igen. Hihi, det är ju inte lång tid. En ensam helg och då är jag i Varberg.

Det är jobbigt ibland, men det måste det få vara.
Man står aldrig ensam, det finns alltid en hand att sträcka sig efter.
Ingen behöver stå för sig själv, vi hjälps alla åt.
Jag vet att vi klarar det här.
Och vi gör det tillsammans!