Vad kan egentligen ske på en spårvagn? Förvånansvärt mycket måste jag säga. Det jag nu ska berätta skedde under mindre än tio minuter. Det är knappt man kan tro det...
Jag, Joseph och Oscar gick på spårvagnen mitt i centrala stan. Killarna skulle hem och jag skulle möta upp en annan kompis. När jag kom på, la jag märket till att det på spårvagnen satt en man med en ölburk i handen. Visst tänkte jag tanken om att han nog inte var nykter, men tanken slank bara förbi, utan vidare tankegång. Några hållplatser senare hördes en duns. Mannen hade tydligen ramlat av sitt säte. En del av ölburkens innehåll hade hamnat på golvet, liksom mannen själv. Det högg till i mig. Han reste sig sakta upp. Var han okej? Borde man hjälpa? Jag satt kvar, utan att agera. Passagerarna närmast honom flyttade sig längre bak i vagnen. Ännu en gång högg det till i mig. Visst kan jag förstå att de inte ville sitta brevid en man, som luktar alkohol, men personligen tycker jag det var en drastisk handling. Vet inte om jag själv skulle suttit kvar, men som åskådare skämdes jag över dem... Mannen började prata med passagerarna runt omkring sig. Han blev ständigt avvisad, tillsagd att han inte skulle tilltala dem. Fler passagerare satte sig längre bak i vagnen. Jag skämdes mer. Hur tror ni han känner nu? Finns det ingen respekt, även för de som är svagare? Tänker ni på hur han mår? Tankarna klanade och jag mådde sämre.
Joseph bestämde sig, för att hoppa av spårvagnen tidigare, än vad han egentligen behövde. Varför vet jag inte. Om det berodde på mannen eller på något annat, det är oklart. Jag satt på ett enskilt säte. Oscar hade nu ställt sig brevid mig. Vi pratade om reklamen, som fanns på spårvagnen. Av ren reflex pratade jag om oviktiga saker, kanske mest för att slippa se verkligheten. Den berusade personen försökte inflika en kommentar, men vi ignorerade honom totalt.
Mannen gick till bakre delen av vagnen. Där satt alla de passagerarna, som förflyttat sig dit, för att slippa honom. Många reagerade väldigt starkt, sa att han skulle gå fram eller gå av vagnen. Han hade svårt att hålla balansen och var många gånger nära att ramla på någon. Det skrek inom mig. Visst förstår jag att folk reagerar som de gör, men ser de inte människan? Vad ser folket? En alkoholist som bara är i vägen? Men är det så? Finns det inte en människa där inne, som kanske behöver hjälp? Jag visste inte vad jag skulle göra. Hur handlar man i en sådan situation? Tanken på att be honom komma fram och sätta sig lockade. Samtidigt skämdes jag, för att jag undvikit honom, när han försökte prata med oss tidigare. Jag ville hjälpa, men var för feg för att utföra handling. (Ett stort problem i dagens samhälle.)
Några av passagerarna där bak började bli arga... Det hela slutade hemskt. Tre personer kastade ut honom från spårvagnen. Ja, jag menar verkligen kastade ut; tryckte honom ner för de få trappstegen och puttade ut honom, genom dörrarna, som man öppnar med sin kraft. Det var hemskt att se! Jag var helt skärrad. Hur kan man göra så mot en annan människa? Har inte han samma rätt som alla andra att sitta på spårvagnen? Det högg till ordentligt. Jag kände hur tårarna ville tränga fram. Oscar hade tagit min hand. Jag höll i den hårt. Tack för det.
Två hållplatser senare gick Oscar av. Jag satt kvar och fortsatte min resa...

Vad det rätt eller fel?
Kunde man handlat på annat sätt?
Fri diskussion!