Då var det slut. Grundskolan är verkligen över nu. Festen igår blev ett riktigt bra avslut.
Vi möttes på bestämd plats och alla elever tog plats i tre stora bussar. Vi satt länge på bussen - en timma och fyrtio minuter! Sjukt länge. Alla var nog överens om att resan var alldeles för lång. När vi klev av bussen, hade vi hamnat í området kring Gekås - Ullared! Herregud. Far away. Lokalen var bra. Det fanns mycket utrymme i den stora salen och toaletterna var bra. Kapprummet blev som ett avskilt rum, där man kunde andas ut lite.

  
Kryddad kyckling                               Liten välkomstdrink

Middagen bestod av en liten buffé. Väldigt god måste jag säga. Efterrätten var en mäktig chokladkaka, som niorna gjort på Hemkunskap-lektionerna. Mums och smask.


Våra underbara lärare bjuder verkligen på sig själv.

Lärarnas uppträdande var riktigt kul. Alla klappade händerna och skrek. Vilken stämning! Alla elever fick dessutom lära sig dansen till Armeniens bidrag, den dansen som min klass lärde sig på klassens dag. Alla skrattade.
Ida hade fixat kvällens musik. Toppen! Jag var som vanligt ute på dansgolvet och shakade! Det är en så härlig känsla! Att bara röra sig till musik, utan att behöva tänka på hur man ser ut, var man är eller var folk tycker om en. Jag känner mig fri!
Jag höll mig mest till Paulina under dansens gång. Det är spännande att umgås med folk utanför skolan. Jag och Paulina pratade en hel del. Mina kompisar fick jag också en annan syn av. Tänk hur folk ändras i olika personers sällskap...

Festen slutade, när alla hade som roligast. Det blev ett bra minne och alla var på toppenhumör... tills de kom på den långa resan hem. xD Denna gång fanns det bara två bussar. Jag satt i en buss med tre klasser. Det var varmt. Alla var dessutom svettiga efter dansen, så... Ja, stämning tror jag det kallas.
Det var skönt att komma av den varma bussen. Kvällsluften smekte min grå hy. Jag grät inte - och har inte gjort det än. Jag var nog väldigt mentalt förberedd på vad som skulle ske, därför kom inte avskedet som en chock. Jag kramade inte alla lärarna... Ångrar det lite.
Men vi kommer ju ses igen, så varför deppa ihop totalt? Jag tror att om man bara vill hålla kontakten, då gör man det. En vänskap kan man inte mista på samma sätt som man mister sin mobiltelefon.

Så några sista ord till klass 9B...:
Jag kommer verkligen sakna er alla. Ni har påverkat och format mig till den personen jag är idag. Jag trivs med vem jag är - och det är tack vare er. Fortsätt njut, så som jag tror de flesta gjorde under åren på högstadiet.
Ni kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta...

Kram
/Jasmine