Jag är faktiskt nöjd med min kropp. Ett inlägg på Amanda Falk's Blogg fick mig att tänka. Hon skriver om ett problem hon har i omklädningsrummet. Jag beskrev mitt problem: Jag har ju inte så stor rumpa, vilket gör att byxor inte sitter snyggt på mig. Det veckar sig precis under rumpan. Inte speciellt snyggt. Samtidigt tror jag inte någon kollar där. Eller?
Det finns väldigt många människor i världen, där större delen är kvinnor, som inte trivs med sin kropp. Det är synd. Enligt mig är alla snygga på sitt sätt. Visst kan jag tycka att en kille faller mig i smaken, medan en annan inte gör det, men alla ser ändå bra ut. Ingen är ful. Alla är vackra på sitt egna lilla sätt.
Sedan jag träffade Rickard, har jag sakta, men säkert insett, att jag ser bra ut. Min kropp duger som den är. Jag är verkligen tacksam, för att Rickard hjälpt mig inse det. Jag tror alla från början är väldigt nöjda med sin kropp. Samhället gör att synen ändras. När man ser smala, "vackra" modeller, då är det lätt att jämföra sig själv med dem. Varför? Jo, för man vill passa in. Är man inte på ett visst sätt. Ser man inte ut som alla andra, då är det svårt att bli 'respekterad'. Men hallå? Folket, vad är det med oss!? Hur kan vi inte respektera andra människor? Jag erkänner att jag inte har lika stor respekt för människor, som enligt mig beter sig illa. Det är dock inte det detta handlar om. Detta handlar om att man ibland inte blir accepterad för sitt utseende. Man får redan som barn klart för sig, om man duger eller inte. Man diskuterar vem man tycker är snygg, men som är sötast, men varför gör man detta? Hm... Jag känner att jag börjar tappa tråden här... Det är bara så lätt att döma efter ett utseende. Alla borde tänka på att se insidan och inte det som visas för samhället. Alla är vi innerst inne goda. Alla är vi innerst inne vackra.

Alla där ute: Ni är Vackra!