Bakom en fasad finns något mer. Ibland ser jag mig själv i spegeln. Då drabbas jag av panik. Hon som står där och kollar på mig, det är hon jag egentligen är. Det är sällan jag ser henne. Hon dyker upp ibland och slår psykiskt till mig. Rakt i magen slår hon, just för att jag ska förstå. Hon som står där är tjejen jag en gång var. Det är hon som är orörd av samhället. Hon har en personlighet, ett hem och ett liv som ett barn. Det är hon som finns längst in, bakom allt annat inom mig. Hon har hamnat i göm undan av någon anledning. Jag älskar henne, för hon är jag. Det är hon som vet hur jag är, vem jag är och hur jag tänker och ser på saker och ting. Det är hon som är ärlig som ett barn. Hon ler inte bara med ögonen, hon ler också med munnen.
Det är skrämmande att se hur jag har förändrats. Det var nog någon gång på mellanstadiet som jag lämnade henne. I verkligheten var hon inte accepterad och därför stötte jag undan henne. Jag gjorde som alla andra gjorde. Jag tryckte bort det som var fel. Nu låter jag hemsk, men jag tror det var så. Skillnaden på mig och på det samhälle vi lever i, är att jag inte har glömt bort henne. Jag vet att hon finns med mig, det är hon som känner som jag.
Jag har tappat en del av mig själv och det är något jag sörjer. Jag önskar att jag kunde vara som henne. Hon är en bit av mig som jag har lagt undan under mina år som tonåring. Nu är det dags att ta fram henne igen. Det är hon som bildar den person jag vill vara. Det finns ingen tid att förlora. Jag ska kolla mig själv i spegeln tills jag hittar henne igen. Då ska jag älska och ta vara på denna flicka.

Flickan jag ser i spegeln är mig själv som liten. Jag har mist henne, men ska göra allt för att vinna hennes förtroende tillbaka. Åren som tonåring är ett krig. Det är en kamp mot sig själv. Det är då man ska finna sig själv och lära sig att acceptera vem man är. Jag är nästan klar. Den sista striden återstår; striden om att finna den djupaste delen av mig själv; den lilla flickan jag en gång var.