Tysta dagar. Vissa dagar är allt bara tyst. Världens ord är som bortblåsta. Alla sitter tysta. Ingen bokstäver uttalas. En accepterad tystnad. En tystnad som ingen annan. Dessa tysta dagar.

Det är en känsla av tystnad. Dagen då jag lämnar Rickard, då vill jag bara sitta tyst. Jag vill inte utmärka mig, inte stå till svars inför världen. Jag vill bara vara. Min närvaro ska inte märkas tydligt, kanske bara finnas där i bakgrunden. Jag vet inte hur jag ska reagera. Jag åker ifrån mitt liv. Jag lämnar min älskling. Vad kommer jag tillbaka till? Ja, så känns det. Självklart vet jag att det finns mycket att se fram emot, om man bortser från min älskling. Men det är inte alls samma lycka. Alla som har haft någon att älska, vet hur det känns att bli övergiven. Det behöver inte vara något stort, som att göra slut, skiljas eller att din älskade går bort. Det kan vara något så simpelt, som att din älskade lämnar sängen för någon minut eller två. För mig kommer den känslan ofta. Jag vet inte varför. Kanske är det för att jag är rädd att mista min älskling eller så... Ja, vad annars? Jag saknar min Rickard varje dag, varje timma, varje minut och varje sekund. Att inte ha min älskade hos mig, är något jag tycker är väldigt jobbigt. Det är om att en ständig sorg vilar över mitt liv. Mitt hjärta fylls med lycka, när jag ser min skatt. När vi skiljs åt, försvinner sakta ruset och ersätts av en dimma i nyans av rosa. Mitt liv är rosa. Inte neonrosa, utan mer som en rosa dimma.



/Jasmine - RosaNatt