Alla människor bär på en bakgrund, en livshistoria, en egen saga. Vi kan dela in samhället i hur många grupper, delar och sektioner vi vill, men den minst kommer ändå alltid att vara människan, individen själv. Samtidigt är människan den största delen av vårt samhälle. Varje individ har sina små delar, grupper som hon tillhör och värderingar som hon delar med andra. Tänk dig en atom; tusen olika delar som tillslut bildar den där lilla atomen - det minsta i samhället, men också den största. Alla är vi individer, det går inte att ta ifrån oss.
Vi har vår historia, vår bakgrund som vi bär med oss. Som en ryggsäck bär vi runt på det som en gång var vi, på det som är vi och på det som hela tiden formar oss till det som en gång kommer slut som vi.


Bildkälla

Jag har börjat skriva på en historia. Det är en historia om kärlek, hur jag älskade och hur jag sedan var tvungen att gå vidare. Boken skriver sig inte av sig själv, det är jag som måste skriva. Jag måste anstränga mig för att komma vidare i livet. Det är inte längre enkelt. Jag har inte kvar det jag hade då. Jag har börjat skriva, men inte på det kapitel som jag inledde för några månader sedan. Nej, jag skriver berättelse om det som var då, om den tid som aldrig kommer tillbaka. Det är en berättelse om kärlek, sorg, förvirring och en gnutta vemod. Just det ordet, vemod, det tycker jag beskiver mig bra. Jag har alltid en viss sorg över mig, kanske för att jag hela tiden inser nya saker. Och allt det nya, det skrämmer mig. Det är nytt, oväntat och spännande. Men jag vill inte uppleva sånt, när jag inte har fått avsluta det kapitlet jag en gång började på. Jag ska skriva klart min historia. Jag har börjat nu. Berättelsen finns alltid med mig. Jag har lagt in dokumentet på ett USB-minne, som mamma sa. Ja, jag har min historia i en liten ask - min ask.