Jag lämnade de unga från ön, då jag bytte skola i fyran. Gemenskapen försvann och jag räknades inte längre till skärgårdens ungdomar. Det har ändrats nu.
På båten in satte jag mig vid ett bord. Där satt två tjejer, som jag gick i samma klass med under lågstadiet. De verkade jätteglada att se mig. Det är sånt jag behöver. Trots att jag bytte skola, så minns de mig och uppskattar mitt sällskap. Vi satt och pratade om skolan, ett ämne som nästan alla kan delta i. Jag kände den där gemenskapen igen, tillhörigheten av att vara öbo. Att jag sen dessutom fick en kram, när vi skildes åt vid övergångsstället, är väl också ett tecken på att jag är omtyckt. Morgonens samtal fick mig att känna mig lycklig och hel. Tänk vad lite som behövs, för att få en människa tillbaka på banan.
Jag lämnade en gång, men är åter en del av gemenskapen.