I skolan pratar vi en hel del om vad som är svenskt och vad som är svensk kultur. Vi pratar kort och gott om svenskhet. Det ordet får mig att tänka på en sak: rädslan för att sitta bredvid någon på bussen. Finns det en ledig plats sätter man sig hellre där. Om man nu av någon anledning sätter sig vid en person på bussen, då det finns många lediga platser, då ses det som väldigt konstigt. Personen som satt där först börjar genast fundera "Är det här människan riktigt frisk? Vad vill han eller hon mig?"


Bildkälla

Det finns ännu ett klassiskt exempel: folk står på en och samma busshållplats, men ingen växlar ens ett litet ord med någon annan. Istället står de så långt ifrån varandra som det möjligast kan. Varför är det så?
Min personliga fundering går så här: Jag är en av de mest översociala varelserna på denna planet. Jag pratar med allt och alla, även om jag inte känner personen i fråga. Varför pratar jag då inte med folk på bussen? Jo, för jag vill vara själv. Jag vill sitta där på bussen i min ensamhet. Det är en frihet att kunna vara för sig själv, lyssna på musik och fundera över livet. Då vill jag inte ha någon jobbig typ bredvid mig, som försöker vara trevlig, men som bara är jobbig och irriterande. När jag åker buss, använder jag tiden till att varva ner. Jag vet att jag inte är ensam om det...

Hur går era tankar? Är det svensk kultur att inte sitta bredvid någon på bussen, om det finns lediga platser? Varför är det så? Handlar det om uppfostran? Om rädsla? Har du andra funderingar?