Bilden är tagen på klassresan, som gjordes med klass 7B. Tack för den.

Det är ett tag sen nu. Jag börjar smått glömma. Känslan finns konstigt nog kvar. Tiden har satt tydliga spår över hela min kropp. Det var en tid, då min själ styrdes av en annan. Jag lät det ske, för jag älskade honom.

Vi var båda mycket unga. Jag visste knappt vad kärlek var, ändå kände jag en känsla av harmoni.

Han var allt för mig. Jag levde för honom. Min högsta önskan var att det skulle bli vi två. Bara vi två i en värld utanför allt som existerar. I min fantasi fanns det inga gränser. Jag hade hopp och förväntningar. Jag var ledsen och lycklig samtidigt. Det kändes som att jag verkligen levde. Under denna period av mitt liv, kände jag alla mänskliga känslor och många utöver dem.

Han svek mig mycket, men tände åter hoppets låga inom mig. Jag fick tack vare honom en livsglädje, som jag tror många få har inom sig. Hoppet och önskan om att det kanske kunde bli vi, dog sakta bort och försvann in i det förflutna.

Känslan är kvar och kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Minnena tillsammans med honom, kommer att blekna bort med tiden, men känslan av lycka kommer återstå.