Jag och Rickard ses inte jätteofta. Vi försöker ses så ofta det går, det vill säga under mina lov och en helg i månaden. Ibland blir det oftare och ibland mer sällan. Jag har haft min pojkvän här i helgen. Hans farbrors fru fyllde 40 år, så jag var medbjuden dit för att vara med på festligheterna. Mycket trevligt. Roligt att få träffa Rickards släkt. Då är man mer förberedd inför bröllopet. Dessutom är det ju så mycket annat folk vid vigseln, så det är nog bra att känna några stycken - ifall det nu skulle vara så att Rickard får för sig att lämna mig åt mitt öde.
Jag grät som vanligt, men kunde inte hjälpa det. Varje gång jag tvingas säga 'hejdå' till min älskade, så gör det ont inom mig. Jag önskar att vi kunde slippa alla farväl och bara leva tillsammans här och nu. Snart... En dag kommer allt bli mycket lättare.

Rickards pappa och hans (nästan)fru kom på besök. Eftersom de också var på festen igår, passade de på att komma förbi och hälsa på mamma, när de ändå var i stan - vilket inte är så ofta. Mamma trivdes jättebra med dem och kände sig verkligen...glad? Jag tror hon tog åt sig av vad de sa, även om de inte direkt var några ord riktade till mamma. Jag är glad att de kom överens. När de kom in på samtalet om 'min och Rickards framtid', att Rickard söker jobb här nere, bostad kom på tal... Ja. Då kändes det verkligen som, att Rickard kommer att flytta ner på riktigt. Ja, han kommer det, men det tar tid. Min pojkvän är ledsen att det tar så lång tid, men jag har sagt till honom, att det tar den tid det tar. Ingen idé att stressa.

Rickard, jag är så glad att du kom. <3 Tack.
Hoppas att resan hem går bra.
Älskar dig!
Puss <333