Bloggtankar

Jag måste erkänna att det ibland känns otroligt meningslöst att blogga. Det känns som att jag gör det utan mål, utan vilja och utan att tänka efter. Jag skriver mina inlägg för sakens skull. Usch, jag tycker inte om det! Tanken slår mig då och då, att man i en blogg inte kan skriva vad man vill. Men det är ju det jag vill göra. Jag vill skriva min berättelse, men frågan är om jag vill att alla ska få ta del av den.
Just nu läser jag Linas Kvällsbok 2 av Emma Hamberg (har redan läst den en gång och Linas Kvällsbok har jag läst två gånger). Den får mig att drömma om en framtid som författare. Egentligen vill jag skriva en bok nu, men det känns som att jag har lätt för att skriva personligt. Samtidigt är det ju det jag vill; skriva personligt. Jag vill skriva om alla tankar, känslor och funderingar jag har, men jag är rädd att den tiden är förbi. Snart har jag bearbetat allt jag gått och burit på. Och så bloggen. Det är kul att skriva, men ibland känns det som sagt inte bra. Det känns som att jag inte skriver så personligt som jag skulle vilja. Andra dagar känns det som att jag lämnar ut mig själv. Det är en svår avvägning. Hm.

SV: hmm kan ha varit början av 2000-talet den fanns så ja 10 år sedan :)



jag personligen tror att det blir en nackdel om man inte är färdig med det dåliga. Många gånger kanske det blir att personen i fråga tar med det dåliga till sin klienter och inte utnyttjar det på rätt sätt. har man varit med om dåliga saker kan man självkalrt använda det i klientmöten men på rätt sätt och många gånger tror jag itne alla gör det. Därför önskar jag att alla som kom till socionomprogrammet gått igenom nån intervju med bl a en beteendevetare, just för att klienterna inte ska drabbas.

Under utvbildningen har vi träffar: samtal, där vi ska utvecklas som personer i det proffessionella - skitbra, utvecklas jättemycket SÅ länge det inte är egenterapi :) om du förstår vad jag menar.. hehe!



tack!

kramkram