Jag och Rickard. Du och Jag. Ett par som har hållit ihop i över ett år. Dessutom på distans! Folk frågar hur vi håller ut, hur vi klarar att vara ifrån varandra så länge. Jag... Jag har egentligen inget bra svar på de frågorna. På något sätt lyckas vi hålla ihop, fortsätta vara tillsammans.
Det är svårt att hålla ett distansförhållande vid liv. Men jag tror att både jag och Rickard är överens om en sak; om man bara vill, så klarar man allt. Vi kämpar på. Under vår tid som ett par har det fallit många tårar, många skratt har vi delat och närheten till varandra har stärkt våra förhoppningar om en framtid tillsammans.
Rickard letar jobb här nere. Vi hoppas båda två, att han skall kunna flytta ner inom en snar framtid. Innan jul? Det vet vi inte, men vi hoppas. Det är svårt. Jag vet inte vad jag kan göra för att hjälpa honom. Jag kan nog inte göra mycket mer, än att finnas här och stötta honom så gott jag kan.

Hur långt in i framtiden vågar man verkligen tänka, drömma och hoppas? Vågar man hoppas på, att jag och Rickard håller ihop till slutet? Vad kan stoppa oss? Finns det något, som kan förstöra vårt förhållande? Ja, jag erkänner att jag är inne i en aura av kärlek och förälskelse, men... Är det fel? Ibland kan det vara det. Man kan inte bara tänka med hjärtat, man måste använda hjärnan också. Då brukar det lösa sig, men det kan också ta längre tid. Om jag och Rickard bara hade använt våra hjärtan, då hade kanske Rickard redan bott här nere. Men nu använder vi våra hjärnor också och då tar det längre tid. Då tänker man på praktiska saker, faktorer för överlevnaden här på jorden. Ibland önskar jag att ingenting utom kärleken spelade någon roll...

Jag drömmer om en framtid med dig.
Du och Jag för alltid?
Ingenting kan stoppa oss,
så länge vi älskar varandra.
Om vi en dag lyckas nå vårt mål,
kommer vi då fortsätta att älska varandra?
När säger det stopp?
Kommer det att ta slut?

Jag önskar att du fanns här,
så att tryggheten kunde vaka över mig.
Rickard, det är du och jag.
Sanningen är följande;
jag älskar dig.